#948 The princess bride

The princess bride, 1987. Regi av Rob Reiner, manus och författare till boken som filmen bygger på är William Goldman.

The princess bride släpptes lite oväntat på Criterion för bara ett par månader sedan, och dessutom i en jättefin bok-bindning och jag hade nog väntat se den om det inte vore så för familjens rutiner för fredagsmys. Vi har som ett löpande schema där en väljer vad vi ska se, eller spela eller något annat. Och då det var min tur så kändes filmen som en bra familjekompromiss som ska passa stora och små, trodde jag. För jag hade faktiskt inte sett den innan och har bara på senare år förstått hur mycket den betytt för somliga cineaster.

Berättelse handlar om Buttercup, en vacker prinsessa (Robin Wright) som dominerar sin hunkiga gårdsdräng (Cary Elwes) fram till den dag då hon inser att hon älskar honom, tada! Hon vill leva lyckligt med honom i alla sina dagar, men då griper onda krafter in, han dödas till havs, och hon kidnappas till slut från en man hon inte gillar till en annan som tar henne långt borta över de förlorade landen. Åtminstone verkar det så... Men i äventyrsfilmer finns det alltid chanser för comebacks och hjältedåd. För denna film har liksom samma stämning i sig som Errol Flynn eller Douglas Fairbanks olika äventyr, det är pirater, maskulinitet, humor och spänning i ett. Och Rob Reiner som tidigare gjorde Spinal Tap har även här lyckats skapa en riktigt mysig filmkväll med väl sammansatta karaktärer som den hämningslystna Inigo Montoya(Mandy Patinkin från Homeland), den stora Fezzik (Andre the giant) och den slemme prinsen Prince Humperdinck (Chris Sarandon). Hela inspelningen verkade vara avslappnad och trevlig och det märks, allt känns väldigt avspänt och naturligt. Fast min favorit var ändå Vizzini (Wallace Shawn) som den skrikiga och självgoda ledaren för ett lönnmördarteam.

Inconceiveble!

When will my man save me?

Hjälten fast i "The machine"

Tripp, trapp, trull

Princess Bride-vinet

Det enda problemet med castingen/manus är tyvärr prinsessan(Robin Wright), och jag vet inte vems fel det är. För alla andra (manliga) karaktärerna är just karaktärer, de har egenskaper och olika quirks. Prinsessans har dock ingen karaktär utan är en väldigt standardmässig damsel in distress som har vackert hår och är mild och vän men inte så rolig, spännande eller smart. Star Wars originaltrilogin har ju också bara en större kvinnlig roll(Mon Mothma räknas inte), men hon är ju rolig och tuff. 

Nu ska jag inte klaga mer på det för Bleka dödens minut som den heter på svenska (oklart varför?) var ju som sagt trevlig, charmig och välgjord amerikansk underhållning och det kan ju alltid behövas för att balansera upp de deprimerande tiderna vi lever i (Jag tittar på dig, alltmer högerbruna samtid). Tyvärr fick filmen ingen riktig marknadsföring då den kom ut och gick dåligt på bio, men allt vände då VHS-banden började säljas och the rest is history...

#220 Naked Lunch

Naked Lunch, 1991. Regi av David Cronenberg, manus av David Cronenberg baserad på William S. Burroughs.

1994 släppte de brittiska big beats- gruppen Bomb the bass låten Bug powder dust, en låt som uppenbarligen var inspirerad av en gammal film, och vips så här 24 år senare så har jag till slut sett den! Låten hade dock åldrats jätteilla med texter som: Check it, yo! I always hit the tape with a rough road style, You heard the psychadelic and ya came from miles. Dock börjar låten med ett citat från filmen som jag tror är ganska central: [I think it's time to discuss your … ah … Philosophy of drug use as it relates to artistic endeavor].

För denna film handlar både direkt och indirekt om droger, hallucinationer och författande, ämnen som Burroughs var väl förtrogen med. Han talade i tvintervjuer att hans långa heroinmissbruk låg bakom hans framgångsrika karriär och att han inte trodde heroin var särskild dåligt för hälsan (han blev faktiskt 83 år vilket var lite imponerande)Sååå, vad får man för alster då man skriver under the influence? Man får roliga idéer, konstiga infall, plötsliga mardrömsattacker och hallucinationer. Vad man inte få är genomtänkta helheter, men så kan det ju vara. Cronenberg har ju sina områden som han gillar att undersöka, som kroppsliga slförvandlingar och slem, och det finns ju en del av det här så de borde ju passa bra ihop?

Burroughs alter ego, Bill Lee i filmen spelas av vår allra käraste Robocop (Peter Weller), som har samma mörka ångestblick som författaren, och delar även hans självförakt kring hans homosexualitet och hans livet-är-meningslöst-vibe. Bill Lee jobbar alltså som skadedjursbekämpare som blivit hög på sin egen supply, och börjar så småningom prata med sin skrivmaskin - som förvandlar sig till en skalbagge- japp.

En vanlig skrivmaskin

Suger man snoppen på hans huvud så får man en vit drog. Detta har nog till viss del med Burroughs självförakt kring homosexualitet att göra?

Skrivmaskinen gör en Kafka

Så fortsätter det, han får olika uppdrag av skalbaggen och träffar andra insekter som ger honom olika uppdrag som han för det mesta skiter i. Under ett uppdrag så råkar han skjuta sin fru i huvudet - vilket även hände Burroughs. Episoden får dock ingen vidare konsekvens för inget som händer spelar någon roll...

Hmm, kul episoder hade den, och jag vill ju alltid ge ett plus för att man vågar vara annorlunda. Men som helhet kände jag mig inte knyten till karaktärerna, händelserna eller bilderna. Det var helt enkelt lite för torrt och kallt. Dock vara ju alla äckliga insekter lite spännande, så den får ände ett:

#218 Le Cercle Rouge

Le Cercle Rouge, 1970. manus och regi av Jean-Pierre Melville

Criterion verkar väldigt förtjusta i franska Heist-filmer, så här har vi en till stöt som ska fixas. Det börjar med Corey (Alain Delon) som sitter i finkan. Han är butter. Men plötsligt får han ett tips av en vakt och när han blir släppt så ska han casha in. Casha in stort, för det är mängder av juveler som ska stjälas. Den detta jobb kan han inte göra själv så han måste hitta kompisar. Plötsligt dyker det upp en förrymd fånge(Gian Maria Volontè - som jag borde känt igen från ett tjogtals spaghettiwesterns) från en fångtransport som hänger med Corey. Hans nya kompis som är hårt jagad av poliserna känner en gammal, paranoid polis som kanske kan vara en del i gruppen. När de ringer honom(Yves Montand) är han dock i grym noja, insekter kravlar över honom, och sedan råttor och sedan ödlor-- ni fattar- Han är helt ur form. Men lite manlig gemenskap så är han raskt i form igen, och inte bara i form utan superskärpt - härligt.

Italiensk poster: "Hårdingen", "Italienaren" och "Proffset" (varav ingen titel utesluter att man också är de andra...)

Inga spexare

Så är det, alla är hårda män som lever enligt olika hederskodexar. De är kaxiga och mordiska, men också helt omöjliga att relatera till. Alain Delon visar inte någon känsla eller uttryck under hela filmen vilket är lite av ett rekord. Till och med roboten i "Metropolis" har större spektrum kring skådespeleriet... Så Nja, svårt detta. Det var ändå lite kul och spännande men samtidigt inte så kul och inte så jättespännande, det blir ett dumsnålt:

#216 The Rules of the Game

The Rules of the Game eller La règle du jeu, 1939. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir och Carl Koch.

2007 släppte Neil Strauss "The Rules of the Game" som var uppföljaren till hans monsterbestsäljare "The game", som i sin tur startade vågen av passiv-aggresiva raggare i det stockholmska nattlivet... I filmen med samma namn så finns det inte så många cyniska regler att förhålla sig till, utan vi är alla bara människor som försöker älska varandra. Jag såg den för första gången för ett par år sedan och blev ganska imponerad, men ännu mer så denna gång.

På ytan är filmen en slags blandning av Downton Abbey och en fars. Alla är kära i fel personer och relationer prövas, briseras, startas upp och riskeras. Efter en prolog på flygplatsen och en elegant våning i Paris, sker det mesta av händelsen på La Coliniere, Herrgården som ägas av greven Robert de la Chesnaye (Marcel Dalio) och hans fru Christine (Nora Gregor). Bland gästerna är Roberts älskarinna Genevieve (Mila Parely) och flygaren (Roland Toutain), som är kär i Christine. Alla är ganska trumpna och barnsliga, flygaren har exempelvis just varit på radio efter att han gjort en våghalsig flygning över atlanten men gnäller då framför hela franska folket att hans älskade inte hälsade honom på flygplatsen. Renoir själv har en ganska stor roll som Octave, som går omkring och är jovialisk för att dölja sin oförmåga att ta tag i sitt liv.

Herrgården är av typisk brittisk upstairs-downstairs modell och de på undervåningen liksom efterapar societetens olika kärlekslekar och bestyr. Jag vet inte riktigt hur han lyckas, men trots att det finns så många karaktärer så tappar man aldrig tråden-sånt är ju snyggt.

När jag pluggade filmvetenskap så var en av övningarna att diskutera kring och hitta paralleler till denna dialogscen där greven samtalar med sin fru, jag fick inte maxbetyg så jag inte lyckades hitta något klipp där statyer används för att kommentera skeendet. Därför så ringer det alltid en klocka i huvudet så snabbt jag ser en annan film med statyer bakom karaktärerna...

Renoir kan sina dialogscener

I mitten av filmen finns en lång jaktsekvens där de olika societetsmänniskorna nogsamt skjuter ner alla små fåglar och kaniner som skuttar fram. Detta lite brutala parti är något förebrående mot vad som händer mot slutet, då kärleksvirvlarna snurrat lite för snabbt för de hetlevrade fransoserna.

Filmen hade premiär 1939, vilket är en viktig poäng. Dessa aristokrater tramsar runt med sina fåniga spel medans stora delar av europa förbereder sig för krig och medans nazisternas makt i östeuropa bara växer. Renoir själv liknar det med att de "dansar på en vulkan". La règle du jeu gick väldigt dåligt på franska biograferna och blev kort efter förbjuden av den franska censuren, då den hånade fransk aristokrati. Sedan blev den även förbjuden av nazisterna så Renoir blev tappade sugen och flyttade till Hollywood, vilket ju var lite synd.

Filmen är fin fin och en riktig njutning att se, med glidande kameraåkningar, bra dialoger och en politisk spets.

#215 Knife in the water

Knife in the water eller Nóz w wodzie, 1962. Regi av Roman Polanski, manus av Jakub Goldberg,
Roman Polanski och Jerzy Skolimowski.

På sextiotalet var polsk jazz tydligen ganska stor, och störst av dom alla var Krzysztof Komeda och över hela filmen ligger hans jazziga toner över och skapar en förrädisk känsla av bekymmersam sommar. För Kniven i vattnet handlar om tre människor som bara vill ha lite trevligt men fastnar i sina tramsiga maktkamper och statusstrider. För det börjar med Andrzej(Leon Niemczyk) och Krystina( Jolanta Umecka) som är ett polsk överklasspar vars äktenskap verkar nått en nivå där hon lite i hemlighet är jäkligt trött på sin man som klagar på hennes körning och verkar allmänt överspänd. De stannar och plockar upp en liftare(Zygmunt Malanowicz). Liftaren pratar med dom och får sedan följa med på deras segelbåt, för Andrzej blir segelturen en gyllene möjlighet att vara kapten och macho, men liftaren vill inte spela det spelet- så trots klasskillnader och deras olika förutsättningar så fastnar de i en massa menlösa statusövningar, maktdemonstrationer och annat tuppande.

Andrzej: You don't whistle on board.
Young Boy: Why not?
Andrzej: It's not done. Sailors get mast-headed for that... Not hitch-hikers, though.

Aliensvibbar

Ett snyggt jesusmotiv med halo och allt

Polsk poster

Det finns lite av Ruben Östlund i stämningen här, i både Turist och The Square så är ju teman som maskulinitet som döljer svaghet ganska dominerande. Och även här är karaktärerna som dom är för att de byggt upp stora murar en ganska svagt konstruerad machisimo för att dölja ett ganska osäkert innanmäte. Krystina är den enda på båten som inte fokuserar så mycket på alla spel, hon säger till och med lite tröttsamt till sin man att han kan sluta leka kapten på en 2-3 mansbåt. Men i takt med att hennes man inte riktigt kan etablera alphahannerollen över den unga liftaren så eskalerar konflikten tills en av herrarna kanske dött och den andra måste bestämma sig för vad som är värst, att kanske mördat någon eller att ha förlorat sin machostatus. 

Kul, intelligent och spännande.

#214 The Devil and Daniel Webster

The Devil and Daniel Webster eller All That Money Can Buy eller Inled oss icke i frestelse, 1941. Regi av William Dieterle, manus av Dan Totheroh, baserad på boken med samma namn av Stephen Vincent Benet.

Ah, en film från den amerikanska landsbygden, med ett suspekt subversivt innehåll. För här får vi lära oss att tillsammans är bättre än ensam, att fattig är bättre än rik och att gud är bättre än djävulen. Berättelsen börjar med en läsning av Bibeln och Jobs bok, där Job utsätts för en massa prövningar för att testa hans gudstro, men står emot. Jabez Stone (James Craig) har inte lika lätt att stå emot sina prövningar, för bondgårdslivet är tufft. Först tackar han nej till att gå med i bondeföreningen och sedan slår skörden fel och frun blir sjuk och det ena eländet efter det andra. Stackars Jabez. Hans situation var någonting som publiken säkert kunde relatera till på grund av svårigheterna under  depressionen på 1930-talet. Och frågan är hur många av de desperata som kunde stå emot sådana frestelser som Jebez utsätts för.

För då kommer han - djävulen (Walter Huston) med namnet Mr Scratch. Scratch är charmig och spelevinkig och är utan konkurrens filmens stora behållning. Djävulen lockar vår oskyldiga och  relaterbara hjälte till att sälja sin själ mot jordsliga rikedomar.

Djävulen smyger

gold, Gold, GOLD, GOLD!

Jebez nya djävulusiska flamma

Det är ju alltid en dålig idé att sälja sin själ. Men om han hade tackat nej så hade det ju inte blivit någon vidare film, och vi hade inte fått en fin sensmoral på slutet, så Jebez skriver på. Han får pengar, och börjar glatt bygga stora hus och sätter sig i maktposition över hela samhället. I takt med hans växande ekonomiska makt så blir han mer och mer isolerad från samhället och sin familj. Till slut är han alldeles ensam med en ny donna i ett litet palats då det knackar på dörren. Djävulen vill ha sin del av kontraktet.

Men Daniel Webster? Han är en kämpe för bönders rättigheter och en gammal bekant till Jabez, och när Jebez är i som störst kris kommer han och försöker rädda Jebez från sitt kontrakt.

I alla delar där djävulen, eller hans hantlangare är med så blir ljuset starkt och mystiskt så det är inte direkt svårt att skilja goda från onda. Som vanligt blir det också de onda som stjäl showen, då både djävulen och hans fresterska (Simon Simone) är perfekta som diaboliska bråkmakare.

We had a deal!

På slutet måste Webster vinna både för sin och Jebez själ över djävulen i en rättegång med förlorade själar som domare och jury. Hur ska det gå?

Filmen vann en Oscar genom gitarrtrudiluterna av den store Bernard Herrman som här gjorde sin andra film (första var Citizen Kane). Trots att han musiksatte en massa bra Hitchcockfilmer och Taxi driver så var det här den enda Oscarn han vann.

Överlag var ju filmen lite väl konventionell första halvan men tar sig ju mer djävulen kommer med i matchen. Kul att se och filmen får därför ett lite generöst betyg:

#213 Richard III

Richard III, 1955. Regi av Laurence Olivier, manus av William Shakespeare med lite anpassningar av Laurence Olivier, David Garrick och Colley Cibber.

Det är ju som bekant vinnarna som skriver historien, och även om William Shakespeare inte direkt tillhörde den regerande Tudor-ätten så var det bokstavligen livsfarligt att hamna på deras dåliga sida. Så här har vi en riktigt take-down-piece därvi får följa den sista Plantaganetkungen och hans olämpliga förehavanden. Att filmen inte är särskilt historiskt korrekt verkar Olivier väldigt medveten om aoch börjar direkt med att detta är en legend som kanske inte stämmer men, "Hey det är shakespeare"- så lets get rolling. Det var ett tag sedan jag såg Richard III(och då på scen) så det var lite kul att upptäcka hur mycket house of cards tagit inspiration härifrån- Allt från tilltalet, de diaboliska planerna och kampen om tronen (eller presidentskapet).

Fina framsidan

Denna bild visar ganska bra vad vi snackar om

Olivier är ju en klassisk teaterman av rang, som verkligen SPELAR teater. Han skuttar och ropar, lurar och poserar. Sedan gillade han ju mycket proteser och smink vilket ju här innebar en slags nackinlägg, en ganska dåligt gjord handgrej och en ganska bra lösnäsa. Även Ingmar Bergman var en teaterman, men han hade filmiska idéer- och det har inte Olivier. Det är uppenbart att denna film gjordes så han kunde sprida sin teaterkultur till en bredare publik, vilket ju är nobelt, antar jag- men inte så filmiskt spännande. Han är ju dessutom halt på sitt högerben, vilket var lite turligt då Olivier försökte filma en bågskytt som tog ner Richards häst som hade försedd med vaddering för att skydda den. Tyvärr så lyckades inte Olivier vara stilla då pilen sköts - och den gick rakt igenom benet. Men efterssom skottet träffade rätt ben så gick hans haltning från att vara skådespeleri till att bli äkta.

Trots en del brister så är Richard III ganska så... trevlig att titta på. Richard är skurkig och Olivier är energisk och i full kontroll över vad han vill. Däremot är kostymerna lite väl teatreala och nog borde väl fler scener spelats in "on location". Olivier var ju redan adlad 1955 så det borde väl gått att komma in i lite riktiga slott istället för alla kulisser. Men som sagt, riktiga miljöer hade kanske förtagit lite av det teatrala som Olivier var så förtjust i.

#207 The Pornographers

The Pornographers eller Erogotoshi-tachi yori: Jinruigaku nyûmon, 1966. Regi av Shôhei Imamura, manus av Akiyuki Nosaka, Shôhei Imamura och Koji Numata

En porrfilmare(säger man så?) spelar in sina filmer och försöker balansera sitt jobb, sin fritid och sitt alltmer skruvade familjeliv. Han är nämligen gift med en änka som bor med sina två barn och en karp- som hon hävdar är en reinkarnation av hennes döda exmake. Karpen hoppar liksom till när hennes exmake inte samtycker till vad som än händer- vilket till slut leder till att vår porrfilmare till slut släpper ner karpen i floden. Men det leder tyvärr bara till att en ny karp hamnar i akvariet illa kvickt. Annars är livet stressigt med maffian som försöker klämma honom på pengar, kollegor som försöker sno honom på pengar och till sist en ganska besvärlig crush på hans frus 14-åriga dotter. Ett förhållande som gör både honom och hans fru galna...

Två skådespelare förbereder sig inför en "tagning"

Till slut hamnar intresset på konstgjorda damer

Slutpoängen verkar vara att livet är för svårt, människor är för svåra. Där har nog många varit vissa stunder, men här tas det ett steg till då sexrobotar ensamma på en flotte verkar vara det bästa alternativet för vår stackars protagonist.

Jag gillar att The Pornographers är så subversiv och fri i formen, men det leder också till den del problem. För ofta vet man inte riktigt var filmen är på väg eller vad som händer. Många scener är ganska så skissartade och engagemanget går ofta ner för långt i dalarna...

#212 Ingmar Bergman gör en film

Ingmar Bergman gör en film eller ingmar Bergman makes a movie,  1963. Regi av Vilgot Sjöman men med Bergman i ett slags dolt förarsäte..

Denna "film" visades i fem avsnitt i svensk tv och man får här följa Bergmans manusarbete, regi och efterarbete med filmen Nattvardsgästerna som släpptes 1963. Sjöman hade tidigare jobbat med Bergman och dessutom hade recenserat filmer vilket gjorde att de hade en ganska intim relation. Här får Sjöman lite andaktsfullt fråga ut Ingmar kring hur han jobbar fram sina motiv och hur han hittar miljöer och jobbar med skådespelare med mera. Men frågan är ju i sådana här "bakom kulisserna" tagningar hur mycket av verkligheten man egentligen får se? Bergman var ju, trots sin höga status, väldigt känslig för vad folk ska tycka om honom. Han vill bli bekräftad och om han skulle bli porträtterad som en sadistisk diktator så skulle han nog själv aldrig komma över det (vare sig det vore sant eller inte).

Vilgot Sjöman som ju var klart mindre kontemplativ uttrycker ibland förvåning över arbetet och när karaktärer provar olika vardagsrockar så uttrycker han lite förvånat att "det trodde man inte"- Vilgot hade själv aldrig brytt sig om exakt vilka kläder karaktärerna hade... Det var också intressant att följa Bergmans process med repetitionerna, som skedde i 10-12 omgångar, med en stegrande ambitionsnivå för varje omgång. Mellan repetionerna så ska det vara så trevligt som möjligt, med glada anektdoter och skratt och skoj, för att på en kort stund gå över till gudstvivlande ångest när man ska arbeta. Bergman gillar nämligen inte Method-aktörer som liksom lever med sina roller, en skådespelare ska idealt kunna växla omedelbart mellan ångest och fika.

Höger bakre stolsben är liksom osynligt vilket jag inte tror var med meningen. Sjöman kollade nog inte alla smådetaljer- Bergman would

Kroppspråket säger allt!

Vad som är mest förvånande är att allt är så jovialt och trevligt. Ingmar verkar hur uppslupen som helst och Sjöman ställer trevliga frågor. För mig var det roligaste att se personregin där man får se hur haan blandar tekniska anvisningar till att berätta vad karaktären egentligen är ute efter.