Viskningar och rop, 1972, manus och regi av Ingmar Bergman.
I filmer brukar själva döden gå snabbt, och för all del vara ganska så våldsam. Dör någon av en sjukdom så brukar den döende ligga värdigt i sin säng och säga kloka saker innan hen drar iväg mot de sälla jaktmarkerna. Men har man varit nära döende personer så vet man att det sällan går till på det sättet. Agnes (Harriet Andersson) har ont, jäkligt ont och känner hur hela hennes kropp sakta vägrar att fungera. Det är inte så värdigt eller lugnt, och Agnes skriker stundtals ut sin smärta. Hon är dock inte ensam, utan har sina två systrar nära sig, även fast de verkar livrädda för hennes smärta. Bra dock att hon har sin betjänt, Anna, som har en vårdande modersroll över henne. Hon är nästan som ett ljust helgon som håller om henne och fokuserar på henne då hennes systrar har nog med sig själva och sitt trassliga förflutna..
 |
| Systrarna känner Obehaget |
 |
Agnes har ont
 |
| en vacker, religiöst laddad bild |
|
Systrarna som spelas av Liv Ullman och Ingrid Thulin, är till en början artiga men sedan får man mer bakrund till deras liv och relation. Deras konversation flyter från vänlig till grymt fientlig utan att någon av dom klarar av att vara ett stöd till sin syster. Efter att Agnes dör så blir det nästan lite av en skräckfilm då hon fortsätter att skrika och ropa efter sina systrar...
Starkt och bra, med ett magiskt snyggt foto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar