#196 Hiroshima mon amour

Hiroshima mon amour eller Hiroshima - min älskade, 1959. Regi Alain Resnais, manus av Marguerite Duras.

Alain Resnais hade nyligen gjort Natt och dimma som kretsar kring förintelsen och fick sedan uppdraget att göra någonting om Hiroshima, men vad? Många uppslag i papperskorgen senare så så utvecklades filmen från en resonerade dokumentär till något annat -  en fundering kring minne, glömska och förbjuden kärlek.

Jag hade dock ganska låga förväntningar efter att minnet från pistolteaterns pekoralversion av filmen. Trots att det var 20 år sedan jag såg den minns jag den överpretensiösa stilen, de högtravande manuset och den krypande känslan att: "Snälla ta slut snart!". DN var dock mer förtjusta och gav uppsättningen en +++, vilket var minst två plus för mycket. - Anyhow, jag ska sluta noja kring en 20 år gammal teaterföreställning och istället hugga in på en 60 år gammal  film.

I början Hiroshima mon amour så följer man ett par som nyligen möts, blivit passionerat förälskade  men snart kommer att skiljas åt, och när man är med någon från en annan värld så kan man ju faktiskt släppa mer av sin fasad och bara upptäcka varandra och öppna upp sig själv. Båda har ett tungt bagage som de inte kunnat ta hand om.

Mest fokus är kring vad svårt det är att förstå vad andra upplevt, - i Frankrike och i Japan. Hon(Emmanuelle Riva) har kommit till Japan för att spela in en film och har sugit upp all information om Hiroshima och bomben, hon har sett museét, bilderna, souvenirbutiken och de sönderbrända balkarna men kan ändå inte riktigt fatta hur det var. Hon har också sin förbjudna historia, om förbjuden, dömd kärlek. I varandras armar öppnar de upp sig för varandra och försöker minnas, men tillbakablickarna är fragmenterade och virriga. -Vad kan man komma ihåg av tillfällena som var så där enormt överväldigande, minns man vad som hände eller vad man kände? Och hur hanterar minnen som man inte har fått prata om?

Starkt sidoljus, som av ett starkt ljussken fast det är sent

Man kan se men ändå inte förstå

Hon minns tillbaka (med samma gripande fingrar)

Nä

Ibland är det bäst att glömma

Fotot är vackert med en fin poetisk stämning och berättelserna och bilderna är konsekventa och meningsfulla utan att vara för svår (men visst kan vissa tycka att den är pretentiös). Skådespelarna är bra men Hiroshima mon amour lever mest på sitt foto och den mästerliga klippningen (Där Chris Marker var en av klipparna).

#195 I fidanzati

I fidanzati, 1963. Manus och regi av Ermanno Olmi.

På svenska heter filmen "De förlovade", vilket är en lite olycklig titel då paret filmen handlar om inte är just förlovade. Vilket som, Olmi is back, mer neorealist than ever - även om han själv inte var någon fan av stämpeln ("jag är annorlunda än de andra, jag är ännu mer street- inga skådespelare, inga sets, bara verkligheten"). Här är det ivarjefall en lite glåmig slice-of-life studie från den italienska arbetarklassen- vilket är precis såsom vi vill ha det efter fin-fina Il Posto. Men grejen med amatörskådespelare är att man måste hitta rätt, det har man tyvärr inte gjort här. Carlo Cabrini som spelar Giovanni är stel, riktigt stel, men hans sura tjej Liliana (Anna Canzi) funkar bättre men hennes karaktär är bara grinig rakt igenom så det blir ju inte så kul vilket som.

I fidanzati handlar då om just Giovanni som bor i en storstad men nu äntligen fått jobb som specialist i sicilien. Jobbet verkar så bra att han inte bara kan säga nej, men Liliana tycker det är trist, dom är ju ett par och då kan man ju inte bara dra iväg till något skitigt bygge söderut? Men jo, det gör han. De håller kontakten men glider lite isär, det blir någon affär, Giovanni går på en (jättelång) fest i Palermo, han tittar med sin robotblick över landsbygden. Det är det, mer än så blir det inte riktigt förräns på slutet och där känns det påklistrat och inte underbyggt i resten.

Liliana surar

Och det skulle ju va dans, dans, dans!

Jag tittar mig i spegeln då regissören har sagt att jag ska det...

Startscenen när de lite ansträngt dansar på en lokal med en massa fina italienska gubbar och gummor är jättefin, men resten av scenerna där man följer "vanligt folk" är ganska ansträngda och småtrista. Jag misstänker att Olmi också kände så då han liksom speedade upp vissa evighetstagningar, vilket tyvärr inte ökar spänningen alls... Lite fint men också mycket som inte hittar sin plats, nja.

#194 Il Posto

Il Posto, 1961. Manus och Regi av Ermanno Olmi.

Vuxenvärlden kan ju vara spännande. Vad gör vuxna och hur är det att få lön egentligen? Domenico (Sandro Panseri) ska snart få reda på det då han söker jobb på "det stora företaget". Man får tydligen inte så bra lön där men om man får jobb så har man anställning livet ut - och det är ju tryggt. Domenico går igenom en massa tester av olika arroganta testförrätare, han får raka på armarna, räkna ut mattetal och testa hörseln med mera. Men det finns också en tjej Antonietta (Loredana Detto- som regissören blev så förtjust i att han gifte sig med) som följer med genom processen och de börjar sakta känna något slags tycke för varandra. Men sedan börjar jobbet. Det är ändlöst meningslöst. Man stämplar papper och hakar upp sig på meningslös kontorspolitik (vem sitter egentligen närmast chefen)

Domenico och Antonietta längtar efter att få ta större del av konsumptionssamhället

Han bjussar på kaffe

Domenico är inte direkt självsäker

Domenico är jättefin som osäker karaktär, och han var i likhet med de andra skådespelarna amatörer. Filmen spelades nämligen in på Olmis arbetsplats "Det stora företaget" Edison. När cheferna fick se filmen blev de lite sura då filmens mest tydliga budskap är att livet är meningslöst och att storföretag tuggar i sig människor och suger ut livsglädje och spontanitet. Men Olmi sade upp sig och fortsatta göra mer film, och snart är det dags för Fidenzati.

Il Posto är en väldigt enkel film i vad som händer, en man söker och får ett jobb, men genom att se världen genom hans ögon så är det aldrig långtråkigt utan humanistiskt och genuint.

Olmi dog tydligen igår, och jag lyfter en skål, bra jobbat!

Relevant bonusvideo

#193 Quai des Orfèvres

Quai des Orfèvres, 1947. Regi av Henri-Georges Clouzot, manus av Henri-Georges Clouzot och Jean Ferry. Baserad på boken av samma namn av Stanislas-André Steeman.

Quai des Orfèvres är inte ett höjdarnamn på en film, om någon till exempel frågar: "Micke vet du någon trevlig fransk deckare?" så skulle jag varken kunna få fram namnet ur minnet eller få mottagaren att komma ihåg... Namnet är dock logiskt såtillvida att Quai des Orfèvres är polishögkvarteret där de tuffaste snutarna hänger (typ Scotland Yard). Men det tar en stund innan vi är där, först så hänger vi i de trevliga franska musiksalongerna där damerna dansar och herrarna spelar små fina blåsinstrument. Jenny Lamour (Suzy Delair) är en sångerska som har fått en mindre hit som är lite trallig. Hennes man, Maurice(Bernard Blier) är glad för det men också svartsjuk, och när den slemme producenten och starmakern Brignon (Charles Dullin) vill bjuda över hans fru på "liten drink och ett foto" så blir han galet svartsjuk. Hans fru verkar dock inte lika pjoskig utan drar hem till franske Weinstein, men när hon kommer hem igen så har hon en mörk hemlighet (inte den hemligheten som man skulle kunna tro)

Med ett namn som Jenny Lamour så får man en del pussar

Svara!

Snart är en mordutredning på gång av den metodiske polismannen Antoine (Louis Jouvet) som vänder på varje sten och vet precis vilka frågor han ska ställa för att få folk att berätta allt de vet om... Jenny och hennes nervöse man blir mer och mer stressade ju längre tiden går och ju tajtare den bildliga snaran dras runt deras franska halsar.

Ja, vad ska man säga, en trevlig deckare som kanske inte är världsomvälvande men vackert fotad, bra spelad och med härliga franska miljöer. Le topp bli betyget.

#192 Coup de grâce

Coup de grâce, 1976. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Marguerite Yourcena, Geneviève Dormann, Margarethe von Trotta och Jutta Brückner

Först, kul med ett gäng kvinnliga manusförfattare, inte direkt vanligt. Det är också uppenbart att denna är en av criterions mer obskyra titlar då det finns väldigt lite info eller recensioner online vilket är lite konstigt då Volker Schlöndorff är en ganska välkänd regissör. Men denna hade ju dock premiär 1976 vilket var tre år före den kommersiella (och konstnärliga) hitten Bläcktrumman. Och även här är det krig och desillusionerade män som förgäves försöker få grepp om tillvaron. Coup de grace följer dock främst Sophie (Margarethe von Trotta) som bor med sin excentriska faster(Valeska Gert) i en överklass-herrgård i den (fiktiva) lettiska orten Kratovice. Men efterssom filmen utspelar sig i brytpunkten mellan första världskriget och ryska revolutionen så är läget minst sagt instabilt. Runt herrgården samlas representanterna för den gamla aristokratin för ett "final stand" mot de alltmer framgångsrika röda arméerna. Aristokraterna lever och festar lite håglöst i en värld som de förstår alltmer är förlorad...

Sofie som egentligen skulle kunna slåss för båda sidorna (och också gör det) känner sig oälskad och ensam, och trots att hon ligger runt med de lokala officerarna så känns allt ändå eländigt. Och när hon så småningom förstår varför hennes bror och hennes största älskling överhuvudtaget krigar för en förlorad sak så pallar hon inte mer utan drar iväg...

Filmen har en fin, melankolisk stämning kring sig, Fotot är vackert och Margarethe von Trotta gör en kanonroll som Sofie. Jag var lite skeptiskt mot Schlöndorff efter Katharina Blum men denna var flera resor finare.