#214 The Devil and Daniel Webster

The Devil and Daniel Webster eller All That Money Can Buy eller Inled oss icke i frestelse, 1941. Regi av William Dieterle, manus av Dan Totheroh, baserad på boken med samma namn av Stephen Vincent Benet.

Ah, en film från den amerikanska landsbygden, med ett suspekt subversivt innehåll. För här får vi lära oss att tillsammans är bättre än ensam, att fattig är bättre än rik och att gud är bättre än djävulen. Berättelsen börjar med en läsning av Bibeln och Jobs bok, där Job utsätts för en massa prövningar för att testa hans gudstro, men står emot. Jabez Stone (James Craig) har inte lika lätt att stå emot sina prövningar, för bondgårdslivet är tufft. Först tackar han nej till att gå med i bondeföreningen och sedan slår skörden fel och frun blir sjuk och det ena eländet efter det andra. Stackars Jabez. Hans situation var någonting som publiken säkert kunde relatera till på grund av svårigheterna under  depressionen på 1930-talet. Och frågan är hur många av de desperata som kunde stå emot sådana frestelser som Jebez utsätts för.

För då kommer han - djävulen (Walter Huston) med namnet Mr Scratch. Scratch är charmig och spelevinkig och är utan konkurrens filmens stora behållning. Djävulen lockar vår oskyldiga och  relaterbara hjälte till att sälja sin själ mot jordsliga rikedomar.

Djävulen smyger

gold, Gold, GOLD, GOLD!

Jebez nya djävulusiska flamma

Det är ju alltid en dålig idé att sälja sin själ. Men om han hade tackat nej så hade det ju inte blivit någon vidare film, och vi hade inte fått en fin sensmoral på slutet, så Jebez skriver på. Han får pengar, och börjar glatt bygga stora hus och sätter sig i maktposition över hela samhället. I takt med hans växande ekonomiska makt så blir han mer och mer isolerad från samhället och sin familj. Till slut är han alldeles ensam med en ny donna i ett litet palats då det knackar på dörren. Djävulen vill ha sin del av kontraktet.

Men Daniel Webster? Han är en kämpe för bönders rättigheter och en gammal bekant till Jabez, och när Jebez är i som störst kris kommer han och försöker rädda Jebez från sitt kontrakt.

I alla delar där djävulen, eller hans hantlangare är med så blir ljuset starkt och mystiskt så det är inte direkt svårt att skilja goda från onda. Som vanligt blir det också de onda som stjäl showen, då både djävulen och hans fresterska (Simon Simone) är perfekta som diaboliska bråkmakare.

We had a deal!

På slutet måste Webster vinna både för sin och Jebez själ över djävulen i en rättegång med förlorade själar som domare och jury. Hur ska det gå?

Filmen vann en Oscar genom gitarrtrudiluterna av den store Bernard Herrman som här gjorde sin andra film (första var Citizen Kane). Trots att han musiksatte en massa bra Hitchcockfilmer och Taxi driver så var det här den enda Oscarn han vann.

Överlag var ju filmen lite väl konventionell första halvan men tar sig ju mer djävulen kommer med i matchen. Kul att se och filmen får därför ett lite generöst betyg:

#213 Richard III

Richard III, 1955. Regi av Laurence Olivier, manus av William Shakespeare med lite anpassningar av Laurence Olivier, David Garrick och Colley Cibber.

Det är ju som bekant vinnarna som skriver historien, och även om William Shakespeare inte direkt tillhörde den regerande Tudor-ätten så var det bokstavligen livsfarligt att hamna på deras dåliga sida. Så här har vi en riktigt take-down-piece därvi får följa den sista Plantaganetkungen och hans olämpliga förehavanden. Att filmen inte är särskilt historiskt korrekt verkar Olivier väldigt medveten om aoch börjar direkt med att detta är en legend som kanske inte stämmer men, "Hey det är shakespeare"- så lets get rolling. Det var ett tag sedan jag såg Richard III(och då på scen) så det var lite kul att upptäcka hur mycket house of cards tagit inspiration härifrån- Allt från tilltalet, de diaboliska planerna och kampen om tronen (eller presidentskapet).

Fina framsidan

Denna bild visar ganska bra vad vi snackar om

Olivier är ju en klassisk teaterman av rang, som verkligen SPELAR teater. Han skuttar och ropar, lurar och poserar. Sedan gillade han ju mycket proteser och smink vilket ju här innebar en slags nackinlägg, en ganska dåligt gjord handgrej och en ganska bra lösnäsa. Även Ingmar Bergman var en teaterman, men han hade filmiska idéer- och det har inte Olivier. Det är uppenbart att denna film gjordes så han kunde sprida sin teaterkultur till en bredare publik, vilket ju är nobelt, antar jag- men inte så filmiskt spännande. Han är ju dessutom halt på sitt högerben, vilket var lite turligt då Olivier försökte filma en bågskytt som tog ner Richards häst som hade försedd med vaddering för att skydda den. Tyvärr så lyckades inte Olivier vara stilla då pilen sköts - och den gick rakt igenom benet. Men efterssom skottet träffade rätt ben så gick hans haltning från att vara skådespeleri till att bli äkta.

Trots en del brister så är Richard III ganska så... trevlig att titta på. Richard är skurkig och Olivier är energisk och i full kontroll över vad han vill. Däremot är kostymerna lite väl teatreala och nog borde väl fler scener spelats in "on location". Olivier var ju redan adlad 1955 så det borde väl gått att komma in i lite riktiga slott istället för alla kulisser. Men som sagt, riktiga miljöer hade kanske förtagit lite av det teatrala som Olivier var så förtjust i.

#207 The Pornographers

The Pornographers eller Erogotoshi-tachi yori: Jinruigaku nyûmon, 1966. Regi av Shôhei Imamura, manus av Akiyuki Nosaka, Shôhei Imamura och Koji Numata

En porrfilmare(säger man så?) spelar in sina filmer och försöker balansera sitt jobb, sin fritid och sitt alltmer skruvade familjeliv. Han är nämligen gift med en änka som bor med sina två barn och en karp- som hon hävdar är en reinkarnation av hennes döda exmake. Karpen hoppar liksom till när hennes exmake inte samtycker till vad som än händer- vilket till slut leder till att vår porrfilmare till slut släpper ner karpen i floden. Men det leder tyvärr bara till att en ny karp hamnar i akvariet illa kvickt. Annars är livet stressigt med maffian som försöker klämma honom på pengar, kollegor som försöker sno honom på pengar och till sist en ganska besvärlig crush på hans frus 14-åriga dotter. Ett förhållande som gör både honom och hans fru galna...

Två skådespelare förbereder sig inför en "tagning"

Till slut hamnar intresset på konstgjorda damer

Slutpoängen verkar vara att livet är för svårt, människor är för svåra. Där har nog många varit vissa stunder, men här tas det ett steg till då sexrobotar ensamma på en flotte verkar vara det bästa alternativet för vår stackars protagonist.

Jag gillar att The Pornographers är så subversiv och fri i formen, men det leder också till den del problem. För ofta vet man inte riktigt var filmen är på väg eller vad som händer. Många scener är ganska så skissartade och engagemanget går ofta ner för långt i dalarna...

#212 Ingmar Bergman gör en film

Ingmar Bergman gör en film eller ingmar Bergman makes a movie,  1963. Regi av Vilgot Sjöman men med Bergman i ett slags dolt förarsäte..

Denna "film" visades i fem avsnitt i svensk tv och man får här följa Bergmans manusarbete, regi och efterarbete med filmen Nattvardsgästerna som släpptes 1963. Sjöman hade tidigare jobbat med Bergman och dessutom hade recenserat filmer vilket gjorde att de hade en ganska intim relation. Här får Sjöman lite andaktsfullt fråga ut Ingmar kring hur han jobbar fram sina motiv och hur han hittar miljöer och jobbar med skådespelare med mera. Men frågan är ju i sådana här "bakom kulisserna" tagningar hur mycket av verkligheten man egentligen får se? Bergman var ju, trots sin höga status, väldigt känslig för vad folk ska tycka om honom. Han vill bli bekräftad och om han skulle bli porträtterad som en sadistisk diktator så skulle han nog själv aldrig komma över det (vare sig det vore sant eller inte).

Vilgot Sjöman som ju var klart mindre kontemplativ uttrycker ibland förvåning över arbetet och när karaktärer provar olika vardagsrockar så uttrycker han lite förvånat att "det trodde man inte"- Vilgot hade själv aldrig brytt sig om exakt vilka kläder karaktärerna hade... Det var också intressant att följa Bergmans process med repetitionerna, som skedde i 10-12 omgångar, med en stegrande ambitionsnivå för varje omgång. Mellan repetionerna så ska det vara så trevligt som möjligt, med glada anektdoter och skratt och skoj, för att på en kort stund gå över till gudstvivlande ångest när man ska arbeta. Bergman gillar nämligen inte Method-aktörer som liksom lever med sina roller, en skådespelare ska idealt kunna växla omedelbart mellan ångest och fika.

Höger bakre stolsben är liksom osynligt vilket jag inte tror var med meningen. Sjöman kollade nog inte alla smådetaljer- Bergman would

Kroppspråket säger allt!

Vad som är mest förvånande är att allt är så jovialt och trevligt. Ingmar verkar hur uppslupen som helst och Sjöman ställer trevliga frågor. För mig var det roligaste att se personregin där man får se hur haan blandar tekniska anvisningar till att berätta vad karaktären egentligen är ute efter.

#202 Indiscretion of an American Wife

Indiscretion of an American Wife och Stazione Termini, på svenska fick den ett fin-fint namn:Ödets perrong , 1953. Regi av Vittorio De Sica, Manus av Cesare Zavattini, Luigi Chiarini, Giorgio Prosperi och Truman Capote

Här har vi ett dubbelpaket med två filmer som egentligen är samma- före och efter demonproducenten David O Selsnicks magic touch. Indiscretion of an American Wife hade premiär 1954 och hade då fått ett nytt namn (tidigare var det olycksbådande italienska titeln: Statione termine(slutstationen)) och också fått 25 minuter bortklippta från originalets 89 minuter. Studion fick till och med spela in en extra knasfilm för att kunna sälja spektaktlet som en spelfilm. Selsnick som var en otålig man tyckte det var för långsamt och att det var för många småhändelser runt det trassliga kärleksparet, vilket ju visar på en fascinerande hög grad av okunskap kring De Sicas tidigare filmer - som inte i något fall är några direkta actionfester. Men ramhandlingen är den samma, ett kvinna(Jennifer Jones) ska lämna Rom men hennes unga älskare springer efter för att försöka få henne att stanna kvar(Montgomery Clift). Hon vill var med honom, ha honom men måste hem till sin familj. Det är kärlek och åtrå som bekämpar ett krig mot ansvar och familjevärderingar vilket ju är ett ganska tacksamt ämne..

Är det man vill göra, eller det man bör göra, det man ska göra?

Stanna, snälla!

Montgomory Clift ser plågad ut filmen igenom, och Jessica Jones lyckas väldigt bra att balansera allt hon känner och tänker. Sedan är det ju svårt att inte jämföra med känslostormen i Brief Encounter som kom 8 år tidigare och riktigt så gripande får inte De Sica till det här. Men jag tror inte riktigt han är ute efter det heller, hans intresse för saker vid sidan om gör honom lite speciell. Det är sjuka bondfamiljer, raggare, glada körgubbar med många flera som alla får ta lite plats. Det är ju det som är själva grejen med neorealismen, det är de vanliga människornas vardag som är grejen och här har vi istället två stjärnor som ska säljas in. Det var just alla små sidospår och "omotiverade" kameraåkningar i tågterminalen som Selsnick klippte bort i den amerikanska versionen. Dessutom trycktes parets dialogscener ner vilket gjorde att jag inte riktigt hängde med i vad som hände i den kortare versionen... Däremot klippte han inte bort denna lite bekymmersamma dialog mellan kärleksparet, vilket jag nog hade gjort: 

Giovanni Doria: What? Mend my clothes and cook my dinner? You wouldn't like that? Oh, I would. Don't forget, I'm an Italian too. If you didn't behave yourself...

Giovanni Doria: ... I'd beat you.

Mary Forbes: [laugh nervously] Giovanni, you wouldn't... would you?

Giovanni Doria: I would. Naturally!

Idag är jag team Italia, originalet var så mycket finare och får:

Selsnicks version får nöja sig med

#206 Lola

Lola, 1981. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder

Precis på samma sätt som man kan se att Lotta på bråkmakargatan spelades in i början av 90-talet (Men utspelade sig på 50-talet) så är Lola från 1981 väldigt mycket 80-tal istället för 50-talet som filmen utspelar sig i. Men i detta fall är det kanske med flit, då allt blir så övertydligt med en knasig färginställning som liknar när man ställt alla inställningar på tvn på max. Då Lola är den sista filmen jag ser i hans BRD-trilogi så börjar väl det bli dags att se vilka gemensamma teman som finns, kandidaterna är:
1. En obalanserad fixering vid en vid en person, alla tre hanterar en kärlek som liksom inte är balanserad eller sund.
2. Gamla nazister rostar aldrig. Ja när filmerna utspelar sig är det inga som heilar, men maktstrukturerna finns kvar. Och det är samma kommunpampar som "call the shots" som ledde samhället då det "begav sig".
3. Kapitalismen gör oss elaka.  Så kan det kanske vara. För i alla tre filmerna så leder kapitalismens längtan karaktärerna att göra dumma saker, som att mörda i "Maria Braun", som att låta oförätter bli oberättade i "Veronika Voss" och prostitution och korruption i "Lola"

Vad Lola hade var också en rejäl dos av cineastiskt nostalgi i form av de många kopplingarna till Josef Von Sternbergs monsterhit Der Blaue Engel (som ju för all del blev Marlene Dietrichs genombrott). Lola har så många likheter att det är som någon slags blandning av hommage och cover- där ramhandlingen med en rättskaffens man blir kär i en prostituerad och förleds i fördärvet är sig helt lik. Men skillnader finns också en masse. För här har vi också en snårig historia om bygglov och fastighetsbluffare - vilket känns sådär kul. Men krocken mellan den prydlige Herr Bohm och Berlins dekadenta underliv har sina poänger, i synnerhet när han debatterar med Lola om det är värt att leva ett liv utan Moral och värdighet - varav hon svarar "Absolut, men de vill inte släppa in mig" vilket både illustrerar hennes problem med att komma in i de inre brottsliga cirklarna och  problemet med ett liv utan moral och värdighet...

Lola läser kärleksdikter

Tårtan är inte med i filmen

Men tyvärr är det lite segt och jag tappar engagemanget efter en stund. Det är lite för mycket dialog och manuset skulle definitivt kunna vara mer på sak så nja, det här kalaset kändes sådär för min del. Det är säkert mitt fel Fassbinder, men jag behöver lite tid med någon annan nu, du var rolig en stund men jag känner mig gladast om jag kan få vara utan dig de närmaste tio åren, OK?

#201 Umberto D

Umberto D, 1952. regi av Vittorio De Sica, Manus av Cesare Zavattini

Neorealismen var ju en rörelse där man på ett naturligt sätt ville visa berättelser från folket som sällan får någon plats i våra berättelser och filmer. Och speciellt när man ser bakåt i historien så är det nästan bara de stora männens historier som berättas. Jag har själv, vid sidan om mitt filmengagemang ett ganska stort intresse för det antika rom och trots att slavar och arbetare på jordbruken var en rejäl numerär majoritet av befolkningen så finns det bara klotter kvar kring hur de tänkte och hur de hade det(de tänkte mycket på snoppar om man ska tro klottret). Så ambitionen med neorealismen var att man skulle komma "vanligt" folk inpå livet. Då kan man ju inte heller låta dessa spelas av diviga skådespelare som larmar och gör sig till utan vanligt folk ska porträttas av vanligt folk - Basta. Rörelsen kom som så ofta som en motreaktion mot de ganska konstlade och eskapistiska filmerna som dominerade filmhorisonten, varav Cuori sul mare (kärlek till havs) från 1950 är såpass sliskig att den kan få vem som helst att vilja utforska ångest i kolgruvor...

Så Umberto D handlar om en fattig pensionär(Carlo Battisti) som lever med sin väldresserad hund i en lägenhet i Rom. När hans slemme hyresvärd(Lina Gennari) vill bygga om så börjar hon på olika sätt (främst genom att aggressivt få honom att betala tillbaka sina skulder) försöka få honom bort från hennes våning. Så under större delen av filmen får man följa Umbertos försök att skramla ihop det som behövs för att bo kvar. Han säljer sin klocka, sina böcker och försöker på subtila sätt få gamla vänner att ge honom en slant. Mellan hans olika försök pratar han med våningens städare (Maria Pia Casilio) som i sin tur är 17 år, gravid och inte riktigt säker på vem som är fadern...

Det här med att låta amatörer spela stora roller är ju lite av en gamble. Ibland blir det ju väldigt bra som i Cykeltjuven av samma regissör, Il Posto av Ermanno Olmi eller för all del Amatörer av Gabriella Pichler. Men tyvärr är Carlo Battisti ganska katastrofal i huvudrollen - speciellt i början då han ska vara sjuk men inte verkar eller ser sjuk ut för fem öre. Och om man nu skulle ta en "riktig" person kunde man väl tagit en fattig pensionär istället för en meriterad professor, som uppenbarligen inte framgångsrikt kan gestalta hur det är att vara fattig, deprimerad och ensam? Många har uppenbarligen inte stört sig så mycket på Carlo som jag, men hans prestation drar ner det hela rejält och gör att hela dilemmat får ett ganska distanserat intryck på mig. Den unga Maria däremot är ju en riktig klippa och fick en välförtjänt skådiskarriär efter genombrottet här.

Umbertos svåraste stund

Hans hund försöker dra in lite till hushållskassan. Att hans hund var så väldresserad kändes lite off sett till hur han umgicks med sin vovve. 

Så, njä. Umberto D blev inte den samhällsskildringen den borde blivit. Jag vet inte riktigt om det beror på att den åldrats illa, om jag har ett hjärta av stål eller om andra kunnat bortse från Carlos skådespeleri bättre än jag. Det finns vissa kvaliteter, i synnerhet i början då en pensionärsdemonstration blir avbruten av en massa nedsättande militärer. 

Men totalt sätt blir det inte mer än en: