#640 Koyaanisqatsi

Koyaanisqatsi, 1982. Regi av Godfrey Reggio, manus av Ron Fricke, Michael Hoenig, Godfrey Reggio och Alton Walpole.

Dåså, rättstavning på titeln avklarad. I svensk översättning ska det betyda typ "livet i obalans", och på frågan om vems liv vi pratar om så tror jag att han menar människans (skulle också kunna vara jordklotet?). Vilket som, trots 4 manusförfattare så har filmen inte en enda replik utan består av en massa serier av tagningar på först eviga starka bergsmassiv och sedan människan och människans maskiner och fabriker. Filmen bjuder knappt på en enda närbild utan Reggio betraktar (väst)människan från ett ovanpå-perspektiv i ett allt högre tempo. Bilar rör sig på motorvägen som blod i en blodåder, löpande band snurrar framåt i fabriken, stora skorstenar sprutar ut svart rök. Över alla bilder tronar Phillip Glass musik som ger hela filmen en lite daterad känsla. Han har tydligen turnerat runt och spelat filmmusiken, bland annat spelade han med Göteborgs symfoniorkester för ett par år sedan. Själv stör jag mig mer än njuter av syntarna som blandas med urinvånarsånger.

Lägg till bildtext

This is what you get! Alla tagningar med människor går i ett allt mer uppskruvat tempo tills vi får se en stor krash och sedan är filmen slut. Symboliken är ganska "on the nose" men jag gillart ändå, man kom in i en meditativ stämning och om jag hade varit en sådan som rökte på så hade det nog passat ypperligt till filmen. Så, trots lite Terrence Mallick-vibbar hamnar vi ändå på en:

#82 Hamlet

Hamlet, 1948, regi av Laurence Olivier, manus av Laurence Olivier och Alan Dent, från pjäsen skriven av William Shakespeare.

Den förra filmen av radarparet Olivier/Shakespeare som jag såg var Henry V, den hade en del exprimenterande med rollerna som spelades men man fick också se skådespelarna bakom kulisserna. Hamlet är några år tidigare och här tas det inte ut på svängarna, eller ivarjefall inte mer än vad manus inbjuder till. Och även om jag inte riktigt förstår alla ordvändningar och metaforer så är det faktiskt kul att hänga med Shakespeare i vad som kanske kan vara (väst)världens mest berömda och spelade manus. Filmen blev en pangsucce' som fick 4 Oscars, bland annat för bästa film och bästa manliga huvudroll.

Men men, livet är surt för stackars Hamlet, hans pappa har dött och han har en hel del daddy issues han inte riktigt kommit över. Hans minns sin pappa som en perfekt far och kung. Pappan, som  är död (andra filmen på raken med viktiga roller spelade av döingar) kommer tillbaka och osar att han blivit mördad. Han vill ha hämnd! Men pappan tänker sig inte riktigt för, då hans hämndbegär slutar med att alla som han bryr sig om också dör, men det kanske var det han ville? Vilket som så är pappans spöke med röst förvånansvärt bra och nästan lite läskiga.

Filmen låter överlag texten komma i fokus, det finns ett starkt förtroende kring att manus och skådespeleriet ska fixa biffen, och det gör de. Vad som är lite förvånande är att Olivier både tagit bort ganska stora partier, främst kring kungens mordplaner. Även ordningen på scener är också omgjord, här hittar till exempel Hamlet stackars Yoricks döskalle långt efter han kör sin berömda "to be or not to be". Repliker/monologer som behandlar Hamlets tvekan och rådvillhet kring situationen är borttagna, vilket gör Hamlet mer till en sur alfahanne än en tvekande emoprins...

Ophelia

Spökkungen

Peter Cushing, eller Grand Moff Tarkin från Star Wars har en liten men härlig roll

Trots bearbetningen känns det här verkligen klassiskt. Gällande Henry V så vann klart Kenneth Branaghs version men här är jag inte så säker....

Swiss Army Man

Swiss Army Man, 2016. Manus och regi av  Dan Kwan och Daniel Scheinert

Hank(Paul Dani) är ensam på en öde plats. Han har tappat allt hopp och precis då han ska hänga sig ser han en död kropp (Daniel Radcliffe) flyta i land. Kroppen pruttar, mycket och länge. Hank tar av sig snaran, sedan sätter sig på kroppen och kör som en Jet-ski genom vattnet på den explosivt fjärtande kroppen. Swiss army man är en film som ganska friskt blandar drömsekvenser med mer naturalistiska partier, och ganska snart växer relationen mellan Hank och liket som han kallar Manny. Efter att pratat med Manny så svarar han plötsligt men har glömt bort allt från sitt liv, så Hank tar likt en osäker tonårsguru på sig att visa Manny vad det är att vara människa. Han bygger upp små scener där han återskapar scener ur sitt liv där han nu, tillsammans med en död kropp, leker att han vågade ta för sig mer.

Hank bär runt på sin nya kompis....

Lite batteri men ingen uppkoppling

Swiss army man är riktigt skruvad och kan tolkas på flera olika sätt, men den är verkligen unik. Kul, intressant och lite förvillande...

#64 The Third Man

The Third Man, 1949, regi av Carol Reed, manus av Graham Greene.

Holly Martin (Joseph Cotton) har precis kommit till Wien. Han ska besöka sin kompis Harry Lime, men Holly hamnar raskt på sin Harrys begravning istället, och det var inte det slags besök han tänkt sig. Efter den snöpliga starten försöker Holly reda ut vad som egentligen hände, och vad Harry Lime och hans kumpaner egentligen sysslade med. Filmen utspelar sig strax efter andra världskriget (kanske får räknas som nutid för dåtidens cineaster), och Wien är en fantastisk blandning av sönderbombat förfall och aristokratisk högmod. Bakom en fin yta verkar delar av stadens elit ägna sig åt ganska vedervärdiga affärer med utspädd medicin. När Holly träffar 'Baron' Kurtz(Ernst Deutsch) på en bar skäms baronen för sitt fiolspel "Oh, the things we do for money" -spela fiol var kanske inte det värsta han var inblandad i...

Och vem är egentligen död och vad är ett liv egentligen värt? Holly hamnar högt uppe på ett pariserhjul där en återuppstådd Harry Lime(Orson Welles) förklarar:

I never feel comfortable on these sort of things. Victims? Don't be melodramatic. Look down there. Tell me. Would you really feel any pity if one of those dots stopped moving forever? If I offered you twenty thousand pounds for every dot that stopped, would you really, old man, tell me to keep my money, or would you calculate how many dots you could afford to spare? Free of income tax, old man. Free of income tax - the only way you can save money nowadays.

Polisen är också på jakt efter medicinmånglarna och så småningom mer precist efter Harry Lime. Den ledande polisen spelas ypperligt av Trevor Howard som också gjorde en topprestation i Brief Encounter.

Många lite sneda expressionistvinklar

Fast i avloppssystemet (men inte mycket bajs)

Jag gillar Hollys karaktär, han är alltid lite vilsen och verkar inte fatta vilken fara han utsätter sig själv och flera andra för. Holly är en slags westernförfattare och har svårt att fatta wiens betydligt mer komplicerade spelregler. Jag läste i en amerikansk filmsajt (som jag inte lyckats hitta igen) om att han är den perfekta metaforen för amerikansk utrikespolitik då han är påstridig, okunnig, skenhelig och har en grovt förenklad bild av omvärlden. 

Holly träffar också Limes ex, Anna (Alida Valli) och utan att riktigt fatta det försätter han henne i problem. Alida Valli har en del bra scener och det är lite kul att se alla gånger hon tvingas snäsa av Holly, som då han säger att han älskar henne "If you'd rung me up and asked me if you were fair or dark or had a mustache, I wouldn't have known.".

Filmen är 115:e på IMDB:s topplista och på 73:e plats på Sight and sounds topplista och mer konsensus blir det nästan inte... jag tyckte också den var väldans fin!

#69 Testament of Orpheus

Testament of Orpheus eller Le testament d'Orphée, ou ne me demandez pas pourquoi!, 1960. Regi och manus av Jean Cocteau.

Sista delen av Orpheustrilogin är en ganska tjatig och repetetiv historia. Denna gång är Jean Cocteau med själv och elaborerar kring vad det innebär att vara en poet och, eh och, ah så är det en massa hänvisningar till franskt kulturliv och grekiska sagor. Allt det där som jag tyckte funkade i de två första filmerna blir lite stumt här. Jag menar filmen spelades in 1960 och Cocteau verkar fortfarande tycka Georges Méliès är det bästa som hänt. Det är en massa saker som spelas upp baklänges och saker "trollas" fram lite hur som happ. Men jag bjuder inte bara på diss(jag är en väldigt balanserad människa), några roliga grejer är när han reser i tiden och när han blir förföljd av en drag-queenhäst.

Och syftet med filmen är nog inte att bli förstådd, han säger själv både i filmens franska titel och i nedan citat hur han ser på saken.

"[T]he French people [have a] frightful mania for understanding everything. Why? This is the leitmotiv of France: "Explain what you were trying to paint." We are only a step away from having to explain what music means: as in the Pastoral Symphony, where the auditorium is delighted when it can recognize the cuckoo and the peasant dances.
In fact, everything that can be explained or demonstrated is vulgar. It really is a time that mankind admitted that it is living on an incomprehensible planet...

Och även i filmen säger en karaktär till en vetenskapsman att "allt som kan bevisas är värdelöst". Med det i åtanke försökte jag bara sitta och låta kulturen flöda mot mig utan att försöka tolka för mycket, men det var kanske fel taktik... För jag kände mig till slut lite utanför, alla på filmduken hade några slags drivkrafter men jag satt bara i fåtöljen och kände mig lite efter.

Några fina bilder var det

Picasso var med på ett hörn

Filmen är också till mångt och mycket en tillbakablick på Cocteaus verk och han verkar minst sagt nöjd över allt han gjort, och det är väl gott så. Han ville utbilda folket och se till att vi inte bara fick allt serverat, utan att publiken skulle skapa konsten, med konstverket som katalysator. Lite för klurigt för mig just nu ivarjefall... Själv så tackar jag Cocteau för en del andra grejer, Adieu så länge

#80 The Element of Crime

 The Element of Crime eller Forbrydelsens element, 1984, regi av Lars von Trier, manus av Niels Vørsel och Lars von Trier.

Gillar du voiceovers, poliser, mord och en överbearbetad estetik? Välkommen då till The element of Crime. Filmen är en tillbakablick som en rufflig polisman berättar för sin egyptiska terapeut. Han jobbar med att lösa ett fall med en barnamördare, arbetet görs utifrån sin mentors guidebok "The element of crime" som handlar om hur man ska fånga brottslingar. Eftersom filmen är en tillbakablick under hypnos så är det många drömlika partier som funkar olika bra, men det är (över)fullt upp med symboler och små estetiska krumbukter. Hela filmen går i en sepia-orangeton och det är ofta mörkt (Inget för dagsljus-i-tunnelbanan-tittning)

Döda hästar och kor dyker allt som oftast upp

Tredje Criterionfilmen där Udo Kier gräver i lik!

Surrealistiska skalliga män

Tja, sensmoralen är ju inte så unik, to catch a killer så måste man bli the killer. Hur ska man då kunna skydda de oskyldiga när man själv är brottslingen? Element of Crime får annars Trump att framstå som feministiskt initiativ, det finns bara en kvinnoroll (prostituerad), hon har få repliker och tar regelbundet av sig kläderna... Den överbelastade estetiken känns lite kul då denna film till slut blev den extrema delen i en pendelrörelse som senare ledde till Von Triers totala avsky mot allt konstlat i "Dogme 95"-rörelsen. Jag är inget stort fan av filmen men den har blivit ganska inflytelserik och rester av den kan man se i både Alien 3 och Inception. Men slutresultatet blir ändå:

#89 Sisters

Sisters, 1973, regi av Brian De Palma, manus av Brian De Palma och Louisa Rose, story av Brian De Palma.

En kvinna, Danielle(Margot Kidder) träffar en man, Phillip(Lisli Wilson) på en realitytävling, hon luras att hon är blind och han tror att ingen ser om han kollar in henne då hon tar av sig kläderna-han väljer att...att...titta vidare. De dejtar lite kort och tillbringar sedan natten hos henne.De voyeuristiska tendenserna fortsätter lite senare när en kvinna tittar på deras lägenhet och ser mannen mördas. Men vem har gjort det och vad är grejen med Danielles syster, var inte dom---badabam---- Siamesiska tvillingar. Och precis som det ska va så är en av dem en "Evil twin"...

Filmmusiken är av Bernard Herrmann som gjort musiken till många Hitchcock-filmer men här tycker jag inte att 50-talsstråkarna funkar så bra, det blir lite för bombastiskt i relation till den ganska vardagliga scenografin. Sen har filmen en hel del "humor", tror jag. Det finns någon privatdetektiv som kör runt med en ACMEbil och hänger i telefonstolpar för att följa var den mördade kroppen tog vägen.

Först lite tårta och sedan...

Splitscreen-mord!

Det är mycket Hitchcock men lever inte alls upp till hypen. Allt verkar ganska halvhjärtat och amatörmässigt. Not a fan:

#60 Autumn Sonata eller Höstsonaten

Höstsonaten, 1978. Manus och regi av Ingmar Bergman.

Ah, inget kan fucka upp en så totalt som sin familj, och i Höstsonaten är det inte långt mellan de verbala käftsmällarna. Dottern Eva(Liv Ullman) har bjudit in sin mamma Charlotte (Ingrid Bergman) till sitt hem i svenska landsbygden. Mamman är en framgångsrik musiker som jobbar främst i USA och har de senaste åren undvikit sina barn. Tanken är att det ska bli så trevligt men mamman får spel redan i början då det visar sig att Eva även bjudit med sin grovt sjuka syster. Charlotte tycker allt sånt är obehagligt men försöker ändå trivas i Evas lite bonniga hem... Så småningom försöker de hitta till varandra men då kärleken saknas så dras det förflutna fram.

Eva: Därför att du aldrig lyssnar, därför att du är en jävla eskapist. För att du är känslomässigt invalidiserad, för att du egentligen avskyr mig och Helena. Därför att du är hjälplöst instängd i dig själv, för att du alltid ställer dig själv i vägen. För att jag älskade dig. För att du tyckte att jag var äcklig, misslyckad och obegåvad. Och du lyckades skada mig för livet, precis så som du själv är skadad.

Sådär håller det på. Eva har mått jättedåligt av att ha en intensiv, ofta frånvarande mamma. Mamman har i sin tur försökt med olika instick fixa till dotterns hår, stil, tänder och pianospelande. Just pianospelandet använder mamman kanske omedvetet för att trycka ner dottern "Åh va kul att du spelat på prästgården, jag har just också haft några koncerter i Los Angeles, fullsatta..."

Lägg till bildtext

Filmen kan dock tänkas ha en lite gammaldags sensmoral kring kvinnor som satsar på karriären istället för familjen. Men man kan också tolka den som ytterligare en resa i allas vår ensamhet...

nittonåttitre

Välkommen till 1983! Året då videoskatten infördes och Apple släppte lisa, ah!

Without further ado, här är topplistan:

10: Trading places
(Regi: John Hughes)

Ah, denna har jag ju sett på VHS alldeles för många gånger, och med tysk titel växer den ju lite till!

9: Octopussy
(Regi: John Glen(som för övrigt regiserade 5 bondfilmer))

Louis Jordan är ju perfekt som skurk, och Roger Moore har alltid varit min favoritbond.

8: Pauline på stranden
(Regi: Eric Rohmer)

Strandraggare, carpe-diem snubbar och kymig tonårskärlek-vad mer kan man begära?

7: The King Of Comedy
(Regi: Martin Scorsese)

Underskattad tragisk berättelse om en mediakåt komiker.

6: Merry Christmas, mr Lawrence
(Regi: Nagisa Ôshima)

Kulturkrockar och maktspel i denna fantastiska pärla kring ett japanskt fångläger

5: Right stuff
(Regi: Philip Kaufman)

Machoastronauter och hyllningar till alla som vågade ut i rymden.

4: War games
(Regi: John Badham)


Alla unga spelares (mar)dröm och en IT-säkerhetsmässig härdsmälta...

3: Videodrome
(Regi: David Cronenberg)


Kroppsvätskor, kött och betamax i en vansinnig kombo

2: Star wars, return of the Jedi
(Regi: Richard Marquand)


Its a trap! Filmen har lite irriterande bumbibjörnar men också många härligheter.

1: Scarface
(Regi: Brian De Palma)

You wanna fuck with me? Okay. You wanna play rough? Okay. Say hello to my little friend!

I'm Tony Montana! You fuck with me, you fuckin' with the best!

All I have in this world is my balls and my word and I don't break them for no one.
You know what? Fuck you! How about that? 

 Lesson number two: Don't get high on your own supply.

Go ahead! I take your fucking bullets! You think you kill me with bullets? I take your fucking bullets! Go ahead!

I told you a long time ago, you fucking little monkey, not to *fuck me!*

Bubblare: Never say never again, Flashdance, A nos amours

Vad tycker resten? Får vi kanske se lite "Dead zone" eller "Risky business"?

Fiffi
Fripps filmrevyer
Movies noir
Filmitch
Bilder och ord
Jojjenito
Filmmedia
Absurd Cinema
Flmr

#535 Merry Christmas Mr. Lawrence

Merry Christmas Mr. Lawrence, 1983. Regi av Nagisa Ôshima, manus av Nagisa Ôshima och Paul Mayersberg, baserad på en roman av Laurens van der Post.

1942, vi befinner oss på ett japanskt fångläger på Java. Det är varmt och matransonerna är små. John Lawrence(Tom Conti) är sambandsofficer med uppdrag att vara en slags kommunikatör mellan fångarna och fångvaktarna. Han har lärt sig japanska och försöker utöka sin förståelse för japanska kulturen. För de missförstår varandra konstant, och japanska fångchefen kan inte förstå hur de låtit sig tillfångatagits, ja - en riktig man begår ju Harakiri när det hettar till. Just kulturskillnaderna är en av filmens huvudteman och situationerna läggs fram på effektivt sätt, för britterna har sin "huvudchef"; Hicksley (Jack Thompson) som på brittiskt maner försöker utöva ett kontraproduktivt stiff-upper-lipp motstånd mot de förbryllade japanerna. Efter en stund kommer en ny fånge in; Cellier (David Bowie). Bowie gör här en av de bättre prestationerna jag sett honom i, Cellier känns som en riktig människa som försöker hitta sina sätt till motstånd men hamnar på kant med japanerna och med Lawrence.

Jobbiga lägen, nästan hela tiden

Takeshi Kitano i sin fösta roll

Sidenote: Varför är inga fångar skäggiga är min högst centrala invändning? de lever utsatt och en av fångarna drömmer sig bort till att kunna raka sig i sitt hem och titta på översta fotot = Ändå har alla bara hakar som nyplockade äpplen! /sidenote

Bortsätt från skäggfadäsen så är jag mycket nöjd, betyget får ses som mkt starkt:

#337 A nos amours

À nos amours eller Länge leve kärleken, 1983. Regi av Maurice Pialat, manus av Arlette Langmann och Maurice Pialat.

Suzanne(Sandrine Bonnaire) är en tjej i 17-årsåldern som dejtar runt med en massa olika killar men känner sig ändå olycklig och vilsen- vilket kanske inte är en så jätteunik situation för någon i övre tonåren. Hennes familj verkar hårt fokuserad på att hon inte ska ha sex med någon vilket hon bearbetar genom en serie one-night-stands. Föräldrarna gormar, förhör och slår barskt igen dörrar framför hennes näsa. Men när pappan drar en dag (det verkar som att han flyttar hem till sin älskarinna) så får Suzannes mamma tokspel och Suz drar hemmifrån. Filmen är ju fransk och är ganska så nyavågen-inspirerad i det att den inte har någon riktig storyarc utan livet bara pågår (som det tenderar att göra), karaktärer bråkar och blir lite vänner igen. Nån börjar skriva en bok, men man hör inget mer om det mot filmens slut.

Nu var jag ganska förberedd på att filmen skulle sakna någon starkare struktur, men jag köper filmen ändå. Den har en fin realistisk ton kring sig och det är alltid lite givande att följa människornas kamp i vardagen (låter inte jättefestligt nu när jag skriver det...).

Pappa försöker förgäves få koll på dottern. 

Tja, fin och bra med en stor gnutta tonårsangst. Det blir en: