#306 Le Samorai

Le samouraï, 1967. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Georges Pellegrin.

Alain Delon är tillbaka som trumpen brottsling, men nu är han inte bara en småtjuv utan en hired assassin, och när han(som karaktären Jef) blir sedd av några vittnen så börjar en lång natt där han åker in och ut i förhör och blir ömsom jagad av polisen och ömsom jagad av sin arbetsgivare. Själv tar han det coolt, väldigt coolt. Han liksom står i mörka hörn med sina skräddarsydda kostymer och sina trenchcoats och ser mystisk och grubblande ut. Jef söker sig tillbaka till platsen för mordet som gick fel och liksom tittar på alla vittnen med långa grubblande blickar. Vittnena känner igen honom och ser mer fascinerade än rädda ut. Det är överlag många långa blickar blandat med renodlade actionsekvenser. Både Jef och poliserna som jagar honom har nästan ett makaniskt sätt att tänka och agera - de pratar sammanbitet, då de pratar,  Le samouraï är en film med långa tystnader. Även känslorna är tillbakadragna, vilket gör att när Jefs fasad ändrar sig det minsta lilla så blir det så mycket starkare.

Jef på Lineup

Jef viker inte under press

Jefs enda vän: en pytteliten fågel

Kylan förstärks också av fotot och set design som är just isblå i ganska många scener. Jefs relationer är också kopplade till jobbet och är resultatet av fasta rutiner och förväntningar, exempelvis så stjäl Jef en bil och kör sedan bilen till en mekaniker som öppnar sitt garage, byter nummerplåtar och ger Jef en pistol- utan att något sägs.

Just bristen på dialog var ett stort plus i min bok, den största dramatiken hände i karaktärernas huvuden och Melville lyckas få ganska komplexa skeenden att kännas glasklara vilket ju är snyggt.

#231 The testament of Dr Mabuse

The Testament of Dr. Mabuse eller Das Testament des Dr. Mabuse, 1933. Regi av Fritz Lang, manus av Norbert Jacques, Fritz Lang och Thea von Harbou

The Testament of Dr. Mabuse är ju nummer två i Mabusetrilogin, där Mabuse, der spieler från 1922 är den första och den ganska aktuella Die 1000 Augen des Dr. Mabuse som handlar om övervakningssamhället är den sista(än så länge, Mabuse har ju en tendens att hämnas bortom graven - precis som Obi-Wan i Star Wars).

1933 var ju läget lite speciellt i Tyskland där en djup lågkonjunktur gjorde folk lite benägna att hitta syndabockar, och här erbjuder Lang ett bekvämt alternativ - den onde Mabuse har förstört valutan, skapat fattigdom och ökat oron. Hans hejdukar skrämmer och utpressar folk tills de bryter ihop men tar sedan inte emot pengarna - rädslan är belöning nog. Var är dock Mabuse himself undrar ni säkert!(?) Jo han sitter på mentalsjukhus där han skriver långa texter till sin psykolog som drabbas av en stentung variant av stockholmssyndrom och under hans hypnos sprider vidare hans brottsideologi - även efter mabuses död... När filmen kom förbjöds den raskt av nazister med ömma tår, vilket främst berodde på att Lang citerade flera nazistledare genom filmens olika skurkar. Så filmen fick premiär i Frankrike istället och togs emot gott av fransoserna.

Mabuses papper

Mabuse är död, men hans psykolog (till höger) verkar ha påverkats väl mycket av sin patient

Men en sådan superskurk så behöver ju filmen en Batman för att lösa upp knutarna och det har vi hä i form av Tysklands Supercop, den bastanta Lohman (Otto Wernicke). Lohman är polisen som all skurkar fruktar och som allt som oftast kan lägga ihop pusselbitarna som för honom närmare den flyktiga Mabuse, för hur griper man en skurk som redan är död?

Lohmans tidigare kollega, polismannen Hofmeisters (Karl Meixner) galenskap kan representera nazisternas inflytande på det tyska folket. Han var tidigare polisstyrkans påläggskalv och var Lohmans egna skyddsling. Hofmeister undersökte Mabuse's gäng, men smittades själv av galenskapen ju längre tid han jobbar med fallet. Slutligen upptäcker han att Mabuse står bakom all ondska och står i telefon med Lohmann för att berätta allt han vet när ljuset slocknar. Han gråter och skjuter sin pistol i mörkret innan allting blir tyst. Nästa ljud är att han sjunger "Glooooria Gloria"... Ytterligare en intelligent tysk man drivs till ett barnliknande galenskap av "nazisterna".

Estetiskt sätt så finns det några väldans snygga grejer här, vilket främst vilar på Tysk expressionism som 1933 vilande lite på sluttampen. Det är stela väggar, mörka sminkningar och en fantaskiskt fin marddrömsscen då Mabuse berättar för sin psykolog om hans planer (som är enligt storskurksmanér)

Filmen fick också en svensk remake 1992 i form av Jönssonligan och den svarta diamanten, där det är Sickan som hamnar i koma och liksom hypnotiserar sin doktor Ma Buse (Peter Haber) att utföra skurkaktigheter. 

Snygg, intensiv och intressant. Nära högstabetyg:

#227 Le corbeau

Le corbeau, 1943. Regi av Henri-Georges Clouzot, manus av Louis Chavance och Henri-Georges Clouzot

Äntligen har barnen blivit lite större så man kan kolla på lite bättre filmer tillsammans, så man slipper LasseMajas detektivbyrå. Trodde jag. För Le Corbeau skulle kunna vara en LasseMajafilm... Och LasseMaja i all ära, eller nej föresten, dom är inte så roliga -men jag är ju inte målgruppen så det är OK.

Anyhow, filmen snurrar kring en by som blir påverkad av att någon hemlig typ, Le Corbeau (kråkan) skriver taskiga brev med delvis sant skvaller. Alla blir som galna av skvallret och ingen (förutom jag) kan lista ut kråkans identitet.

 Ginette Leclerc räddar filmen från bottenbetyg

Vad ska kråkan kraxa om här näst? Hela Valleby väntar oroligt...

Karaktärerna är väldigt mejslade, vi har den sure doktorn, den virriga äldre mannen, den lilla skolfröken med mera. Men främst och bäst är den dekandenta Denis (Ginette Leclerc)

som bara vill ligga(i sin säng och med karlar), inbilla sig sjuk och kedjeröka. Mer Denis till folket! Annars orkar jag inte skriva så mycket mer om korpen, den var inte så mycket att hänga i julgranen. 

#228 Salvatore Giuliano

Salvatore Giuliano, 1962. Regi av Francesco Rosi, manus av Suso Cecchi D'Amico, Enzo Provenzale, Francesco Rosi och Franco Solinas.

Francesco Rosi föddes och gjorde sina filmer kring Napoli, men här gjorde han ett undantag för att berätta om frihetskämpen/terroristen/brottslingen och Robin Hood-figuren Salvatore Giulianos äventyr i Sicilien.

Filmen har en nästan dokumentär känsla både genom sättet den är filmad på, med voiceovers och gryniga skakiga bilder men också genom själva berättandet i sig, som beskriver ett skeende på en plats och i ett samhälle. Men trots filmens titel så får vi nästan inte se något av huvudpersonen förutom några enstaka repliker mot slutet. För filmen börjar med att han ligger, ihjälskjuten på en innergård i Palermo - omringad av poliser, press och nyfikna stadsbor.

Sedan varvas bilderna från en hans död med klipp från tiden då han gick från att vara en småskurk till att bli så mycket mer. Men mycket av den resan drivs inte av honom själv, först blir han rekryterad av ett politiskt parti för siciliansk självständighet - i deras militära gren. När konflikterna är slut blir han inte benådad och måste gömma sig i bergen med några "tappra" kompisar. Från bergen fortsätter han kriga mot typ samhället, men också kidnappar och stjäl för att överleva. Han blir till slut nästan som en mytisk figur för många sicilienare, som en samlingspunkt för all misstro mot de arroganta norditalienarna. Så när polisen försöker fånga honom så får de försöka det utan lokalbefolkningens hjälp.

Salvatore (i vitt) spanar

Den riktiga Salvatore

Hans kompisar möter rättvisan

Salvatores gäng och deras olika "insatser" på landsbyggden är både engagerande och intressanta, samtidigt som jag lär mig en massa om italiensk politik som jag inte hade någon koll på innan. Hela livet som outlaw får ett slags klimax efter att Salvatores gäng genomför en massaker mot ett kommunistdemonstration. Händelserna blir för stora för att ignorera och blir början till slutet för hans gäng, och så småningom hittas han alltså död på en innergård. Sista tredjedelen av filmen är en väldigt stökig och består främst av väldigt italiensk rättegång mot hans kompisar. Alla börjar samsnackade och tysta men ju längre tiden går desto mer dras snaran åt...

Engagerande och intressant - Salvatore Guiliani har det mesta:

#226 Onibaba

Onibaba, 1964. Manus och regi av Kaneto Shindô

I Onibaba så är liv billiga, och det enda av värde är det man har på sig. För våra två protagonister som vi aldrig får veta namnet på men som spelas av Nobuko Otowa och Jitsuko Yoshimura livnär sig på att döda soldater och att sälja vidare deras kläder för lite ris och gryn (någon annan tjänar uppenbarligen pengarna här för rustningar och svärd måste ju varit mer pricey än så...). Dom är fattiga, rejält fattiga och desperata och deras situation har fått dom att nästan bete sig som djur, de låter gläfsande och de har båda en naiv och vidskeplig syn på världen. Båda väntar också, en på sin son och en på sin make(som är samma person), mannen lämnade dem båda några år sedan för att kämpa i de pågående krigen, krig som ingen verkar första varför de pågår. En dag kommer en annan man hem: makens kompis Hachi (Kei Satô)och berättar om allt de var med om, inklusive makens död. Hachi är också...kåt. Rejält. Han liksom rullar-runt-i-halmen-och-skriker-kåt... Men ganska snart börjar han en affär med den unga damen, vilket leder till att den äldre först blir sur, sedan svartsjuk och sedan sur och svartsjuk.

Tjejerna glider runt i vassen 

En demon! Eller inte, eller så är det det? Eller?

Den svartsjuka gör då den enda rationella, hon tar på sig en demonmask för att skrämma den yngre och för att, kanske, lägga beslag på traktens enda karl själv. Listigt, praktiskt men också lite riskabel plan- på flera sätt.

I Onibaba utgick Shindo från en-Shin buddhistisk saga som han hörde som barn: en gammal kvinna är rasande på sin svärdotter då hon försummar hemmet för att gå och be i templet. Hon gömmer sig då i buskarna längs vägen och när den yngre kvinnan kommerså hoppar hon ut med en demonmask och skrämmer henne. Buddha straffar den gamla kvinnan för sin oärlighet genom att fästa masken i ansiktet. Så småningom ber hon till Buddha att låta henne ta bort det och Buddha som ju alltid vill väl gör som hon ber om, men hans barmhärtighet avslöjar sig som något helt annat när kvinnan får av sig masken och med masken även hennes ansiktet.

Miljön måste också nämnas, för tjejerna lever i ett speciellt landskap av högt vete(tror jag). Växterna är långt över deras egen höjd vilket gör att de knappt kan se en meter framför sig  - vilket även passar in i deras beslutsfattande och problemlösning. Själva miljön med gräset och träsket ligger i norra Japan och skapade en både vacker och olycksbådande stämning...

#225 Tunes of Glory

Tunes of Glory, 1960. Regi av Ronald Neame, manus av James Kennaway.

Åh, jag är ju ganska förtjust i filmer med brittiska militärer. Alla är så käcka och "Yes my good sir" och "Allright boy". Kostymerna sitter som smäck och dialekterna är skönt skotska. Efter en stund börjar jag nästan ångra att jag skippade lumpen...

För här har vi en Alec Guinness i högform som den jovialiska översten Jock som blir ersatt av vad han tycker är en pappersvändare. Ersättaren Basil Barrow(John Mills)får ett problem på halsen då hans företrädare bestämmer sig för att stanna som Basils underordnande. Och Jock tänker sig nog mer än det då han insinuerar till sina underordnande att snart ska nog allt bli som vanligt igen. Så börjar kampen mellan dom, där Jock använder sin överdrivna jovialitet och "kamratanda" för att på olika sätt bräcka nykomlingen- som i sin tur inte är jättestabil efter att han tidigare suttit i fångläger i flera år. Basil försöker dock kämpa mot, för han har sina idéer kring hur saker ska bedrivas, med mer gammeldags ordning och reda.

Bestämda män

Bechdeltest= failed

Filmens armebataljon drabbas sammantaget av en mängd utmaningar: Byte av befälhavare; effekterna av posttraumatisk stress hos vissa individer och svårigheter att anpassa sig till en ny efterkrigsrealitet inom sin grupp, familj och samhälle. Det är också uppenbart att att en del av soldaterna har det ganska tråkigt nu när de de inte har några nazister att slåss mot - vilket i sin tur leder till onödiga bråk kring kläder, traditioner och etikett. Lojalitet mot armen och lojalitet med vänner är också två bekymmersamma teman i filmen då fler och fler soldater tvingas välja sida i en konflikt som bara kan få förlorare

De båda kombattanterna står själva inför fler utmaningar än vad de kan klara av. Jock, en änkling, vet inte hur man ska hantera att hans dotter har växt upp till en ung kvinna i hans frånvaro, och vet inte heller hur han löser sitt förhållande med sin gamla flickvän. Barrow som är skild, mår dåligt och saknar barn lägger då all sin energi och livsenergi på att göra bataljonen great again vilket ju kan vara lite provocerande för vissa av de gamla rävarna...

John Mills blev oskarsnominerad för sin roll, som jag inte tyckte var sååå speciel, hellre då pris till Guinness som den skräniga Jock som är så långt från Obi-wan man kan komma... 

#788 Speedy

Speedy, 1928. Regi av Ted Wilde, manus av 10 olika snubbar- detta trots att det är en stumfilm, Inconceiveble!

I slutet av 20-talet var Harold Lloyd störst, större än Chaplin och klart större än Buster Keaton. Hans enorma kändisskap skapade både möjligheter och problem i skapandet av Speedy. Möjligheter för han fick Babe Ruth att spela en roll (som sig själv) och dessutom tillgång till en massa roliga ställen att spela in sina scener på, problem för fansen var vansinniga och kastade sig fram till Lloyd så snabbt de fick se honom. I en serie scener som utspelas på tivolit i Coney Island fick kamerateamet ligga gömda tills Lloyd kastade sig fram och spelade en scen för att sedan springa och gömma sig. Även om det låter kämpigt så märks det inte alls, utan scenerna på tivolit är bara charmigt mysiga. Mest populära scenen hos vår familj var när en krabba kröp ner i hans ficka och nöp damer och farbröder i rumpan, och många gags är lite av samma andas barn.

Speedy var också Lloyds sista stumfilm, och filmerna som kom efter fick aldrig samma framgångar. Just att gå från stumfilm till talfilm var ju än svårare än man kunde tänka sig, då de första ljudkamerorna var stora, orörliga och extremt känsliga - så som skådespelare fick man gå från att vara Speedy till att mer eller mindre stå stilla och prata högt och tydligt rakt in i den gigantiska mikrofonen som ligger gömd i busken framför en...

Speedy, var också lloyds smeknamn, men här blir namnet också en metafor för samhället, eller snarare New York där allt bara går snabbare och snabbare. Senast drabbad av samhällets acceleration är Speedy flickväns(Ann Christy) pappa(Bert Woodruff) vars lilla spårvagnsrunda ska tas över av några ondskefulla kapitalister. När han inte vill sälja så tar de till fulare och fulare medel.

Filmen kan också ses lite som en storstadssymfoni med bussar som rullar, tåg som tjuter, bilar som ruchar och fotgängare som har bråttom. Fast mest brådis av alla har ju vår hjälte Speedy som tvingas att rusha genom stan för få svärfars spårvagn att rulla en sista gång för att han inte ska bli av med linjen och ställ inga följdfrågor. En film som Speedy ser man inte för att den har en logisk handling utan för att man vill ha en trevlig stund. För det är filmen, trevlig, men kanske inte lika halsbrytande häftig som Buster Keaton, eller känslosam som Chaplin eller dödsföraktande som Harold Lloyds egna Safety last. Trevligt är bra och ibland lite underskattat, så ta en paus från julstressen och titta på Harold!