#242 The Golden Couch

The Golden Couch, Den Gyllene Karossen eller Le Carrosse d’or, 1952. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir, Jack Kirkland, Renzo Avanzo, Giulio Macchi och Ginette Doynel

Wikipedia definierar Deus ex Machina som:

"Deus ex machina (latin för "gud ur en maskin", "gud ur maskinen") är en oväntad, onaturlig eller osannolik gestalt, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig. Begreppet härstammar från antikens romerska och grekiska teater där man i vissa pjäser lät en gud dyka upp på scenen och rädda en till synes hopplös situation. Guden/skådespelaren sänktes ned på scenen med hjälp av scenmaskineriet."

Som manusdrag känns det nästan alltid lite lat. Exempelvis i The Last Laugh där hotellportieren plötsligt vinner en storvinst på lotto precis då filmen håller på att sluta, eller i The adjustment bureau då karaktärerna precis ska mördas för att sedan bli benådade på grund av skurkarnas tidigare osedda dåliga samvete... En vanligare variant är Checkovs gun som är en lite mildare version där en sluttwist på något sätt lagts grund för tidigare. Vilken variant vi har här kan man debattera men slutet känns helt klart påklistrat.

Sent 1800-tal. Två vagnar rullar in den lilla staden i Amazonas utkant. En glamorös guldvagn beställd av den lokala borgmästaren och en vagn med en ditlurad teatergrupp. Teatergruppen som spelar klassisk Commedia del arte har en hyfsad uppförsbacke. Scenen är en proppfull innergård och deras lyxhotell är ett risigt krypin. Men vad gör man? Ibland är det bara att acceptera läget och kavla upp armarna.

Aubergiste: How do you like the New World?
Don Antonio: It will be nice when it's finished.

Samtidigt på andra sidan torget tar borgmästaren emot sin prestigefyllda guldvagn. Alla lokala dignitärer dräglar av avundsjuka, och surhet. För kriget mot indianerna går dåligt och en sådan fin vagn ersätter ju då 70 soldater från Europa...

Efter en tuff start så gör teatern succé och alla kommer dit (det är svårt att vara picky kring sitt kulturval på en koloni i nya världen). Raskt blir två lokala höjdare kära i Camille(Anna Magnani)  som är en av skådisarna - som dessutom verkar ha något av en pojkvän i teatergruppen. Men men, vad gör det? Hon blir raskt ihop med alla tre vilket går bra en stund men sådana upplägg brukar ju sällan överleva en hel film. Just hennes farsartade privatliv verkar vara en medveten blinkning till hennes roll som Columbine i teatern... För att 'vinna' erbjuder borgmästaren henne guldvagnen vilket hon tackar ja till, men behöver det betyda att hon lämnar sina övriga karlar? Kanske inte...

På affichen har hon en vit ögonmask men i filmen var den grön. Scandaleuse!

När hela hennes kärlekscirkus faller ihop verkar allt dystert. Och då är vi tillbaka till Deus ex machina igen. För plötsligt kommer biskopen på besök och Camille har tydligen på något sätt bondat med honom och han stödjer henne till max och allt blir lyckliga igen! Som sagt, det kan ha varit så att Renoir tyckte att man kunde vara lite lökig i en film som handlar om Commedia del arte-skådespelare - och det får man kanske, vem är jag too judge? Men Filmfrommen dömer ändå, för det är mitt jobb (obetalt). -Och jag säger njä till det. Men helheten är charmig och rolig, vi är tillbaka till trevliga Renoir och då blir jag ju alltid glad.

#229 Scener ur ett äktenskap

Scener ur ett äktenskap eller Scenes from a Marriage, 1973. Manus och regi av Ingmar Bergman.

Ingmar Bergman skrev just scener ur ett äktenskap med Erland Josefsson och Liv Ullman i åtanke. De hade jobbas så bra ihop i Viskningar och rop och han ville helt enkelt jobba vidare med utgångspunkt från deras samspel. Han hade dock bara väldigt lite pengar, så han erbjöd Liv, Erland och Sven Nyqvist 10% av intäkterna om de var med i filmen. Erland och Sven sa ja, men Liv läste och funderade - det är ju trots allt bara en lång serie av folk som sitter och pratar. Luktar kanske lite fiasko, så hon sa nej och fick istället 20 000 i kontanter. I slutändan fick de andra en bra bit över miljonen, så det valet var ju inte helt optimalt. Men inget mer om det, detta är trots allt Filmfrommen och inte Ekonomifrommen.

När många manusförfattare sätter sig och skriver så får man intrycket att de försöker hitta en spännande premiss (min pappa är lesbisk eller kanske någon har förgiftat vattnet) - Bergman tycker jag ofta vill diskutera ett ämne som (finns gud, hur formas våra identiteter eller vad är egentligen konst?) Han är ju självklart inte ensam om det men jag tror att det ofta blir bättre då man först är klar kring vad man tycker är intressant och gör en film om det för att sedan fokusera på huret - istället för tvärtom.

Här är det äktenskap och samliv som nagelfaras av Bergman, som ju själv var ganska erfaren kring giftemål. Han var ju gift fyra gånger och hade affärer med mer eller mindre alla kvinnor som varit i närheten av hans filminspelningar. Så det här med att gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga ever after var inte riktigt det första han tänkte på när giftemål kom på tal. I början av filmen så intervjuas det lyckliga paret av en journalist som vill veta hur man blir så lyckade som dom, med sitt fin-fina förhållande och mysiga borgliga liv. Men bakom fasaden dröjer det sig en ganska tråkig kompromiss, de bestämmer sig för att inte lufta alla problem utan låter vardagen lunka på. Plötsligt bestämmer sig Johan för att flytta, han vill helt enkelt lämna familjen och bo med sin Paula som är en yngre kvinna. Johan är inte bara glad i sin nya, han är dessutom trött på sin fru och stentrött på sina barn som han mer eller mindre aldrig vill träffa igen.

Inte så naturalistiskt ljus

Han vill äta frukost ifred

Detta blir början på en ping-pongmatch där de dras från- och mot varandra. Marianne blir först kränkt och ledsen men Johans liv blev inte heller riktigt som man skulle kunna tänka sig. Fastän de flyttar isär så tar det en väldans tid för skilsmässopapprena att komma in. Och de fortsätter också träffas i en slags mix av raseri och passion. Men det är först då de är skilda och lever med varsin partner som deras egna glöd och kärlek kan spelas ut på ett mer harmoniskt sätt. Det är som att äktenskapet och äktenskapets villkor till slut släcker den bästa av kärlekar..?

Scener ur ett äktenskap är både intressant och välspelad - i synnerhet Liv Ullman glänser. Sedan är det svårt att veta hur filmen uppfattades då den kom, men med nutida ögon så är det ju svårt att förhålla sig till Johan som karaktär, då han både är uppblåst och arrogant. Men det kanske var mer Kosher på 70-talet?

#243 French Cancan

French Cancan eller Fröjdernas gata, 1955. Manus och regi av Jean Renoir.

1955 var Renoir äntligen tillbaka i Frankrike efter en 15 lång sejour i Hollywood som resulterade i ömsom vin (The river) och ömsom vatten (The Diary of a Chambermaid). Vad gör man då man är tillbaka? Jo man njuuuter av allt franskt, Renoir filmar glatt baguetter, vin, franska sångare och franska charmörer. Och filmen Cancan fick också prefixet French för att verkligen slå in budskapet. Det finns ju flera (Hej Gaspar Noe) som gör sina franska filmer med engelsk titel, men Renoir var nog en av de första. För French Cancan känns mycket som en film om fransmän (eller kanske ännu mer fransyskor) för amerikaner. Och även om Renoir kanske tycker att han borde få ett free pass så bjussar jag inte riktigt på det, för filmen säljer ganska mycket på manliga sexfantasier, se bara nedan...

Trosorna är ju rejäla, men har också spets...

Vilket som, den fina Jean Gabin spelar Dangler, som är en slags nattklubbskung för en fransk motsvarighet till Golden hits. En dag slummar han i en fattig klubb och stöter på den hälften så unga Nini (Françoise Arnoul). Dom dansar och han blir inspirerad till att öppna ett nytt ställe, där miljön är lantlig men vinet dyrt, där musiken är folklig men spelas av proffs, där dansen är charmant och fötterna högt i luften (så man får se damernas ben). Men han är ganska pank så resan från idé till en affär med Nini och ett nyöppnat Moulin Rouge blir ganska lång, lite för lång tyvärr. Men salongen öppnas och det blir en jätte-super-duper succe´. Men som tittare är det lite svårt att förstå varför, jag menar Cancan är ju en ganska tråkig dans och vill man se kvinnoben fanns det säkert bättre ställen än så. Jag brukar ju vara team Renoir men inte idag.

#238 A woman is a woman

A woman is a woman eller Une Femme est une femme, 1961. Manus och regi av Jean Luc Godard.

Nu är Godard på gång igen, dags att gnugga geniknölarna och inte bli för sur. -Trodde jag, men här har vi en tidig, lite flamsig film som förvisso bryter mot fjärde väggen men gör det på ett charmigt sätt. Det är ju just så hä rman vill att nya vågen-filmer ska vara. Charmigt, respektlös och samtidigt med någon avstamp i/mot klassiska filmtroper. Une Femme est une femme var Godards första färgfilm, vilket utnyttjas med klarröda klänningar och skrikiga målningar.

Huvudrollen spelas av Anna Karina som Godard också gifte sig med under inspelningen. Och även i filmen försöker hennes karaktär (Angel) att stadga sig och få barn. Men hennes boyfriend, Emile (Jean-Claude Brialy) har ingen riktig lust att ta det vidare, han trivs bra som det är. Så det är en hel del diskussioner om detta, men allt är lite förhöjt, lite tramsigt så själva debatten i sig eller förhållandet kanske inte blir så jätteengarerande. Exempelvis säger Angel att de först ska niga mot kameran innan de börjar diskussionen. Godard jobbar mycket med musik i filmen, ofta helt i motsats till hur den brukar användas, som jättebombastiskt olycksbådande musik då folk dricker kaffe eller tramsig clownmusik när de vilar.  Och de är ju st den typen av infall som gör att det inte blir tråkigt utan bara lite småmysigt (och lite tänkvärt kring hur vi påverkas av musik)

Angel vinkar till kameran

Ett litet musikalnummer med Belmondo

Fler småsaker som händer är att de har ett gräl utan att prata men genom att visa boktitlar för varandra, det är musikalnummer, lite tårar och några vackra bildkompositioner. Dialogerna är förståeliga(till skillnad från andra Godard-pekoral) och ofta självreflexiva i det att karaktärerna ibland pratar om sig själv i tredjeperson och ibland pratar- och tittar rakt mot kameran.

Charmant, lekfullt och snyggt! Une Femme est une femme bjuder på trevliga 84 minuter i filmsoffan.

#239 The Lower depths

The Lower depths eller Donzoko, 1959. Regi av Akira Kurosawa, Manus av Maxim Gorky, Akira Kurosawa och Hideo Oguni.

The Lower depths eller Les bas-fonds eller Natthärbärget, 1936. Regi av Jean Renoir, manus av Maxim Gorky, Yevgeni Zamyatin, Jacques Companéez och Jean Renoir.

Dåså, ännu en double feature, denna gång av Maxims Gorkis pjäs Natthärbärget som handlar om ett gäng slitna trashankar som lever i samhället absoluta bottenskikt. I Kurosawas tolkning ligger platsen i en stor grop utanför staden där folk slänger sina sopor... Men även en grop har kungar och tjänare, framgång och motgång eller nederlager och triumfer. Men mest misär såklart. Alkoholstinn misär. För visst har man sett filmer med alkoholister innan men här är ju nästan hela ensamblen på 12-13 gravt alkoholiserade - utan att själva se de som något större problem. Originalpjäsen vilar tungt på ensamblen som helhet, medans både Renoir har med sin favorit (Jean Gabin) och Kurosawa sin (Toshiru Mifune) och beeffat upp deras roller litegrann vilket funkar fint. Renoir har dessutom skrivit till ett helt nytt avsnitt där Gabins karaktär rånar en beron som han sedan blir vän med, och som i sin tur hamnar på samma härbärge då hans spelproblem eskalerat för snabbt och hans palats gotta go.

I grunden handlar livet på härgärget om livet, meningen med livet, om man kan förändra livet eller om man ens bör försöka. Trots att karaktärerna är många så kommer man i Kurosawas version in dom på livet, varje människa har sin historia, och trots att de är på botten av samhället finns det alltid någon de kan sparka ner på av olika skäl. Även om de finns empati och kärlek så finns det också psykisk sjukdom, bristande inlevelseförmåga och en ganska passiv inställning till sin livssituation.

Hos Kurosawa är figurerna mer slitna

Hos Renoir är ljussättningen mer "uppenbar"

Renoir är ju vem han är så hela kalaset är lite trevligare i hans tolkning, det är mer hopp, charm och kärlek och ett budskap om att vi har alla gemensamma intressen. Inget ont om det, men i mitt tycke så var Kurosawas version lite mer gripande i sin hopplöshet och depresivitet. Båda får dock ett:

Stockholms filmfestival 2018

Årets festivaltittningar! 　

Hur gick det, vad var givande och vad gav inte så mycket tillbaka? Från min nummer 1 till min nummer sist:

Gaspar Noes Climax kanske har så mycket handling och dessutom hade en del översexistiska dialoger men man får ta the bitter with the sweet. För det visuella mörkret, ångesten, dansen och dramat gjorde ändå detta till festivalen höjdpunkt för mig.

Trodde aldrig att Meta-Zombie-komedin One cut from the dead av Shin'ichirô Ueda skulle slå an så många strängar hos mig. Men den var båda smart och rolig

The Favourite av Yorgos Lanthimos var ju ett ganska härligt rival-dramedy med Rachel Weizs och Emma Stone i högform.

Årets ångestpiller var definitivt Beautiful Boy av Felix van Groeningen. Om droger, kärlek, tappat hopp och bristande kommunikation.

Täckta ansikten i en begravningscermoni från Birds of Passage av Cristina Gallego och Ciro Guerra. En ganska mörk och våldsam historia om stora förändringar för ursprungsbefolkning då droghandeln tar ett större grepp kring alla delar av Columbia 

Dansmordet i Suspiria av Luca Guadagnino var ju gotiskt obehagligt, och den generella stämningen var som en väldigt kylig mardröm. Växte efter titten

Ben Wheatley's festen-komedi Happy New Year, Colin Burstead var både charmig och lite jobbig, precis som det ska vara...

Jesus av Hiroshi Okuyama var en trevlig bagatell om en pojke som hittar Jesus, men inte riktigt vet vad han ska göra med honom. 

Min lillasyster Mirai av Mamoru Hosoda var en fin men lite splittrad historia om en syskon, familjehistoria och magi.

Blindspotting av Carlos López Estrada var ett ömsomt smart och ömsomt lite väl plakatmässigt resonemang kring ras och våld. Rafael Casal står dock för en av årets prestationer som den strulige Miles

Another day of life av Raúl de la Fuente och Damian Nenow var en fint animerad reenactment av den polska journalisten Kapuscinski's resor i det inbördeskrigsdrabbade Angola.

Sunset av Lazlo Nemes var vacker och mystisk. Tyvärr var den också lång, virrig och lite väl förvirrande

The man who feels no pain av Vasan Bala hade ju kunnat vara kul och actionfylld, och var det också. Men den var ju alldeles för lång och hade en hel del transportsträckor.

The Chambermaid hade sina stunder, men det går inte heller att komma ifrån att den handlade om en kvinna som städar hotellrum i två timmar och att inget annat händer 

Många gillade ju Blaze av Ethan Hawke och paret var ju fint, men kalaset föll mig inte i smaken.

The Cannibal Club var verkligen ingen höjdare, det var alldelles för lite kannibaler och inget klubbliv. Dessutom så verkade inte filmen riktigt bestämma sig för om den skulle handla om herrklubbar a-la-Hostel eller om det skulle vara något slags sexhemligheter-film. 

Blaze

Blaze, 2018. Regi av Ethan Hawke, manus av Ethan Hawke och Sybil Rosen.

Producenter får ju ofta en massa skit. Folk fattar ju inte vad de gör och på sistone hör man mest talas om dom som vidriga snuskgubbar som passar bättre i finkan än i någon slags maktposition. Men de gör faktiskt ju en hel del bra grejer, de ser till att filmer har en lagom längd, att det finns en struktur, att övertända regissörer tvingas att kill their babies för att få en tajtare upplevelse. Blaze hade klart mått bra av ett  starkare grepp och kanske lite mer översyn av i synnerhet manus och klippning- för det är mycket som inte hänger ihop. Så välkommen tillbaka onda Hollywood executives (fast kanske inte Harvey Weinstein...)

Filmen börjar med en skogstokig Blaze som helt verkar ha tappat alla kulorna han hade. Han gormar, predikar och mumlar och sabbar därmed hans sista chans att spela in någon skiva.

Mycket av handlingen cirkulerar kring en radiointervju där Townes(Charlie Sexton) och Zee(Josh Hamilton) intervjuas kring Townes nya skiva men egentligen bara pratar om Blaze i hela samtalet (vilket radiohosten verkar tycka vara helt OK). Det berättas tidigt att Blaze dödas utanför en konsert, att han blev galen och var det i resten av sitt liv, att det enda han ägde var kläderna på kroppen och ett pantkvitto... 

Så sakta men säkert får vi följa Blazes liv från att han är en tonårig snickare tills han frånfall, men tyvärr händer det inte så mycket där emellan. Han spelar lite håglöst gitarr, han blir kär i Sybil (Alia Sherkat), han bor i ett luffigt hus i skogen, han skaffar sig ett långt skägg. Hela den tidigare fasen där de sitter och myser och spelar lite gitarr känns ganska trevligt, men sedan drar de till Austin för att få igång hans musikkarriär - vilket Sybil verkar tycka är mycket viktigare än Blaze. Mycket riktigt är Blaze inte särskilt proffsig under sina gig, och efter gigen så ligger han runt och super upp de få cashen han drar in- vilket är ett klassiskt sätt att sätta press på förhållandet.

Mycket riktigt glider de isär, inte på något snabbt sätt utan mer långsamt. Blaze fortsätter spela och sitter på en veranda med några countryfolks, och en dag blir han skjuten av sonen till en av hans kompisar- faktiskt en bra stund efter han spelade på en konsert. Slut.

Filmen

Verkligheten

Mixade intryck;
Så varför hade FilmBlaze så manikerat skägg!? Titta bara på riktiga Blaze:s skägg, ruffigt och vilt!

Blaze stämma var ju lite ruffigare än filmens Ben Dickey, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen mer än att det hade varit kul att höra något med den riktiga Blaze - åtminstone i eftertexterna?

Filmen börjar med att Blaze är skogstokig och att Townes säger att han sedan var det i resten av sitt liv, men filmen visar inget belägg för det? Visst var han strulig men det var han ju hela livet? Att börja en film med en spektakulär scen för att sedan visa hur man kom dit är ju ett klassiskt knep, men att börja med en spektakulär scen och inte koppla det till resten är ju ganska oinponerande.

Så vem var Blaze egentligen? Svårt att veta, man kom inte in på livet på honom alls. Han kändes inte som en person som brann för sin konst eller som en person som fastnat i droger utan bara som en vanlig loj snubbe?

Den första recensionen från IMDB var:
"Literally one of the worst movies I've seen in the theater. The screenplay is terrible (no one talks like these people talk). The lead actor is terrible (it's apparently his fist acting job). The chronology is all over the place. The film is just BORING. I couldn't wait for it to be over, yet it just kept plodding along."

Riktigt så illa tycker jag nog inte det var, men jag hoppades också att den skulle ta slut.

Jag är dock en kille som gärna ger konstruktiv kritik så har jag två tips till Ethan:
+Klipp ner filmen
+Om man ska göra en Biopic så är det alltid bra att välja liv där det händer en massa i, Blaze liv var ju varken särskilt dramatiskt, spännande eller händelsefyllt?

Så en toksågning? Nej, det fanns fina saker också som Alia Sherkat, fotot och stundtals musiken så jag lägger upp en generöst betyg:

Så var jag mest neggig(jag tror det)? Men vad tyckte resten?

Fiffis filmtajm
Rörliga Bilder och Tryckta ord
Movies Noir
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den
The Nerd Bird