Min kära fru gick efter bara en kvart, och visst, filmen centrerar kring manlig konstnär med ångest och det kan ju uppfattas som en lite överbelastad filmkategori. Så snart sitter jag ensam i soffan, nu är det du och jag döden :)
It’s showtime, folksDet säger Bob Fosses alter ego John Gideon(Rob Scheider) varje morgon framför spegeln, men först efter han tagit magmedicin, en cigarett, amfetamin och en skön morgondusch. Han ska sätta upp en Broadwaypjäs, och inför det arbetet tecknar producenten livförsäkring på John, men i det läget är John bara intresserad av pjäsen - men hälsan kommer snart göra sig påmind. Efter en auditionprocess och repstart så dyker den plötsligt upp, döden lägger en filt över hans liv då en hjärtattack tvingar honom till sjukhuset. Ett annat projekt John har är att han färdigställer en film om en Lenny-Bruce-komiker som bland annat går igenom sorgens-fem-faser som en person som fått dödsbesked ska gå igenom. "DABDA" står på engelska för Denial - Anger - Bargaining - Depression - Acceptance. Och genom filmen får man följa hans resa genom denna tunga väg. Men allt är ju inte tungt, tvärtom är den förvånansvärt lätt i tilltalet. Och här hjälper både skådespeleriet och alla Shownummer. Numrena är till en början inbakade i handlingen men mot slutet är de mer som fantasier som bearbetar läget.
Dansande blodomlopp |
Showtime! |
Fosse som regisserar |
Kolla dessutom Roger Eberts fina filmanalys av klippningen i All that jazz, den skulle vara med som extramaterial i Criterion-skivan men fick av rättighetsskäl inte vara med. Dock så var det tydligen OK att lägga den på youtube, Här är den:
Sammanfattningsvis är "All that jazz"-all that. Fin, rolig och gripande:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar