måndag 28 januari 2019

#253 A Woman Under the Influence


A Woman Under the Influence, 1974. Regi John Cassavetes.

När man pratar om filmskapare som auteurer så bör man förutsätta att det finns någon speciell stil, något speciellt uttryck. Cassavetas är verkligen så pass egen att man kan känna igen sig i hans stil efter bara några sekunder - trots att han här har skaffat sig en filmbas med betydligt mindre gryn än tidigare. För det är tajta närbilder, ett spontant skådespeleri och ett ganska "sökande" osäkert språk.

Filmen var tänkt att bli en trilogi men bearbetades om till en "enkel" film - det vill säga så gjorde man en reversed Hobbit (där man gjorde tre filmer på material för en). Filmen fick till en början ingen finansiering och kunde först göras då Peter Falk som var storstjärnan i tv-deckaren Colombo fick ena huvudrollen och tog med sig en halv milljon dollar av sina egna pengar för att kunna då det gjort.

Filmen handlar o en medelklassfamilj där familjens mamma, Mabel (Gena Rowlands) desperat försöker att vara normal. Men det är svårt, hon har ticks för sig och hennes olika interaktioner visar på flera sätt hennes bristande grepp kring vad man får skämta om och vad som egentligen innefattas i gott värdinneskap. För första halvtimmen utspelar sig på en fest där alla hennes makes arbetskamratar är bjudna. Men när Mabel börjar tjata om att en av gästerna är fööööör snygg så får hennes make (Peter Falk) spel och kör hem alla....


Bildresultat för A Woman Under the Influence
Mabel kör teckenspråk med sin terapeut

Zzzzzummm
Tyvärr blir det inte bättre. Mabel är trasig på sitt sätt men det är också människorna runt henne och kombinationen av det blir för mycket. Samhällets höga krav på normalitet gör också livet svårt för de som inte kan läsa (eller skriva) alla de regler som vi måste förhålla oss till. Men kanske kan kärlek rädda de som mest behöver det?

Gena Rowlands är fantastisk. Hennes prestation här är någonstans nära toppen kring hur bra det kan vara, det är både storslaget, rörande och finkänsligt på samma gång. Tipp topp! Peter Falk och de andra sköter sig också väl, men det är svårt att komma närmare drottningens nivå... Dessutom så tycker jag det är synd att Peter Falks karaktär också är så labil, det hade varit starkare om han inte hade varit så skrikig hela tiden.





måndag 21 januari 2019

#240 Early summer

Early summer eller Bakushû, 1951. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kôgo Noda och Yasujirô Ozu

Jan Guillou tycker inte om poesi. I en gammal intervju i nöjesguiden säger han exempelvis att:
– Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi. 
Det finns för honom(på någon youtube-kopia) en sammanfattad version av Early summer där filmen är nerklippt till endast fem minuter- för det räcker för att beskriva handlingen: En tjej, Noriko (Setsuko Hara) får ett förslag på giftemål som bearbetas, sedan gör hon ett val.

Men Ozu målar med en väldigt liten pensel, och är man inte redo att sjunka helt in i filmen och spelar typ TIK TOK-samtidigt så missar man så mycket. Det är nämligen föräldrarna lätta oro, de respektlösa systerbarnens jättefina samspel, hennes kompisar som liksom delat upp sig i gifta och ogifta och slänger retsamheter till varandra som lyfter Early summer till sina höjder.

Några favoritscener!:
  • Noriko sitter och äter kaka på kvällen och när hennes systerbarn vaknar så göms kakan raskt under bordet. 
  • Ett av småbarnen får order om att tvätta händerna och går in i badrummet och blöter ner trasan så det ska kunna vara ett bevis för att det gjorts
  • Hennes giftemålsförslag visar sig vara 40 vilket är lite av en vattendelare hos den utökade familjen. vilket syns så fint med huvudvridningar och små ljud
  • mot slutet då Noriko förstår hur familjen påverkas ekonomiskt av hennes val
Setsuko äter en svindyr kaka
Chieko Higashiyama and Isao Shirosawa in Bakushû (1951)
Lillebror ger massage (mot betalning)
Sedan är ju Setsuka Hara så bra på att dela med sig av sina känslor, allt känns bara så äkta. -Då behövs inte massa överdriven dramatik för att man ska kunna sätta sig in i andras liv. Det är just alla små gesterna, varje karaktärs egna värld och resa som gör att mycket här känns som poesi- Allt är också så fint uppbyggt, då filmen i början nästan är som en Rom-com så växer den sakta till så mycket mer. Till slut är jag så inne i världen att de två åldringarnas hummanden skapar en känsla av mening med allt... Nu lägger jag på den här korta reviewen innan jag helt tappar spakarna.



lördag 19 januari 2019

#252 Faces

Faces, 1968. Manus och regi av John Cassavetes.

Äntligen har barnen växt upp så man slipper alla dubbade barnprogram där alla karaktärerna hela tiden lite gällt skrikpratar varje replik. Trodde jag- tills jag fick se Faces. Alla är fulla hela tiden och om en fylla går igenom flera faser så är dessutom alla karaktärerna i stupfull-men-innan-illamåendefasen.

Ibland stöter man på dom i tunnelbanan, skräniga typer som säkert har kul själva men som egentligen bara är rätt så störiga för sin omvärld, i synnerhet om man är nykter själv (Man kanske ska vara full när man tittar på Faces?). Men Filmfrommen din moralist, måste alla filmer bara ha trevliga karaktärer som pratar med behaglig stämma? Svaret är nix- men det är ju kul att om folk är dyngfulla att man får någon mer kontext än bara jobbigt svammel och Carpe diem bonding.

Ivarjefall så snurrar filmen längst Richard (John Marley) som är en 47 årig man som är full, och är hemma hos en kvinna(Gena Rowlands) som kan vara prostituerad light, han stojar med sin kompis som är full. De springer och skriker. Senare går han hem och stojar med sin fru, skriker och berättar ordvitsar, sedan blir han nykter i 20 sekunder och vill skilja sig. Sista delen handlar om att han är full med den prostituerade kvinnan igen och bråkar med några andra fulla snubbar som är där. Hans fru blev också full och låg med en kille med härligt hår(Seymour Cassel). På slutet är dom lite fulla och ledsna.

Faces (1968)
Han ska vara 47 vilket kändes lite konstigt

Hon är full

Men ja, jag fattar. På sextiotalet i USA var filmerna putsade och släta. Människorna vara exceptionella och charmiga och då var det säkert fräscht att se vanliga medelklass alkisar som man kanske aldrig hade sett innan? Den fria formen gör också att det ibland blir fina blickar, och stilen med många närbilder ger också en intimitet med karaktärerna. Jag orkar dock inte se den här igen...


torsdag 17 januari 2019

#248 Videodrome

Videodrome, 1983. Manus och regi av David Cronenberg.

Efter att ha sett Videodrome för första gången för ett par år sedan så tänkte jag att det här måste man se om, så here we go. Och, well, man är inne for a ride här.

För vi snackar videovåld, och porr i en skum backdrop. -Vilket är vad Max (James Woods) blir tokfacinerad av när hans assistent lyckas hitta en videodrome-feed via en skum satellit från Malaysia (eller kanske Pittsburgh). Det är liksom next level-grejer utan handling eller repliker. Bara våld, tortyr och någon slags död. Han blir helt outfreaked av vad han ser och tänker att det här vill han se mer av, men hur(detta var ju långt innan Internet...)? Samtidigt börjar han få sjuka hallucinationer, tv:n verkar till och med lite kåt på honom. Han jagar mer innehåll men börjar också komma i kontakt med skaparna bakom Videodrome, som har en egen agenda och egna fiender. - och skaffar gärna en hjärntvättad Max för göra det smutsiga jobbet. För Videodrome är inte bara bilder på en tv utan något som gör människor galna och förändrar deras kroppar.

Det är lite snurrigt och kanske denna film hade gjort sig bättre som serie istället. För man får liksom bara skrapa på ytan av den intrikata techno-dystopin och de olika subgrupper som känns genomtänktam. Här fanns det ivarjefall ett rejält utrymme för en aplång directors cut men icke - och då får man leva med att allt är lite väl skissartat.





Bildresultat för Videodrome
De e bara skit på tvn

Bildresultat för Videodrome
Det är ju frågan man ställer sig ibland
På plussidan har vi bland annat all teknikporr, det är skrapiga VHS-er, oscilloscope, förstärkarem katodrör och gamla hederliga CTF:er. Snyggt och mysigt i min bok. Sedan är det ju också köttigt som alltid med Cronenberg- kroppar liksom smälter, byter form och anpassar sig. Det är slem och äckel- ibland i fantasin och ibland på "riktigt"...



#249 The Battle of Algiers

The Battle of Algiers eller La battaglia di Algeri, 1966. Regi av Gillo Pontecorvo, manus av Gillo Pontecorvo och Franco Solinas.

The Battle of Algiers är ju ett sånt där verk som hamnar högt på bäst-nånsin-listor. Bland annat på en hedrande 49:nde plats i sight and sounds topplista från 2012. Förväntningarna är höga och koncentrationen på topp.

Filmen är uppbyggd som ett nyhetsreportage där man får följa båda sidor i det irreguljära "slaget" i Algeriet. "slaget" heter den och inte det mer logiska "kriget" då Algerietkonflikten inte kan kokas ner i en händelse utan en serie skärmytslingar. Konflikten bedrivs såsom många ojämna fighter framförallt efter 60-talet, då algerierna har ett starkt underläge gällande beväpning och träning, men kompenserar det med bombningar av civila och ryggskott på poliser. Fransmännen slår sedan tillbaka med brutalt våld i kombination med lite 'hearts and minds'- operationer som att dela ut bröd och choklad till civilbefolkningen. En stor del av filmen är sammanbitna män som ser sammanbitna ut då de tänker på vad de ska göra härnäst.

Franska sidan rekryterar sin fixare, en överste Mathieu(Jean Martin) som skruvar upp de franska motåtgärderna och tortyren. Det är mycket tortyr och förhör av olika slag. Men allt representeras mer än spelas på vanligt sätt - det är inga backstories kring offer eller förövare utan hela konflikten blir nästan som ett strategispel mellan parterna.

Bildresultat för The Battle of Algiers

Bildresultat för The Battle of Algiers

Sammanbitet - Ja, intressant - ja,men inte så mycket mer än det. Man förstår ingen sida bättre eller sämre efter filmen. Premissen i sig med "krig" mot en motståndare som inte har uniformer och marscherande soldater var säkert nytt och modernt 1966 men är nu den klart vanligaste krigsformen globalt. Intressant och bra men inte världsomvälvande för mig...


lördag 12 januari 2019

#245 Port of shadows

Port of Shadows eller Le quai des brumes eller Dimmornas kaj, 1938. Regi av Marcel Carné, manus av Jacques Prévert efter boken av Pierre Dumarchais.

Dimmornas kaj hade en ganska tuff start i sitt cineastiska liv. Den spelades in 1938 men censuren klippte bort en massa scener då en stor del av handlingen cirkulerade runt en massa desillusionerade, självmordsbenägna "förlorare" varav den enda coola av dom(Jean Gabin) var en deserterad soldat. En massa scener kastades bort men originalinspelningarna hittades senare och sammanställdes en bra stund efter andra världskriget. Men den något rumphuggna versionen hindrade inte succén att bli en faktor då filmen vann priser i både USA och Frankrike. Stilen är vad som kom att kallas för poetisk realism (nästan en motsägelse i sig själv) där mörka dimmor samsas med mörka själar och mörka handlingar.

Filmen cirkulerar kring Jean (Jean Gabin) som vandrar längst gatan på väg bort, bort från armen och kriget - (han verkar ha kämpat i Tonkin-bukten). Han träffar olika outcasts varav en konstnär som ger honom hans kläder innan han går och dränker sig - thats the spirit vi pratar om. Allt är kanske lite konstruerat men ändå ganska så ... magiskt (och tragiskt).

Jean vill bara iväg och på väntan mot nästa båt på väg mot sydamerika så träffar han någon, en annan trasig människa - Zabel (Michel Simon) Hon lever i sin tur under sin skenheliga gudfaders beskydd  (Jag tänker inte att han är en judisk stereotyp- men kanske inte så far off). Han tinar sakta upp men släpper inte sin plan på att dra iväg till sydamerika, medan hon sätter allt sitt hopp på att han ska vara kvar.

Sluta bråka! Annars bråkar jag mer med dig!

Jean Gabin in Le quai des brumes (1938)

Mystisk cafe men en massa outcasts
Zabel har också fått nog
Tiden närmar sig då båten ska gå, samtidigt börjar Jean sätta sig i trubbel med folk som egentligen bara är högljudda töntar men som kan vara farliga om det pressas för hårt (tänk Benny Blanco (John Leguizamo) i Carlito's way)...

Stämningen är verkligen magisk, dialogen fin-fin och Jean Gabin lyckas fånga den där sköna mixen av en Marlon Brandy, Bogart och en byggarbetare.




söndag 6 januari 2019

#244 Elena and her men

Elena and Her Men eller Elena et les hommes, 1956. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir och Jean Serge.

Precis som Ingmar Bergman i fiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor verkar Renoir tycka att färgfilm inte bara är färg utan ett spektakel. Nu fick han ju dessutom med Ingrid Bergman i ensemblen som spelar polsk prinsessa (hennes dialekt är ju ganska kraftig och man kan inte riktigt veta vad som var med flit och vad som var hennes bristfälliga skolfranska.) Men filmen är ett spektakel, alla pratar  högt och livligt, det är känslor och hela färgpaletten syns i nästan varje bild.

Annars är Ingrid Bergman verkligen stjärnan i filmen, hon liksom glänser och alla bara smälter när hon lägger sin varma blick på dom. Men allt kom inte till henne automatiskt. Jag såg ett kort klippet då hon får pris på Berns några år tidigare (på filmarkivet- http://www.filmarkivet.se/movies/med-ingrid-bergman-pa-berns/) Och hon går liksom in i rummet som en vanlig människa som ser ganska vanlig ut-.

"A star is not born, its made" som någon vis typ sade. Vem som sade det är omöjligt att reda ut då en viss Bradley-Cooper-film har tagit över alla googlesvar på frågor om födda stjärnor. Men i Elena et les hommes är Ingrid i snyggt smink, snyggt hår och fantastiska kläder och det gör ju sitt till...

Härlig klänning

Bildresultat för elena and her men
Djur kan ha blivit skadade i denna produktion

Tyvärr handlar filmen om att Ingrid försöker få en general att att ta makten över landet, lite oklart varför. Jag förväntade mig någon twist på slutet som att hon var spion eller lömsk men nej, det är helt enkelt bara en militärdiktatur som Frankrike behöver. Renoir comittar sig dock inte till att göra en politisk thriller utan hela nationella oron bara mullrar lite hemtrevligt i bakgrunden.

Så varför är den med, för att Bergman, Marais och Renoir tillsammans uppfyller ett filmhistoriskt kapital som säkert gör en del intresserade. Själv kan jag tycka att de kan satsa på något roligare av mer okända än att gräva ner i Renoirs/Kurosawas djupaste hörn för att få fram något som de stora genierna legat bakom.

Thank you, next.