#202 Indiscretion of an American Wife

Indiscretion of an American Wife och Stazione Termini, på svenska fick den ett fin-fint namn:Ödets perrong , 1953. Regi av Vittorio De Sica, Manus av Cesare Zavattini, Luigi Chiarini, Giorgio Prosperi och Truman Capote

Här har vi ett dubbelpaket med två filmer som egentligen är samma- före och efter demonproducenten David O Selsnicks magic touch. Indiscretion of an American Wife hade premiär 1954 och hade då fått ett nytt namn (tidigare var det olycksbådande italienska titeln: Statione termine(slutstationen)) och också fått 25 minuter bortklippta från originalets 89 minuter. Studion fick till och med spela in en extra knasfilm för att kunna sälja spektaktlet som en spelfilm. Selsnick som var en otålig man tyckte det var för långsamt och att det var för många småhändelser runt det trassliga kärleksparet, vilket ju visar på en fascinerande hög grad av okunskap kring De Sicas tidigare filmer - som inte i något fall är några direkta actionfester. Men ramhandlingen är den samma, ett kvinna(Jennifer Jones) ska lämna Rom men hennes unga älskare springer efter för att försöka få henne att stanna kvar(Montgomery Clift). Hon vill var med honom, ha honom men måste hem till sin familj. Det är kärlek och åtrå som bekämpar ett krig mot ansvar och familjevärderingar vilket ju är ett ganska tacksamt ämne..

Är det man vill göra, eller det man bör göra, det man ska göra?

Stanna, snälla!

Montgomory Clift ser plågad ut filmen igenom, och Jessica Jones lyckas väldigt bra att balansera allt hon känner och tänker. Sedan är det ju svårt att inte jämföra med känslostormen i Brief Encounter som kom 8 år tidigare och riktigt så gripande får inte De Sica till det här. Men jag tror inte riktigt han är ute efter det heller, hans intresse för saker vid sidan om gör honom lite speciell. Det är sjuka bondfamiljer, raggare, glada körgubbar med många flera som alla får ta lite plats. Det är ju det som är själva grejen med neorealismen, det är de vanliga människornas vardag som är grejen och här har vi istället två stjärnor som ska säljas in. Det var just alla små sidospår och "omotiverade" kameraåkningar i tågterminalen som Selsnick klippte bort i den amerikanska versionen. Dessutom trycktes parets dialogscener ner vilket gjorde att jag inte riktigt hängde med i vad som hände i den kortare versionen... Däremot klippte han inte bort denna lite bekymmersamma dialog mellan kärleksparet, vilket jag nog hade gjort: 

Giovanni Doria: What? Mend my clothes and cook my dinner? You wouldn't like that? Oh, I would. Don't forget, I'm an Italian too. If you didn't behave yourself...

Giovanni Doria: ... I'd beat you.

Mary Forbes: [laugh nervously] Giovanni, you wouldn't... would you?

Giovanni Doria: I would. Naturally!

Idag är jag team Italia, originalet var så mycket finare och får:

Selsnicks version får nöja sig med

#206 Lola

Lola, 1981. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder

Precis på samma sätt som man kan se att Lotta på bråkmakargatan spelades in i början av 90-talet (Men utspelade sig på 50-talet) så är Lola från 1981 väldigt mycket 80-tal istället för 50-talet som filmen utspelar sig i. Men i detta fall är det kanske med flit, då allt blir så övertydligt med en knasig färginställning som liknar när man ställt alla inställningar på tvn på max. Då Lola är den sista filmen jag ser i hans BRD-trilogi så börjar väl det bli dags att se vilka gemensamma teman som finns, kandidaterna är:
1. En obalanserad fixering vid en vid en person, alla tre hanterar en kärlek som liksom inte är balanserad eller sund.
2. Gamla nazister rostar aldrig. Ja när filmerna utspelar sig är det inga som heilar, men maktstrukturerna finns kvar. Och det är samma kommunpampar som "call the shots" som ledde samhället då det "begav sig".
3. Kapitalismen gör oss elaka.  Så kan det kanske vara. För i alla tre filmerna så leder kapitalismens längtan karaktärerna att göra dumma saker, som att mörda i "Maria Braun", som att låta oförätter bli oberättade i "Veronika Voss" och prostitution och korruption i "Lola"

Vad Lola hade var också en rejäl dos av cineastiskt nostalgi i form av de många kopplingarna till Josef Von Sternbergs monsterhit Der Blaue Engel (som ju för all del blev Marlene Dietrichs genombrott). Lola har så många likheter att det är som någon slags blandning av hommage och cover- där ramhandlingen med en rättskaffens man blir kär i en prostituerad och förleds i fördärvet är sig helt lik. Men skillnader finns också en masse. För här har vi också en snårig historia om bygglov och fastighetsbluffare - vilket känns sådär kul. Men krocken mellan den prydlige Herr Bohm och Berlins dekadenta underliv har sina poänger, i synnerhet när han debatterar med Lola om det är värt att leva ett liv utan Moral och värdighet - varav hon svarar "Absolut, men de vill inte släppa in mig" vilket både illustrerar hennes problem med att komma in i de inre brottsliga cirklarna och  problemet med ett liv utan moral och värdighet...

Lola läser kärleksdikter

Tårtan är inte med i filmen

Men tyvärr är det lite segt och jag tappar engagemanget efter en stund. Det är lite för mycket dialog och manuset skulle definitivt kunna vara mer på sak så nja, det här kalaset kändes sådär för min del. Det är säkert mitt fel Fassbinder, men jag behöver lite tid med någon annan nu, du var rolig en stund men jag känner mig gladast om jag kan få vara utan dig de närmaste tio åren, OK?

#201 Umberto D

Umberto D, 1952. regi av Vittorio De Sica, Manus av Cesare Zavattini

Neorealismen var ju en rörelse där man på ett naturligt sätt ville visa berättelser från folket som sällan får någon plats i våra berättelser och filmer. Och speciellt när man ser bakåt i historien så är det nästan bara de stora männens historier som berättas. Jag har själv, vid sidan om mitt filmengagemang ett ganska stort intresse för det antika rom och trots att slavar och arbetare på jordbruken var en rejäl numerär majoritet av befolkningen så finns det bara klotter kvar kring hur de tänkte och hur de hade det(de tänkte mycket på snoppar om man ska tro klottret). Så ambitionen med neorealismen var att man skulle komma "vanligt" folk inpå livet. Då kan man ju inte heller låta dessa spelas av diviga skådespelare som larmar och gör sig till utan vanligt folk ska porträttas av vanligt folk - Basta. Rörelsen kom som så ofta som en motreaktion mot de ganska konstlade och eskapistiska filmerna som dominerade filmhorisonten, varav Cuori sul mare (kärlek till havs) från 1950 är såpass sliskig att den kan få vem som helst att vilja utforska ångest i kolgruvor...

Så Umberto D handlar om en fattig pensionär(Carlo Battisti) som lever med sin väldresserad hund i en lägenhet i Rom. När hans slemme hyresvärd(Lina Gennari) vill bygga om så börjar hon på olika sätt (främst genom att aggressivt få honom att betala tillbaka sina skulder) försöka få honom bort från hennes våning. Så under större delen av filmen får man följa Umbertos försök att skramla ihop det som behövs för att bo kvar. Han säljer sin klocka, sina böcker och försöker på subtila sätt få gamla vänner att ge honom en slant. Mellan hans olika försök pratar han med våningens städare (Maria Pia Casilio) som i sin tur är 17 år, gravid och inte riktigt säker på vem som är fadern...

Det här med att låta amatörer spela stora roller är ju lite av en gamble. Ibland blir det ju väldigt bra som i Cykeltjuven av samma regissör, Il Posto av Ermanno Olmi eller för all del Amatörer av Gabriella Pichler. Men tyvärr är Carlo Battisti ganska katastrofal i huvudrollen - speciellt i början då han ska vara sjuk men inte verkar eller ser sjuk ut för fem öre. Och om man nu skulle ta en "riktig" person kunde man väl tagit en fattig pensionär istället för en meriterad professor, som uppenbarligen inte framgångsrikt kan gestalta hur det är att vara fattig, deprimerad och ensam? Många har uppenbarligen inte stört sig så mycket på Carlo som jag, men hans prestation drar ner det hela rejält och gör att hela dilemmat får ett ganska distanserat intryck på mig. Den unga Maria däremot är ju en riktig klippa och fick en välförtjänt skådiskarriär efter genombrottet här.

Umbertos svåraste stund

Hans hund försöker dra in lite till hushållskassan. Att hans hund var så väldresserad kändes lite off sett till hur han umgicks med sin vovve. 

Så, njä. Umberto D blev inte den samhällsskildringen den borde blivit. Jag vet inte riktigt om det beror på att den åldrats illa, om jag har ett hjärta av stål eller om andra kunnat bortse från Carlos skådespeleri bättre än jag. Det finns vissa kvaliteter, i synnerhet i början då en pensionärsdemonstration blir avbruten av en massa nedsättande militärer. 

Men totalt sätt blir det inte mer än en:

On Chesil beach

On Chesil beach. Regi av Dominic Cooke, både manus och boken som filmen baserade sig på är skrivna av Ian Mcewan

Filmen har tydligen en svensk titel: På Chisel beach (vilket är lite konstigt då den varken står på förtexter eller på affischen). En annan sak var att filmen gav väldigt olika resultat då man googlade titeln beroende på om man körde Google eller Bing, Bings svar pekade på en hel del fler porrsajter vilket säkert storligen hade generat filmens två protagonister.

För både Florence(Saorsie Ronan) och Edward(Billy Howle) är ruggigt obekväma på sin bröllopsnatt. Det hade ju kunnat vara lite mer förståeligt om det hade varit ett resonemangsbröllop men här har de haft ett långt förhållande innan bröllopet med handhållning och smyghångling vid strandkanten. Filmen börjar med att de precis har gift sig och kommer in till sitt hotellrum - efter mitt bröllop var jag jättetrött men de verkar ganska utvilade men nervösa, riktigt riktigt nervösa.

Den romantiska kvällen fortsätter med en kymig middag på rummet med den stora sängen som liksom tornar sig bakom dom. Trots att de precis har gift sig så har de inget att prata om, de bara tänker på sexet-hur det är- hur det ska gå till och så vidare. När de osäkert börjar röra vid varandra, kyssas och ta av kläder så går allt fel och de börjar skylla på varandra och på sig själva. De känns som två barn som försöker lära sig vad som gäller i vuxenvärlden och för mig var filmen som finast när de var som mest tafatta...

Samtidigt som man får följa deras jobbiga kväll får man också återblickar i deras liv och förhållande. Hur de växte upp och hur deras förhållande kom till. Man får också ett par tillbakablickar som förklarar Florence oroliga inställning till erotik. En pusselbit är att hon har läst en sexhjälpsbok och blivit skrämd av medicinskt kyliga begrepp som  "penetration", "Blood-flow" och att hon ska vara som "a doorway to be entered”. Men viktigare än det antyds det att hennes stränge pappa ligger bakom övergrepp i barndomen.

Edward har i sin tur en kombination av osäkerhet och machokomplex som inte är den bästa mixen för att hantera kluriga situationer. Däremot får jag i de många återblickarna ingen förståelse för varför Edward plötsligt blir så aggressiv, kategorisk och ovänlig mot en person som han verkligen älskar och just gift sig med- bokstavligen samma dag. För Edward pushar, härjar och verkar inte alls inlyssnande. Både i tillbakablickarna och i epilogen verkar han ju vara så mild och vän?

Ronan, som ju alltid är jätteduktig, lyckas dock gjuta liv i fina Florence som verkligen försöker nå fram och liksom balanserar i relationen med sin make mellan respekt, oro och kärlek. Därför blir det så fint när hon försöker nå fram men inte riktigt lyckas, när orden inte riktigt kommer ut och när hon till slut tvingas till att lägga ett ultimatum mot sin förstummade make. Ett ultimatum som leder till att de lämnar varandra- för evigt.

stel stämning på stranden

Florence smygläser sin sexbok då mamma stormar in

Edwards gammelsmink

Efter deras 6-timmars olyckliga Honey-doom så skiljs de åt och träffas aldrig igen. Slut.

Men nej, Ian Mcewan har skrivit in en epilog som då inte fanns med i boken. Epilogen skiljer sig jämfört med övriga delen såtillvida att den är endast från Edwards perspektiv, och man får följa honom då han får veta vad som hände med Florence efteråt. Perspektivförskjutningen till Edward känns som ett ganska olyckligt val då Florence är den mer intressanta av de två. Epilogen tillför dock ingenting utan känns bara sliskig och trist. Det här är ju ändå ingen stor hollywoodfilm där allt måste läggas till rätta så hela draget känns som ett dåligt svar på en fråga man inte vill ha svar på. Why Ian, Whyyyyy? Och varför om nu Edward var så sjukt kär så tog inte kontakt med Flo? Och varför fick han bästa platsen på konserten trots att han kom in så sent?

Det fanns såklart något klassperspektiv i filmen också, då Edward är mer medelklass och Florence är stiff upper class. Det ställer till det lite för dom men blir aldrig en större issue-hela klassperspektivet kändes lite halvhjärtat...

Dessutom- ålderssminket funkar riktigt dåligt, i synnerhet på Edward som ser ut att ha fastnat med ansiktet i en gräsklippare. Varför inte hyra in äldre skådespelare istället, det finns jättemånga.

Vad tyckte de andra? Jag gissar på lite fisk och lite mittemellan:
Jojjenito
Harduintesettden
Bilder och Ord

#200 The honeymoon killers

The Honeymoon Killers, 1970. Regi av Leonard Kastle, Donald Volkman, manus av Leonard Kastle.

Oh, idag har vi Francois Truffauts favorit-amerikanska film. Men det är ju bekant att den gode Francois hade "Lost it" runt 70-talet vilket inte bara resulterade i urvattnade Antoine Doinel-filmer men också uppenbarligen bristande cineastiskt omdöme- How the mighty have fallen ...

Martha(Shirley Stoler) är en sur och bitter Nurse Ratched som lever ett surt och kärlekslöst liv med sin sura mamma och sin gladkorkade syster. När hennes syster anmäler henne till en dejtingsajt  kontaktannons så ändras allt. Hon hookar raskt upp med en charmig spanjor, Ray(Tony Lo Bianco). Ray är precis som man tänker sig att strandraggar-spanjor ska vara, är söt, strandraggarcharmig och Martha blir tagen. Det visar sig dock att Ray är en proffesionell sol-och-vårare som hittar tjejer, gifter sig och drar med deras cash. Martha fattar grejen och Ray blir en slags kombination av skrämd och kär av den bossiga Martha. Vips så blir hon hans partner-in-crime som hans "syster". Men medans han raggar runt blir hon mer och  mer svartsjuk, trots att han lurar sina offer- och bara gillar henne (säger han) - det blir inte lätt för någon egentligen. Till slut så blir allt mordiskt helt enkelt- därav titeln.

Filmen är baserad på en sann historia som slutade med elektriska stolen på Sing-Sing, men verklighetskänslan infinner sig inte. Fotot är lite cinema variete-realistiskt men skådespeleriet är direkt kasst- många spelar över och försöker få en komedistämning där händelserna inte är så roliga. De enda tillfällensa som funkar är då man får följa de lurade damerna, och deras sociala tryck att gifta sig som leder dom in i armarna på den slemme Ray. Det finns någonstans här en diskussion om ett samhälle där tvåsamheten är lika påtaglig som i The Lobster vilket ju egentligen är ganska så sjukt.

Martha i baksättet

Pressbild som spelar in i narrativet kring att hon var överviktigt(utan att skämmas)- ett tema som var lite ofräscht

Riktiga Martha och Ray

Riktiga Martha och Ray med en polis. I filmen har han på sig en Toupe men har riktigt hår vilket var konstigt. Den riktiga Ray känns mer trovärdig som en toupeinnehavare...

Ja, det finns en hel del icke-utnyttjad potential här- för story i sig är ju bra och ser man på bilderna på riktiga Martha och Ray så känns de klart mer flerdimensionella än strandraggaren och arga Ratched i The honeymoon killers.

#199 Schizopolis

Schizopolis, 1996. Manus och Regi av Steven Soderbergh.

Jag var medveten om att det skulle bli förvirrande och att trådarna skulle bli svåra att få ihop. Och mycket riktigt så är det snart en massa olika handlingar på gång samtidigt. Och som lök på laxen spelas en del karaktärer spelas av samma personer... Det är dock inte särskilt kul eller intressant - bortsett från de olika lekarna kring fantasilösa manus, exempelvis så talar ett par i filmen bara om vad de ska säga- utan att säga det:

Fletcher Munson: [sunnily, on homecoming] Generic greeting!
Mrs. Munson: [warmly] Generic greeting returned!
[they kiss and chuckle at each other]
Fletcher Munson: Imminent sustenance.
Mrs. Munson: Overly dramatic statement regarding upcoming meal.
Fletcher Munson: Oooh! False reaction indicating hunger and excitement!

Andra i filmen verkar ersätt alla sina repliker med nonsensord, typ så här:

Mrs. Nameless Numberhead Man: Arsenal. Nose army.
Elmo Oxygen: Nose army. Beef diaper?
Mrs. Nameless Numberhead Man: Nomenclature.
Elmo Oxygen: Throbbing dust generation!
Mrs. Nameless Numberhead Man: Drum tissue outburst.
Elmo Oxygen: Jigsaw. Uh, fragment chief butter. King surgery mind?
Mrs. Nameless Numberhead Man: Bunny bucket.
Elmo Oxygen: Precision galley sponge.

Mycket cirkulerar runt en Fletcher som skriver tal åt någon scientologliknande ledare, talen ska låta smarta men inte innehålla något konkret. Men sedan finns det kidnappare, attractive housewife #2, utrotarare och konkurrerande filmteam som rekryterar en skådis rakt från filmen.

Filmens Hubbard-kopia

En underlig man

Regissören himself som masturbations-tajmar sig själv

Så visst, det finns en hel del kul ideer men ingen helhet alls. Allt är så mycket onödigt snurrigt, och filmen hade klart tjänat på att klippas ner minst en halvtimme- och ja, jag vet  han varnar för att filmen är snurrig när den startar men det hade varit bättre att göra något åt det istället för att bara konstatera det...

Så, nä. Denna vill jag inte se igen. Det fanns ju dock vissa roliga idéer så bottenbetyget åker inte fram idag.

#205 Veronika Voss

Veronica Voss eller Veronica Voss längtan eller Die Sehnsucht der Veronika Voss, 1982. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Rainer Werner Fassbinder, Pea Fröhlich och Peter Märthesheimer.

Veronika Voss hade en hyllad premiär i Berlins filmfestival i februari 1982. Sent på kvällen den 9 juni 1982 ringde han  från München för att berätta för sin bästa vän att han hade spolat alla sina droger på toaletten - allt utom en sista linje kokain. Nästa morgon hittades Fassbinder död i sitt rum. Han var då 36 år gammal och hade gjort 44 filmer.

Filmen börjar med att Veronika sitter på en biograf i efterkrigstidens München och tittar på en av hennes gamla filmer. Hon sitter ensam men med fixat hår och smink. Hon träffar efteråt den jordnära sportjournalisten Robert (Hilmar Thate) som blir fascinerad av henne, trots att han är i ett förhållande. Hon är teatral och dramatisk- och påminner ganska mycket om Norma (Gloria Swanson) från Sunset Boulevard. Robert träffar henne några gånger och förstår till slut att hon sitter i ett heroinmissbruk där hennes läkare ger hnne sina fixar mot att läkaren får ärva henne efter hennes död. Och hade detta varit en amerikansk film så hade ju resten av filmen varit om hennes väg tillbaka men här går vägarna inte lika rakt och Roberts väg mot att rädda Veronika blir alltmer snåriga.

Sprutan

Veronika uppfixad

Thats all

Även Veronika försöker verkligen och får till slut en chans till något som kan liknas en väg tillbaka, men precis som Fassbinder själv så har hon oerhörda svårigheter att ta sig an världen utan sina droger- som i sin tur tar henne närmare döden för varje dag. 

Fassbinder hade ju tydligen inget lätt förhållande till sitt liv och världen runt honom,  Cannesjurymedlemmen Daniel Schmid berättar att : "He would shout at me: How are you able to just sit there and look outside the window? How can you? How can you just sit on a rock and look at the sea? How can everybody else be so lucky?"

Ja, det är ju utmaningen eller hur...