Ja du, Tarkovskij-here we go again. Precis som Ebert skriver på sin sin hemsida så är hans filmer nästan mer som miljöer än som underhållning. Det händer något och sedan står det stilla, länge- och detta är definivt inte alltid min kopp te. Samtidigt är ofta fotot bländande vackert och det finns alltid scener som griper sig fast. Andrei Rublev som jag såg och somnade till, har bara växt ju längre tid som gått efter tittning....
Här har vi då en Sci-fi-rykare som gjordes i en remake 2002 med George Clooney i huvudrollen, men den var en timme kortare. Vilket som inleds filmen med vackra bilder på en psykolog som går runt i sin trädgård. Han ska (eller har han varit på) ett uppdrag till en rymdstation nära Solaris (som är en slags vattenplanet). De som har varit där verkar ha freakat ur, och när han kommer fram så verkar astronauterna dessutom fått minst varsin gäst han inte hade någon koll på... Men allt är inte som det verkar, Solaris skapar nämligen fysiska representationer kring vad man drömmer om och snart får även vår hjälte besök av sin fru, som dog för 10 år sedan. Först är hon ganska needy men växer och blir mer och mer en riktig människa. Nu blir läget mer komplicerat - en massa filosofi kommer in och jag har missat att läsa Rysk litteraturhistoria... relationen blir mer komplicerad då hon inte kan följa med tillbaka till jorden och han inte kan vara kvar.
På slutet har vi en tvist dessutom, vem kunde tro det om gamle Tarkovski!
 | ||
Fin, dimmig trädgård på jorden
|
 |
Betyget är åt det svagare hållet men det blir en:
Såg just denna film själv. Min revy kommer inom några veckor... Ska bara diska av alla 73-or först. Detta är en fascinerande film i alla fall...
SvaraRadera