Play Time, 1967, regi av Jacques Tati, manus av Jacques Lagrange & Jacques Tati, med några snuttar engelsk dialog av Art Buchwald.
En av de första cd-skivorna jag köpte var Blurs "Modern life is rubbish" ocj om Tati hade varit lite mer cockney så hade han ju kunnat använda det namnet istället för det (lite) missvisande Play time. För att ge intrycket av att vara en komedi så är det dystert, riktigt dystert. Denna gång har Hulot något slags möte i storstaden, han knackar på dörren och hamnar i ett väntrum. Snart är han vilse och rör sig framåt i olika kliniska miljöer där alla vet sin plats i ett Paris-konsumtionshelvete. Ingen ler, eller många ler falska leenden och Hulot observerar vilset hur staden rör sig och fungerar som en maskin som han inte vet sin plats i.
|
Kulturen är bara som papperskorga
|
Alla jobbar i små händiga bås
|
|
Färgschemat är genomgående i skalan blå-grått och Hulot själv har bytt ut sin karakteristiska gula rock mot en mer "passande" variant. Miljöerna är rakt igenom fantastiska och något av det mest genomtänkta jag sett... Se bara samlingen av reseaffisher som är uppsatta runt om stan:
Hela världen är på väg att bli likformat betongskräp, där en materiel standard har helt ersatt gemenskapp och skratt... Egentligen liknar filmen nästan en gammal bortglömd genre, storstadssymfonin- där miljöerna och människorna liksom glider fram och tillbaka utan en egentlig handling. Efter en timmes dyster stads-bashing så får man plötsligt följa en restaurang som ska öppna. Precis innan de första gästerna kommer så läggs det sista spacklet på. Men servicen funkar inte, fisken blir för kryddad, de fjompiga blommorna ramlar ner och gästerna verkar supa för mycket. Och då händer det, vändningen som jag inte trodde på. Efter att Hulot har ner delar av en vägg så ramlar halva inredningen ner och några gäster börjar släppa loss. De börjar skratta, stoja och dansa och ställa till med kaos.
|
Party i hörnan |
Det händer tusen saker i varje bild och stämningen och färgerna kommer tillbaka. När nästa dag gryr har hela staden förvandlats till en cirkus och kanske människorna har en ny gryning...
|
Bilarna snurrar runt som en karusell |
Totalt sätt tyckte jag nog den var lite för glåmig lite för länge, och kanske man kunde tagit bort en halvtimme mot mitten (världen filmvetare skulle aldrig förlåta mig) men känslan efteråt är fin, och herregud vilken snygg estetik rakt igenom. Denna skulle nog definitivt behöva ses på stor duk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar