On Chesil beach

On Chesil beach. Regi av Dominic Cooke, både manus och boken som filmen baserade sig på är skrivna av Ian Mcewan

Filmen har tydligen en svensk titel: På Chisel beach (vilket är lite konstigt då den varken står på förtexter eller på affischen). En annan sak var att filmen gav väldigt olika resultat då man googlade titeln beroende på om man körde Google eller Bing, Bings svar pekade på en hel del fler porrsajter vilket säkert storligen hade generat filmens två protagonister.

För både Florence(Saorsie Ronan) och Edward(Billy Howle) är ruggigt obekväma på sin bröllopsnatt. Det hade ju kunnat vara lite mer förståeligt om det hade varit ett resonemangsbröllop men här har de haft ett långt förhållande innan bröllopet med handhållning och smyghångling vid strandkanten. Filmen börjar med att de precis har gift sig och kommer in till sitt hotellrum - efter mitt bröllop var jag jättetrött men de verkar ganska utvilade men nervösa, riktigt riktigt nervösa.

Den romantiska kvällen fortsätter med en kymig middag på rummet med den stora sängen som liksom tornar sig bakom dom. Trots att de precis har gift sig så har de inget att prata om, de bara tänker på sexet-hur det är- hur det ska gå till och så vidare. När de osäkert börjar röra vid varandra, kyssas och ta av kläder så går allt fel och de börjar skylla på varandra och på sig själva. De känns som två barn som försöker lära sig vad som gäller i vuxenvärlden och för mig var filmen som finast när de var som mest tafatta...

Samtidigt som man får följa deras jobbiga kväll får man också återblickar i deras liv och förhållande. Hur de växte upp och hur deras förhållande kom till. Man får också ett par tillbakablickar som förklarar Florence oroliga inställning till erotik. En pusselbit är att hon har läst en sexhjälpsbok och blivit skrämd av medicinskt kyliga begrepp som  "penetration", "Blood-flow" och att hon ska vara som "a doorway to be entered”. Men viktigare än det antyds det att hennes stränge pappa ligger bakom övergrepp i barndomen.

Edward har i sin tur en kombination av osäkerhet och machokomplex som inte är den bästa mixen för att hantera kluriga situationer. Däremot får jag i de många återblickarna ingen förståelse för varför Edward plötsligt blir så aggressiv, kategorisk och ovänlig mot en person som han verkligen älskar och just gift sig med- bokstavligen samma dag. För Edward pushar, härjar och verkar inte alls inlyssnande. Både i tillbakablickarna och i epilogen verkar han ju vara så mild och vän?

Ronan, som ju alltid är jätteduktig, lyckas dock gjuta liv i fina Florence som verkligen försöker nå fram och liksom balanserar i relationen med sin make mellan respekt, oro och kärlek. Därför blir det så fint när hon försöker nå fram men inte riktigt lyckas, när orden inte riktigt kommer ut och när hon till slut tvingas till att lägga ett ultimatum mot sin förstummade make. Ett ultimatum som leder till att de lämnar varandra- för evigt.

stel stämning på stranden

Florence smygläser sin sexbok då mamma stormar in

Edwards gammelsmink

Efter deras 6-timmars olyckliga Honey-doom så skiljs de åt och träffas aldrig igen. Slut.

Men nej, Ian Mcewan har skrivit in en epilog som då inte fanns med i boken. Epilogen skiljer sig jämfört med övriga delen såtillvida att den är endast från Edwards perspektiv, och man får följa honom då han får veta vad som hände med Florence efteråt. Perspektivförskjutningen till Edward känns som ett ganska olyckligt val då Florence är den mer intressanta av de två. Epilogen tillför dock ingenting utan känns bara sliskig och trist. Det här är ju ändå ingen stor hollywoodfilm där allt måste läggas till rätta så hela draget känns som ett dåligt svar på en fråga man inte vill ha svar på. Why Ian, Whyyyyy? Och varför om nu Edward var så sjukt kär så tog inte kontakt med Flo? Och varför fick han bästa platsen på konserten trots att han kom in så sent?

Det fanns såklart något klassperspektiv i filmen också, då Edward är mer medelklass och Florence är stiff upper class. Det ställer till det lite för dom men blir aldrig en större issue-hela klassperspektivet kändes lite halvhjärtat...

Dessutom- ålderssminket funkar riktigt dåligt, i synnerhet på Edward som ser ut att ha fastnat med ansiktet i en gräsklippare. Varför inte hyra in äldre skådespelare istället, det finns jättemånga.

Vad tyckte de andra? Jag gissar på lite fisk och lite mittemellan:
Jojjenito
Harduintesettden
Bilder och Ord

#200 The honeymoon killers

The Honeymoon Killers, 1970. Regi av Leonard Kastle, Donald Volkman, manus av Leonard Kastle.

Oh, idag har vi Francois Truffauts favorit-amerikanska film. Men det är ju bekant att den gode Francois hade "Lost it" runt 70-talet vilket inte bara resulterade i urvattnade Antoine Doinel-filmer men också uppenbarligen bristande cineastiskt omdöme- How the mighty have fallen ...

Martha(Shirley Stoler) är en sur och bitter Nurse Ratched som lever ett surt och kärlekslöst liv med sin sura mamma och sin gladkorkade syster. När hennes syster anmäler henne till en dejtingsajt  kontaktannons så ändras allt. Hon hookar raskt upp med en charmig spanjor, Ray(Tony Lo Bianco). Ray är precis som man tänker sig att strandraggar-spanjor ska vara, är söt, strandraggarcharmig och Martha blir tagen. Det visar sig dock att Ray är en proffesionell sol-och-vårare som hittar tjejer, gifter sig och drar med deras cash. Martha fattar grejen och Ray blir en slags kombination av skrämd och kär av den bossiga Martha. Vips så blir hon hans partner-in-crime som hans "syster". Men medans han raggar runt blir hon mer och  mer svartsjuk, trots att han lurar sina offer- och bara gillar henne (säger han) - det blir inte lätt för någon egentligen. Till slut så blir allt mordiskt helt enkelt- därav titeln.

Filmen är baserad på en sann historia som slutade med elektriska stolen på Sing-Sing, men verklighetskänslan infinner sig inte. Fotot är lite cinema variete-realistiskt men skådespeleriet är direkt kasst- många spelar över och försöker få en komedistämning där händelserna inte är så roliga. De enda tillfällensa som funkar är då man får följa de lurade damerna, och deras sociala tryck att gifta sig som leder dom in i armarna på den slemme Ray. Det finns någonstans här en diskussion om ett samhälle där tvåsamheten är lika påtaglig som i The Lobster vilket ju egentligen är ganska så sjukt.

Martha i baksättet

Pressbild som spelar in i narrativet kring att hon var överviktigt(utan att skämmas)- ett tema som var lite ofräscht

Riktiga Martha och Ray

Riktiga Martha och Ray med en polis. I filmen har han på sig en Toupe men har riktigt hår vilket var konstigt. Den riktiga Ray känns mer trovärdig som en toupeinnehavare...

Ja, det finns en hel del icke-utnyttjad potential här- för story i sig är ju bra och ser man på bilderna på riktiga Martha och Ray så känns de klart mer flerdimensionella än strandraggaren och arga Ratched i The honeymoon killers.

#199 Schizopolis

Schizopolis, 1996. Manus och Regi av Steven Soderbergh.

Jag var medveten om att det skulle bli förvirrande och att trådarna skulle bli svåra att få ihop. Och mycket riktigt så är det snart en massa olika handlingar på gång samtidigt. Och som lök på laxen spelas en del karaktärer spelas av samma personer... Det är dock inte särskilt kul eller intressant - bortsett från de olika lekarna kring fantasilösa manus, exempelvis så talar ett par i filmen bara om vad de ska säga- utan att säga det:

Fletcher Munson: [sunnily, on homecoming] Generic greeting!
Mrs. Munson: [warmly] Generic greeting returned!
[they kiss and chuckle at each other]
Fletcher Munson: Imminent sustenance.
Mrs. Munson: Overly dramatic statement regarding upcoming meal.
Fletcher Munson: Oooh! False reaction indicating hunger and excitement!

Andra i filmen verkar ersätt alla sina repliker med nonsensord, typ så här:

Mrs. Nameless Numberhead Man: Arsenal. Nose army.
Elmo Oxygen: Nose army. Beef diaper?
Mrs. Nameless Numberhead Man: Nomenclature.
Elmo Oxygen: Throbbing dust generation!
Mrs. Nameless Numberhead Man: Drum tissue outburst.
Elmo Oxygen: Jigsaw. Uh, fragment chief butter. King surgery mind?
Mrs. Nameless Numberhead Man: Bunny bucket.
Elmo Oxygen: Precision galley sponge.

Mycket cirkulerar runt en Fletcher som skriver tal åt någon scientologliknande ledare, talen ska låta smarta men inte innehålla något konkret. Men sedan finns det kidnappare, attractive housewife #2, utrotarare och konkurrerande filmteam som rekryterar en skådis rakt från filmen.

Filmens Hubbard-kopia

En underlig man

Regissören himself som masturbations-tajmar sig själv

Så visst, det finns en hel del kul ideer men ingen helhet alls. Allt är så mycket onödigt snurrigt, och filmen hade klart tjänat på att klippas ner minst en halvtimme- och ja, jag vet  han varnar för att filmen är snurrig när den startar men det hade varit bättre att göra något åt det istället för att bara konstatera det...

Så, nä. Denna vill jag inte se igen. Det fanns ju dock vissa roliga idéer så bottenbetyget åker inte fram idag.

#205 Veronika Voss

Veronica Voss eller Veronica Voss längtan eller Die Sehnsucht der Veronika Voss, 1982. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Rainer Werner Fassbinder, Pea Fröhlich och Peter Märthesheimer.

Veronika Voss hade en hyllad premiär i Berlins filmfestival i februari 1982. Sent på kvällen den 9 juni 1982 ringde han  från München för att berätta för sin bästa vän att han hade spolat alla sina droger på toaletten - allt utom en sista linje kokain. Nästa morgon hittades Fassbinder död i sitt rum. Han var då 36 år gammal och hade gjort 44 filmer.

Filmen börjar med att Veronika sitter på en biograf i efterkrigstidens München och tittar på en av hennes gamla filmer. Hon sitter ensam men med fixat hår och smink. Hon träffar efteråt den jordnära sportjournalisten Robert (Hilmar Thate) som blir fascinerad av henne, trots att han är i ett förhållande. Hon är teatral och dramatisk- och påminner ganska mycket om Norma (Gloria Swanson) från Sunset Boulevard. Robert träffar henne några gånger och förstår till slut att hon sitter i ett heroinmissbruk där hennes läkare ger hnne sina fixar mot att läkaren får ärva henne efter hennes död. Och hade detta varit en amerikansk film så hade ju resten av filmen varit om hennes väg tillbaka men här går vägarna inte lika rakt och Roberts väg mot att rädda Veronika blir alltmer snåriga.

Sprutan

Veronika uppfixad

Thats all

Även Veronika försöker verkligen och får till slut en chans till något som kan liknas en väg tillbaka, men precis som Fassbinder själv så har hon oerhörda svårigheter att ta sig an världen utan sina droger- som i sin tur tar henne närmare döden för varje dag. 

Fassbinder hade ju tydligen inget lätt förhållande till sitt liv och världen runt honom,  Cannesjurymedlemmen Daniel Schmid berättar att : "He would shout at me: How are you able to just sit there and look outside the window? How can you? How can you just sit on a rock and look at the sea? How can everybody else be so lucky?"

Ja, det är ju utmaningen eller hur... 

#197 Night and Fog

Night and Fog eller Nuit et Brouillard eller Natt och dimma, 1956. Regi av Alain Resnais, manus av Jean Cayrol.



François Truffaut har sagt att detta är världens bästa film genom tiderna, vilket ju är ganska stort- men dock tycker jag Truffaut är lite för ojäämn för att våra en jättteauktoritet på att bedömma filmer. Sedan är han ju dessutom jävig då det är hans kompis som gjort den...



 Nuit et Brouillard är en dokumentär som faktiskt är den kortaste filmen i hela Criterion collection då den rullar in på runt 32 minuter. Men det är ingen slötittning som bjuds för filmen hanterar en av de största minussidan mänskligheten har att bjuda på, nämligen förintelsen. Resnais blandar klipp från nazisterna, från befriarna och från nutiden (1956) då lägrena sakta har börjat tagits över av gräs och rost. Jämfört med Hiroshima min älskade så är denna klart mer rakt på sak och berättar om människorna som levde och dog under fruktansvärda möjligheter. Man får se ondskan rakt i ansiktet, ondskan som så många var inblandade i. Och som drabbade så många.

Där tåget stannar

En fransk stjärna

En berg av skor som skulle distribueras till Tyskland

Bilderna är starka och här visas också mycket som jag aldrig hade sett innan, tyg gjort på människohår och berg av skor och glasögon. Det är jobbigt att se, men känns tyvärr viktigare än på länge då de bruna krafterna i samhället bara verkar växa. Att växelvis använda sig av nya bilder som "pauser" i övriga filmen funkar faktiskt bra. Man behöver lite paus emellanåt... Fotot är som vanligt när det gäller Resnais väldigt snyggt.

Gripande och vackert,  Nuit et Brouillard lyckas med att ge nya perspektiv till ett tyvärr ständigt aktuellt tema.

#196 Hiroshima mon amour

Hiroshima mon amour eller Hiroshima - min älskade, 1959. Regi Alain Resnais, manus av Marguerite Duras.

Alain Resnais hade nyligen gjort Natt och dimma som kretsar kring förintelsen och fick sedan uppdraget att göra någonting om Hiroshima, men vad? Många uppslag i papperskorgen senare så så utvecklades filmen från en resonerade dokumentär till något annat -  en fundering kring minne, glömska och förbjuden kärlek.

Jag hade dock ganska låga förväntningar efter att minnet från pistolteaterns pekoralversion av filmen. Trots att det var 20 år sedan jag såg den minns jag den överpretensiösa stilen, de högtravande manuset och den krypande känslan att: "Snälla ta slut snart!". DN var dock mer förtjusta och gav uppsättningen en +++, vilket var minst två plus för mycket. - Anyhow, jag ska sluta noja kring en 20 år gammal teaterföreställning och istället hugga in på en 60 år gammal  film.

I början Hiroshima mon amour så följer man ett par som nyligen möts, blivit passionerat förälskade  men snart kommer att skiljas åt, och när man är med någon från en annan värld så kan man ju faktiskt släppa mer av sin fasad och bara upptäcka varandra och öppna upp sig själv. Båda har ett tungt bagage som de inte kunnat ta hand om.

Mest fokus är kring vad svårt det är att förstå vad andra upplevt, - i Frankrike och i Japan. Hon(Emmanuelle Riva) har kommit till Japan för att spela in en film och har sugit upp all information om Hiroshima och bomben, hon har sett museét, bilderna, souvenirbutiken och de sönderbrända balkarna men kan ändå inte riktigt fatta hur det var. Hon har också sin förbjudna historia, om förbjuden, dömd kärlek. I varandras armar öppnar de upp sig för varandra och försöker minnas, men tillbakablickarna är fragmenterade och virriga. -Vad kan man komma ihåg av tillfällena som var så där enormt överväldigande, minns man vad som hände eller vad man kände? Och hur hanterar minnen som man inte har fått prata om?

Starkt sidoljus, som av ett starkt ljussken fast det är sent

Man kan se men ändå inte förstå

Hon minns tillbaka (med samma gripande fingrar)

Nä

Ibland är det bäst att glömma

Fotot är vackert med en fin poetisk stämning och berättelserna och bilderna är konsekventa och meningsfulla utan att vara för svår (men visst kan vissa tycka att den är pretentiös). Skådespelarna är bra men Hiroshima mon amour lever mest på sitt foto och den mästerliga klippningen (Där Chris Marker var en av klipparna).

#195 I fidanzati

I fidanzati, 1963. Manus och regi av Ermanno Olmi.

På svenska heter filmen "De förlovade", vilket är en lite olycklig titel då paret filmen handlar om inte är just förlovade. Vilket som, Olmi is back, mer neorealist than ever - även om han själv inte var någon fan av stämpeln ("jag är annorlunda än de andra, jag är ännu mer street- inga skådespelare, inga sets, bara verkligheten"). Här är det ivarjefall en lite glåmig slice-of-life studie från den italienska arbetarklassen- vilket är precis såsom vi vill ha det efter fin-fina Il Posto. Men grejen med amatörskådespelare är att man måste hitta rätt, det har man tyvärr inte gjort här. Carlo Cabrini som spelar Giovanni är stel, riktigt stel, men hans sura tjej Liliana (Anna Canzi) funkar bättre men hennes karaktär är bara grinig rakt igenom så det blir ju inte så kul vilket som.

I fidanzati handlar då om just Giovanni som bor i en storstad men nu äntligen fått jobb som specialist i sicilien. Jobbet verkar så bra att han inte bara kan säga nej, men Liliana tycker det är trist, dom är ju ett par och då kan man ju inte bara dra iväg till något skitigt bygge söderut? Men jo, det gör han. De håller kontakten men glider lite isär, det blir någon affär, Giovanni går på en (jättelång) fest i Palermo, han tittar med sin robotblick över landsbygden. Det är det, mer än så blir det inte riktigt förräns på slutet och där känns det påklistrat och inte underbyggt i resten.

Liliana surar

Och det skulle ju va dans, dans, dans!

Jag tittar mig i spegeln då regissören har sagt att jag ska det...

Startscenen när de lite ansträngt dansar på en lokal med en massa fina italienska gubbar och gummor är jättefin, men resten av scenerna där man följer "vanligt folk" är ganska ansträngda och småtrista. Jag misstänker att Olmi också kände så då han liksom speedade upp vissa evighetstagningar, vilket tyvärr inte ökar spänningen alls... Lite fint men också mycket som inte hittar sin plats, nja.