Hell or high water

Hell or high water, 2016. Regi av David Mackenzie, manus av Taylor Sheridan.

Det är ganska mycket Perkele över den här filmen, det är svärande karlar som dricker och kivas. Däremot är det inte så mycket höga vatten (jag måste sluta tolka filmtitlar bokstavligt). Filmen cirklar som en hungrig gam över Texas landsbyggd. Folk lever enkelt och fattigt medan de stora bankerna har roffat åt sig allas hem, för att senare kräva statligt stöd. Nä, grabbarna Howard (Chris Pine och Ben Foster) ain't takin it. De ska ta tillbaka vad som tillhör dem för att se till att deras föräldrahem ska fortsätta finnas inom familjen och inte i en banks balansräkning. Vilket som, de börjar med att råna banker. Och eftersom att banker nuförtiden har en begränsad kontanthantering så måste man råna ganska många bankkontor för att det ska bli någon förmögenhet att tala om... Sedan går allt dåligt och slutet blir lite som High Sierra med en bror som gömmer sig i ett berg och pangar mot poliserna.

För det finns poliser, och inte vilka som helst utan Jeff Bridges (och en butter kollega)! Jeff- som säkert hette något annat i filmen- grymtar och skojar lite rasistiska skämt stup i kvarten medan han försöker reda ut vilka rånarna är. Men han menar inget illa utan är faktiskt ganska mysig och stjäl alla scener han är med i...

Cashen den tas

Den snygga brodern, som kör en lite casual look som tagit ett sminkteam en hel dag att fixa

Ibland är ett bra gevär den bästa lösningen

Politiskt budskap

Färgschemat i filmen är jordtoner så det står härliga till, och folk är lite texas-tolkat-av-en-reklambyrå genuina. Men det finns en del roliga bikaraktärer som sura servitriser eller buttra indianhövdingar. De första scenernas tafatta rånande känns också som en skön, mer verklighetsnära version av hur det kan gå till jämfört med många andra hollowoodfilmers mer perfekta rån. Filmen har blivit ganska så hyllad och recensenter verkar se den som en politiskt medveten "No country for old men". Jag vet inte jag, men denna saknar några egna vinklar eller perspektiv på rånarfilmer, och även om det finns bra saker, så blir eftersmaken något fadd.

Sammanfattningsvis så hämtade jag inte så mycket från den här, Jeff Bridges och en del roliga biroller drar upp filmen till en:

Snålt eller generöst? Hell eller high water? Vad tyckte de andra? Svaren finns på länkarna nedan:

Fiffi

Movies Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den?
Jojjenito

#71 Trollflöjten

Trollflöjten, 1975, regi av Ingmar Bergman, från operan av Wolfgang Amadeus Mozart, libretto av Emanuel Schikaneder.

Jag hade förväntat mig lite troll, men icke, här snackar vi opera. Detta är definitivt ingen film som hade setts utanför Criterionprojektet, och det är ju alltid lite kul att utmana sig. Filmen skulle först bli en filmatisering på Drottningholmsteatern men då teatern inte riktigt var kapabel att hantera all modern utrustning och belysningskrav så byggde man upp en exakt kopia på filmhuset (han fick ju lite budget om man säger så).

Först lite om den ursprungliga Trollflöjten som blev Mozarts sista opera, musiken sattes till ett libretto (alltså manus och sångtexter) av Emanuel Schikaneder. N I filmen är Librettot översatt till svenska, men den engelska översättningen är baserad på det tyska originalet, vilket blir lite förvirrande ibland när det talade och skrivna inte säger samma sak. För när det gäller opera är jag tyvärr inte man nog att titta utan undertexter...

Mozart själv dirigerade premiären på den högborgerliga operan Freihaus-Theater auf der Wieden i Wien 1791. Föreställning blev en hejdundrande succé men Mozart hann inte skörda så mycket skoj kring det då han dog lite senare samma år. Trollflöjten är idag den fjärde mest spelade operan i världen.

Precis som i Henry V så börjar filmen på en teaterföreställning. Publiken kommer från hela världen och det blir ett flertal närbilder på ansikten innan allt kommer igång. En mängd fantasidjur springer genom scenen innan Tamino(Josef Köstlinger) kommer in och blir jagad av en gubbe i drakdräkt. Sedan kommer den lite korkade men livsglada Papageno(Håkan Hagegård) som säger att det var han som jagade bort draken när det egentligen var tre medhjälpare till drottningen(Birgit Nordin) som vill att Tamino ska ta kål på hennes fiende, Sarastro (Ulrik Cold).

Nattens drottning menar business

Håkan Hagegård var kanske bäst som Papageno som till och med lyckades få in lite skoj i "jag hänger mig"-scenen

Ljussättningen var exceptionell

Ja, musiken får man gilla eller inte, jag lägger mig lite imitten. Opera är en aquired taste som jag inte riktigt har bekantat mig med, kanske behövs fler omlyssningar för att fler partier ska sätta sig.

Handlingen är för övrigt ganska rörig och hela inramningen kändes lite ovan. Men filmen slog, i synnerhet i Indien. Från Anu Warriers hemsida Conversations Over Chai :

Good opera is like a good Hindi movie. Honestly. (I know I'm over-simplifying the description, but seriously, you have romance, you have drama (and melodrama), you have the battle of good vs. evil, you have sin and redemption, guilt and repentance, love and death, and above all, you have music - and singing.) Funnily enough, you also have the same lack of logic and loopholes in plot. But to western eyes, what is considered masala in Hindi films is high art when it becomes the Opera. Me? I love both, I had loved the music of Die Zauberflöte. I thoroughly enjoyed watching Trollflöjten as well - Bergman does more than justice to this beautiful opera, and does it with intelligence, charm and wit. His treatment in Trollflöjten is a (rather whimsical) doffing of the hat from a cinematic genius to a musical one. 

Jo, den var fin men också lite konventionell, jag menar om man filmar opera kan man vara utomhus, på riktiga slott eller i mystiska grottor, så lite mer omväxling hade varit kul. Men för spelglädjen och den trevliga stunden får den ändå en:

#65 Rushmore

Rushmore, 1998, regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Owen Wilson.

Ah, Wes Anderson, han är nog en av de regisörerna som folk hatar som mest, fast kanske Grand Budapest Hotel blev lite av ett välkomnande av fler? Vilket som så är Rushmore första filmen som verkligen har Andersons signum med vidvinkeltagningar och många mellantexter:

Japp, Wes Anderson gillar typsnittet Futura Bold och genomtänkta bildkompositioner. Filmen cirklar kring Max (Jason Schwartzman) som är en superambitiös elev som satsarhårt på alla skolaktiviteter, förutom lektionerna och proven... Max träffar Herman Blume(Bill Murray) som är en rik industrialist som gett en del pengar till skolan. Herman är deprimerad, inget känns kul och han har fått två skitjobbiga söner som brottas och kivas.

Herman Blume: What's the secret, Max?
Max Fischer: The secret?
Herman Blume: Yeah, you seem to have it pretty figured out.
Max Fischer: The secret, I don't know... I guess you've just gotta find something you love to do and then... do it for the rest of your life. For me, it's going to Rushmore.

Med i mixen finns också lärarinnan Rosemary (Oliva Williams) som Max blir kär i, och hastigt och lustigt har vi ett riktigt triangeldrama på gång då också Herman blir kär i henne. Och precis som det brukar så slutar triangeldramat med att ingen riktigt får det den vill ha...

"Never in my wildest imagination did I dream I would have sons like these,"

Åh, Rushmore är ju väldigt fin, och jag ger en tummen ner till alla Wes Anderson-hatare den här gången:

#44 The red shoes

The Red Shoes, 1948, manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, viss dialog av Keith Winter.

Äntligen har jag fått tag i denna i bra skick, det har varit ganska så klurigt. För denna vill man se i bästa möjliga upplösning, och Criterions blu-ray gör bilderna fantastiskt färgrika och vackra. Enligt Technicolor var denna film det mest lyckade användningen av 3-lager-tekniken som innebär att ljuset från kameran går igenom ett prisma där gult, rött och blått delas upp och registreras på varsin filmspole. Detta innebär tydligen att man var tvungen att restaurera alla tre tagningarna vilket gjorde att arbetstiden och kostnaderna skjöt i höjden. Men till slut gick allt vägen då Martin Scorcese kom in och stödde projektet både marknadsföringsmässigt och ekonomiskt (det är tydligen en av hans absoluta favoritfilmer). Restaureringen är såpass bra att jag undrar om inte filmen är lite skarpare än tänkt, sminket på alla männen syns ibland nästan lite för mycket. Men alla var tvungen att ha ganska rejält med make-up då technicolortekniken kräver mycket stark ljussättning (varje tagning måste ha tillräckligt med ljus för alla tre filmrullar).

Det här kan vara en av världens vackraste filmer genom tiderna, bildkompositionerna och färgerna är underbara och jag får en mysig rysning i magen(!) flera gånger av det rent visuella. Handlingen är också fin, den handlar om en ung superambitiös balettdansös väg mot stjärnorna och hur hon försöker kombinera sin starka kärlek till dansen med sin starka kärlek till hennes älskade kompositör.

Hela balettsälskapet består av en hellsikes massa karaktärer som har sin lilla funktion att spela i teatern, men trots att man bara får korta introduktioner till dem så är de så helgjutna och "riktiga" att man känner sig bekväm med hela gänget(trots/tack vare att många av dem är ganska så diviga).

Balettchefen gillar både balett och att baletdansöser inte ska dejta

Dansnumret! Helt anpassat för film, men både effekter och en underbar scenografi

Oh, kärleken gör allt svårare för Victoria (Moira Shearer)

Ojoj, denna var ju hur fin som helst, brava brava! Da capo!

Nittonåttitvå

IFK Göteborg vinner UEFA-cupen, det är inte längre olagligt att stampa på svenska flaggan och Galenskaparna och barbershopgruppen After Shave ingår ett samarbete och bildar Galenskaparna och After Shave.

Men det släpps också filmer, och inte vilka filmer som helst- vi pratar om ett episkt år!

Bubblare:
Wrath of Khan, 48 hours, Koyaanisqatsi, Mad max 2, Poltergeist, Sophie's Choice, Ingenjör Andrées luftfärd och Veronica Voss

Jag fuskar och gör en top11-lista!:

11 Conan the barbarian (Regi av John Milius)

Nu var det ett tag sedan men, Conan är Conan. Max von Sydow tackade nej till rollen som prästen i Fanny och Alexander för att vara med här istället, och vem kan blame-a honom?

10White dog (Regi av Samuel Fuller)

Om en hund som blivit tränad att angripa mörkhyade och en tränares ofta lönlösa försök att avträna hunden sin olyckliga uppfostran.

9 Sophie's Choice (Regi av Alan J. Pakula)


Meryl Streep ser nästan ut som Dietrich i denna starka film om kvinna som fysiskt överlevt en koncentrationsläger och sökt sig till en drömmande eskapistisk man. Hon har inte bara tvingats att väja vilket av hennes barn som måste dö men försöker också välja mellan att leva vidare eller inte...

8 The Draughtsman's Contract (Regi av Peter Greenaway)


Om en dryg målare som inte är så smart som han tror. Vasst och bitskt manus

7 The Thing (Regi av John Carpenter)

Onda monster med supersnabb celldelning. Intensiv och lite äcklig, som sig bör.

6 Fitzcarraldo (Regi av Werner Herzog)

Om galenskap i Amazonas. Kinski är ju fantastisk och även filmen om inspelningen är nästan lika bra.

5 First Blood (Regi av Ted Kotcheff)















John Rambo är bara en snäll drifter som inte vill något illa, men "the man" vill bara djävlas med honom. Förvånansvärt mycket drama (i början) om en generation som skickats till krig och kommer (trasiga) tillbaka till ett samhälle som inte bryr sig...


4 Blade Runner (Regi av Ridley Scott)

Jag orkar inte lista ut vilken version som är bäst, det har ju släppts en del. Men Blade runner är unik i sin stämning och framtidsvision.
3 Rocky 3 (regi av Sylvester Stallone)

Trean är faktiskt min favoritRocky, trots Apollo Creeds magtröja och Mister T:s smala skådespelarregister.

2 ET (Regi av Stephen Spielberg)

Den är ju sorglig och fin, efter att vi såg den hemma för ett år sedan grät min dotter hur många timmar som helst (på ett fint sätt)...

1 Fanny och Alexander (Regi av Ingmar Bergman)

Ett mästerligt epos kring familj, jul och religion. Ahhhhh

Vad tyckte de andra? Kanske lite mindre Conan och mer Wrath of Khan?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer 
Fiffis filmtajm
Movies noir
Jojjenito
Spel och film
Filmitch

#640 Koyaanisqatsi

Koyaanisqatsi, 1982. Regi av Godfrey Reggio, manus av Ron Fricke, Michael Hoenig, Godfrey Reggio och Alton Walpole.

Dåså, rättstavning på titeln avklarad. I svensk översättning ska det betyda typ "livet i obalans", och på frågan om vems liv vi pratar om så tror jag att han menar människans (skulle också kunna vara jordklotet?). Vilket som, trots 4 manusförfattare så har filmen inte en enda replik utan består av en massa serier av tagningar på först eviga starka bergsmassiv och sedan människan och människans maskiner och fabriker. Filmen bjuder knappt på en enda närbild utan Reggio betraktar (väst)människan från ett ovanpå-perspektiv i ett allt högre tempo. Bilar rör sig på motorvägen som blod i en blodåder, löpande band snurrar framåt i fabriken, stora skorstenar sprutar ut svart rök. Över alla bilder tronar Phillip Glass musik som ger hela filmen en lite daterad känsla. Han har tydligen turnerat runt och spelat filmmusiken, bland annat spelade han med Göteborgs symfoniorkester för ett par år sedan. Själv stör jag mig mer än njuter av syntarna som blandas med urinvånarsånger.

Lägg till bildtext

This is what you get! Alla tagningar med människor går i ett allt mer uppskruvat tempo tills vi får se en stor krash och sedan är filmen slut. Symboliken är ganska "on the nose" men jag gillart ändå, man kom in i en meditativ stämning och om jag hade varit en sådan som rökte på så hade det nog passat ypperligt till filmen. Så, trots lite Terrence Mallick-vibbar hamnar vi ändå på en:

#82 Hamlet

Hamlet, 1948, regi av Laurence Olivier, manus av Laurence Olivier och Alan Dent, från pjäsen skriven av William Shakespeare.

Den förra filmen av radarparet Olivier/Shakespeare som jag såg var Henry V, den hade en del exprimenterande med rollerna som spelades men man fick också se skådespelarna bakom kulisserna. Hamlet är några år tidigare och här tas det inte ut på svängarna, eller ivarjefall inte mer än vad manus inbjuder till. Och även om jag inte riktigt förstår alla ordvändningar och metaforer så är det faktiskt kul att hänga med Shakespeare i vad som kanske kan vara (väst)världens mest berömda och spelade manus. Filmen blev en pangsucce' som fick 4 Oscars, bland annat för bästa film och bästa manliga huvudroll.

Men men, livet är surt för stackars Hamlet, hans pappa har dött och han har en hel del daddy issues han inte riktigt kommit över. Hans minns sin pappa som en perfekt far och kung. Pappan, som  är död (andra filmen på raken med viktiga roller spelade av döingar) kommer tillbaka och osar att han blivit mördad. Han vill ha hämnd! Men pappan tänker sig inte riktigt för, då hans hämndbegär slutar med att alla som han bryr sig om också dör, men det kanske var det han ville? Vilket som så är pappans spöke med röst förvånansvärt bra och nästan lite läskiga.

Filmen låter överlag texten komma i fokus, det finns ett starkt förtroende kring att manus och skådespeleriet ska fixa biffen, och det gör de. Vad som är lite förvånande är att Olivier både tagit bort ganska stora partier, främst kring kungens mordplaner. Även ordningen på scener är också omgjord, här hittar till exempel Hamlet stackars Yoricks döskalle långt efter han kör sin berömda "to be or not to be". Repliker/monologer som behandlar Hamlets tvekan och rådvillhet kring situationen är borttagna, vilket gör Hamlet mer till en sur alfahanne än en tvekande emoprins...

Ophelia

Spökkungen

Peter Cushing, eller Grand Moff Tarkin från Star Wars har en liten men härlig roll

Trots bearbetningen känns det här verkligen klassiskt. Gällande Henry V så vann klart Kenneth Branaghs version men här är jag inte så säker....