Sovjetisk filmindustri och en stor del av samhället var i krigs-mode en bra bit in i 50-talet tills Chrusjtjovs upptining under 53-58 gjorde att arbetslägren tömdes och möjligheter att för konst och kultur blev lite friare. Man behövde inte längre bara göra social-realistiska dramer som visade de starka arbetarna och de lojala partihövdingarna utan kunde köra lite mer feel-goodfilmer som denna. Men det är ju inte direkt någon samhällskritik här utan vi får följa en ytterst godhjärtad och rar krigshjälte som fått permission för att besöka sin mamma.
Men i början får vi se den enda vägen som går ut från den lilla byn där han växte upp, mamman står där och ser stoisk och moloken ut. Berättarrösten säger att filmen vi får se är en film om en av alla kämparna som drog iväg och ligger begravd som "okänd" långt hemifrån. Då detta öde säkerligen var väldigt vanligt för många ryska familjer så förstår man att man fick göra ett ganska inställsamt porträtt av denna folksoldat. På vägen hem möter han olika sovjeter med olika bekymmer som: ledsen man med amputerat ben, soldat som vill hälsa hem tills in fru, ukrainare som håller på att brinna inne och till sist en bondtjej som råkar ta fel tåg. Kärleken spirar lite men eftersom det är en rysk film så går det inte så bra (sen dör han ju också- fast det är efter filmen). Han ställer så mycket upp för alla som man frågar sig om han nånsin hinner komma hem till mamma, och här blir det faktiskt riktigt fint!
 |
| En man av folket! |
 |
| En charmör av folket! |
Både denna och den nyligen sedda The cranes are flying har stridsscener i sig - men helt utan synliga tyska soldater, båda har ett expressionistiskt foto, fruar till soldater som har affärer, patrioter och smitare, tåg och kvinnor som springer bredvid tågen och båda filmer tar också upp en del av eländet som allt förde med sig. Så lite av en trend ser man allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar