#535 Merry Christmas Mr. Lawrence

Merry Christmas Mr. Lawrence, 1983. Regi av Nagisa Ôshima, manus av Nagisa Ôshima och Paul Mayersberg, baserad på en roman av Laurens van der Post.

1942, vi befinner oss på ett japanskt fångläger på Java. Det är varmt och matransonerna är små. John Lawrence(Tom Conti) är sambandsofficer med uppdrag att vara en slags kommunikatör mellan fångarna och fångvaktarna. Han har lärt sig japanska och försöker utöka sin förståelse för japanska kulturen. För de missförstår varandra konstant, och japanska fångchefen kan inte förstå hur de låtit sig tillfångatagits, ja - en riktig man begår ju Harakiri när det hettar till. Just kulturskillnaderna är en av filmens huvudteman och situationerna läggs fram på effektivt sätt, för britterna har sin "huvudchef"; Hicksley (Jack Thompson) som på brittiskt maner försöker utöva ett kontraproduktivt stiff-upper-lipp motstånd mot de förbryllade japanerna. Efter en stund kommer en ny fånge in; Cellier (David Bowie). Bowie gör här en av de bättre prestationerna jag sett honom i, Cellier känns som en riktig människa som försöker hitta sina sätt till motstånd men hamnar på kant med japanerna och med Lawrence.

Jobbiga lägen, nästan hela tiden

Takeshi Kitano i sin fösta roll

Sidenote: Varför är inga fångar skäggiga är min högst centrala invändning? de lever utsatt och en av fångarna drömmer sig bort till att kunna raka sig i sitt hem och titta på översta fotot = Ändå har alla bara hakar som nyplockade äpplen! /sidenote

Bortsätt från skäggfadäsen så är jag mycket nöjd, betyget får ses som mkt starkt:

#337 A nos amours

À nos amours eller Länge leve kärleken, 1983. Regi av Maurice Pialat, manus av Arlette Langmann och Maurice Pialat.

Suzanne(Sandrine Bonnaire) är en tjej i 17-årsåldern som dejtar runt med en massa olika killar men känner sig ändå olycklig och vilsen- vilket kanske inte är en så jätteunik situation för någon i övre tonåren. Hennes familj verkar hårt fokuserad på att hon inte ska ha sex med någon vilket hon bearbetar genom en serie one-night-stands. Föräldrarna gormar, förhör och slår barskt igen dörrar framför hennes näsa. Men när pappan drar en dag (det verkar som att han flyttar hem till sin älskarinna) så får Suzannes mamma tokspel och Suz drar hemmifrån. Filmen är ju fransk och är ganska så nyavågen-inspirerad i det att den inte har någon riktig storyarc utan livet bara pågår (som det tenderar att göra), karaktärer bråkar och blir lite vänner igen. Nån börjar skriva en bok, men man hör inget mer om det mot filmens slut.

Nu var jag ganska förberedd på att filmen skulle sakna någon starkare struktur, men jag köper filmen ändå. Den har en fin realistisk ton kring sig och det är alltid lite givande att följa människornas kamp i vardagen (låter inte jättefestligt nu när jag skriver det...).

Pappa försöker förgäves få koll på dottern. 

Tja, fin och bra med en stor gnutta tonårsangst. Det blir en:

#63 Carnival of Souls

Carnival of Souls, 1962, regi av Herk Harvey, manus av John Clifford.

Det börjar med ett snajdigt billopp mellan några tjejer (a la Pink ladies från Grease) och några snubbar (a la T-byrds från Grease). Bilarna åker av och an och plötsligt krashar tjejernas bil rakt i en djup, grumlig flod. Räddningsoperationen går igång och efter ett par timmar kravlar sig en av tjejerna sig fram ur djupet. Hon är förvirrad men vid god hälsa. Men allt är inte som det ska, hon ser andar och vid vissa tillfällen blir hon som osynlig för omvärlden. hon känner också en obeskrivlig lockelse till ett övergivet nöjesfält, så hon åker dit och får där möte sina demoner...

Svenska affishen är mer syndig och rödhårig

Laura kommer upp från vattnet

En osalig ande...

Nöjesplatsen bjuder inte på någon frälsning...

Jag gillade att äntligen få se lite horror, och trots att premisserna är lite lökiga så blev jag ändå lagom skrajsen. Men skådespeleriet var ganska så kasst och man får av och an lite B-filmskänsla- men vad gör det när man har det så här bra? Dessutom är ju gamla, övergivna nöjesfält perfekta som filmlocation, och själva nöjesfältet var en suggestiv plats (och hade tidigare varit en resort för mormoner). Regisören Herk Harvey gjorde tråkigt nog ingen annan långfilm, men han gjorde sjusärdeles många informationsfilmer av typen "Why Study Industrial Arts?", "What About Juvenile Delinquency?" och "Exchanging Greetings and Introductions". Sedan gjorde han också kortfilmen med den suspekta titeln "To Touch a Child"... Det var tydligen teamet bakom alla infofilmer som gjorde denna film och många hade också biroller. Andarna och spökena i filmen känns tydligt inspirerade av tysk expressionism, kolla bara på Francis från Caligaris Kabinett från 1920(Robert Weine) och jämför med den osaliga anden från Carnival. 

Fint, spännande men liiiiite b-filmsvibbar. Ändå ett starkt:

#76 Brief Encounter

Brief Encounter, 1946, regi David Lean, manus av David Lean, Noël Coward, Anthony Havelock-Allan och Ronald Neame från pjäsen Still Life, av Noël Coward

Stora delar av filmen är en tillbakablick. Man ser en kvinna sitta framför sin putslustiga man och hon har ont i hjärtat. Hon har träffat någon fast man inte ska och hela hennes inre exploderar, och som brittisk medelklassdam ska man helst inte ha några känslor alls...De hade pratats vid, ett par gånger och plötsligt tänder det till på ett väldigt brittiskt nedtonat sätt. Långa blickar möts men de blir ständigt påkomna av bekanta. Förhållandet blir känslomässigt intensivt men det leder bara nästan till ett förhållande, nästan till sex, nästan till något mer allvarligt och nästan att hon hoppar framför ett tåg då allt skiter sig. Han tar sin familj till Afrika och hon är kvar med sina tankar...

Det börjar med att han hjälper henne med att få ut en sten i ögat

Och slutar med en kall sten i bröstet... Snyft

Jag gillade filmen storligen, den var nästan parodiskt återhållsam kring en sådan intensiv affär. Hade det varit en fransk film hade det varit tjogvis av immiga sexscener men här var det mest ångestfyllda blickar... Celia Johnson är fantastisk som Laura och många biroller var också inspirerade. Ett litet minus var den stora mängden voice-overs men slutbetyget blir ändå ett:

#70 The Last Temptation of Christ

The Last Temptation of Christ, 1988, regi av Martin Scorsese, manus av Paul Schrader, baserad på en novell av Nikos Kazantzakis.

Efter ett par veckor i San Francisco så är jag tillbaks i Criterionfällan igen. Denna gång med en berömd halvgud som gjort en hel del fantastiska klassiker som Maffiabröder, Casino, Raging bull och Mean streets- med mera. Sedan är Jesus också med, bara det. Filmen är baserad på en bok som är som ett femte evangelium och handlar om Jesus kamp mellan andligheten och kärlek/åtrå. Som oreligiös person så kan jag inte annat än att tycka att sådana motsatsförhållanden är onödiga, och rent av korkade. Om nu "gud" har fixat att man kan bli kär så är det ju lite synd om det sedan ska vara förbjudet. Sedan får man också följa Jesus tveksamhet kring sitt uppdrag, finns verkligen gud och måste han verkligen offra sig på korset. Jag är ju själv som sagt oreligiös, av anledningen att jag tycker inte det finns tillräckliga bevis på att någon av religionerna är sann. Men om jag är en skeptiker så är ju Jesus flera resor värre. Han tvekar trots att han:

• Pratar med gud
• pratar med ormar
• får superkrafter 
• Kan omvandla vin till vatten
• Kan väcka folk från de döda
• Kan bota blinda
• Kan läsa framtiden
• Får plötsliga stigmata
• Kan läsa folks tankar
• Pratar med änglar
• med mera

Om jag fick en bråkdel av så många bevis på gud så skulle jag inte tveka ens en kvart.... 

Han kan också rita ganska exakta cirklar

Skål!

... En kul sak var dock att alla pratade new-york amerikanska vilket var lite ovanligt, annars brukar ju brittisk engelska vara språket som gäller i romariket-filmer. 

Jag vet inte, kanske man ska tycka att det här är mer intressant om man bara vore liiite mer kristen. Men fotot var fint och Harvey Keitel, Harry Dean Stanton och Willem Defoe var fina. 

#108 The Rock

The Rock, 1996. Regi av Michael Bay, manus av David Weisberg, Douglas Cook och Mark Rosner.

The Rock och Armageddon är ju de filmer som skapar mest känslor i Criterionforumet. Är de inte för mainstream för att vara med? Och är inte Michael Bay en inkarnation av Belsebub? Sant är ivarjefall att han precis som Bergman och Kurosawa har en egen stil, ofta långa låga kameraglidningar som går runt skådespelarna. Sedan smäller det också, ofta.

The rock är ju ganska trevlig tuggummiaction där en general samlar massa farliga gasbomber på Alcatraz som han ska spränga mot San Francisco om inte staten tar hand om alla döda soldaters familjer bättre. En eloge till Bay som komlicerar skurken lite, han är ingen ond mastermind utan verkar vill väl, innerst inne. Men han har ju kompisar också, och de verkar vara onda psykon som gärna massmördar. Nic Cage spelar en Kemist som tillsammans med Sean Connerys karaktär Mason som är en före detta fånge måste ta sig till ön och save the day. Det smygs i ventilationstrummor, det sprängs eldbomber, det åks i Indiana Jones-gruvvagnar som leder ner till stora stup. Det skjuts också en hel del medans tiden rinner ut... Trots att allt känns ganska så överbelastat så är det ganska...kul. Connery och Cage har bra samspel och filmen har en slags klassisk James Bond charmigt-även-när-det-är-farligt stämning.

Filmen följer Armageddonmönstret där inga kvinnor är med där allt avgörs utan Goodspeeds gravida flickvän får sitta och hoppas med svetten i pannan att allt ska gå bra. Bechdeltestet är inte ens nästan uppfyllt...

Stanley Goodspeed: "I'd take pleasure in guttin' you, boy. I'd take pleasure in guttin' you... boy." What is wrong with these people, huh? Mason? Don't you think there's a lot of, uh, a lot of anger flowing around this island? Kind of a pubescent volatility? Don't you think? A lotta angst, a lot of "I'm sixteen, I'm angry at my father" syndrome? I mean grow up! We're stuck on an island with a bunch of violence-for-pleasure-seeking psycophatic marines, SHAME-ON-THEM!... Mason?
John Mason: Yes, I'm here. I was just thinking how wonderful it was when the inmates weren't allowed to talk in here.

Farliga finska kulor

Connery i Grunge-frisyr 

Kameran rör sig hela tiden, varje tagning är i snitt 2,6 sekunder så man får ingen tid att reflektera lite över eventuella luckor, utan filmen är som en dextrosoltablett, full med piggt socker... Den är ju faktiskt ganska så skojig, och jag skäms ändå lite då jag ger den en:

#721 Love streams

Love streams, 1984. Regi av John Cassavetes, manus av Ted Allen och John Cassavetes.

Då inspelningen började fick John Cassavetes diagnosen levercirros eller skrumplever. Enligt doktorerna hade han bara 5 månader kvar att leva. För en arbetsnarkoman som John innebar detta att han skulle jobba mer intensivt än nånsin, han var vaken hela natten och skrev manus och regisserade samt hade en av huvudrollerna på dagen.

Filmen handlar om Robert (John Cassavetes) som är lite av en kvinnokarl, eller kanske inte-all typ av kontakt han har slutar med att betalar de andra inblandade med sitt checkhäfte. Han dricker och röker för mycket och verkar inte bry sig som sin son som också är ensam och olycklig.

I en annan del av U.S.A. så skiljer sig hans syster Sarah (Gena Rowlands). Hon har uppenbara mentala problem vilket gör att dottern vill ha pappan som ensam förmyndare. Sarah åker till europa för att träffa män men deppar ihop och åker hem.

Robert och Sara bor en stund med varandra och deras syskonkärlek verkar vara det enda beständiga i deras liv. Men det är svårt för trasiga människor att bo tillsammans och varje människa behöver något mer än bara sitt syskon.

Robert drar fram checkhäftet

Sarah försöker prata med sin familj

Filmen är gripande på flera sätt, man får följa intressanta karaktärer som försöker ta sig fram i livet utan att fatta hur man ska göra (vem som nu gör det...). Jag tyckte mycket om den och därför blir det en stark: