#190 Throne of blood

Throne of blood eller Kumonosu-jô, 1957. Regi av Akira Kurosawa, manus av Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto, Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa, baserad på Macbeth av William Shakespeare.

Throne of blood är Kurosawas första Shakesspearefilmatisering, men det skulle bli två till: The bad sleep well och den episka Ran. Macbeth är ju en mörk saga med onda andar och mord. Toshiru Mifune spelar som oftast huvudrollen med en ganska stel teatral stil som aldrig riktigt växer. Nej, den stora stjärnan är hans intrigmakande fru (Isuzu Yamada), som trots att hon sitter ner och tittar i marken nästan hela tiden så totalt stjäl showen. Med supersmå medel visar hon hur tydligt som helst vad hon tycker och vem som egentligen borde bli mördad, och när hon väl går så nästan flyter hon fram. Throne of blood cirkulerar som sagt kring en man; Washizu (Mifune) som tillsammans med en polare möter ett spöke i skogen som berättar att han ska bli kung och att kompisens son ska efterträda honom. Till en början tar grabbarna det lite som ett skämt men ju längre det går desto mer på allvar blir det. Och när Washizu väl blir kung så blir ju polarens son lite av ett problem, som hans kära fru har en ganska direkt lösning på...

Kungen i början

Svärdet är blodigt

Washizu är snarstucken

Det är dramatiskt och välstrukturerat, men stilen är lite problematisk. Alla skådespelarna följde en japansk Noh-tradition där man helt enkelt är lite teatralt överdriven (sorry alla Noh-fans men - I just don't get it). Allt blir så högtravande allvarligt och det blir också lite samma stämning rakt igenom. Jag var länge inne på ett lägre betyg men är generös så det blir ändå en:

#188 Love on the run

Love on the run eller L'amour en fuite, 1979. Regi av François Truffaut. Manus av François Truffaut,
Marie-France Pisier, Jean Aurel och Suzanne Schiffman.

Oh så spännande, sista delen av Antoine's äventyr. Denna gång är Truffaut extra trött och sömning, han blandar in en massa klipp från tidigare filmer för att på så sätt skapa sig en clip-show, som ju är billigare att spela in men också lite ovanligt att göra PÅ BIOFILMER. En del av klippen är dock sådana som klipptes bort från gamla filmer och på så sätt inte blivit sedda innan (att man klipper bort scener brukar ju vara någon slags negativ kvalitetsindikator) Men, jag ska inte vara för gnällig-för det finns också en hel del nytt material där Antoine söker efter kärlek i en massa relationer, men är han verkligen kärleksfull, eller tröttnar han direkt då han väl blivit ihop med någon?

Vem ska jag välja?

Jag tar dig

Mycket text för ganska banala tankar är lite av filmens problem. 

Tydligen så tänker sig kritiker att filmen är till stor del självbiografisk och då egentligen handlar om Truffauts liv och kärlek. Detta gör tyvärr inte filmen bättre eller sämre. Truffaut var själv inte särskilt nöjd och erkände lite motvilligt att han behövde få in lite cash och Antoine Doinel-filmer brukar ju alltid gå plus (vilket även denna gjorde). Filmfrommen (som pratar om sig själv i tredjeperson) sätter ändå ett generöst:

#187 Bed and Board

Bed and Board eller Domicile conjugal eller Älskar, Älskar inte, 1970. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut, Claude de Givray och Bernard Revon.

Ännu mer Antoine Doinel! Han växer och blir äldre precis som du och jag! Nu är Antoine(Jean-Pierre Léaud) gift med en gammal flamma(Claude Jade) och hankar sig fram med ett jobb som blomfärgare. Han både bor och jobbar i en innegård då han stöter på en massa lokala karaktärer som är knäppa och livsglada, bland annat den flirtiga grannfrun, mannen som inte vill gå utomhus innan första världskrighjälten Petain blivit begravd i Verdun (för närvarande är han begravd på en ö utanför Nantes), den skumma mördartypen med mera. Hans kära fru lär barn att spela violin och när paret själva börjar tänka på barn så måste han ju skaffa ett bättre jobb.

Nu börjar en del knasiga scener med lätt Tati-vibbar, folk går lite in i varandra och lite snubbel. Efter en stund dyker till och med en Tati-lookalike upp och spexar lite. Jahapp. Antoine blir kär i en japansk tjej som han inleder en affär med, men förhållandet känns lite Seinfeld-aktigt i det att han stör sig på henne ganska omedelbart. Tyvärr så märker hans kära fru att han har affären, och det leder till ett uppbrott. Tillbaka med japanskan så känns allt bara tristare och tristare. Han måste sitta på golvet och äta och hon är bara artig och inte så rolig. Själv är han rolig (tycker han) och charmig (jora) så efter en stund så längtar han tillbaka.

Antoine är lite bored av blomfärgningen

Källkritik Antoine!

Splittad och lite halvtrist, jag tror att grejen med Truffaut att han hade en personlig stil som stack ut jämfört med alla stora samtida produktioner som spelades på franska biografer. För en nutida tittare så blir det inte alls lika speciellt, nu finns det bloggar, youtubers, personliga tv-program med mera, så bara att något är lite quirky och personligt är liksom inte "all that" längre. Nah, lite charmigt men ändå en klar:

#186 Stolen Kisses

Stolen Kisses eller Baisers volés, 1968. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut, Claude de Givray och Bernard Revon.

Nu är det slut med alla arty-filmer och istället har vi trevligt nog lite av en rom-com. För här är Antoine Doinel (från De 400 slagen) uppväxt och i början av filmen blir han utkastad ur armén. Han har helt enkelt inte skött sig och Antoines dåliga förmåga att sköta sig på alla plan (inte minst att kunna behålla ett jobb) är ett återkommande tema filmen igenom. Antoine hoppar från att jobba som hotelportier, han får till slut jobb som privatdetektiv och borde få sparken några gånger, i synnerhet då han totalt kärar ner sig i en klients fru.

Antoine tar emot sina usla Armébetyg

Antoine visar var han fått sitt nya jobb

Vissa filmer väcker tanker eller utmanar på olika sätt. Men inte Stulna kyssar, man charmas av Antoines leende när han ser något han är skeptisk mot eller blir kär i. En trevlig bagatell, men som helhet sitter inte filmen alls ihop med 400 slagen, det är egentligen bara huvudpersonens namn som skapar släktskap (Hello Cloverfield paradox). Filmen fick inte heller jättemycket engagemang av Truffaut, fångad av tidsandan så var han mest upptagen med att stödja studentprotester eller försöka ställa in Cannesfestivalen. Så, Kudos till alla skådisar som lyckades improvisera ett manus som Truffaut aldrig riktigt hann skriva. Tydligen var det trevlig stämning "on set" vilket märks, allt känns faktiskt ganska så mysigt så det blir en redig:

#184 By Brakhage

By Brakhage, 28 kortfilmer från 1954-2001. Regi av Stan Brakhage

De som anser att film är en berättande konstform och tycker att filmer ska ha en början, en mitt och ett slut - i den ordningen - kommer att ha problem med Stan Brakhages filmer, för det saknas inte bara handling, utan i vissa fall kan man nästan undra om verken kan i själva verket definieras som ett arty myrornas-krig. För ibland har han bara ritat och skrapat på filmremsor, eller klippt in små fjärilsvingar över filmremsan.

Att se filmerna från en bra källa (Blu-ray) var ganska centralt då saker händer så snabbt. Varje liten filmsnutt kan skilja sig från föregående och ibland är varje cell ett ganska vackert konstverk (som man då måste trycka på paus för att kunna uppfatta). Tyvärr så är ju en film, som bekant 24 eller 16 celler per sekund. Och ibland är mindre lite bättre än mycket för det är lite störigt att titta på kakafonin av en massa bilder per sekund. Allt blir stökigt och stressat och filmfrommen tappar lite fokus. Brakhage:

"Föreställ dig ett öga som rensas av människotillverkade perspektiv, ett öga som inte fördjupades av kompositionell logik, ett öga som inte svarar på allt men som måste känna till varje objekt som uppträder i livet genom ett äventyrsupplevelse."

Ni ser ju, en hyfsat arty kille:

De flesta filmerna saknar ljudspår, och jag valde en kombo av slummig ambientmusik, Beethoven och tystnad. Som ni ser, ganska spännande visuellt men också utmattande för ögat att ta emot alla galna bilder som pumpas ut.

Några intressanta undantag fanns ändå:

Kinderling
En tvåminutare med barn som leker i grynigt foto. Den creepiga klippningen, musiken och fotot gör att det blir lite skräckfilm av det hela. Häftigt

Commingled Containers 

Vacker film där vackra mönster och vattenbilder liksom flyter fram. Kan också ha blivit extra bra efterssom jag hade druckigt några glas vin?

The act of seeing with one's own eyes
Mitt bland alla artiga mönster så dyker då denna upp. Det är en  dokumentär stumfilm där man får följa en obduktionen av ett antal människor. Läkarna drar i armar och ben och börjar sedan såga och ta ut allt vi har på insidan. Det är ju på något sett intressant att få se döden så här hands on, men samtidigt lite illamåendeskapande.

Överlag intressant och samtidigt väldigt långt och lite frustrerande att titta på. Inte riktigt min kopp te helt enkelt.

#183 Les dames du Bois de Boulogne

Les dames du Bois de Boulogne eller Damerna i Boulognerskogen, 1945.Regi av Robert Bresson. Manus av Robert Bresson med dialoger av Jean Cocteau, baserad på en roman av Denis Diderot.

Damerna i Boulognerskogen handlar om ett förhållande där Hélène (María Casare) känner sig oälskad efter att killen(Paul Bernard) har missat både deras årsdag och hennes födelsedag(låter som ett tecken på att allt inte är helt på topp). För att testa honom säger hon att hennes kärlek har falnat, han bara "å vad skönt så känner jag med, vi dejtar andra, hejdå!". Efter han har gått ut bryter hon ihop, men vad kan man göra, inte så mycket. Eller vänta, man kanske kan hämnas?

Samtidigt är den unga dansaren Agnes (Elina Labourdette) deppig, då hennes karriär på baletten har gått i stå och att hon nu bara dansar på sjaskiga barer och sedan hamnar i säng med högstbjudande man. Hon är trött på män och vill bara ända sitt nedbrytande leverne. Tur då att hennes mammas kompis Hélène kan hjälpa dom på fötter med en sjyst lägenhet i stan. Men Hélène är inte bara snäll (nästan inte alls snäll faktiskt) för hon försöker få ihop sitt ex med den stackars ex-prostituerade Agnes för att på så sätt sätta honom i samhällets svarta lista... Han fattar inget och blir mycket riktigt kär- och Agnes försöker stå emot...

Sisters not looking out for eachother...

Ack

Men hur länge kan man stå ut när kärleken kommer? Inte så länge! På bröllopet bjuder den lite småsinta Hélène in alla Agnes gamla torskar vilket gör att hemligheten snart är ute. Och hur går det när han får reda på hennes bakgrund? Det går ganska bra, för Agnes dömer henne själv hårdare än han. Försoning och kärlek, det är ju fint. Men också ganska långtråkigt. Tempot är lågt och stilen ganska meh. Hela hämndplotten känns också lite sökt och lite väl beroende av slumpen (som för att planen ska funka kräver att han blir superförälskad bara då han går förbi henne i Boulognerskogen). Man ser inte heller så mycket av Bressons lite långsamma stil här utan det känns väldigt löpande bandet över det hela.

#182 Straw dogs

Straw dogs, 1971. Regi av Sam Peckinpah, manus av David Zelag Goodman och Sam Peckinpah, baserad på boken av samma namn av Gordon Williams.

The wild bunch har alltid varit en liten favorit hos mig så därför var peppen på en ganska hög nivå  här. Men redan i början skaver det, då David (Dustin Hoffman) och hans unga fru Amy (Susan George) börjar sin sommar i en brittisk småstad där Amy växte upp. Kameran börjar med en lång inzoomning på 20-åriga Amys bröst. Sedan får man se resten av byn de är i, det är bara ett 70-tal män och en 15-årig tjej i kort-kort. Alla männen är inavelsknäppa, vilket Amy verkar väldigt medveten om men inte ha varnat sin man om. Det är allt från väldtäktsglada pedofiler, alkolister och våldtäktsglada hantverkare. Allt detta är uppenbart efter två minuter vilket gör hela resan lite konstig. Efter ett tag hyr han några lata takläggare som hjälper till i hemmet, eller "hjälper till" snarare - tempot är sävligt. Dessutom finns det en massa förakt från lokalbefolkningen mot mannen som gift sig med byns tjej-tjej och som med sina pengar, sin utbildning och stiliga bil nästan kommer från en annan civilisation.

Voff voff

Stans andra tjej

Så byborna börjar hämnas, först genom att ragga på Amy och sedan genom att hänga parets katt i deras sovrumsgarderob... Sedan har vi en lång, utdragen våltäktsscen, Amy skriker och vill komma undan, men blir nedslagen och tvångshånglad, men då går hon lite igång och blir mer och mer tänd tillbaka så samlaget verkar vara medgörligt och till och med passionerat- Joråsåatt... Sedan blir hon våldtagen igen av en kompis och bryter ihop-

Efter denna medeltida scen är mitt förtroende lågt nere, och då tar den sig lite mot slutet när filmen mer går över till en home-invasion-thriller då de lokala byrackorna vill hämta en påkörd pedofil(?) som David har kört på och nu vilar i huset. David blir då ganska auktoritär mot Amy och säger saker som Stay there and do as you're told. Våldet sista kvarten är det den samtida kritiken handlade mest om och om filmen hade kommit nu så hade våldet inte knappt fått en kommentar, utan fokus hade mer handlat om genusperspektivet-vilket också var en av de saker jag tänkte mest, jag är uppenbarligen PK så det skriker om det... Vissa kvaliteter fanns dock: miljön, galenskaperna, vissa repliker, den brittiska inavelskänslan så betyget blir ändå ett generöst: