#164 Solaris

Solaris, 1972. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Fridrikh Gorenshteyn och Andrei Tarkovsky baserad på en roman av Stanislaw Lem.

Ja du, Tarkovskij-here we go again. Precis som Ebert skriver på sin sin hemsida så är hans filmer nästan mer som miljöer än som underhållning. Det händer något och sedan står det stilla, länge- och detta är definivt inte alltid min kopp te. Samtidigt är ofta fotot bländande vackert och det finns alltid scener som griper sig fast. Andrei Rublev som jag såg och somnade till, har bara växt ju längre tid som gått efter tittning....

Här har vi då en Sci-fi-rykare som gjordes i en remake 2002 med George Clooney i huvudrollen, men den var en timme kortare. Vilket som inleds filmen med vackra bilder på en psykolog som går runt i sin trädgård. Han ska (eller har han varit på) ett uppdrag till en rymdstation nära Solaris (som är en slags vattenplanet). De som har varit där verkar ha freakat ur, och när han kommer fram så verkar astronauterna dessutom fått minst varsin gäst han inte hade någon koll på... Men allt är inte som det verkar, Solaris skapar nämligen fysiska representationer kring vad man drömmer om och snart får även vår hjälte besök av sin fru, som dog för 10 år sedan. Först är hon ganska needy men växer och blir mer och mer en riktig människa. Nu blir läget mer komplicerat - en massa filosofi kommer in och jag har missat att läsa Rysk litteraturhistoria... relationen blir mer komplicerad då hon inte kan följa med tillbaka till jorden och han inte kan vara kvar.

På slutet har vi en tvist dessutom, vem kunde tro det om gamle Tarkovski!

Fin, dimmig trädgård på jorden

Väggpaneler i rymden

Fin och intressant faktiskt, känns som att jag borde se om den också men orkar inte riktigt... 

Betyget är åt det svagare hållet men det blir en:

#106 Coup de Torchon

Coup de Torchon, 1981, regi av Bertrand Tavernier, manus av Bertrand Tavernier och Jean Aurenche, från novellen: Pop. 1280 av Jim Thompson.

Franska västafrika 1939, Lucien(Philippe Noiret) - som är traktens polis lufsar runt. Han verkar precis ha slutat med att spärra in lokalbefolkningen för att sedan hyra ut dom till olika barer/bordeller för samhällstjänst. Två lokala hallickar börjar mobba honom och puttar regelbundet honom ner på marken. Lucien fattar inte riktigt vad han ska göra. Det finns också ett gift par där mannen(Victor Garrivier) misshandlar sin fru(Isabelle Huppert), Lucien tröstar henne med lite närmanden men thats about it. För någon närhet verkar han inte få av sin fru, som verkar mer tänd på sin inneboende bror.
Hur ska man hantera allt detta? Och hur hanterar man egentligen rätt och fel eller bra och dåligt i ett samhälle där allt är genomkorrumperat och genomrasistiskt? Lucien själv blir allt mer cynisk och deprimerad ju längre tiden går, här ett exempel från när nya läraren kommer till byn:

Anne: I'm the new schoolteacher of Bourkassa.

Lucien Cordier: That's a fine profession. A vocation, I'd say. Thanks to you, black children will be able to read their daddy's name on French war memorials.

Slöa dagar med kolonialt sinne

Militärchefen "får" skjuts efter en blöt kväll

ibland är hon glad, ibland inte

Coup de Torchon är lite av ett komiskt drama, med en del existentsiella poänger. Våld och utnyttjande finns alltid under (och ibland över) ytan. Miljöerna är fina och skådespeleriet är på topp.

Betyget var snubblande nära att bli  höjt:

#105 Spartacus

Spartacus, 1960, regi av Stanley Kubrick, manus av Dalton Trumbo, från en bok av Howard Fast

Den riktiga Spartacus var en romersk soldat som sedan blev fånge och såldes som gladiator- vilket ju precis är handlingen i Gladiator, som inte handlar om Spartacus. I denna film som handlar om Spartacus så händer inte riktig dessa grejer utan vår hjälte är här istället född till slav... Tidigt i filmen kommer Laurence Olivier med ett par damer och väljer ut fyra kämpar från Batiatus gladiatorskola som ska underhållningsfightas. Damerna, som uppenbarligen ser en ganska stark erotisk laddning i hela urvalsprocessen låter nästan som småbarn som ska köpa godis, "en sån och en sådan där, mmmm". En av kämparna är vår kära Spartacus (Kirk Douglas)!

Han blir kär i en slavflicka(Jean Simmons) och får frihetstörst, och leder - som bekant- en revolt mot de onda romarna. 

Romarna, å andra sidan, ägnar sig mest åt politik. Det är Crassus(Laurence Olivier) och Gracchus(Charles Laughton) som på olika sätt kivas bakom kuliserna med den hundlike Batiatus(Den briljanta Peter Ustinov) mellan sig. 

Då Crassus försöker förföra sin husslav, Antoninus (Tony Curtis), så fanns det en fin dialog som klipptes bort men som kom med i den restaurerade versionen. När filmen restaurerades under 90-talet så fanns dock inte ljudspåret kvar, så replikerna fick dubbas om av den åldrade Tony Curtis och Anthony Hopkins gjorde sin bästa Laurence Olivier-imitiation för att få till Crassus. Jag som inte visste om detta vid titten märkte faktiskt ingenting ovanligt med rösterna, så det får väl räknas på som bra betyg åt ljudgänget. Här är en komprimerad version av dialogen: 

"Do you consider the eating of oysters to be moral and the eating of snails to be immoral?"frågar Crassus och påpekar sedan att:  "taste is not the same as appetite, and therefore not a question of morals." 

"My taste, includes both snails . . . and oysters."

Efter denna lite creepiga dialog så smiter husslaven och joinar revolutionen. 

Kärlek i buskarna

Gladiatorerna demonstrerar, gladiatorerna har fått nog

Stanley Kubrick regisserade filmen men den är inte alls lika...karakterisktisk som hans senare verk. Faktum är att han fick ta över registolen en vecka in i inspelningen då Anthony Mann fick sparken. För ett kontrollfreak som Kubrick måste det ju varit lite jobbigt, men filmen i sig blev också en språngbräda för honom för lite mer "egna" projekt. Fotot är snyggt och väldigt Wide-screenanpassat, titta exempelvis på scenen där Spartacus kämpar mot Draba (Woody Strode):

Liten sköld, stor kniv

Manus skrevs av Dalton Trumbo, som för tillfället var svartlistad på grund av misstänkta kommunistkopplingar. Han fick allt som oftast skriva under pseudonym men här tog produktionen ett viktigt beslut och hade med hans riktiga namn i förtexterna- vilket var ett viktigt steg för att avsluta hela den ganska vidriga svartlistningsprocessen. Lite modigt var det dock att första filmen som skulle officiellt anställa kommunister skulle handla om en arbetarklassrevolt mot den onsksfulla överklassen. Mot slutet dyker det upp mer politik då Crassus försöker rensa ut oliktänkande i senaten...

Filmen är episk och underhållande. Masscenerna är storslagna, men jag får inte riktigt ett jätteengagemang för allt som händer... Men bra stuff är det.

#110 M. Hulot's Holiday

M. Hulot's Holiday eller Les vacances de Monsieur Hulot, 1953, regi av Jacques Tati, manus av Henri Marquet, Jacques Tati, Pierre Aubert och Jacques Lagrange

Äntligen lite Tati, han är ju poppis. Terry Jones säger i en medföljande intervju att detta är något av det roligaste och vackraste man kan tänka sig och i liner-notes så skriver duktiga David Ehrenstein att filmen är "One of the most original- and hilarious- comedies ever made." Filmen har ju dessutom vunnit guldpalmen i Cannes, vilket ju inte komedier brukar göra precis, så nu ska det bli skoj!

Handlingen cirkulerar kring herr Hulot och alla andra boende på ett semesterpensionat vid en strand. Och, våghalsigt nog är den inspelad i stort sett som en stumfilm. Det är nämligen i stort sett ingen dialog utan bara en ganska trevlig muzak-jazz som spelar över alla små händelser som kan hända på semesterorten. Det är allt möjligt knas, en servitör tappar en cigarett i akvariet, drar tröjan upp för armen för att hämta upp den men stoppar sedan ner fel arm som blir blöt... En annan, Hulot himself försöker gå upp på en häst men misslyckas, o.s.v... Precis som i "titta vi flyger" så är detta en film där filmskaparna har friat mer än fält, för här har vi en salig blandning av misslyckade skämt och halvlyckade skämt. Vad vi saknar är något skoj eller vackert som på något sätt tilltalar mig. Det är helt enkelt inge kul, trots att jag verkligen försöker komma into the spirit.

Hulot spanar in damer

Tatis karakteristiska profil

Men Tati är duktig och en egen karaktär så det är väl ett plus. Filmen lyckas dessutom fånga den lata sommarkänslan som kan infinna sig på semestern och det är ju lite kul. Men, nja, kortfilmen som kommer med, boxarkomedin "Soigne ton gauche" var faktiskt lite roligare...

#104 Double Suicide

Double Suicide eller 心中天網島 Shinjū: Ten no amijima, 1969, regi av Masahiro Shinoda, manus av Masahiro Shinoda, Tôru Takemitsu och Taeko Tomioka, från en pjäs av Monzaemon Chikamatsu.

Pjäsen som ligger till grund för filmen skrevs redan 1721 och brukar framföras i Bonrako-stil, det vill säga med dockor. Då min fru jobbar som dockspelare på dockteatern Tittut så känns det lite extra kul att se introduktionsfilmen där man får se dockspelarna jobba med sina vackra figurer. Shinoda ville dock inte göra filmen med dockor, men har ändå med dockspelarna, som går runt miljöerna och ändrar på scenografin och ibland även leder karaktärer. Att det ska bli dubbla självmord framgår ju av titeln men redan i början får man se hur regisören resonerar med manusförfattaren om hur självmorden ska bli som mest känslosamma, Kabuki-stilen döms ut som för vacker för ändamålet.

Starten med regisören och dockorna samt dockspelarna som är med rakt igenom skulle kunna syftas till att ge en avståndseffekt eller verfremdungseffekt -vilket en del filmkritiker verkar tro. Och tanken i sådana fall skulle ju vara att få tittarna mindre engagerade i karaktärerna och mer engagerade i politiken... Själv tror jag inte det, skådespelarna är ju hur tända som helst och spelar för det mesta på ett övertygande sätt. Det handlar säkert mer om hylla berättelsens bakgrund, samt att den teatrala känslan ligger mer i linje kring hur berättelsen var tänkt att berättas. Men det är klart, det finns ju en berättelse i grunden om sociala orättvisor och liv dömda till undergång från start...

Det älskande parets huvuden

han ger henne pleasure...

Berättelsen är nog inget för dockteatern Tittut, den cirkulerer nämligen kring en man och hans förhållande med en prostituerad som han har lovat att köpa loss från hennes husbonde (eller säger man hallick?) Han har dock en familj som han bryr sig om och hon känner att friheten närmar sig lite väl långsamt, för varje intäkt hon får så tillkommer andra kostnader, och hon sitter mer eller mindre fast i sitt bordell-fängelse. Så till slut verkar det bara finnas en väg för dem ut ur eländet, #nohappyending.

Dockspelarna bygger upp den sista hängplatsen...

Fotot är väldigt monokromatiskt, svart-vitt med få gråskalor. bakgrunderna är också grafiska med förstorningar av gamla japanska träetsningar. Allt som allt är det vackert, och gripande och har högt tempo - vilket dockteatern kan behöva ha för att publiken ska behålla fokuset.

#102 The Discreet Charm of the Bourgeoisie

The Discreet Charm of the Bourgeoisie eller borgarklassens diskreta charm, 1972. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière.

Borgarklassen säger man ju inte nuförtiden, utan mer kanske medelklass? Fast detta gäng är ju lite mer täta så jag säger som Wikipedia: "Inom kommunistisk terminologi avses med medlem av bourgeoisien, "borgarklassen", alltså kapitalisterna." För här har vi ett överklassgäng som påbörjar men aldrig avslutar ett gäng middagar... Värden är borta, restaurangföreståndaren begravs, sällskapet mejas ner av terrorister, militärövning i närområdet med mera. Under tiden som allt händer så är vårt gäng rätt så snobbiga och nedsättande mot Kreti och Pleti. En ber exempelvis sin chaufför att komma in för en Martini så alla ska se hur alla Icke-raffinerade människor beter sig. De verkar livnära sig på skumma drogaffärer och en i sällskapet använder sin diplomatiska immunitet(han kommer från det landet "Miranda"- som verkar vara en parodi på en latinamerikanskt högerdiktatur) för att hjälpa gänget och sig själv till vinning.

Alla karaktärer är tydligt mejslade och spelas med en ganska avslappnad, livstrött elegans.

En spännande Polsk poster

Snart skiter det sig...

Infallen är många, och det är nästan fler dröm-i-dröm sekvenser än i Inception. Dialogen är rapp och... varierande. Här har vi den cyniske diplomaten som hamnar i samtal med en fransman...:

Henri Sénéchal: Any news from Miranda?
Rafael Acosta: Yes.
Henri Sénéchal: The situation?
Rafael Acosta: Quite calm.
Henri Sénéchal: And the guerrillas?
Rafael Acosta: There are a few left. They are a part of our folklore.
Alice Sénéchal: You have problems with the students?
Rafael Acosta: Students are young. They must have some fun.
Simone Thévenot: How's your government treating them?
Rafael Acosta: We are not against the students, but what can you do with a room full of flies? You take a fly-swatter and Bang! Bang!

Men trots att karaktärerna gränsar till karikatyrer så har de ändå i vissa avseenden sidor och egenskaper jag(och säkert fler) kan se hos mig själv, i mitt medelklassliv...

Bra grejer, topp.

#101 Viskningar och rop

Viskningar och rop, 1972, manus och regi av Ingmar Bergman.

I filmer brukar själva döden gå snabbt, och för all del vara ganska så våldsam. Dör någon av en sjukdom så brukar den döende ligga värdigt i sin säng och säga kloka saker innan hen drar iväg mot de sälla jaktmarkerna. Men har man varit nära döende personer så vet man att det sällan går till på det sättet. Agnes (Harriet Andersson) har ont, jäkligt ont och känner hur hela hennes kropp sakta vägrar att fungera. Det är inte så värdigt eller lugnt, och Agnes skriker stundtals ut sin smärta. Hon är dock inte ensam, utan har sina två systrar nära sig, även fast de verkar livrädda för hennes smärta. Bra dock att hon har sin betjänt, Anna, som har en vårdande modersroll över henne. Hon är nästan som ett ljust helgon som håller om henne och fokuserar på henne då hennes systrar har nog med sig själva och sitt trassliga förflutna..

Systrarna känner Obehaget

Agnes har ont

en vacker, religiöst laddad bild

Systrarna som spelas av Liv Ullman och Ingrid Thulin, är till en början artiga men sedan får man mer bakrund till deras liv och relation. Deras konversation flyter från vänlig till grymt fientlig utan att någon av dom klarar av att vara ett stöd till sin syster. Efter att Agnes dör så blir det nästan lite av en skräckfilm då hon fortsätter att skrika och ropa efter sina systrar...

Starkt och bra, med ett magiskt snyggt foto.