#196 Hiroshima mon amour

Hiroshima mon amour eller Hiroshima - min älskade, 1959. Regi Alain Resnais, manus av Marguerite Duras.

Alain Resnais hade nyligen gjort Natt och dimma som kretsar kring förintelsen och fick sedan uppdraget att göra någonting om Hiroshima, men vad? Många uppslag i papperskorgen senare så så utvecklades filmen från en resonerade dokumentär till något annat -  en fundering kring minne, glömska och förbjuden kärlek.

Jag hade dock ganska låga förväntningar efter att minnet från pistolteaterns pekoralversion av filmen. Trots att det var 20 år sedan jag såg den minns jag den överpretensiösa stilen, de högtravande manuset och den krypande känslan att: "Snälla ta slut snart!". DN var dock mer förtjusta och gav uppsättningen en +++, vilket var minst två plus för mycket. - Anyhow, jag ska sluta noja kring en 20 år gammal teaterföreställning och istället hugga in på en 60 år gammal  film.

I början Hiroshima mon amour så följer man ett par som nyligen möts, blivit passionerat förälskade  men snart kommer att skiljas åt, och när man är med någon från en annan värld så kan man ju faktiskt släppa mer av sin fasad och bara upptäcka varandra och öppna upp sig själv. Båda har ett tungt bagage som de inte kunnat ta hand om.

Mest fokus är kring vad svårt det är att förstå vad andra upplevt, - i Frankrike och i Japan. Hon(Emmanuelle Riva) har kommit till Japan för att spela in en film och har sugit upp all information om Hiroshima och bomben, hon har sett museét, bilderna, souvenirbutiken och de sönderbrända balkarna men kan ändå inte riktigt fatta hur det var. Hon har också sin förbjudna historia, om förbjuden, dömd kärlek. I varandras armar öppnar de upp sig för varandra och försöker minnas, men tillbakablickarna är fragmenterade och virriga. -Vad kan man komma ihåg av tillfällena som var så där enormt överväldigande, minns man vad som hände eller vad man kände? Och hur hanterar minnen som man inte har fått prata om?

Starkt sidoljus, som av ett starkt ljussken fast det är sent

Man kan se men ändå inte förstå

Hon minns tillbaka (med samma gripande fingrar)

Nä

Ibland är det bäst att glömma

Fotot är vackert med en fin poetisk stämning och berättelserna och bilderna är konsekventa och meningsfulla utan att vara för svår (men visst kan vissa tycka att den är pretentiös). Skådespelarna är bra men Hiroshima mon amour lever mest på sitt foto och den mästerliga klippningen (Där Chris Marker var en av klipparna).