2007 släppte Neil Strauss "The Rules of the Game" som var uppföljaren till hans monsterbestsäljare "The game", som i sin tur startade vågen av passiv-aggresiva raggare i det stockholmska nattlivet... I filmen med samma namn så finns det inte så många cyniska regler att förhålla sig till, utan vi är alla bara människor som försöker älska varandra. Jag såg den för första gången för ett par år sedan och blev ganska imponerad, men ännu mer så denna gång.
På ytan är filmen en slags blandning av Downton Abbey och en fars. Alla är kära i fel personer och relationer prövas, briseras, startas upp och riskeras. Efter en prolog på flygplatsen och en elegant våning i Paris, sker det mesta av händelsen på La Coliniere, Herrgården som ägas av greven Robert de la Chesnaye (Marcel Dalio) och hans fru Christine (Nora Gregor). Bland gästerna är Roberts älskarinna Genevieve (Mila Parely) och flygaren (Roland Toutain), som är kär i Christine. Alla är ganska trumpna och barnsliga, flygaren har exempelvis just varit på radio efter att han gjort en våghalsig flygning över atlanten men gnäller då framför hela franska folket att hans älskade inte hälsade honom på flygplatsen. Renoir själv har en ganska stor roll som Octave, som går omkring och är jovialisk för att dölja sin oförmåga att ta tag i sitt liv.
Herrgården är av typisk brittisk upstairs-downstairs modell och de på undervåningen liksom efterapar societetens olika kärlekslekar och bestyr. Jag vet inte riktigt hur han lyckas, men trots att det finns så många karaktärer så tappar man aldrig tråden-sånt är ju snyggt.
När jag pluggade filmvetenskap så var en av övningarna att diskutera kring och hitta paralleler till denna dialogscen där greven samtalar med sin fru, jag fick inte maxbetyg så jag inte lyckades hitta något klipp där statyer används för att kommentera skeendet. Därför så ringer det alltid en klocka i huvudet så snabbt jag ser en annan film med statyer bakom karaktärerna...
 |
| Renoir kan sina dialogscener |
I mitten av filmen finns en lång jaktsekvens där de olika societetsmänniskorna nogsamt skjuter ner alla små fåglar och kaniner som skuttar fram. Detta lite brutala parti är något förebrående mot vad som händer mot slutet, då kärleksvirvlarna snurrat lite för snabbt för de hetlevrade fransoserna.
Filmen hade premiär 1939, vilket är en viktig poäng. Dessa aristokrater tramsar runt med sina fåniga spel medans stora delar av europa förbereder sig för krig och medans nazisternas makt i östeuropa bara växer. Renoir själv liknar det med att de "dansar på en vulkan". La règle du jeu gick väldigt dåligt på franska biograferna och blev kort efter förbjuden av den franska censuren, då den hånade fransk aristokrati. Sedan blev den även förbjuden av nazisterna så Renoir blev tappade sugen och flyttade till Hollywood, vilket ju var lite synd.
Filmen är fin fin och en riktig njutning att se, med glidande kameraåkningar, bra dialoger och en politisk spets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar