Nittonhundraattio

1980, en filmstjärna blir president i USA och Vigdís Finnbogadóttir blir Islands, och därmed världens, första demokratiskt valda kvinnliga president.

Inte illa, n'est-ce pas? Så här går vi!

10 Grown Ups (Mike Leigh)
En fin komedipärla om kaos i radhuslivet


9 Airplane! ( Jim Abrahams, David Zucker, Jerry Zucker)
En av filmhistoriens högsta andel skämt-per-minut. Allt funkar inte men mängden gör att man till slut inte kan göra annat än att glädjas


8 Shogun Assassin (Robert Houston, Kenji Misumi)
Okej, själva scenerna släpptes tidigare men här var den ihopklippt med ett delvis nytt ljudspår (och IMDB säger 1980)- Riktigt mastig Samurajaction!


7 Friday the 13th (Sean S. Cunningham)
En viktig film om konsekvenser av icke-uppmärksamma lägerledare

6 Raging Bull (Martin Scorsese)
Boxningsepos med fin-fint foto




5 The Elephant man (David Lynch)


4 The Long Good Friday (John Mackenzie)
Cockneygangsters och Helen Mirren, a match made in heaven!



3 Spetters (Paul Verhoeven)
Fantastiskt drama om ett stödigt motorcykelgäng och en desperat golddigger


2 The Shining (Stanley Kubrick)
Yxor, is och rysliga hotell,


1 Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (Irvin Kershner)
Åh, rymdsagans mörka mittdel är också den bästa!


Bubblare:
Sällskapsresan, Stardust memories, 'Breaker' Morant, Ur marionetternas liv

Å, det är ju en del jag inte sett eller inte kommer ihåg, men därför är det ju bra med filmspanarnas samlade input- Läs och njut

Jojjenito
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripp21
Fiffis filmtajm
Filmitch
flmr

#773 'Breaker' Morant

'Breaker' Morant, 1980. Regi av Bruce Beresford, manus Jonathan Hardy, David Stevens och Bruce Beresfordav, baserad på en pjäs av Kenneth G. Ross - som i sin tur är baserad på en riktig händelse.

Det pågår tydligen en kampanj för att få Breaker Morant benådad efter hans dödsdom 1902, och det finns en kampanjsida där man kan engagera sig och följa nyheter kring hans postuma öde... Kan Turing bli frikänd efter sin död borde väl Morant också få bli det? Turing dömdes dock för homosexualitet och Morant blev dömd(och erkände) dödande av krigsfångar. Här har vi filmen om hans gärningar och rättegången mot honom (och två medbrottslingar).

Händelserna utspelar sig kring Boerkriget i Sydafrika runt 1901. Efter att Boerarmen blivit överkörd av brittiska styrkor så kriget övergått till Gerilla-taktiker och snabbt blir metoderna på båda sidor allt mer smutsiga. 'Breaker' Harry Morant är en Australisk officer i brittiska armén som är stationerad mitt i fiendeland och hamnar därför ofta i kniviga lägen. Hans överordnade har sagt att krigsfångar ska skjutas och Harry lyder order. Men vid slutet av kriget vill engelska befälhavaren Kitchener skicka ut en fredsinvit till boerna och en av åtgärderna som görs då är att fängsla krigsförbrytare i egna leden. Allra bäst om man tar några australier, de är det ju ingen som saknar ändå, typ. Så sätts det raskt upp en skenrättegång där männen tillsammans med sin advokat gör allt för att försvara sig, trots svårigheter som att alla försvarsvittnen skickats till Indien på uppdrag...

En del av poängerna är lite uttjatade, såsom att rättvisa i krig inte slår jämt eller att politik ibland har övertrumfat rättvisa. Men det är också en del intressanta frågeställningar där jag känner att jag inte riktigt håller med filmskaparna. För man kan se hela filmen som ett försvar för den gamla doktrinen "Jag lydde bara order" som allt från komminister och nazister har använt sig av för att motivera gamla ildåd. Jag förstår att det är svårt med regler i krig, krigs huvudsyssla är ju faktiskt att döda dom "andra". Men jag tycker inte att en person i krig ska gå fri från ansvar, bara för att en konflikt har blivit extra bitter.

Försvarsadvokaten drar upp förutsättningarna

Dödens grupp...

"This is what empire building looks like!"

Filmen är väldigt klar över vilken sida man ska stå på, och även om jag är ganska ambivalent kring det så har det ändå varit en film som perkulerat i tanken sista dagarna. Och även om betyget är på den svagare delen så blir det en:

#163 Hopscotch

Hopscotch, 1980. Regi av Ronald Neame, manus av Brian Garfield och Bryan Forbes, baserad på Brian Garfields bok med samma namn.

Hopscotch blir "hoppa hage" på svenska och här har vi en slags lekfull spionkomedi.

CIA-agenten Miles Kendig (Walther Matthau) sitter plötsligt fast i ett tråkigt kontorsjobb då hans inkompetenta chef straffar honom för en insats i fältet. Men Kendig är tjurig och lurig och vägrar acceptera vad han tycker är en degradering. Såååååå han smiter helt enkelt från jobbet en solig dag och går rogue. Han börjar skriva en bok med allt spektakulärt han vet för att hämnas, men det faller inte i god jord hos chefen som är ute efter hans skalp. Större delen av tiden är en slags katt-och råttalek mellan Kendig och hans alltmer hysteriska chef.

Matthau är ganska charmig och stämningen är lite småtrevlig, om än lite gammeldags för sin tid. Däremot är inte filmen så smart som den vill vara, utan allt är väldigt tryggt och småputtrigt, tydligen hade boken som filmen är baserad på ett lite mörkare stråk som saknas här...

"Snälla....Rara...hjälp mig"

Matthau ska vara en topp-CIA-man, men kan inte hålla en pistol på hyfsat sätt

Det är ofta lite klurigt med lättsamma spänningsfilmer, och i vissa fall kan det bli så illa så att man inte riktigt tror eller engagerar sig i vad som händer och det blir tyvärr lite så här, så trots en del charm blir det en: 

#770 Dressed to kill

Dressed to kill eller I nattens mörker, 1980. Manus och regi av Brian De Palma.

Dåså, en riktig slasherfilm! Men den börjar väldigt stiligt med en kvinna (Angie Dickinson) på museum. Hon ser lite ut som Tammy Wynette när hon i eleganta kläder tittar på konst, och på män. En man väcker hennes intresse (lusta) och hon följer honom genom korridorerna. Och i de mästerliga scenerna är det Vertigonivå på stämningen och fotot och musiken och klippningen, för De Palma är extremt inspirerad av den korpulente mästerregisören. Dickinson, som var ganska känd, blir sedan (som Janet Leigh i Psycho) utsatt för ett brutalt mord - som bara blir bevittnat av en prostituerad, Liz (Nancy Allen).

Samtidigt märker den mördade kvinnas psykolog att hans rakkniv saknas och en av hans patienter har ringt in på telefonsvararen och sagt att han gjort något hemskt...

Polisen som spelas av den konstant överspelande Dennis Franz verkar tycka att det är Liz jobb att lösa fallet... Så sen har vi:

• Ganska lökigt överspel från flera håll
• En handling som inte känns trovärdig
• En unken syn kring transexuella (som farliga psykfall)
• Nakna kvinnokroppar som panoreras över 
• En glad prostituerad med ett hjärta av guld
• Egentligen nästan hela handlingen i Psycho

När filmen släpptes så iscensattes en aktion mot den, genom att aktivister gick in i biografer och sprayade filmduken med röd färg. Dessa aktioner började i USA av grupper som Women Against Violence Against Women och Women Against Pornography, som genomförde insatser i Boston, New York, Los Angeles och San Francisco. För filmen var kontroversiell, det var våld och exponering av kroppar... -Och visst, det är rejält med "Male Gaze" här.

Halvbra proteshand...

Åh, nej. Ond transvestit bakom dig 

Michael Caine verkar ju trevlig?

Nja, det är ju mycket som är lite lökigt med "Dressed to kill" men ett fint foto och en mästerlig start drar upp betyget till ett;

Audition

Audition, 1999. Regi av Takashi Miike, manus av Daisuke Tengan baserat på en roman av Ryû Murakami.

En kvinna dör på ett sjukhus, hennes man-Shigeharu och barn-Shigehiko står ensamma och har nu bara varandra att ty sig till. De fiskar stora fiskar och umgås (livspusslet klaras av med en städare-nanny). Men sonen växer upp och träffar en tjej och borde inte då pappan dejta igen? Pappan har en douchig kompis som castar filmer som kommer på idéen att ha en audition för en fejkfilm för att hooka upp någon förväntansfull skådis-wannabee med Shigeharu. Båda verkar nöjda med konceptet och tjoff så kör de ut radioreklam för sitt lilla projekt. Många söker, och de får komma in till ett rum där Shigeharus douchiga kompis frågar ut dom om sina sexuella preferenser och om de kan tänka sig spela in sexscener och sånt. Shigeharu är dock bara intresserad av en, Asami. Asami är mystisk och ledsam, vilket han går igång på. Allt klappat och klart då? Nja, Asami har lite baggage om man säger så, inte vilket baggage som helst, utan en säck med sin förmyndare i. För enkelhetens skull har hon avlägsnat några fingrar, fötterna och tungan.

Men man kan ju vara en bra girlfriend ändå? Nja kanske inte, hon säger flera gånger att hon är lite för clingy och det kan man ju säga, hennes boyfriend får inte tycka om någon annan, alls. Så för hans hund går det som det brukar för husdjur i skräckfilmer...

Kompisen anar oråd

Manen i säcken ger fingret

"jag gillar dans och ..."

Mannen i säcken får äta hennes kräk till middag (eller lunch?)

Hon säger självklarheter med en ny innebörd

Filmen går från ett intressant(men kanske för långsamt) drama till en mardröm av sadistiskt våld. Sedan är det svårt att riktigt veta vad som är dröm och verklighet, Shigeharu blir nerdrogad med viss regelbundenhet och hamnar då i olika parallella verkligheter, och där några scenarios verkar leda till lite roligare läge än att få en massa nålar genom ögat-som är huvudspåret.

Upplägget i sig är ganska intressant, mediagubbar lurar unga tjejer till fru-audition och allt går fel, men här går det för långsamt i början och för sadist-våldigt i slutet-åtminstone för mig. Filmen är dock ganska epokbildande och är inspirationskälla för exempelvis Eli Roth: 

And Audition was the film that made me want to make Hostel. I saw this and was like, "This is where horror's at. This is what I wanna do."

Även filmer som Insidious och Saw har säkert blivigt inspirerade av Miikes film, men personligen känner jag mig ganska så oberörd, men kanske lite äcklad (kan också delvis bero på stora mängder skumtomtar under filmtitten)

#303 Bad Timing

Bad Timing, 1980. Regi av Nicolas Roeg. Manus av Yale Udoff

Asså det här med att hoppa runt i tiden - med en scen här som utspelar sig slutet av en relation och en scen där som är innan de träffas, grejen är ganska jobbig. Man måste sitta och tänka och klura som om man har något matteproblem, och här är tidshoppen episkt kluriga. Själva filmen i sig hade inget egentligt tema kring tid så jag förstår inte riktigt varför, jag antar att jag borde se om den nu men det har jag drittlite lust till.

Men men, grunden är en kärlekshistoria. En kvinna(Theresa Russell) håller på att dö i ett självmord(sförsök), och hennes relation med Alex(Art Garfunkel) återberättas. Ibland kommer polisen Netusil (Harvey Keitel) för att ställa frågor kring vad det är som hänt och hoppet ökar kring att filmen ska ta något nytt spår (den tar inga oväntade spår). I börjar blir de som besatta av varandra, hon är charmig och han är riktigt tråkig, men de slår gnistor ändå. Han vill äga henne men hon vill vara fri som en lärka i skogen, "varför gifta oss, vi triffs ju bra nu"? Efter ett passionerat förhållande så slutar de träffas, men hon kan (av en helt outgrundlig anledning) inte släppa honom...

Men som sagt, allt utspelar sig i en massa kluriga tidsperspektiv och ett skäl kan ha varit att detta hade blivit för tunt att bara visa upp såsom det är...?

Från Ebert:

His favorite editing device is to flashback repeatedly to a tracheotomy that Russell undergoes after nearly killing herself with an overdose. The doctors cut open her throat and pound on her chest and she screams and bleeds, and this makes great footage for Roeg to cut to whenever his film requires an emotional jolt and he can't supply one.

Lite flirting på fest

Till, vill du att jag ska dö-make-up

Allvarliga män diskuterar

För komplicerad och ganska tunn rent tematiskt. Theresa Russel var dock kanonduktig och det fanns ett fåtal bra grejer som räddar upp filmen till en:

#84 Good morning

Good Morning eller Ohayô, 1959, regi av
Yasujiro Ozu, manus av Yasujiro Ozu och Kôgo Noda.

Min första Ozu-film är tydligen inte alls representativ för hans verk. Jams filmer ska ju vara försiktigt återhållsamma och meditativa, här har vi istället hotfulla försäljare och pruttävlingar.

Filmen cirkulerar kring ett område med radhus i en förort till Tokyo. Handlingen börjar med att de lokala fruarna dras in i debatt om vem som förskingrat deras klubbavgifter. anklagelser skvallras fram åt höger och vänster, "har inte fru Tokoama nyligen köpt diskmaskin, dyra grejer har jag förstått det som?" och lojaliteter överges och handlingar misstolkas. Karlarna, å andra sidan, är på den lokala baren och super istället.

Det andra huvudtemat är pojkarna som vägrar prata innan föräldrarna köper en tv. Men när man inte får prata blir ju allt svårare och till slut så tvingas de att stjäla ris från en granne när de blir hungriga...

Ozu har ju en speciell stil, som påminner lite om Wes Anderson (eller vice versa?)

Ingen kamerarörelse alls

lågt perspektiv, med figuren i centrum

Dialoger filmas rakt framifrån, "Heeeej"

"Heeeej på dig, fint väder eller hur?"

Färgscheman och mönster går igen väldigt konsekvent, titta exempelvis på gardinen och jämför med knivdamens kofta, eller hur samma färger finns på den blå dörren och skidorna... Jag är en fan av välkomponerat foto och här fanns det hur mycke som helst att hämta. 

Karaktärerna var också fina, och jag skulle gärna tagit en uppföljare, men sånt sysslade inte Ozu med...