#150 Bob le flambeur

Bob le flambeur eller Bob the gambler, 1956. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Auguste Le Breton.

Jag förstod nog att det inte skulle vara det men jag hoppades verkligen på en film om någon som flamberar! Jag har själv försökt ett par gånger och tyckte att det blev gott, även om det kändes en smula töntigt.

Men en "Flambeur" är detsamma som en high-roller eller storspelare, och det är precis det Bob(Roger Duchesne) är... Han vinner stort på hästar på förmiddagen och spelar bort allt på Roulette på kvällen, och han är cool, riktigt cool med sin sura-gammeldagsa hederskodex. Och, eftersom han är en spelmissbrukare av rang blir han också pank, riktigt pank. Så då är det dags att göra något åt det, kanske råna kasinot som indirekt har rånat honom? Sagt och gjort och plötsligt är vi i de tidiga stadierna av en Heist-film.

Sur och cool, c'est Bob

Bob har ingen kärleksaffär men här dansar han med den 15-åriga Anne (Isabel Corey)

Stöten planeras och Bob ger sig själv en ganska enkel uppgift, att vakta dörren till kasinot, men det är många delar som ska klaffa. Då hans kumpaner inte verkar jätteklippska så undrar man ju om någon kommer att dabba sig eller om det blir den sista stora kuppen.

Melville (1917-1973) fick då han föddes efternamnet Grumberg men bytte namn till Melville då han var ett superfan av Moby Dick. Och han verkade vara en riktig amerikanofil, han hade amerikansk bil, såg tonvis av amerikanska filmer och spelade även in en film i New York. Och Bob le flambeur är väldigt Hollywoodinfluerad, men har också något distinkt franskt i sig. Kanske i bristen på moralisk slutkläm (Crime don't pay!) eller tonen som sticker ut både i musik och karaktärer...

Däremot är voice overn inte så lyckad, den kommer bara ett fåtal gånger och säger helt överflödiga grejer. Kvinnorna i filmen, det finns tre mindre roller, är mest till bekymmer för de manliga männens kamp mot storkovan.

Jag du, visst var Bob lite cool, men det var inte så roligt ändå, dessutom kommer själva handlingen liksom aldrig igång, slutet var bra men det blir ändå ett:

#146 The cranes are flying

The cranes are flying eller Letyat zhuravli eller det lite poetiska Och tranorna flyga, 1957. Regi av Mikhail Kalatozov, manus av Viktor Rozov efter en pjäs av samma namn, också skriven av Viktor Rozov.

Åh, ung kärlek i form av Boris(Aleksey Batalov) och Veronica (Tatyana Samoylova) frodas på moskvas gator. Boris är en fabriksarbetare med fallenhet för arkitektur, men när kriget kommer så anmäler han sig raskt som frivillig, medans hans slemme bror gör allt för att smita. Och tranorna flyga gjordes bara 4 år efter stalins död och trots att den naturligtvis är enormt patriotisk så finns det också en lätt uppgörelse med krigspropagandans klyshor. Bland annat så skojar Sabinin om att han ska kämpa för fosterlandet och att ni där hemma ska slå produktionsmålen - och att propagandans klämkäcka ton var lite over the top...

Så Boris drar iväg ut till fältet och kämpar med ett gott humör. Kvar i staden så dör Veronicas föräldrar och hon flyttar hem till sina svärföräldrar men blir där våldtagen av Boris bror Mark (Aleksandr Shvorin) som hon sedan gifter sig med (Lite oklart varför, hon blev inte gravid, och hon verkar verkligen hata honom hela tiden). Boris kämpar och kämpar och när han räddar en kompis blir han plötsligt skjuten och ramlar stoiskt ner i lervällingen, men dog han? Veronica jobbar samtidigt som sjuksyster och tar hand om skadade soldater, kanske det blir ett möte? Nej, det blir ingen möte. Detta är en rysk film och då ska det inte vara några glada återföreningar. Men det vet inte Veronica om så hon letar, och letar men hittar inte sin Boris. Till slut träffar hon en soldat som slogs med honom som bekräftar det sorgliga - han dog. Hon blir ledsen men slutar med ett litet hopp då hon delar ut de blommor hon hade till soldater hon inte känner, som en slags symbol för att gå vidare?

Kärlek på bro

Kärlek på bild

Kärlek i kapp med tåget

Kriget

Fotot och klippet är ju väldigt snyggt, och jag gillar verkligen den expressioniska stilen i både klippen och bildkompositionerna. Samtidigt står filmen stilla i andra halvan och dessutom är karaktärerna väldigt endimensionella. Ett plus är dock Boris syster Irina(Svetlana Kharitonova) som är en tuff doktor och på sitt sätt en liten upprättelse för alla kvinnor som också gjorde rejäla insatser i "Det stora fostärländska kriget".

#144 Loves of a blonde

Loves of a blonde eller Lásky jedné plavovlásky eller En blondins kärleksaffär, 1965. Regi av Milos Forman, manus av Milos Froman, Jaroslav Papousek, Ivan Passer och Václav Sasek.

60-talet bjöd på ett flertal "nya vågor" där den franska kanske fått mest uppmärksamhet men även i öst hände det grejer. I tövädrets Tjeckoslovakien på 60-talet, så examinerades ett gäng drivna filmskapare från filmskolan FAMU med Vera Chytilová, Jiri Menzel och Milos Forman i spetsen. Ambitionen var att ersätta 50-talets socialistiska realism med lite jordnära, aburdistisk komik. Och vad ska man säga, mission accomplished! En Blondins kärleksaffär är både charmig, rolig och lite obehaglig.

Filmen cirklar kring Andula(Hana Brejchová) som tillsammans med några kompisar ska gå på en fest på kommunhuset - för äntligen ska de få träffa lite karlar då alla har lämnat byn för militärtjänst (och övningar?). Men surt blir det när de som kommer är ett gäng kåta, gifta 50-åringar

Här är vi!

Var är killarna

Andula drar istället iväg och hookar upp med en av musikerna, Milda(Vladimír Pucholt) en jazzspelande yngling med honungsstämma... Efter att de har fått ihop det så vet hon vad hon vill ha och försöker göra slut med sin bossiga boyfriend. Och när inte Milda svarar på telefonen så åker hon hem till hans lägenhet och försöker övernatta hos hans föräldrar, som inte har hört talas om henne.

Milda hamnar mellan sina föräldrar som ska se till att inget orederligt händer

En blondins kärleksaffär är riktigt trevlig och man känner sig mysig i magen hela dagen efter man sett den. Betyget är lite snålt, men det är sådan jag är: 

#143 That Obscure Object of Desire

That Obscure Object of Desire eller Cet obscur objet du désir, 1977. Manus av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière, baserad på en roman av Pierre Louÿs.

Mathieu(Fernando Rey) är en belevad äldre man som börjar tafsa på sin chambermaid, och hon i sin tur både lockar och avvisar honom. Och om filmen The Discreet Charm of the Bourgeoisie handlade om ett gäng som försöker äta middag tillsammans men konstant råkar ut för förhinder så handlar denna om en man som försöker ligga med en tjej, Conchita (Carole Bouquet, Ángela Molina)  men blir konstant avvisad, och blir sedan förförd och avvisad om och om igen. Det blir som ett maktspel där hon inte vill ligga utan att få något riktigt bra i gengäld (det visar sig till slut att hon vill har rejält med Bang for the buck)- för när hon har legat med honom misstänker hon att han kommer tappa intresset. Han, i sin tur vill inte erbjuda giftermål för då har han ju inga mer vapen kvar i sin arsenal. Och så fortsätter det filmen igenom, när han pressar så backar hon, när han backar så pressar hon ända tills hon och han till slut får det de vill.

Conchita spelas roligt nog av två skådespelerskor, en lite kylig och den andra lite mer kärleksfull. Mathiue ser uppenbarligen ingen skillnad på dom vilket kan vara en kommentar kring hur förälskad han egentligen är i en person (eller om det bara är något han tror?)...

Hon har kyskhetsbälte på sig precis när dom ska få till det

Ah, men du är den enda för mig

Snart min ros, snart

Filmen har sina poänger men är också ganska så jobbig. Det blir lite mysteriefilmsvibbar av att man inte riktigt vet vad hon är ute efter, vad han är ute efter är så att säga glasklart. Dialogen var ju klart mindre kul än i borgarskappets diskreta charm och de surrealistiska inslagen är också mindre framträdande.

#142 The last wave

The last wave eller Den sista vågen, 1977. Regi av Peter Weir, manus av Peter Weir, Tony Morphett och Petru Popescu

The last wave är en mix av mystiska hällregn, mustiga aboriginer och en vit man som är "the chosen one".  Låter inte det som något skoj? Inte så mycket i min bok.

Filmen börjar med att en aboriginer har hittat något mystiskt och blir sedan jagad av fem andra aboriginer(svårböjbart ord) men blir till slut dödad av en sjätte aboriginer i en bil som viftar med en mörda-folk-på-avstånd-magi-pinne. David Burton(Richard Chamberlain) får uppdraget att bli de fem männens advokat och sugs ner i ett träsk av mysterier och aboriginerkultur. Aboriginer är i "the last wave" bara män, ler aldrig, mystiska, svåra att förstå sig på, styrs av mystiska medicinmän, har järnkoll på trolleri. Så då vet vi det, skönt.

Fast i mystiska dödskallar

Magic rock

Put some shrimp on the Barbe'

Jag har alltså inget emot aboriginer, tvärtom! Men denna hokus-pokus rappakalja ser jag mer som en björntjänst mot ett folk som redan råkat ut för flerhundraårig förföljelse...

Nah, vad som räddar upp filmen är fotot som är vacker och ödesmättat. Men i övrigt så bah, det är lite som en slöare Indiana Jones fast utan humor. Betyget är lite generöst, men det är sådan jag är.

#141 Les enfants du paradis

Les enfants du paradis eller The children of paradise eller Paradisets barn, 1945. Regi av Marcel Carné, manus av Jacques Prévert

Att spela in film mitt under andra världskriget i ett naziockuperat Frankrike verkade bjuda på sina utmaningar, nämligen de längst ner på Maslows behovspyramid - Mat och värme. All frukt som behövdes åts upp av de hungriga statisterna innan kameran hade hunnit sättas på, så till slut fick de ingicera laxermedel i frukten för att de skulle kunna vara med i filmen. Carné berättar också att en limpa som var med i en scen hade skickligt blivit tömd på innehåll från ett litet hål på undersidan.

En annan faktor var att nazisterna ville lägga sig i inspelningsprocessen genom att tillsätta vissa statister, och ibland kunde någon olycklig i teamet bli jagad av Gestapo, I en intervju får Carné frågan vad han ångrar  och svarar då:

When we shot the carnival scene, though, something horrible happened for which I don’t think I’ll ever be able to forgive myself . . . We shot the carnival scene, and the assistant director told me there were two guys asking for one of the extras in the office. “Do they look French?” I asked. “Yes, they have Nice accents. The extra’s wife is very sick, and she wants to see her husband before she dies.” You understand, we were living in fear back then, so I asked him what they looked like. “They look French. They don’t look like Gestapo . . .” We still didn’t know then. We learned all those things a little at a time. I said, “Did they look at the list of those present?” All the extras usually sign in when they get in, so if someone gets here late or goes for a walk . . . He said no. I said, “Tell them he’s not here.” We continued to shoot, and he came back, saying, “Mr. Carné, I am sorry to insist, but the wife got hit by a tram and had both her legs cut off. She’s going to die without seeing her husband unless he’s at the hospital in one hour.” I wasn’t sure what to do. I had given them an answer, so I sent the assistant director to get the extra. They went into the office, and the assistant director came back five minutes later, exhausted. It was two Gestapo agents. I never forgave myself for that.

Man skulle ju kunna tänka sig att en film inspelad under ockupationen skulle vara lite lågbudget och tekniskt slarvig, men icke. Les enfants du paradis är storslagen med massiva scenbyggen, enorma mängder statister och storslagen musik. Och kärlek såklart, smäktande kärlek!

 Paris på 1800-talet

Känslosam mim och ett fint häng på tyget runt Arletty

Filmen, som är baserad på riktiga karaktärer, utspelar sig under 1800-talet i Paris där tre män faller för samma kvinna, Garance (Arletty). Två av de tre männen är framstående teatermän, där en av dom, mimaren Baptiste(Jean-Louis Barrault) kör klassisk fransk Commedia dell'arte-mim, vilket ju var lite festligt att se. Mimaren är dock blyg och när hans älskade vill bjuda in honom till sin säng tar han inte riktigt chansen vilket han bittert ångrar livet igenom. Den andra teatermannen är en serieraggare som limmar på allt med två ben, och bjuder in sig själv i damers sovrum titt som tätt. Den tredje är den gnidiga storskurken Lacenaire(Marcel Herrand) som alltid har en lång dolk i fickan som han är beredd att sticka i folk som sticker upp mot honom. Men hans kärleksförklaringar lämnar lite övrigt att önska:"I don't love you, but you are the only woman for whom I have no contempt"...

Kärleken och tiden slår som vågor genom filmen som tyvärr är lite för lång, nästan tre och en halv timme. Men det blir inte tråkigt, miljöerna är mustiga och bra, skådespelarna är topp, men kanske att själva berättelsen hade behövt något lite till för att hålla hela vägen. Men nu ska jag inte nit-picka detta franska epos mer, det var ju jättefint!

#140 8½

8½ eller Otto e mezzo, 1963. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli,
Ennio Flaiano och Brunello Rondi.

Ja du, denna hamnade på fjärde plats över Sight &Sounds lista över världens bästa filmer. Och beskrivs och som ett episkt opus kring en författare med kreativ kramp. Fellini började ju med en hel del filmer i en ganska neorealistisk stil, exempelvis den fantastiska "Cabirias nätter" som får räknas som en av mina absoluta favoritfilmer. Sedan kom Dolce Vita med olika fantasimoment och Pang, 8½ som egentligen handlar om Fellini himself , det plågade manliga geniet som har lite av en kris. Han är otrogen och hans fru är gnällig, han drömmer sig till att han har ett harem alldeles för sig själv-och om någon av tjejer bråkar så ska han piska dom. Blir de över 27 får de leva sina liv på övervåningen. Men Ack, livet är inte alltid som en gubbsjuk fantasi vilket gör det svårt för honom.

Basen i filmen är regissörens kurhotell han bor på, där både kardinaler, skådespelare och allsköns filmfolk kommer och försöker påverka honom eller få svar på vad de ska jobba med, medans han bara drar sig undan och röker. Ibland läser skådespelare repliker för honom som kommer från tidigare scener i filmen och på så sätt kan man säga att filmen handlar till viss del om sin egen uppkomst vilket ju var lite kul, men det finns också långa planlösa scener där karaktärer bara pratar på om oväsentligheter. Både jag och min fru längtade tyvärr efter att filmen skulle sluta vilket ju inte kan ses som ett högt betyg.

Allt pyton? Näh, början var bra och fin med vackra bilder när regissören hänger som att han var en ballong. Överlag så var masscenerna alltid estetiskt on top.

Lite Andreui-Rublev inspirerad

Siluett-dans

Känns ändå bra att läsa Eberts hyllning:

The conventional wisdom is that Federico Fellini went wrong when he abandoned realism for personal fantasy; that starting with "La Dolce Vita" (1959), his work ran wild through jungles of Freudian, Christian, sexual and autobiographical images. The precise observation in "La Strada" (1954) was the high point of his career, according to this view, and then he abandoned his neorealist roots. 

Ebert tycker naturligtvis att "The conventional wisdom" är alldeles fel och att detta är Fellini på sin absoluta topp, jag får uppenbarligen leva med att vara konventionell vilket ju känns lite trist för en häftig typ som jag.

Om man ger 8½ mindre en maxbetyg bör man väl se om den (inte minst för att slippa få konventionell-stämpel på sig), men just nu är jag rejält osugen.

#138 Rashômon

Rashômon eller Demonernas port, 1950. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûnosuke Akutagawa,
Akira Kurosawa och Shinobu Hashimoto.

Innan inspelningen av Rashômon samlades de tre assisterande regisörerna och konfronterade Kurosawa - Filmen är inte vettig. Kurosawa ger en ganska långrandig förklaring till läget och två av assistenterna verkar nöjda, men den sista tycker fortfarande inte att tittaren får någon förklaring. Här prövar Kurosawa nämligen ett antal nya grepp, det viktigaste är tillbakablickar som visar olika versioner av en händelse - ett mord, där de olika versionerna inte är kompatibla med varandra. Filmen cirkulerar kring en rättegång där tre vittnen(varav mordoffret som talar via ett medium) berättar sin version. Man får inte se rätten utan karaktärerna riktar sig rakt mot filmduken såsom det är tittarna som ska döma dom. I filmens nutid sitter ett par män och pratar om rättegången och en av männen hävdar att han såg det hända, så totalt har man fyra versioner -  Men vilken är den rätta?

Point-of-viewshot från liket

Mediet talar, funkar förvånansvärt bra

Och det är lite det som är poängen, som i denna tid av olika alternativmedier och twitterbottar är än mer aktuell- att Sanningen inte alltid låter sig fångas. Vi styrs av vad vi tror, vad vi vill tro och vad som passar oss för tillfället. Alla karaktärer återberättar, ljuger och till viss del minns händelserna på det sättet som är bäst för deras status - till och med den dödes berättelse saknar någon större trovärdighet.

Då filmen kom ut tyckte studion så illa om den att man tog bort sitt namn från filmen, vilket man säkert ångrade då filmen vann både en Oscar och guldlejonet i Venedig.

Toshirô Mifune spelar den lokala banditen som börjar konflikten med att anfalla en samuraj och våldta hans fru. Det skriks och skrattas hysteriskt ganska ofta i Kurosawas filmer och jag har väl tänkt att det funkar så i japansk teater men enligt Kurosawa så var han inte ute efter en realistisk stil utan ville ha en förhöjd-stumfilmskänsla, där dramatiken var mer direkt och mindre dialogbaserad...

Intressant och bra!

#133 The Vanishing

The Vanishing eller Spoorloos, 1988. Regi av George Sluizer, manus av Tim Krabbé och George Sluizer.

De flesta Thrillers sätter publiken i samma sits som den ofta lite neutrala huvudpersonen, vi vet lika lite som hon/han och blir lika övveraskade då mer och mer detaljer kommer fram. Spoorloos bryter ganska tydligt mot det mönstret, här får publiken reda på i stort sätt allt långt innan huvudkaraktärerna har kommit i kapp, och trots detta så är spänningen på en konstant hög nivå. Efter att ha sett några Hitchcockfilmer så var det kul att se något som försöker på samma sätt bygga upp en spänning för att hålla den upp hela vägen till det häftiga slutet.

Spårlöst försvunnen

Ska man ge allt för att få closure?

Filmen börjar med ett holländskt par som åker på semester i franska alperna, de bråkar ibland så när Saskia (Johanna Ter Stege) inte kommer tillbaka från bensinmacken så går hennes Rex (Gene Bervoets) in för att se var hon tagit vägen. Men hon är borta, han frågar alla ppå macken, ringer polisen och försöker på alla sätt han kan lista ut vad som hänt. Efter tre år har han en ny flickvän och de söker tillsammans efter Saskia men hon känner till slut att det är för svårt att konkurrera med en överidealiserad död kvinna. Man följer samtidigt hennes förövare som lever ett ganska så harmoniskt familjeliv, men som också har sina egna...intressen.

Skarp, smart och intressant!

#137 Notorious

Notorious, 1946. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Ben Hecht.

Äntligen får Ingrid Bergman en motspelare av rang, för Cary Grant gör sitt jobb alldelles perfekt som Devlin, en hårdkokt-noir-hjälte som söker rekrytera dottern till en känd nazist(Alicia-Ingrid Bergman) för att spionera på en koloni 'tyskvänner' i Brasilien. Men kärleken slås sina klor i dom men då Alicia nöds att gifta sig med en av nassarna så blir både säkerhetsläget och känsloläget jobbigt för dom.

Ah, så enkelt, och ändå så svårt

Skumraskens i vinkällarne

Bara kaffe och lite gift?

Ah, fotot är exceptionellt och spänningen är kompakt rakt igenom. Det finns många saker som dröjer kvar, en är de andra CIA-agenternas nedsättande prat om Alicia som lösaktig då hon faktiskt riskerar sitt liv. Och vi har, precis som i Psycho en närvarande mamma som bevakar hennes son(nazisten) och hans nya fru, och det finns säkert något oidipus-komplex inbakat i hennes överdrivna kamp över sin sonens uppmärksamhet. Triangeldramat mellan Devlin, Alicia och hennes nazistmake Sebastian definierar filmen och det är gripande att se Alicias ökande självdestruktivitet och Devlins tysta lidande som accelererar rakt igenom.

Sista kvarten spelas ut fantastiskt fint, och det känns skönt att se att Alicia till slut får lämna sitt nazistliv då hån blir utburen av Devlin framför ögonen på några förbluffade Gestapo-typer. Filmen slutar med att en dem säger till Sebastian, “Will you come in, please? I wish to talk to you.”och han går sakta tillbaka, medveten om att hans dagar är räknade.

#136 Spellbound

Spellbound eller Trollbunden, 1945. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Ben Hecht och Frances Beeding.

Ah, Psykologi, Freud och minnesförluster. Dagens Hitchcock känns lite som ett South Park-avsnitt där skaparna försöker rådda ihop ett avsnitt kring något hett ämne för dagen. För när det gäller Spellbound så försöker man ge intryck att man har koll på ämnet men kunskapshålen är större än luckorna i "nya Karolinska"-finansieringen... Nog rantat, för det finns en del bra saker också, exempelvis Ingrid Bergman som den duktiga psykologen Dr. Constance Petersen. Hon är ensam kvinna i en mansdominerad miljö, och Hitchcock visar både viss insikt och sympati för hur jobbigt det kan vara att då karlarna raggar eller utestänger en under arbetstid.

Om man undrar om en kille ska kyssa eller mörda en så är det inget bra förhållande...

kortfattat handlar filmen om just Constance som med hjälp av psykoanalys försöker få klarhet i om en man(Gregory Peck) som lider av minnesförlust är mördare. Igen castar hitchcock en jättetråkig karl att spela manliga huvudrollen, Gregory peck skulle här enkelt kunna bli ersatt av ett par plankor och en peruk, för på den nivån är hans enda min han har i hela filmen. Stackars Ingrid måste ju ändå bli kär i honom men tvivlet finns därunder, har han mördat, är han snäll innerst inne?

Är du snäll, innerst inne?

Salvador Dali-drömmen

Mitt i allt finns en ganska fantastisk drömfrekvens som analyseras ett par gånger, och det är den värd. Salvador Dali byggde scenografin och trots att den innehåller en massa konstigheter (som sig bör) så är den både intelligent och snygg. Finns att se här:

Vad ska man säga, det finns en del bra här men också ett ganska tråkig mittpart... Gah, det blir en stark:

#135 Rebecca

Rebecca, 1940. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Robert E. Sherwood, Joan Harrison, Philip MacDonald och Michael Hogan. Efter en roman med samma namn av Daphne Du Maurier

1940 har ju ett nytt krig brutit ut i europa och många konstnärer - inklusive filmskapare tar sin tillflykt till det lite lugnare U.S.A. Hitchcock gjorde med Rebecca sin första Hollywoodfilm och resultatet blev ju fin-fint: En Oscar för bästa foto och en Oscar till bästa film gick till den notoriske hands-on demonproducenten David O. Selznick.  Filmen ligger också på en hedrande 171:a plats på IMDBs ranking över bästa filmerna genom tiderna.

Joan Fontaine som spelar den kvinnliga namnlösa huvudrollen sitter i Monte Carlo tillsammans med en gapig överklasskvinna som har hyrt henne som assistent/kompis/mobboffer, där träffar hon Mr de Winter (Laurence Olivier) en deprimerad man tillhörande den yppersta öst-kust societeten. De Winter är änkling efter att hans fru, Rebecca omkom till sjöss (under mystiska omständigheter). Kärlek uppstår och De Winter friar på sitt lite ocharmiga sätt:

Maxim de Winter: I'm asking you to marry me, you little fool.

Hon tackar ja(säkert hjälpte hans förmögenhet henne att bestämma sig, för hans personlighet verkar inte så skojig), och flyttar raskt in i hans palats vid vattnet. Men allt i huset är inte som det ska, överallt vilar skuggan av hans förra fru. Personalen talar oavbrutet om henne, hennes namn är ingraverat i kuddar och brevpapper och hennes båthus vid vattnet har inte öppnats sedan den olycksaliga natten hon omkom.

Japp

Personalen gör allt för att hon ska känna sig välkommen

Åh i De Winters palats så går ju Hitchcock igång med sitt fantastiska kameraarbete och stämningsskapande miljöer. Det är sååå snyggt! Stämningen och mystiken tätnar ju längre tiden går (som sig bör) men sista halvtimmen då allt ska ordna upp sig blir lite av ett antiklimax för mig. Huvudkaraktärens är den som utvecklas mest genom historien, hon går från att vara en osäker tjej från landet till att växa i auktoritet och självkänsla, vilket var kul. 

The Second Mrs. de Winter: I want you to get rid of all these things.
Mrs. Danvers: But these are Mrs. de Winter's things.
The Second Mrs. de Winter: *I* am Mrs. de Winter now!

Men De Winter är inte lika förtjust och påpekar att "It's gone forever, that funny young, lost look I loved won't ever come back. I killed that when I told you about Rebecca. It's gone." Så kan det gå om man gillar någon för att den är vilsen och osäker. 

Hitchcock tog själv avstånd från filmen efter några år så han ansåg sig blivit för styrd av producenten och censuren, men jag tycker inte han har något att skämmas för, Rebecca är bra grejer!