#267 Kagemusha

Kagemusha eller Spökgeneralen, 1980. Regi av Akira Kurosawa. Manus av Masato Ide och Akira Kurosawa.

Spökgeneral låter ju som något maffigt eller hur! Så vad har vi? - Vi har en saga om en person som räddas från att korsfästas(!) för att han är sååå lik Shogun(typ kung) Takeda (Tatsuya Nakadai). Efter en inskolning så blir han följaktligen en slags stand in för shogun i lägen då han inte kan/vill/orkar delta-främst i krigssituationer. Men ganska snabbt efter att han får jobbet så dör den ordinarie kungen och han tvingas då leka härskare längre än någon tänkt - för döden måste hemlighållas. Det borde ju såklart vara en toppenjobb, men han mår inte helt bra över att inte få vara sig själv. Han är ju van vid att vara en fattig tjuv men nu är livvakter redo att dö för honom, konkubiner flörtar och han bygger dessutom upp en fin relation med kungens barnbarn. Men till slut så blir det svårare och svårare att stå emot situationer där han kan avslöjas. För bakom charaderna så går det inte att komma ifrån ensamheten att spela något du inte är...

Kopian och originalet träffas i drömmarna 

Vad gör jag här egentligen

Maffiga krigsscener

Läget i Japan är spänt som tusan, det verkar finnas en massa krigsherrar som liksom försöker hitta olika sätt att besegra varandra på och samtidigt som dubbelgångaren spelar sitt spel så försöker de andra lista ut vad som hänt, är shogunen egentligen död? Även den riktige shogunens son är dessutom rosenrasande över att han inte bara kan ta över, men alla rådgivare lyckas hålla honom i schack, en stund, genom att peka på att hans pappa inte ville att sonen skulle ta över alls, spoiler-han blir inte lugn så länge.

Kagemusha  är en färgrik och episk saga. Statisterna är nästan på sagan om ringen nivå gällande engagemang och kostym, och Tatsuya Nakadai ör fantastisk som Kagemusha och den döde Shogunen. 

#257 Secret Honor

Secret Honor, 1984. Regi av Robert Altman, manus av Donald Freed och Arnold M. Stone

1984 var Robert Altmans karriär i många avseende i en brant nedförsbacke. Han hade nyligen gjort två TV-filmer och den senaste långfilmen var fiaskot Streamers(som inte handlar om att titta på netflix utan om att vara gay i militären). Så Altman tog ett jobb som filmlärare och tyckte att inspelning av en teaterföreställning kan vara ett bra examensarbete för alla unga filmwanabees-studenter.

Pjäsen man valde "SECRET HONOR: The Last Testament of Richard M. Nixon," från teatern Provincetown Playhouse, pjäsen var en av många dåtida Nixonpjäser och är lite som en fantasi kring hur Nixon kan ha resonerat kring olika ögonblick i hans karriär. Men man märker snabbt att även när man "knäppat till" Nixon i en sådan här pjäs så verkar han ju ändå klart vettigare än hans nuvarande presidentmotsvarighet.

Pjäsen spelas av en skådespelare, Philip Baker Hall, och utspelar sig i ett rum hela tiden. Philip spelar verkligen TEATER, det är frustningar, det är känslor, det är plötsliga viskningar. Han vill jättegärna att även dom som sitter längst bak i teatern ska kunna hänga med och Altman och hans filmstudenter verkar inte ha hjärta att säga att detta är FILM, man kan ju trots allt göra en massa med filmmediet. Man kan zooma in, man kan jobba med små medel, man kan göra något annat än filmad teater. Varför gjorde du inte det Robert!?

I am not a Crook!

Dessutom så diskuterar filmen ganska små, ibland obskyra detaljer som jag inte på något sätt kan relatera till - lite som om en film om Trumps sjuka tweets skulle tittas på av någon stackare 2039. För mina förkunskaper är lite sisådär, stora drag känner jag till men inte hans skolkontroverser eller syrliga eftersnacket efter hans första valvinst...

Var Secret Honor en bra och intressant pjäs? - Säkert. Är det en givande film?

#255 Opening night

Opening night, 1977. Manus och Regi John Casavetes.

Myrtle(Gena Rowlands) är en känd skådespelare som ska vara i en stor Broadwaypjäs- och filmen handlar om hennes resa från repetition till premiär (eller Opening night). Pjäsen hon spelar: "The other woman" handlar inte om otrohet utan om hennes relation till sitt yngre jag.

Och ju mer hon håller på att repa desto mer illa mår hon, och om hon väljer att att spela allt som det ska- enligt manus så känner hon att hon i och med det aldrig får vara med och känna och vara på riktigt igen- att hon liksom ger upp.

Sedan är det spriten, och här vet jag inte var Cassavetes själv står, för Myrtle super. Hårt och oavbrutet, men ju jobbigare teaterlivet är desto mer super hon. Alla filmer som jag har sett av honom har haft en massa karaktärer som hanterar sina konflikter eller dövar sina smärtor med sprit. För en person med hammare ser världens problem mest ut som en massa spikar och på samma sätt så blir det sprit som alla hans karaktärer tar till då det blir svårt eller tröttsamt eller trist eller bara en vanlig onsdagmorgon.

Men vad som är orsak och vad som är verkan diskuteras inte direkt men sammanfattas bra av Roger Ebert:

Everyone in the cast and on the production staff knows that Myrtle is a drunk, but to one degree or another they all go along with her fantasy, which is that she drinks because she is terrified of aging, and since the play is about an aging woman, the pain is simply too much for her to bear. Alcoholics can always tell you about the problems they’re drinking over, but they can never quite see how the boozing and the problems might be related.

I extramaterialet så diskuterar Cassavetes de sista scenarna och varför Myrtle var så dyngrak. - Och enligt honom det var för att det var för svårt för henne att ta tag i pjäsen utan sprit - vilket kan vara en hint till hur han själv brukade hantera sina problem då han enligt egen utsago minst drack en kvarting om dagen tills han dog av skrumplever 1989...

Spoilers ahead: Premiärkvällen är startad, Myrtle vägrar bara spela upp pjäsen. Hon har en liksom satt förutsättningarna av att om hon inte står emot, om hon bara kör på så sätter hon inte bara upp en dålig pjäs utan att man också ger upp, ger upp kärlek, ger glädje och identifierar sig som tråkgumma - och det tänker hon inte göra. Så hon super istället, och går ut på scenen och spelar sin egna pjäs.

Opening night är en jättefin mix av alkoholism, åldersnojer och skådespeleri i världsklass.

.

#256 A Constant Forge

A Constant Forge, 2000. Manus och Regi av Charles Kiselyak.

Mycket är bra med USA. Det finns goda burgare, bra basketspelare och Beyonce. Men så finns också denna filmgenre, - Hyllningsdokumentären. Här är den dessutom över tre timmar lång. Det är en massa skådespelare varav några aldrig jobbat med Cassavettes som liksom bara "He's soo great, such a awesome filmmaker", "He's a great person, a great lover and a fantastic humanitarian" och "He only cared for people and art".

Några saker var dock lite intressanta...:

• I Faces så spelades varja tagning in enormt antal gånger, där varje tagning skulle lekas fram på olika sätt, och det är säkert den inställningen - att alltid få fram tagningar med max liv och energi som gör att filmerna ibland blir lite överbelastade
• I Woman under the influence så slår han Lynn Carlin i ansiktet för att locka fram känsla vilket hon verkade minnas med ganska goda känslor (han tyckte om att jobba med amatörer så jag antar att det kan vara svårt för dom att fejka fram känslor) . Han brukade också tafsa hennes rumpa så jag antar att han är glad att han inte var med om Meetoo...
• När skådisarna skulle ha kul så berättade de sina drömmar för varandra vilket är spännande, för jag trodde att alla i hela världen tyckte att drömberättande var aptråkigt. 

A Constant Bore

Man får inte göra sådana här filmer 3.20 lång, det är ett brott mot cineastisk etikett. Det är så lätt att klippa här dessutom, om man bara tog bort alla som bara säger att han är "Great!" så har man kanske 45 minuter av intressant film. Skam över Kiselyak över denna meningslösa evighetsmaskin. 

Dessutom fanns det många områden som liksom hoppades över som hans sista film (Big Trouble), hans manusprocess eller eventuella inspirationskällor.

#253 A Woman Under the Influence

A Woman Under the Influence, 1974. Regi John Cassavetes.

När man pratar om filmskapare som auteurer så bör man förutsätta att det finns någon speciell stil, något speciellt uttryck. Cassavetas är verkligen så pass egen att man kan känna igen sig i hans stil efter bara några sekunder - trots att han här har skaffat sig en filmbas med betydligt mindre gryn än tidigare. För det är tajta närbilder, ett spontant skådespeleri och ett ganska "sökande" osäkert språk.

Filmen var tänkt att bli en trilogi men bearbetades om till en "enkel" film - det vill säga så gjorde man en reversed Hobbit (där man gjorde tre filmer på material för en). Filmen fick till en början ingen finansiering och kunde först göras då Peter Falk som var storstjärnan i tv-deckaren Colombo fick ena huvudrollen och tog med sig en halv milljon dollar av sina egna pengar för att kunna då det gjort.

Filmen handlar o en medelklassfamilj där familjens mamma, Mabel (Gena Rowlands) desperat försöker att vara normal. Men det är svårt, hon har ticks för sig och hennes olika interaktioner visar på flera sätt hennes bristande grepp kring vad man får skämta om och vad som egentligen innefattas i gott värdinneskap. För första halvtimmen utspelar sig på en fest där alla hennes makes arbetskamratar är bjudna. Men när Mabel börjar tjata om att en av gästerna är fööööör snygg så får hennes make (Peter Falk) spel och kör hem alla....

Mabel kör teckenspråk med sin terapeut

Zzzzzummm

Tyvärr blir det inte bättre. Mabel är trasig på sitt sätt men det är också människorna runt henne och kombinationen av det blir för mycket. Samhällets höga krav på normalitet gör också livet svårt för de som inte kan läsa (eller skriva) alla de regler som vi måste förhålla oss till. Men kanske kan kärlek rädda de som mest behöver det?

Gena Rowlands är fantastisk. Hennes prestation här är någonstans nära toppen kring hur bra det kan vara, det är både storslaget, rörande och finkänsligt på samma gång. Tipp topp! Peter Falk och de andra sköter sig också väl, men det är svårt att komma närmare drottningens nivå... Dessutom så tycker jag det är synd att Peter Falks karaktär också är så labil, det hade varit starkare om han inte hade varit så skrikig hela tiden.

#240 Early summer

Early summer eller Bakushû, 1951. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kôgo Noda och Yasujirô Ozu

Jan Guillou tycker inte om poesi. I en gammal intervju i nöjesguiden säger han exempelvis att:

– Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi. 

Det finns för honom(på någon youtube-kopia) en sammanfattad version av Early summer där filmen är nerklippt till endast fem minuter- för det räcker för att beskriva handlingen: En tjej, Noriko (Setsuko Hara) får ett förslag på giftemål som bearbetas, sedan gör hon ett val.

Men Ozu målar med en väldigt liten pensel, och är man inte redo att sjunka helt in i filmen och spelar typ TIK TOK-samtidigt så missar man så mycket. Det är nämligen föräldrarna lätta oro, de respektlösa systerbarnens jättefina samspel, hennes kompisar som liksom delat upp sig i gifta och ogifta och slänger retsamheter till varandra som lyfter Early summer till sina höjder.

Några favoritscener!:

• Noriko sitter och äter kaka på kvällen och när hennes systerbarn vaknar så göms kakan raskt under bordet. 
• Ett av småbarnen får order om att tvätta händerna och går in i badrummet och blöter ner trasan så det ska kunna vara ett bevis för att det gjorts
• Hennes giftemålsförslag visar sig vara 40 vilket är lite av en vattendelare hos den utökade familjen. vilket syns så fint med huvudvridningar och små ljud
• mot slutet då Noriko förstår hur familjen påverkas ekonomiskt av hennes val

Setsuko äter en svindyr kaka

Lillebror ger massage (mot betalning)

Sedan är ju Setsuka Hara så bra på att dela med sig av sina känslor, allt känns bara så äkta. -Då behövs inte massa överdriven dramatik för att man ska kunna sätta sig in i andras liv. Det är just alla små gesterna, varje karaktärs egna värld och resa som gör att mycket här känns som poesi- Allt är också så fint uppbyggt, då filmen i början nästan är som en Rom-com så växer den sakta till så mycket mer. Till slut är jag så inne i världen att de två åldringarnas hummanden skapar en känsla av mening med allt... Nu lägger jag på den här korta reviewen innan jag helt tappar spakarna.

#252 Faces

Faces, 1968. Manus och regi av John Cassavetes.

Äntligen har barnen växt upp så man slipper alla dubbade barnprogram där alla karaktärerna hela tiden lite gällt skrikpratar varje replik. Trodde jag- tills jag fick se Faces. Alla är fulla hela tiden och om en fylla går igenom flera faser så är dessutom alla karaktärerna i stupfull-men-innan-illamåendefasen.

Ibland stöter man på dom i tunnelbanan, skräniga typer som säkert har kul själva men som egentligen bara är rätt så störiga för sin omvärld, i synnerhet om man är nykter själv (Man kanske ska vara full när man tittar på Faces?). Men Filmfrommen din moralist, måste alla filmer bara ha trevliga karaktärer som pratar med behaglig stämma? Svaret är nix- men det är ju kul att om folk är dyngfulla att man får någon mer kontext än bara jobbigt svammel och Carpe diem bonding.

Ivarjefall så snurrar filmen längst Richard (John Marley) som är en 47 årig man som är full, och är hemma hos en kvinna(Gena Rowlands) som kan vara prostituerad light, han stojar med sin kompis som är full. De springer och skriker. Senare går han hem och stojar med sin fru, skriker och berättar ordvitsar, sedan blir han nykter i 20 sekunder och vill skilja sig. Sista delen handlar om att han är full med den prostituerade kvinnan igen och bråkar med några andra fulla snubbar som är där. Hans fru blev också full och låg med en kille med härligt hår(Seymour Cassel). På slutet är dom lite fulla och ledsna.

Han ska vara 47 vilket kändes lite konstigt

Hon är full

Men ja, jag fattar. På sextiotalet i USA var filmerna putsade och släta. Människorna vara exceptionella och charmiga och då var det säkert fräscht att se vanliga medelklass alkisar som man kanske aldrig hade sett innan? Den fria formen gör också att det ibland blir fina blickar, och stilen med många närbilder ger också en intimitet med karaktärerna. Jag orkar dock inte se den här igen...