#266 The King of Kings

The King of Kings eller Konungarnas Konung, 1927. Regi av Cecil B. Demille, manus av Jeanie Macpherson efter en förlaga av Matteus, Johannes, Markus och Lukas.

Det är nästan lite av en chock att se början av filmen då den är i en väldigt tidig Technicolor. Ljudfilmen slog ju som bekant igenom ganska långt före färgfilmen, men tidigare varianter fanns. Tekniken användes inte så brett då den var svindyr och gjorde att kamerautrustningen blev stor som fritidshus. Det är tyvärr också bara första scenen och en scen mot slutet som är i färg, och resten är svartvit eller blåtintad. Starten är inte bara färggran utan häftig då man får se Maria Magdalena(Jacqueline Logan) som en karlslukande uppenbarelse som lyckas vara både häftig, rolig och bestämd. Hon är nämligen svartsjuk på att hennes boyfriend Judas(Joseph Schildkraut) bara hänger med någon snickare. Så hon rider iväg på en snygg vagn dragen av fyra zebror för att konfrontera honom. Men när hon får träffa Jesus(H.B. Warner) så kämpar hon med sina demoner en stund för att sedan falla på knä, för en av Jesus superkrafter verkar vara att få roliga människor att bli trista burqaklädda veklingar.

Jesus har dock ett antal superkrafter kring läkning och framtidsseende, man kan säga att han är lite av en oporrig variant av Melisandre från Game of Thrones. Han får till slut en massa fiender bland de judiska potentaterna som styr i trakten. Här finns det tyvärr också en del lite konstiga plot twists, bland annat vill de inte gripa Jesus i stan då de tror att de kan bli en massa bråk. Men sedan när de griper honom i en skogsstuga så paraderar de honom in till stan? Och trots att de judiska prästerna bråkat med honom i omgångar så behöver de Judas som kan visa vem av männen som är Jesus - själv kan jag tycka att de glänsande vita skenet skulle räcka även om jag inte kände igen hans looks. Jesus hamnar sedan på en slags rättegång där någon lealös romare, Pilatus(Victor Varconi), låter honom dömas till döden efter lite påfrestningar från de lokala onda judarna. Folket verkar väldigt anti-Jesus vid det här laget vilket är konstigt då Jesus helar varje människa som kommer nära honom. Inget hjälper och han tvingas bära sitt kors och sedan bli korsfäst och därmed död. Då kommer katastroffilms-elementet in och marken rämnar och alla taskiga snubbar liksom ramlar ner i stora hål i marken.

Sedan är det lite konstigt att Jesus får en helt egen grotta att vara begravd i, vilket måste vara lite av ett undantag. Grottan är stängd och en stor sten är fastbunden framför ingången. Men plötsligt så åker stenen åt sidan, Jesus är tillbaka. Stämningen lyfter, men han är tillbaka jättekort stund innan han drar igen så jag vet inte riktigt varför han återvände. Alla är glada och hoppfulla och lovar att berätta vidare allt om Jesus i all framtid. Så här är vi.

Maria Magdalena före Jesus, cool tjej som kramar en leopard

Maria Magdalena efter Jesus, ängslig och trist

Maria Magdalena i hennes snygga vagn

Pilatus har en supersnygg örn bakom sin stol, väldigt bra tronrum!

Jesus har ofta en glöd runt sig

Jag förstår att senare Jesusskildringar från Scorsese eller för all del Andrew Lloyd Webber försökte göra Jesus lite roligare, för denna vaniljjesus kan ju få vem som helst att joina satanisterna. Engagemanget hamnar nära botten, trots att jag brukar gilla Demille. Fotot var dock snyggt, med en snajdig renässansstil. Bechdeltestet klaras inte av här heller.