#107 Mona Lisa

Mona Lisa, 1986, regi av Neil Jordan, manus av Neil Jordan och David Leland.

Varför heter filmen Mona Lisa? Varför tror världen att Bob Hoskins kan skådespela? Varför har denna film inte åldrats med värdighet?

Många frågor som jag ska svara på... Men först en kort recap om vad som händer för er som inte vet. George kommer ut från finkan efter att ha suttit inne för att rädda sin "chef" som spelas av en passiv-aggresiv Michael Caine. Världen har förändrats, och George får jobb med att köra en lyxprostituerad till sina kunder. Hon söker efter sin barndomsvän och får till slut hon George att hjälpa till att hitta henne, samtidigt som han också söker återupprätta kontakt med sin dotter.

Hur ska det gå, vem bryr sig, inte jag. Inte så mycket ivarjefall, men manusluckorna är stora som globen och som sagt, Hoskins ser ju alltid ut som att han låtsas. Han ska vara all "down with the street" men känns inte trovärdig alls. I scener med Michael Caine blir han fullständigt ägd, och han sänker hela upplevelsen för mig. Cathy Tyson spelar Simone som är den bekymrade horan med ett hjärta av guld och det gör hon väl bra.

Lester Freamon är betydligt roligare i The Wire

George letar lite (insert "Male gaze"-reflektion)

Nej, det är inte helrisigt. Det finns en del fina diskussioner kring klass och konst men nja, inte heller dom är väl så spännande. Många gillar Mona Lisa men precis som tjejen på tavlan får jag inte riktigt fram ett leende...

#826 The new world

The new world, 2005. Manus och regi av Terrence Malick.

Pocahontas fanns ju på riktigt och föddes 1596 och ja, resten är ju lite omstritt men hon verkade inleda en relation med John Smith (namnet låter ju nästan som en pseudonym). Sedan blev hon tillfångatagen och kristen (säkert frivilligt)... Förhållandet med John tog slut och hon gifte sig med en annan man som förde henne till London där hon blev lite av en kuriositet, och fick bland annat träffa kungen.

Här berättas Pocahontasberättelsen med en spännande metod där tidiga händelser (Hon blir såld för en kopparkittel) är i förgrunden och senare händelser i  bakgrunden (britterna bränner indianbyn)

Jag har ju faktiskt aldrig orkat se Disney-versionen villket känns lite som ett helgerån. Men jag antar att denna skiljer sig ganska rejält från den, ivarjefall i den "extended version" som jag gav mig på. För när Mallick är i farten så får man förvänta sig glidande kameraåkningar och smootha voiceovers med poetiska ord som "Come, spirit, help us sing the story of our land. You are our mother. We, your field of corn. We rise from out of the soul of you.". Så här gäller det att glida ner med huvudet djupt ner i soffan och bara flyta med...

På minussidan:
Colin Farrel som John Smith, Han är verkligen obegripligt tråkig. Att en indianprinsessa skulle bli kär i honom när hon är omgiven av en massa skojiga typer är helt obegripligt. OK, han är väl ganska snygg men ändå. Trist typ
Poesin, Ibland är den ok, oftast inte. Mallick är alldeles för kär i sin rappakalja!

På plussidan
Q'orianka Kilcher som Pocahontas. Vilken talang och närvaro. En fantastisk prestation av den 14-15åriga tjejen.
Fotot är ju som vanligt vackert
Stämningen är ibland ganska så fin, lite magisk till och med
Indianerna generellt är bra sminkade, har bra kostym och rör sig trovärdigt. Tipp-topp

Hon räddar honom

Det börjar likna kärlek

Så upplevelsen är lite kluven, men lite mer positiv än negativ. Blu-ray bilden var ju dessutom fantastiskt skarp och fin vilket det fina fotot förtjänade...

#899 Personal Shopper

Personal Shopper, 2016. Regi och manus av Olivier Assayas

Maureen(Kristin Stewart) har som jobb att få en divig stjärna att se modemedveten och snygg ut på olika red-carpet events. De har ingen direkt kontakt utan stjärnan förväntar sig att garderoben ska vara full med fabulösa kläder då hon kommer tillbaka från någon av sina resor. Maureen som är en av alla dessa osynliga grovjobbare i modecirkusen har helt tappat intresset för vad hon gör och verkar hata sig själv, sin stjärna och hela situationen mer och mer för varje Guccibralla hon hämtar och lämnar. Själv väntar Maureen på att hennes bror ska höra av sig. Brodern dog för nästan 3 månader sedan och hon tycker det börjar bli dags för honom att spöka lite. Allt är inte riktigt så knäppt som det verkar, Maureen har nämligen någon slags andlig "kontaktförmåga". Men nu händer inget och hon blir mer och mer uttråkad. Plötsligt börjar någon okänd att skicka flirtiga sms och hot av olika slag hänger i luften.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Vad som inte funkar i filmen är ganska lätt att peka ut, nämligen handlingen. Det är så många trådar som inte hänger ihop, nästan som att man har tagit scener från en långsam serie och klippt ner den till spelfilmslängd. Vad som funkar är lite svårare att definiera, nämligen stämningen. Det vilar liksom en livsleda och en sökande spänning över kalaset. Stewart är ganska fantastisk i huvudrollen trots (eller tack vare) att hon bara går runt och ser trumpen ut.

#164 Solaris

Solaris, 1972. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Fridrikh Gorenshteyn och Andrei Tarkovsky baserad på en roman av Stanislaw Lem.

Ja du, Tarkovskij-here we go again. Precis som Ebert skriver på sin sin hemsida så är hans filmer nästan mer som miljöer än som underhållning. Det händer något och sedan står det stilla, länge- och detta är definivt inte alltid min kopp te. Samtidigt är ofta fotot bländande vackert och det finns alltid scener som griper sig fast. Andrei Rublev som jag såg och somnade till, har bara växt ju längre tid som gått efter tittning....

Här har vi då en Sci-fi-rykare som gjordes i en remake 2002 med George Clooney i huvudrollen, men den var en timme kortare. Vilket som inleds filmen med vackra bilder på en psykolog som går runt i sin trädgård. Han ska (eller har han varit på) ett uppdrag till en rymdstation nära Solaris (som är en slags vattenplanet). De som har varit där verkar ha freakat ur, och när han kommer fram så verkar astronauterna dessutom fått minst varsin gäst han inte hade någon koll på... Men allt är inte som det verkar, Solaris skapar nämligen fysiska representationer kring vad man drömmer om och snart får även vår hjälte besök av sin fru, som dog för 10 år sedan. Först är hon ganska needy men växer och blir mer och mer en riktig människa. Nu blir läget mer komplicerat - en massa filosofi kommer in och jag har missat att läsa Rysk litteraturhistoria... relationen blir mer komplicerad då hon inte kan följa med tillbaka till jorden och han inte kan vara kvar.

På slutet har vi en tvist dessutom, vem kunde tro det om gamle Tarkovski!

Fin, dimmig trädgård på jorden

Väggpaneler i rymden

Fin och intressant faktiskt, känns som att jag borde se om den också men orkar inte riktigt... 

Betyget är åt det svagare hållet men det blir en:

#106 Coup de Torchon

Coup de Torchon, 1981, regi av Bertrand Tavernier, manus av Bertrand Tavernier och Jean Aurenche, från novellen: Pop. 1280 av Jim Thompson.

Franska västafrika 1939, Lucien(Philippe Noiret) - som är traktens polis lufsar runt. Han verkar precis ha slutat med att spärra in lokalbefolkningen för att sedan hyra ut dom till olika barer/bordeller för samhällstjänst. Två lokala hallickar börjar mobba honom och puttar regelbundet honom ner på marken. Lucien fattar inte riktigt vad han ska göra. Det finns också ett gift par där mannen(Victor Garrivier) misshandlar sin fru(Isabelle Huppert), Lucien tröstar henne med lite närmanden men thats about it. För någon närhet verkar han inte få av sin fru, som verkar mer tänd på sin inneboende bror.
Hur ska man hantera allt detta? Och hur hanterar man egentligen rätt och fel eller bra och dåligt i ett samhälle där allt är genomkorrumperat och genomrasistiskt? Lucien själv blir allt mer cynisk och deprimerad ju längre tiden går, här ett exempel från när nya läraren kommer till byn:

Anne: I'm the new schoolteacher of Bourkassa.

Lucien Cordier: That's a fine profession. A vocation, I'd say. Thanks to you, black children will be able to read their daddy's name on French war memorials.

Slöa dagar med kolonialt sinne

Militärchefen "får" skjuts efter en blöt kväll

ibland är hon glad, ibland inte

Coup de Torchon är lite av ett komiskt drama, med en del existentsiella poänger. Våld och utnyttjande finns alltid under (och ibland över) ytan. Miljöerna är fina och skådespeleriet är på topp.

Betyget var snubblande nära att bli  höjt:

#105 Spartacus

Spartacus, 1960, regi av Stanley Kubrick, manus av Dalton Trumbo, från en bok av Howard Fast

Den riktiga Spartacus var en romersk soldat som sedan blev fånge och såldes som gladiator- vilket ju precis är handlingen i Gladiator, som inte handlar om Spartacus. I denna film som handlar om Spartacus så händer inte riktig dessa grejer utan vår hjälte är här istället född till slav... Tidigt i filmen kommer Laurence Olivier med ett par damer och väljer ut fyra kämpar från Batiatus gladiatorskola som ska underhållningsfightas. Damerna, som uppenbarligen ser en ganska stark erotisk laddning i hela urvalsprocessen låter nästan som småbarn som ska köpa godis, "en sån och en sådan där, mmmm". En av kämparna är vår kära Spartacus (Kirk Douglas)!

Han blir kär i en slavflicka(Jean Simmons) och får frihetstörst, och leder - som bekant- en revolt mot de onda romarna. 

Romarna, å andra sidan, ägnar sig mest åt politik. Det är Crassus(Laurence Olivier) och Gracchus(Charles Laughton) som på olika sätt kivas bakom kuliserna med den hundlike Batiatus(Den briljanta Peter Ustinov) mellan sig. 

Då Crassus försöker förföra sin husslav, Antoninus (Tony Curtis), så fanns det en fin dialog som klipptes bort men som kom med i den restaurerade versionen. När filmen restaurerades under 90-talet så fanns dock inte ljudspåret kvar, så replikerna fick dubbas om av den åldrade Tony Curtis och Anthony Hopkins gjorde sin bästa Laurence Olivier-imitiation för att få till Crassus. Jag som inte visste om detta vid titten märkte faktiskt ingenting ovanligt med rösterna, så det får väl räknas på som bra betyg åt ljudgänget. Här är en komprimerad version av dialogen: 

"Do you consider the eating of oysters to be moral and the eating of snails to be immoral?"frågar Crassus och påpekar sedan att:  "taste is not the same as appetite, and therefore not a question of morals." 

"My taste, includes both snails . . . and oysters."

Efter denna lite creepiga dialog så smiter husslaven och joinar revolutionen. 

Kärlek i buskarna

Gladiatorerna demonstrerar, gladiatorerna har fått nog

Stanley Kubrick regisserade filmen men den är inte alls lika...karakterisktisk som hans senare verk. Faktum är att han fick ta över registolen en vecka in i inspelningen då Anthony Mann fick sparken. För ett kontrollfreak som Kubrick måste det ju varit lite jobbigt, men filmen i sig blev också en språngbräda för honom för lite mer "egna" projekt. Fotot är snyggt och väldigt Wide-screenanpassat, titta exempelvis på scenen där Spartacus kämpar mot Draba (Woody Strode):

Liten sköld, stor kniv

Manus skrevs av Dalton Trumbo, som för tillfället var svartlistad på grund av misstänkta kommunistkopplingar. Han fick allt som oftast skriva under pseudonym men här tog produktionen ett viktigt beslut och hade med hans riktiga namn i förtexterna- vilket var ett viktigt steg för att avsluta hela den ganska vidriga svartlistningsprocessen. Lite modigt var det dock att första filmen som skulle officiellt anställa kommunister skulle handla om en arbetarklassrevolt mot den onsksfulla överklassen. Mot slutet dyker det upp mer politik då Crassus försöker rensa ut oliktänkande i senaten...

Filmen är episk och underhållande. Masscenerna är storslagna, men jag får inte riktigt ett jätteengagemang för allt som händer... Men bra stuff är det.