Man följer Antoine som är en pojke i Paris, han bor med sin mamma och pappa i en liten lägenhet. Pappan har han en hyfsad relation medans mamman kännes sig fast i det ruffiga livet och skaffar sig en rikare älskare. Filmen centrerar helt kring antoine, som är är tuff, ledsen, busig, melankolisk och fundersam på hur man ska ta sig fram i livet. Efter ett småbrott blir han fasttagen av polisen och blir förhörd i omgångar. De scenerna är fantastiskt fina och sorgsna.
Jag hade inte sett denna innan och blev ganska tagen av den. I vissa produktioner lägger man inte så stort fokus på barnskådespelare, men här har man lyckats...
Betyg: Topp!
Kul att du kunde fångas av filmens stämning, jag misstänker att det är det som utgör vattendelaren huruvida man gillar den eller inte. För min del blev det tyvärr inte...
SvaraRaderahttps://bilderord.wordpress.com/2010/10/23/les-qautre-cents-coup-1959/
Ja, det är intressant det där med stämning och förväntningar. Själv tyckte jag att filmens splittrade budskap och Antoines vänliga, förvirrade, omtänksfulla och arga karaktär kändes äkta och gripande. Jag såg nyss Alphaville och fastnade inte alls och blev bara arg, så jag vet hur det är när man tycker klassiker underpresterar :)
SvaraRaderaPrecis som Sofia så blev jag inte heller gripen av De 400 slagen. Ibland blir det så med gamla allmänt hyllade filmer.
SvaraRaderahttps://jojjenito.wordpress.com/2011/05/08/de-400-slagen/
Haha, nej, Alphaville var ingen höjdare den heller. Enda ljuspunkten var Anna Karina.
https://jojjenito.wordpress.com/2011/05/16/alphaville-une-etrange-aventure-de-lemmy-caution/