#770 Dressed to kill

Dressed to kill eller I nattens mörker, 1980. Manus och regi av Brian De Palma.

Dåså, en riktig slasherfilm! Men den börjar väldigt stiligt med en kvinna (Angie Dickinson) på museum. Hon ser lite ut som Tammy Wynette när hon i eleganta kläder tittar på konst, och på män. En man väcker hennes intresse (lusta) och hon följer honom genom korridorerna. Och i de mästerliga scenerna är det Vertigonivå på stämningen och fotot och musiken och klippningen, för De Palma är extremt inspirerad av den korpulente mästerregisören. Dickinson, som var ganska känd, blir sedan (som Janet Leigh i Psycho) utsatt för ett brutalt mord - som bara blir bevittnat av en prostituerad, Liz (Nancy Allen).

Samtidigt märker den mördade kvinnas psykolog att hans rakkniv saknas och en av hans patienter har ringt in på telefonsvararen och sagt att han gjort något hemskt...

Polisen som spelas av den konstant överspelande Dennis Franz verkar tycka att det är Liz jobb att lösa fallet... Så sen har vi:

• Ganska lökigt överspel från flera håll
• En handling som inte känns trovärdig
• En unken syn kring transexuella (som farliga psykfall)
• Nakna kvinnokroppar som panoreras över 
• En glad prostituerad med ett hjärta av guld
• Egentligen nästan hela handlingen i Psycho

När filmen släpptes så iscensattes en aktion mot den, genom att aktivister gick in i biografer och sprayade filmduken med röd färg. Dessa aktioner började i USA av grupper som Women Against Violence Against Women och Women Against Pornography, som genomförde insatser i Boston, New York, Los Angeles och San Francisco. För filmen var kontroversiell, det var våld och exponering av kroppar... -Och visst, det är rejält med "Male Gaze" här.

Halvbra proteshand...

Åh, nej. Ond transvestit bakom dig 

Michael Caine verkar ju trevlig?

Nja, det är ju mycket som är lite lökigt med "Dressed to kill" men ett fint foto och en mästerlig start drar upp betyget till ett;

Audition

Audition, 1999. Regi av Takashi Miike, manus av Daisuke Tengan baserat på en roman av Ryû Murakami.

En kvinna dör på ett sjukhus, hennes man-Shigeharu och barn-Shigehiko står ensamma och har nu bara varandra att ty sig till. De fiskar stora fiskar och umgås (livspusslet klaras av med en städare-nanny). Men sonen växer upp och träffar en tjej och borde inte då pappan dejta igen? Pappan har en douchig kompis som castar filmer som kommer på idéen att ha en audition för en fejkfilm för att hooka upp någon förväntansfull skådis-wannabee med Shigeharu. Båda verkar nöjda med konceptet och tjoff så kör de ut radioreklam för sitt lilla projekt. Många söker, och de får komma in till ett rum där Shigeharus douchiga kompis frågar ut dom om sina sexuella preferenser och om de kan tänka sig spela in sexscener och sånt. Shigeharu är dock bara intresserad av en, Asami. Asami är mystisk och ledsam, vilket han går igång på. Allt klappat och klart då? Nja, Asami har lite baggage om man säger så, inte vilket baggage som helst, utan en säck med sin förmyndare i. För enkelhetens skull har hon avlägsnat några fingrar, fötterna och tungan.

Men man kan ju vara en bra girlfriend ändå? Nja kanske inte, hon säger flera gånger att hon är lite för clingy och det kan man ju säga, hennes boyfriend får inte tycka om någon annan, alls. Så för hans hund går det som det brukar för husdjur i skräckfilmer...

Kompisen anar oråd

Manen i säcken ger fingret

"jag gillar dans och ..."

Mannen i säcken får äta hennes kräk till middag (eller lunch?)

Hon säger självklarheter med en ny innebörd

Filmen går från ett intressant(men kanske för långsamt) drama till en mardröm av sadistiskt våld. Sedan är det svårt att riktigt veta vad som är dröm och verklighet, Shigeharu blir nerdrogad med viss regelbundenhet och hamnar då i olika parallella verkligheter, och där några scenarios verkar leda till lite roligare läge än att få en massa nålar genom ögat-som är huvudspåret.

Upplägget i sig är ganska intressant, mediagubbar lurar unga tjejer till fru-audition och allt går fel, men här går det för långsamt i början och för sadist-våldigt i slutet-åtminstone för mig. Filmen är dock ganska epokbildande och är inspirationskälla för exempelvis Eli Roth: 

And Audition was the film that made me want to make Hostel. I saw this and was like, "This is where horror's at. This is what I wanna do."

Även filmer som Insidious och Saw har säkert blivigt inspirerade av Miikes film, men personligen känner jag mig ganska så oberörd, men kanske lite äcklad (kan också delvis bero på stora mängder skumtomtar under filmtitten)

#303 Bad Timing

Bad Timing, 1980. Regi av Nicolas Roeg. Manus av Yale Udoff

Asså det här med att hoppa runt i tiden - med en scen här som utspelar sig slutet av en relation och en scen där som är innan de träffas, grejen är ganska jobbig. Man måste sitta och tänka och klura som om man har något matteproblem, och här är tidshoppen episkt kluriga. Själva filmen i sig hade inget egentligt tema kring tid så jag förstår inte riktigt varför, jag antar att jag borde se om den nu men det har jag drittlite lust till.

Men men, grunden är en kärlekshistoria. En kvinna(Theresa Russell) håller på att dö i ett självmord(sförsök), och hennes relation med Alex(Art Garfunkel) återberättas. Ibland kommer polisen Netusil (Harvey Keitel) för att ställa frågor kring vad det är som hänt och hoppet ökar kring att filmen ska ta något nytt spår (den tar inga oväntade spår). I börjar blir de som besatta av varandra, hon är charmig och han är riktigt tråkig, men de slår gnistor ändå. Han vill äga henne men hon vill vara fri som en lärka i skogen, "varför gifta oss, vi triffs ju bra nu"? Efter ett passionerat förhållande så slutar de träffas, men hon kan (av en helt outgrundlig anledning) inte släppa honom...

Men som sagt, allt utspelar sig i en massa kluriga tidsperspektiv och ett skäl kan ha varit att detta hade blivit för tunt att bara visa upp såsom det är...?

Från Ebert:

His favorite editing device is to flashback repeatedly to a tracheotomy that Russell undergoes after nearly killing herself with an overdose. The doctors cut open her throat and pound on her chest and she screams and bleeds, and this makes great footage for Roeg to cut to whenever his film requires an emotional jolt and he can't supply one.

Lite flirting på fest

Till, vill du att jag ska dö-make-up

Allvarliga män diskuterar

För komplicerad och ganska tunn rent tematiskt. Theresa Russel var dock kanonduktig och det fanns ett fåtal bra grejer som räddar upp filmen till en:

#84 Good morning

Good Morning eller Ohayô, 1959, regi av
Yasujiro Ozu, manus av Yasujiro Ozu och Kôgo Noda.

Min första Ozu-film är tydligen inte alls representativ för hans verk. Jams filmer ska ju vara försiktigt återhållsamma och meditativa, här har vi istället hotfulla försäljare och pruttävlingar.

Filmen cirkulerar kring ett område med radhus i en förort till Tokyo. Handlingen börjar med att de lokala fruarna dras in i debatt om vem som förskingrat deras klubbavgifter. anklagelser skvallras fram åt höger och vänster, "har inte fru Tokoama nyligen köpt diskmaskin, dyra grejer har jag förstått det som?" och lojaliteter överges och handlingar misstolkas. Karlarna, å andra sidan, är på den lokala baren och super istället.

Det andra huvudtemat är pojkarna som vägrar prata innan föräldrarna köper en tv. Men när man inte får prata blir ju allt svårare och till slut så tvingas de att stjäla ris från en granne när de blir hungriga...

Ozu har ju en speciell stil, som påminner lite om Wes Anderson (eller vice versa?)

Ingen kamerarörelse alls

lågt perspektiv, med figuren i centrum

Dialoger filmas rakt framifrån, "Heeeej"

"Heeeej på dig, fint väder eller hur?"

Färgscheman och mönster går igen väldigt konsekvent, titta exempelvis på gardinen och jämför med knivdamens kofta, eller hur samma färger finns på den blå dörren och skidorna... Jag är en fan av välkomponerat foto och här fanns det hur mycke som helst att hämta. 

Karaktärerna var också fina, och jag skulle gärna tagit en uppföljare, men sånt sysslade inte Ozu med...

#83 The Harder They Come

The Harder They Come, 1973, regi av Perry Henzell, manus av Perry Henzell och Trevor D. Rhone.

Nar jag gick i högstadiet kunde man spela in små actionfilmer med kompisarna, det var ganska taffligt såklart men kanske också lite charmigt. När man är en vuxen filmskapare vill man ju gärna att kvaliteten ska vara lite bättre, och det är den här, men bara knappt...

Kameramannen verkar inte riktigt ha koll på varken foto i sig eller teknikaliteter som ISO-tal eller ljussättning. Inomhusscenerna är alldeles för mörka och en femtedel av utomhusscenerna verkar det ha gått nått galet med.. Men hey, filmen kommer från jamaica och det är ju kanske inte så lätt att vara tekniskt perfekt när man inte har filmskolor eller råfilm att träna med. Efter lite research så fick jag reda på att detta minsann var jamaicas första film, 1973. Med tanke på det borde de vara hur stolta som helst med tanke på att den blev en internationell succé, mycket tack vare soundtracket. Både titellåten och albumet som helhet sålde bra och har även blivit lite av en kritikerfavvo (bland annat ligger den på plats 119 över världens bästa skivor enligt Rolling Stone). Men musiken är inte helt original, utan fyra låtar är gjorda för filmen och resten är en slags Jamaica-greatest hits.

Anyho, filmen funkar bäst i början, Ivan kommer till storstaden och blir direkt lurad på sin packning. Men han drömmer om att bli sångare och spelar in ett par låtar men musikindustrin är korrumperad och till slut ser han bara en framtid inom "the trade" (som tittare ska man förstå att det handlar om Ganja). Tyvärr är han lite för triggerhappy och börjar skjuta poliser och sedan är det långa, lite amatörmässiga shootouts över landsbygden...

Vad som är bra och häftigt är språket och miljöerna, filmen spelades in i Kingstons fattigare delar med många lokala profiler. Jag började titta på filmen utan text men då förstod jag knappt något så även inbitna raggaefans kan nog behöva lite hjälp...

#87 Alexander Nevsky

Alexander Nevsky eller Storm över Ryssland, 1938, regi av Sergei Eisenstein, manus av Sergei Eisenstein och Pyotr Pavlenko.

I min bok får man inte så mycket bonus för att man är bra i relation till sin tid, för mig som filmtittare måste en krigsfilm som Alexander Nevsky kunna kämpa mot Saving private Ryan, Come and see, Rogue one och Apocalypse now. Det är inte det att äldre filmer inte får ha daterade kläder, poser eller dialoger- det kan jag ha överseende med, men helheten måste vara lite roligare än så här...

För allt är väldigt klyschigt (och filmen har säkert inspirerat en massa kommande actionburgare), hjälten vill bara fiska men alla behöver honom. De behöver minsann en stark man för att rädda ryssarna mot de elaka tyskarna! Då filmen spelades in 1938 var den hyfsat profetisk, eftersom tyskarna porträtteras som barbariska barnamördare. Det blev en hejdundrade succé men i samband med Molotov -Ribbentrop-pakten så gick den ur cirkulation för att sedan få nypremiär i samband med tyska invasionen.

För det är en högst politisk film... Ryssland hotas av präster och onda män, och bara tillsammans kan vi vinna! Vi kanske inte har den bästa utrustningen eller den snyggaste uniformen men vi har en offervilja och nationalistisk glädje. PS. den som smiter undan fighten ska mördas. Leve Ryssland!

Lite så är den... Det är knappt en replik i hela filmen som inte känns som ett Stalin-tal och det finns en del andra tveksamma teman. Exempelvis tävlar soldater om att vara modiga, för den modigaste vinner bondtösen Olga (dialogen kring den kärlekstriangeln är riktigt lökig). Det skojas om våldtäkter och förrädare får små "rättegångar"(lite Stalin-variant på rättvisa) innan de mördas.

Lite Ivanhoe-skurkar?

Fångade ryssar

Arga dehumaniserade tyskar

Eisenstein hade ju dock inte direkt någon konstnärlig frihet utan filmen blev hårt styrd efter att hans tidigare projekt lades ner efter två års jobb för att den inte var tillräckligt ideologisk. För att bättra upp ideologin här fick han en manuskompis- Pyotr Pavlenko, som jobbade inom hemliga polisen och bland annat skötte förhör på NKVD. Så man har svårt att tänka vilken konstnärlig frihet som gavs, men den var antagligen inte så stor...

De bästa scenerna är ju de stora masscenerna kopplade till slaget på isen, musiken är ju också jättefin.Och fotot är emellanåt väldigt häftigt... Men precis som jag skrev i början så har den ganska många brister, det är får många scener där folk bara hackar med sina svärd och dialogen är på skämskudde-nivå. Kul att ha sett men ändå ett:

#81 Variety Lights

Variety Lights eller Luci del varietà, 1950, regi av Federico Fellini och Alberto Lattuada, manus av Federico Fellini, Alberto Lattuada och Tullio Pinelli.

Ah, en Showbizfilm med den stiliga svenska titeln "Rampljusets barn". Filmen cirklar kring Liliana (Carla Del Poggio) som ser en varieteshow och blir helt stagestruck. Hon bara måste vara med, bara måste bli en stjärna. Hon nästlar in sig hos regisören med en blandning av sexuella insinuationer och lite tur (ensemblen blir en dansare kort), och hon har ju vunnit en danstävling där man skulle dansa lång tid. Dåså, showen börjar och hon inser snabbt att om man lägger in lite mer utmanande stripp-moment i dansen så blir man mer poppis, och poppis blir hon. Showen blir fullsatt och hon blir deras stjärna, trots att hon varken kan sjunga eller dansa särskilt bra. Regisören blir mer och mer besatt av henne och tar pengar från sin fästmö(fantastiska Giulietta Masina) för att bygga en ny show kring henne, Men Liliana siktar in sig på större scener att visa sina ben på, och eftersom vi är i Italien finns det en hel del att välja på...

Hon "råkar" tappa byxorna

Regisören blir tröstad med en apelsin

Det finns många fina scener från den lilla varieteensemblen och precis som i "The red Shoes" så finns det många fina karaktärer runt och i ensemblen men här är det ingen finkultur, den är folklig underhållning i småstäder. Stjärnan är heller ingen gömd talang utan bara en stilig landsortstjej som använder sig av sin enda tillgång för att ta sig upp, och att hon sedan blev en praktdiva vara bar lite grädde på moset. Överlag kul och intressant men saknar ibland lite riktning för att få ännu högre betyg.