Rex Harrison spelar den världsberömda dirigenten Alfred de Carter som kommer hem från en utlandsresa och kramar om sin yngre snygga fru, Daphne (Linda Darnell). Men hans svåger August (Rudy Vallee) har oroande nyheter. August missförstod Alfreds uppmaning att ta hand om sin fru och anställde i sin tur en privat utredare för att spana på Daphne medan Alfred var borta. Alfred blir först förbannad över att någon privatdetektiv har förföljt hans raring. Men till slut han får snart veta att Daphne gjorde en nattligt bersök till hotellrummet till Sir Alfreds assistent Tony (Kurt Kreuger), en snygg man i hennes egen ålder. Nu känner han sig säker på att Daphne och Tony har en affär men innan han hinner ta tag i något måste han dirigera en stor konsert.
För varje av de tre styckena han spelar så liksom fantiserar han kring vad han ska göra. Och här är Sturges inte direkt rädd för att ta lite mörka turns... Medan till Rossinis Semiramide spelar så viftar med sin trollstav och liksom ser han sig själv mörda Daphne och sätta fast Tony för mordet. Han spelar in en skiva där han ropar hjälp och sedan spelar han upp den igen - snabbare så det kommer låta som hans fru som ropar ("help, Tony is killing me!"). När Tony döms till avrättning så skrattar Alfred gott i rättssalen - hämnd, ond hämnd så härlig den kan vara. Alfreds nästa dagdröm kommer efter ett paus i konserten, när han är förlåtande- ung kärlek tillhör dom unga och Jag ska inte vara ivägen och sånt. Sista delen av hans dagdrömmeri går tillbaka till semimordisk rysk roulette.
Så en stor del av filmen består egentligen av Alfreds olika hämndfantasier vilket är förvånansvärt trevligt- men också ganska så mörkt. Hans frus syster och hennes man förekommer också några gånger i början, då filmen har mer av en slapstick-karaktär. De scenerna och i synnerhet hans svägerskas bittra relation till mannen hon gift sig med är nästan lite av filmens höjdpunkter.
 | ||
Vad döljer sig i hennes leende?
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar