#195 I fidanzati

I fidanzati, 1963. Manus och regi av Ermanno Olmi.

På svenska heter filmen "De förlovade", vilket är en lite olycklig titel då paret filmen handlar om inte är just förlovade. Vilket som, Olmi is back, mer neorealist than ever - även om han själv inte var någon fan av stämpeln ("jag är annorlunda än de andra, jag är ännu mer street- inga skådespelare, inga sets, bara verkligheten"). Här är det ivarjefall en lite glåmig slice-of-life studie från den italienska arbetarklassen- vilket är precis såsom vi vill ha det efter fin-fina Il Posto. Men grejen med amatörskådespelare är att man måste hitta rätt, det har man tyvärr inte gjort här. Carlo Cabrini som spelar Giovanni är stel, riktigt stel, men hans sura tjej Liliana (Anna Canzi) funkar bättre men hennes karaktär är bara grinig rakt igenom så det blir ju inte så kul vilket som.

I fidanzati handlar då om just Giovanni som bor i en storstad men nu äntligen fått jobb som specialist i sicilien. Jobbet verkar så bra att han inte bara kan säga nej, men Liliana tycker det är trist, dom är ju ett par och då kan man ju inte bara dra iväg till något skitigt bygge söderut? Men jo, det gör han. De håller kontakten men glider lite isär, det blir någon affär, Giovanni går på en (jättelång) fest i Palermo, han tittar med sin robotblick över landsbygden. Det är det, mer än så blir det inte riktigt förräns på slutet och där känns det påklistrat och inte underbyggt i resten.

Liliana surar

Och det skulle ju va dans, dans, dans!

Jag tittar mig i spegeln då regissören har sagt att jag ska det...

Startscenen när de lite ansträngt dansar på en lokal med en massa fina italienska gubbar och gummor är jättefin, men resten av scenerna där man följer "vanligt folk" är ganska ansträngda och småtrista. Jag misstänker att Olmi också kände så då han liksom speedade upp vissa evighetstagningar, vilket tyvärr inte ökar spänningen alls... Lite fint men också mycket som inte hittar sin plats, nja.