#268 Youth of the Beast

Youth of the Beast eller Yajû no seishun, 1963. Regi av Seijun Suzuki, manus av Ichirô Ikeda, Tadaaki Yamazaki och Haruhiko Ôyabu.

En mystisk främling med muskler av stål, snabba triggerfingers och en cool attityd slår ner som en bomb på japanska gangsterscenen. Mannen, Jô (Jôji 'Jo' Mizuno), verkar vilja gå med i vilket gäng som betalar mest men har i hemlighet en agenda att krossa båda gängen. Mizuno som spelar Jo är ju lite ett kapitel för sig med sin absurda skönhetsoperation av sina kinder som gör att han ser ut som puff (eller piff?). Lite ovanligt men alltid bra att följa sitt hjärta antar jag.

Själva handlingen i sig är lite som en typisk tv-deckare på 80-talet, inte så spännande eller trovärdigt. Men vad som gör filmen lyfter, åtminstone litegrann är ju fotot och bilderna. Färger och foto är taget i en ganska extrem 60-taks-reklamstil vilket ger hela filmen en ganska fin stil som säkert går hem hos många esteter out there.

Gangsterbossen spöar upp sin tjej

Jo blir torterad med en brevkniv

Skurken har ögon åt alla håll

Kamp i mörkret

På 60-talet var ju många japanska gangsterfilmer lika inspirerade av Europa som av USA. Så här har vi då en mix av franska nattklubbar, med franska dragspel och franska kostymer blandade med hårdkokta film noir skurkar och slingriga famme fateles. Även om det kan vara skönt med filmer som inte försöker rädda världen eller berätta om samhälleliga orättvisor så är det ju bra om man kan identifiera sig med något i filmen? Suzuki själv tror jag mer tyckte det var roligt med starka färger och skjutande gangsters, och det kan det ju vara men jag blev själv mindre och mindre engagerad ju längre tid filmen pågick.

#219 La Strada

La Strada eller Landsvägen, 1954. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli och Ennio Flaiano.

Gelsomina(Giulietta Masina) är på stranden då hennes småsyskon ropar, hon har en lite frånvarande blick och är kanske lite efter i utvecklingen på något sätt. Hennes storasyster Rosa som reste ut i världen har dött och mannen som hon åkte iväg med, Cirkusartisten Zampano (Anthony Quinn), har kommit tillbaka till den lilla byn och tar gärna med sig Gelsomina denna gång. Tanken är att Gelsomina ska vara hans assistent och få lära sig ett jobb, men kanske att varningsklockorna borde ringt högre för Gelsominas mamma då Zampano är lite som en mix av Örjan Ramberg och en slavägare. Slavägarrelationen blir extra tydlig då man förstår att han gett mamman 10 000 Lire för att få med sig en av döttrarna...

Zampano har alltså sin ganska ostiga strongman-show och då vill han att Gelsomina ska trumma i sin trumma och peppa och interagera med publiken, och misslyckas hon blir hon slagen. Men slagen blir hon vilket som, och dessutom verkar inte Zampano vara typen som liksom flirtar sig till sex utan mer bara tar för sig. Vad som egentligen hände med hennes syster Rosa får man aldrig riktigt reda på och Gelsomina försöker liksom fråga vid olika tillfällen om mer info "Var Rosa här också?", "brukade du sjunga med Rosa" men får bara grymtningar till svar - som på något sätt ändå säger en del.

Så hennes värld är tuff, ruggigt tuff. När hon väl träffar någon som gör henne glad så skiner hela hon upp som en sol, men Zampano ser samtidigt alla som inte spelar hans spel som ett hot. Och när hennes sista glädjeämne släcks så slocknar även Gelsemina på något sätt...

Livet på vägen

Gänget på vägen

La Strada brukar ju ses lite som kulmen av Fellinis neorealistiska era, och medans många verkar föredra de lite mer arty 8 1/2 eller Amarcord så är detta min kopp te i betydligt högre omfattning. Giulietta Masina är ju alltid jättefin och liksom lyfter upp något som bara skulle kunna vara en ångestfest till något lite finare och mänskligare. Kraftpaketet Anthonny Quinn är dock stjärnan här som den egocentriska kraftkarlen Zampano. Miljöerna är också ganska effektfulla där efterkrigets ruinmässiga Italien verkar lika trasigt och eländigt som människorna som försöker hanka sig fram. 

#263 Fanny and Alexander — The Theatrical Version

Fanny and Alexander — The Theatrical Version eller Fanny och Alexander-filmversionen, 1982. Manus och Regi av Ingmar Bergman.

Tvversionen eller filmversionen, vilken ska man dyka in i? Svaret efter att ha sett filmversionen är ganska klart, den längre versionen är så mycket tydligare och bättre. Man förstår karaktärer och händelser på ett helt annat sätt, och trots att tv-versionen är 100 minuter längre så är tempot ändå högt och tittarengagemanget på topp!

I filmversionen, som detta är, så verkar allt vara ganska konsekvent förkortat. En lite modigare Bergman hade kunnat ta bort hela sjok som julfirandet, barnens flykt från biskopen eller scenerna från teatern men istället är nästan allt med, men lite förkortat. Det är vissa scener som jag saknar mer än andra  (trots att jag såg filmen för några år sedan), som officerarens kondoleans eller brödernas förhandling med Biskopen. Ja, jag vet, denna review är helt oläsbar om man inte sett filmen, så gör det! - Eller rättare sagt se TV-versionen som är överlägsen.

Jag har det andliga övertaget!

Trots filmversionens begränsningar så är vi ändå klart och tryggt i mästerverks-landet här. Miljöerna, skådespelarna (speciellt Jarl Kulle), fotot och regi är ypperligt. Det är varmt, gripande, intressant och lite magiskt (i flera bemärkelser).

#264 The Making of Fanny and Alexander

The Making of Fanny and Alexander eller Dokument Fanny och Alexander, 1984. Manus och Regi av Ingmar Bergman.

Först och främst så handlar denna dokumentär inte om hela skapandet av Fanny och Alexander utan är endast valda scener som finslipas och spelas in, alla bilder och diskussioner kommer alltså direkt från själva inspelningen. Så till skillnad från Ingmar Bergman gör en film så får man inte se några djupare diskussioner med skådespelare eller fotograf, allt är redan preppat och det man får se blir följaktligen hur det gick till när de sista små bitarna föll på plats framför kameran. I alla bakom-kulisserna klipp jag sett av Bergman så verkar han trevlig och tillgänglig. Han skojar med skådespelarna, lyssnar och låter sig övertygas av medlemmarna i hans team och verkar allmänt charmig. Hans auktoritet är så självklar att han inte behöver höja rösten eller domdera. Men det är ju allmänt känt att han kunde vara ett överkontrollerande svin med viss regelbundenhet, vilket också framkommer i Filterreportaget om inspelningen. Det är ju dock inte förvånande att han inte har med bakom-kulisserna filmen kring där han tvingar alla att lukta på hans städerskas disktrasa ("Hon är oduglig!"), han har trots allt klippt denna filmen på egen hand...

Skådespelarinstruktionerna är väldigt direkta, stå här, gå dit, gå ut där, lyft på handen o.s.v.. Inga skådespelare varken frågar eller får instruktioner om deras inre liv, drivkrafter eller motiv bakom vissa rörelser och scenerier. Jag vet inte om det beror på att allt det är omhändertaget i repetitionerna eller om det bara är så det är när man är med Bergman.

Den Strokedrabbade Björnstrand kämpar med sin sång

Ingmar är lite som Zuckerberg i och med att han ofta har på sig samma kläder...

Dokument Fanny och Alexander är intressant, men samtidigt ganska hårt beskuren. Man får bara se en begränsad del av skapandet och även den delen är nedskuren för att visa exakt det som Bergman vill visa.

#274 Night and the city

Night and the City eller Natten och Staden, 1950. Regi av Jules Dassin, manus av Jo Eisinger, baserad på en roman av Gerald Kersh.

Pheuuw, det har varit en del lite tunga filmer i Criterionprojektet på sistone så därför kändes det som en mysig västanvind att få titta på ett klassisk noir som följer ett ganska förutsägbart skede. Här görs det dessutom extra bra och är sådär lagom spännande hela vägen. I centrum har vi Harry Fabian (Richard Widmark) som spelar en riktig ärke-trickster som luras och småbluffar till sig småpengar hit och dit. Han har alltid en plan på gång och försöker i omgångar låna pengar av sin flickvän (Gene Tierney) för att kunna göra det ena och det andra.  Men sedan finns också Helen (Googie Withers), som är en annan dam som är kär i Fabian, men Fabian är Fabian så han försöker på alla sätt även lura henne på alla hennes pengar. Till slut kommer den, den stora möjligheten. För att ta tag i den måste Fabian få ihop ett startkapital och vet inget annat sätt än göra det genom att bränna alla broar, men precis som Ikaros så försöker han flyga lite för nära solen, och där blir man bränd.

Japp, det är det filmen heter

Fabian blir lite trängd mot slutet

För när någon ska bli rik i den här världen så innebär det att någon annan tappar sin inkomst, och when the going gets tough så har en gammal trickster inte så mycket att komma med...

Filmen utspelas sig i London villet är lite kul men som inte märks så mycket mer än inzoomningar på Piccadilly Cirkus och Big Ben - de flesta karaktärer pratar amerikanska och även stilen känns väldigt Americain.

Night and the city är både underhållande och spännande. Den är väldigt klassisk till sin natur och trots att den är ganska förutsägbar så vill man vara med hela vägen.

#260 Eyes Without a Face

Eyes Without a Face eller Les yeux sans visage, 1960. Ragi av Georges Franju. Manus av Pierre Boileau, Thomas Narcejac, Jean Redon och Claude Sautet. baserad på boken med samma namn av Pierre Gascar.

Ibland kan vi alla göra bort oss, och även om man vill fixa till det man sumpat så är det ibland bättre att bara säga förlåt och gå vidare. Eller åtminstone borde professor Genessier (Pierre Brasseur) gått vidare men man förstår ju att det är jobbigt när man råkar ha sönder sin dotters(Edith Scob) ansikte, som Genessier gjorde i en klantig bilolycka. Det finns ju dock så många andra ansikten där ute så om man bara kunde ta någon annans ansikte och sy fast det på hans dotter så skulle ju allt bli bra? Så den gode doktorn tar en av sina tidigare ansiktstransplantationsmottagare (kan vara längsta ordet jag skrivet) och ber henne liksom locka unga damer till deras hem så han kan söva ner dem och sedan ta deras ansiktshud och sedan sy fast det på hans dotter. Dottern, som sitter hemma med en plastmask hela dagarna verkar till slut förstå vad som händer och tycker inte det känns helt topp. Men samtidigt verkar hon inte ha alla hästar i stallet, hon liksom rör sig som en sådan där lite porslinsballerina i gammeldags smyckesboxar:

Fast i en låda

Ett ansikte som tas bort

Franju visar ganska grova scener jämfört med vad jag tidigare sett från Franskt 50-60 tal. Franju är dessutom en estet och man bjuds på många vackra bildkompositioner. Intensiteten ökar och till slut måste den utan ansikte liksom välja mellan vad som är rätt och vad som kan ge henne tillbaka sitt liv. Slutet är kanske mer poetiskt än solklart men det är så Franju vill ha det, bättre ett vackert farväl än ett övertydligt, fint för mig med för all del. Les yeux sans visage är lite brutal, lite mystiskt och vacker. Tres bien!

#269 Fighting Elegy

Fighting Elegy, 1966. Regi av Seijun Suzuki, manus av Kaneto Shindô och Takashi Suzuki

För ett par år sedan såg jag Zéro de conduite (av Jean Vigo) som var en slags rebellisk fantasi om skollivet. Elever var vilda på lektioner och liksom drömde sig ut i en massa farliga äventyr. Allt var både på riktigt och på låtsas, och så är det här också.

Kiroku(Hideki Takahashi) går i skolan och är kär i Michiko(Junko Asano) - så långt är allt ganska mycket i sin ordning. Men Kiroku känner behov av att störa sig på några typer för att bli lite mer macho, och när konflikten urartar så gör den det. Kiroku träffar då en svävande kampsportsmästare i skogen som visar honom hur man ska fajtas. Och, tillsammans med hans katolska mentor så går de ut på fajtarstråt. Men slagmålen är lite som en mix av Mad Max fury Road och The Warriors. Det är galna utstyrslade män med tillhyggen som pucklar på varandra. Efter sista 'kriget' måste Kiroku byta skola men där upprepar sig mönstret igen när han tvingas ge sig på några elever som är med i ett traditionellt munk-slagsmålsgäng. Fajter avlöser varandra, och även om inramningen är fantasifull så skulle man kanske mått bra av någon slagsmålskoreograf för det är väldigt kaotiskt.

Slagsmål till skogs

Strandfajt

Den här stökiga kaosigheten var ju lite oväntad då filmen han gjorde både efter och före var så stilistiskt genomtänkta ner till varje mutter. Uppenbarligen ville väl Suzuki omväxla sig lite och det är väl bra det för denna lite lättsinniga våldscirkus är faktiskt ganska så charmig.

Men infallen är många, ibland för många, man kan exempelvis få se vad någon tänker eller så hittar Kiroku på något som inte har med något att göra. Denna kakafoni av intryck kan vara lite påfrestande över tid men ibland är det ju bäst att inte försöka tolka in allt utan bara glida vidare... Slutet, som plötslig blir politiskt är också ganska påklistrat. Trots detta blir det ändå ett: