#171 Contempt

Contempt eller Le mépris, 1963. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserad på boken med samma namn av Alberto Moravia.

Förutsättningarna är på topp, för här har vi nämligen en godardfilm där huvudstoryn kommer från någon annan och mycket riktigt, 95% av godardspråket är borta, härligt! Däremot är allt grymt gubbsjukt med ändlösa inzoomningar på Bardots rumpa, men vad kan man annars förvänta sig... -I efterhand så hade Godard sagt att det var en eftergift för de amerikanska producenterna, men alla hans andra gubbsjuka filmer saknade amerikanska producenter och innehöll samma typer av inzoomningar...

Filmen har två huvudteman som hänger ihop, det ena är Pauls(Michel Piccoli) och Camilles (Brigitte Bardot) äktenskap som är på upphällningen, och det andra temat handlar om Pauls uppdrag att skriva ett manus till en filmatisering av Odyséen. Den superamerikanska producenten Jerry (Jack Palance - som för mig var mest känd från City Slickers!) blir allt mer betuttad i Camille, och Paul låter dom vara alltmer ensamma vilket Camille tycker är obehagligt och leder till- just det- mépris(förakt) mot Paul. Hon vill liksom att han ska vara mannen i huset(lägenheten) och ta lite beslut medans han bara glider omkring och gör det som förväntas, och när han ska demonstrativt quitar filminspelningen så visar det sig bara vara ett symboliskt beslut han snabbt kan ändra på.

Godard kör med ett flertal Verfremdungseffekter (alltså metoder att påminna om att vi ser en film), man får ibland se kamerateamet och både ljussättning och bildkvalitet kan drastiskt förändras mitt i en dialog. Jag går väl inte helt igång på sånt men tycker det funkar helt okej i detta verk som faktiskt till viss del handlar om filmskapande.

Paul Javal: After dinner we'll see a movie. It'll give me ideas.
Camille Javal: Use your own ideas instead of stealing them from everyone else.

Jerry Prokosch: I want you to write some new scenes for "The Odyssey." Not just sex, but more - more...

Från inspelningen: Sminkösen är framme, kanske skådespelarcoachen skulle komma istället?

Hatten!

Postern

Ibland avbryts filmen av tagningar på Bardots nakna kropp medans hon tittar bedjande på kameran med hennes karakteristiska puttmun - jahapp.

Fotot är snyggt och klippningen är förstklassig, med snygga tillbakablickar från främst Camilles sida. Musiken är klassisk och fin, så det finns mycket att tycka om. 

1963 var Bardot en superstjärna av högsta klass med tonvis av Paparazzis som följde henne vart hon än gick. Dagens motsvarighet skulle väl kanske vara Kim Kardashian som förvisso är megakändis men ändå inte spelar med i några större filmer, vilket visar att vi faktiskt har kommit längre nu då det krävs åtminstone lite skådespelartalang för att bli filmstjärna. För Bardot är verkligen ingen skådespelare, det ända hon gör är sin infantila plutta med munnen-grej vilket är en ganska rejäl begränsning i en film med gräl och känslor.

Men samtidigt är filmen vacker och emellanåt intressant. 

Ojoj, betyget blir faktiskt ett svagt, men ändå:

#172 Pépé le Moko

Pépé le Moko eller Pépé från Marseille(fast i filmen kommer han faktiskt från Paris, närmare bestämt Place Blanche), 1937. Regi av Julien Duvivier, manus av Henri La Barthe, Julien Duvivier och Jacques Constant.

Nu har jag sett tillräckligt många franska film-noirer för att börja se mönstren. Centralt har vi en machoman som alla kvinnor vill vara med och som alla män vill vara (här har vi Jean Gabin som Pépé). Själv har han en favoritdonna men hänger runt med alla möjliga tjejer i trakten, och även om han kan vara lite charmig så har han inget emot att ge damerna lite stryk då de förtjänar det, vilket porträtteras som att 'det behövs' ibland. Till och med polisen beundrar honom:

Inspecteur Slimane: Le Moko? The prince of the plunders! Fifteen convictions, 33 daylight robberies, two bank hold-ups and how about burglaries? We haven't enough fingers in this room on which to count them all! How could he not be admired?

Men här finns en liten twist, vi är i Alger, i Cashbah. Där är Pépé trygg och polisen kan inte gripa honom, men om han skulle lämna hemmaplan så vore han snart fast i finkan. Inget stort problem för Pépé som trivs som fisken i vattnet. Men plötsligt träffar han en Donna från Paris och då bubblar allt tillbaka, hans hemlängtan blir nästan outhärdlig. Och hans ordinarie kvinna blir också alltmer svartsjuk, vilket gör att hettan skruvas upp ett par varv till.

Han har ett gäng som han styr runt med, en leende mördare, en typ som håller på med en slags manick då man ska få en boll att sitta fast på en pinne, och en muskulös slagskämpe som konstant visar sig på styva linan. Gänget funkar bra, och det är ganska smart att ge sidokaraktärer olika gimmicks så man lättare kommer ihåg dom :)....

Pepe på hemmaplan (fast inte riktigt hemma, han vill ju äta baguetter i Paris)

Detta ska vara på mitt visitkort framöver!

Jag gillar färgerna!

Jag vet att man inte ska göra en feministisk analys över allt man ser, men hey - Pépé le Moko är ganska rejält misogyn. Bortsett från det (Laura Mulvey skulle inte aprova att jag bortser) så har den en ganska fin stämning i sig av saknad, hemlängtan och klaustrofobi som jag gillar. Å andra sidan är den också ganska så....kolonial i synen på urinvånarna som porträtteras som enkla, korkade och villiga att sälja sina bästa vänner för att få en fördel.

Nja, det blir en:

Bonus från The Clash med Casbah-tema:

#170 Trouble in paradise

Trouble in paradise eller tjuvar i paradiset, 1932. Regi av Ernst Lubitsch, manus av Samson Raphaelson och Grover Jones, baserad på en pjäs av Aladar Laszlo.

1932 hade depressionen bitit sig fast i världsekonomin, med arbetslöshet och fattigdom i spåren. Hollywood märkte då så småningom att vad som gick bäst inte var socialrealism utan en slags rikemanseskapism istället. Så följaktligen pumpade man ut filmer som denna, där klänningarna glänser och tophattarna skimmrar. Och bland de tre glamorösa huvudkaraktärerna är det bara en med rent mjöl i påsen...

Herbert Marshall spelar en gentlemannatjuv, Miriam Hopkins är bedragaren som älskar honom, och Kay Francis är den rika änkan som tror att hon kan köpa honom men är nöjd att hyra honom ett tag.

De två tjuvarna får ihop det och smider ränk för att hjälpa änkan att bli av med sina besparingar. Men änkan är både charmig och sexuelt gåpåig så när Gaston (Herbert) har lyckats nästla in sig som hennes ekonom så spelar han med lite för att, well, nästla sig in och kanske också att han trivs bra hos henne... Key Francis är perfekt som änkan som på något sätt verkar fatta att hon blir lurad på något sätt men vad gör det när allt är så kul? För hennes vardagsliv och hennes tidigare vardagsbeundrare är ju sååå förutsägbara och städade. Själv är hon överjordiskt stilig i sina klänningar som liksom nästan verkar trotsa gravitationen. Och i takt med att gentlemannatjuven blir mer intim med änkan så blir Lily (Miriam) allt mer svartsjuk - Trouble in paradise indeed...

Trion

Turn the lights down low

Charmigt och mysigt, med en dialog som är rapp och snygg. Trevlig stämning rakt igenom och OH MY vilka stiliga kläder dessutom!

#169 Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey

Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey, 1986. Regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker.


Nej nej nej, inte mer Hendrix. Herregud vad gitarronani är tråkig, några gånger kan jag inte riktigt hålla mig och tittar ner i telefonen. Detta går helt past me, hej då Jimi och din höga självkänsla och dina tråkiga covers!

Otis Reading? Han kan ju sjunga fin-fint och verkar ju vara en härlig kille. Men Ack nej, han är på showa-för-amerikansk-medelklass-mode så han tjoar och ler sig igenom sitt set, trist. Men sista låten "Try a Little Tenderness" var ju väldigt fin och då äntligen händer något och det blir en massa fina inklipp från festivalpubliken som är ömma mot varandra på olika sätt, det är söta bebisar, sovande par, pussar, kramar och annat trevligt som nästan gör att betyget går upp ett snäpp!

Otis Redding i världshistoriens fulaste kostym

Men icke, för det här var bara för tråkigt.

#168 Monterey Pop

Monterey Pop, 1968. Regi av D.A. Pennebaker

Få gånger i musikhistorien har väl förändringar gått lika snabbt som i skarven mellan 60- och 70tal, vilket illustreras fint med denna film tillsammans med Gimme Shelter som en mörkare tvilling. För här är det bara glädje och glada rusiga ungdomar med blommor i håret som kramas, pussas och bara lever i en fantastisk anda...

Men eftersom inget spektakulärt händer under festivalen (som delvis filmades av George Lucas) så är det mycket fokus på musiken och framträdanden vilket är lite av en mixed blessing. Här är ett subjektivt urval:

Big Brother and the Holding Company—"Ball 'n' Chain"- Janis Joplin alltså, Holdingbolaget(alltså ett bolag som äger aktier i andra företag) tillför inget. Men Janis tar en ganska tråkig låt och gör det magisk!

The Who- Spelar My generation med en hysterisk John Entwistle som försöker slå igenom trots att settingen med ett klassiskt band på detta sätt känns lite gammeldags. Men vad gör det då man slår sönder sin gitarr och välter sina trummor?

Jimi Hendrix - Groovar och spelar mest en cover av Troggs monsterhit: "Wild Thing", sedan börjar han ha samlag med sin gitarr och bränner upp den med lite tändvätska han har smygigt med upp på scenen (men det är bara en liten flaska med säkerhetskapsyl). Sedan slår han (också) sönder sin nu brinnande gitarr och kastar ut bitarna till den ömsom avgudande ömsom förvirrade publiken.

The Mamas & the Papas- Åhm, dom är ju såååå fina. Riktigt fina versioner av "Creeque Alley" och "California Dreamin'".

Country Joe and the Fish - Sådan här flummusik med en massa känsla och inget som händer har åldrats lika väl fisken jag glömde i kylskåpet. Riktig tråkigt, men kanske är bättre om man är nerdrogad?

Ravi Shankar - Mardrömslång sitarmusik, publiken verkar dock digga det hur mycket som helst medan jag hellre rotfyller mina kindtänder igen istället för att lyssna om på Shankars Sitaronani.

Det blir tillslut lite tävling om vilken artist som kan sticka ut mest och där vinner väl Jimi Hendrix, men för mig blir det lite väl posöraktigt, och min Hendrixaptit är på fortsatt låg nivå. Men Monterey-konserten blev hans stora genombrott så det verkade ju vara ett bra koncept

Lite voodoo-vibbar

Nu som leksak!

Who försöker? The Who! (förlåt)

Men det är ju inte bara musik, det är en hel del fina småsaker, som en överlycklig tjej som fått (obetalt) jobb att damma av all stolarna, en polis som retas med Hippies, flummiga konstnärer, kära personer, amatörvirkare och människor som kör en helhärlig hippiestil(jag skulle nog egentligen vilja vara en hippie, men är för drogkonservativ och klädkonservativ (jag kanske inte vill vara en hippie trots allt))

#158 The Importance of Being Earnest

The Importance of Being Earnest, 1952. Regi av Anthony Asquith, manus av Oscar Wilde.

Förväntningarna på The Importance of Being Earnest var på bottennivån efter att teaterversionen jag såg 1994 fortfarande är som ett ärr på min kulturella bildning. Peter Harrysson var gapig och allt var bara tungt och farsartat i någon slags förbjuden ihopmixning. Så playknappen trycks tveksamt ner med känslan av att jag bara ska 'beta av' filmen... Men sedan börjar den och jisses, klassen bara lägger sig över tvn och skapar filmnjutning av hög klass.

Jack(Michael Redgrave) och Algernon( Michael Denison) är två livsnjutande män som liksom vill blanda nytta med nöje och därför skapat  varsin hittepå-karaktär som gör att de kan smita från en del av sina sociala plikter, Jack har sin lätt kriminella 'bror' Earnest som han måste åka och ta hand om, Algernon har å sin sida sin stackars sjuka 'vän' Bunbury. Men Algernon är också lite uttråkad, och tycker dessutom om att jävlas lite med sin kompis. Så för att få lite koll på vad Jack gör så åker Algernon till Jacks ställe på landet och låtsas att han är Earnest vilket leder till förvecklingar och kärlek!

Detta skulle kunna bli hur lökigt som helst men Michael Redgrave och Michael Denison är ju så sjukt bra. De är charmiga. kvicka och har exakt rätt slags lekfullhet som gör att detta skepp flyter. Dialogen är ju också både vass och rolig, och när man ser skådespelare som kan sitt hantverk på denna höga nivån så kan man ju inte annat än att njuta!

Jack Worthing: I am sick to death of cleverness. Everybody is clever nowadays. You can't go anywhere without meeting clever people. The thing has become an absolute public nuisance. I wish to goodness we still had a few fools left.
Algernon Moncreiff: We have.
Jack Worthing: I should extremely like to meet them. What do they talk about?
Algernon Moncreiff: The fools? Oh, about the clever people, of course.

Lady Bracknell: Are your parents living?
Jack Worthing: I have lost both my parents.
Lady Bracknell: To lose one parent, Mr. Worthing, may be regarded as a misfortune; to lose both looks like carelessness.

Algernon.  Do you really keep a diary?  I’d give anything to look at it.  May I?
Cecily.  Oh no.  [Puts her hand over it.]  You see, it is simply a very young girl’s record of her own thoughts and impressions, and consequently meant for publication.  When it appears in volume form I hope you will order a copy.I have reached ‘absolute perfection’.I am quite ready for more.

Hear hear!

Kärleksstrul model light

Vilken fin film, men men tappar den inte lite mot slutet? Och även storyn i sig blir ju lite väl förutsägbar? Well, well så kan det vara men det räcker inte för att få mig på dåligt humör!

#162 Ratcatcher

Ratcatcher, 1999. Regi och manus av Lynne Ramsey.

Glasgow 1973, två pojkar leker och bråkar i vad som verkar vare en riktig pestflod. Den ene trycker den andra under vattnet vilket leder till en hämnd med liknande medel, och till slut ligger en pojke livlös i vattnet. Jamie (William Eadie) springer från platsen i panik och blir aldrig riktigt sig själv igen. Han drömmer sig bort, bort från soporna, staden och döden som verkar vila överallt. Ibland kommer tv-team och liksom nästan frotterar sig i fattigdomen och soporna, och till slut kommer hjälp när ett gäng i skyddsdräkter kommer och städar upp barnens lekplatser och gräsmattor... Jamies pappa(Tommy Flanagan) som jag kände igen från Guardians of the Galaxy 2 och Sons of Anarchy är en trött alkoholist som bara ligger och sover, stupfull i soffan och mamman försöker hålla ihop familjen så gott det går.

Jamie tar sig undan allt detta genom två saker, sina drömmar om en ny plats, en plats han har tagit en buss till och drömmer om att få flytta till. En plats nära vackra fält där allt är lite renare och lite bättre.

Men han träffar ochså någon, Ellen (Leanne Mullen) - hon blir konstant utnyttjad sexuellt av ett gäng äldre killar men fastnar för Jamies vänlighet. Han försöker också fiska upp hennes glasögon (som hon är halvblind utan) som grabbarna slängt i floden men Jamie lyckas inte, mest på grund av att inte kan röra vattnet på grund av händelsen med pojken som drunknade. Detta misslyckande blir första steget i en allt mer negativ mental spiral...

Pojke och flod

Någon slags kärlek

Ratcather är fin men samtidigt också väldigt gjord, underklasskildringar från Storbrittanien är ju förvånansvärt lika (typ Kes, Selfish giant). Det finns också så många teman i skymundan i filmen som gör att det inte riktigt hänger ihop helt 100. Betyget är lite snålt:

#147 In the mood for love

In the mood for love eller Faa yeung nin wa, 2000. Regi och manus av Kar-Wai Wong.

Två grannar börjar prata med varandra och snart kommer de fram till att deras respektive har en affär med varandra. Lite smygande börjar även de få känslor, men säger båda att de vill vara bättre än deras ljugande partners, så de bara pratar och fikar och nickar då de träffar varandra på sina dagliga nudelsopp-köprundor. Men att de säger att de vill vara 'bättre' behöver inte innebära att de verkligen vill det, men båda är lite för ömtåliga och lite för fega för att riktigt göra det som deras hjärtan egentligen vill.

Och vad de vill och hur de känner byggs upp så snyggt med långa tagningar där man i slow motion får följa deras korta möten som de båda inte låtsas så mycket om utåt, men som tittare fattar man ändå. De gör små kärleksfyllda gester till varandra, som när Mrs. Chan(Maggie Cheung) hör av en tillfällighet att Chow är sjuk och vill ha sesamsoppa, och hon gör då soppan och råkar möta honom "av en slump" med soppan i handen.

Känslor

Ledsna tillsammans

Mrs. Chan med kvinnan som hennes man har ihop det med

Filmen handlar tydligt om just dom, deras partners filmas alltid bakifrån eller skymda, och deras arbeten blir bara illustrationer över hur menlöst deras liv är för övrigt.

Färgerna har jag inte tagit upp, men de är otroligt vackra och välkomponerade. Många tagningar spelar på flera variationer av rött och de starka färgerna är effektiva komplement till parets återhållsamma attityder.

Vacker och fin med hög vill-titta-på-igen-faktor!

#160 À nous la liberté

À nous la liberté eller Två lyckliga hjärtan, 1931. Manus och regi av Marcel Carne

Två glada män av folket flyr finkan, får frihet och finner frid. Eller något sånt, fast lika enkelt går det ju inte. För fängelseflykten går liksom bara bra för Emile(Henri Marchand), Louis(Raymond Cordy) får däremot fortsätta med det monotona löpande-band arbetet i finkan. Men Emile nyttjar inte bara flykten med att vara fri, nix-pix- han bygger upp en stort skivimperium som både säljer och producerar skivspelare av högsta klass (och till en stor vinst). Men i sin kapitalistiska iver verkar han byggt upp sin fabrik precis så som fängelset var uppbyggt. Alla medarbetare rör sig som robotar och löpande bandet styr allt som händer- och hamnar man efter så blir det kaos längs hela linjen. Många av delarna kring fabriken och livet där måste ju ha inspirerat Chaplin i Moderna Tider, som friskt verkar ha snott idéer härifrån.

Till slut kommer Louis ut (efter att ha tjänat ut sin tid) och hamnar på Emiles fabrik. De bondar ihop sig i livliga carpe-diem danser och frejdiga sångnummer. Men plötsligt kommer det förflutna ikapp då ett gäng brottslingar försöker utpressa Louis, så han uppfinner en maskin som kan göra skivspelare utan arbetare och ger sedan fabriken till arbetarna så de kan lata sig hela dagarna (denna utveckling (att kapitalister frivilligt kommer ge produktionmedlen till arbetarna)bedömdes så otrolig att filmen blev förbjuden i Sovjet...)

På fängelset

I fabriken

Nytt skifte

Själv drar Emile och Louise på luffen med nya dagar att fånga...! För vad behöver man mer än en baguette, frihetskänsla, lite franska chansoner och en flaska vin?

À nous la liberté är tydligen en komisk klassiker, och den har några roliga idéer. Men överlag är den inte faktiskt inte rolig , och trots att den bara är 1.20 lång så känner jag sömnen krypa sig på åtskilliga gånger. Visst verkar skådespelarna ha (jätte)roligt men det smittar inte av sig på mig alls, så det blir ett grinigt: