Carnage

Carnage, 2012. Regi av Roman Polanski, manus av Roman Polanski och Yasmina Reza. Baserad på Yasmina Rezas pjäs "Massakerguiden".

Innan filmen startar så kommer tre trailers som tydligt visar tänkta publiken för carnage, för det är mer eller mindre tre varianter på Bridget Jones-filmer som tydligen är själsliga kusiner till denna...? Men sedan är vi igång, vi befinner och i en glassig New york-lägenhet som ägs av en dörr-till-dörrförsäljare och hans arbetslösa författarhustru.

Filmen kunde dock inte spelas in i "riktiga" New York då Polanski har en obehaglig rättsprocess kring sexuellt utnyttjande av minderårig efter sig (mer info på denna eminenta podcast). Detta torde gjort det svårare att få till några trovärdiga scener utanför lägenheten men det leder tyvärr också kring att det blir väldigt mycket filmad teater över det hela.

Din son "angrep" min son....

Kul att manusförfattaren själv tar upp en av de centrala konstigheterna. 

Grundkonflikten handlar om att en pojke blivit utstött och reagerat på detta genom att slå en pinne på en andra pojkes mun - vilket verkar ha lett till någon tandskada. I början har föräldrarna någon slags konsensus, det är ju synd att barnen bråkat. Alan (Waltz) och Nancy (Winslet) är uppenbarligen beredda på att ta lite skit från den slagna pojkens föräldrar för att snabbt ta sig hem. Waltz’ rollfigur ska vara en kylig advokat som löpande får mobiltelefonsamtal i vilka han i rå ton förklarar hur planen ska läggas för att mörka en uppseglande läkemedelsskandal. Medicinen som han pratar om tar också Michaels mamma(tada!), så i ena stunden säger han repliker som "deny it to the press, they have no proof" och i andra stunden säger han i telefon till Michaels mamma att hon ska sluta ta medicinen. Cyniskt och väldigt osannolikt, jag menar en kylig, samvetslös toppadvokat vet bättre än att ge råd via telefon kring en medicin vars farlighet han försöker mörka.

Vilket som, tempot är högt och samtalet glider raskt vidare från barnen till varandra. Inga kommer undan med hedern i behåll, de rika paret som porträtteras som konservativa, hjärtlösa och cyniska och de idealistiska intellektuella paret visas som könlösa frasradikaler. I en sista scen får man se barnen som bråkat men nu verkar vara sams, till skillnad från föräldrarna som helt brytit ihop. 

Carnage är både rolig och dramatisk, och har ett högt tempo. Men det finns också en del luckor, och vissa delar känns lite... sökta. Känslan av filmad teater försvinner inte heller, så rent visuellt är upplevelsen lite underväldigande. Betyget väger åt ett snäpp högre upp men når inte riktigt dit.

Extra. Jag brukar alltid säga att barn är dåliga på att kräkas, precisionen kommer liksom lite i andra hand. Kate Winslet når samma nivå här, hon bara spyr, plötsligt över ett helt bord och en hel massa böcker (finkulturella böcker dessutom).

#114 My Man Godfrey

My Man Godfrey, 1936, regi av Gregory La Cava, manus av Morrie Ryskind & Eric Hatch från en roman av Eric Hatch.

Början är ganska provocerande. Det är mitt i amerikanska depressionen, och några välbärgade festprissar har åkt till lokala soptippen för att hitta "a forgotten man" till sin skattjakt. Godfrey vägrar först men följer till slut med Irene Bollock (Carole Lombard) för att visas upp för verklighetsfrånvända snobbar. Godfrey svarar ""I'm afraid I'll have to take it up with my board of directors. No matter what my board of directors advise, I think you should be spanked."

Soptippen

Men Irene känner dock ett större intresse Godfrey och anställer honom som butler. Bollockfamiljen är dock helt vansinniga rikingar som inte respekterar någon och något, och Godfrey anstränger sig max för att inte helt sura ihop. Mest problem har han med Irenes syster som är ovanligt bitchig och därför den personen man misstänker att han ska få ihop det med på slutet...

Cornelie (Gail Patrick) har lömska planer

Dialogen är härligt screwballig och fotot är snyggt. Allt kanske inte är helt trovärdigt men hey, vi är i Hollowood! Intressant att filmen som kom mitt i depressionen visar så tydligt klassperspektiv, kul underhållande och som gjord för att se på en silverglänsande bioduk...

#113 Big Deal on Madonna Street

Big Deal on Madonna Street eller I soliti ignoti, 1958, directed by Mario Monicelli, screenplay by Agenore Incrocci, Furio Scarpelli, Suso Cecchi D'Amico, and Mario Monicelli, story by Agenore Incrocci and Furio Scarpelli.

I soliti ignoti betyder ordagrant på svenska "de vanlig misstänkta" villket då skulle kunna vara en inspirationskälla för Bryan Singers episka "The usual suspects"? Kanske det, för här har vi ett gäng italienska småtjuvar som ska göra sin stora stöt. De har lurat en kompis at berätta detaljerna kring hur de ska ta sig igenom en tunn vägg för att där öppna ett kassaskåp som ska vara överfullt av juveler. Enkelt som att ta godis från småbarn, men det gäller ju att få bort de som bor inärheten och det gäller ju att ha tungan rätt i mun gällande detaljerna...

Planering

Marcello Mastroianni spelar en småskurk med en väldigt gnällig unge

Filmen är en slags Heist-parodi (främst Rififi, filmens arbetsmamn var till och med Rufufu), som ska vara både spännande och rolig. För mig blev det både Check och check. Kul att se men inte så mycket mer än det...

#112: Play Time

Play Time, 1967, regi av Jacques Tati, manus av Jacques Lagrange & Jacques Tati, med några snuttar engelsk dialog av Art Buchwald.

En av de första cd-skivorna jag köpte var Blurs "Modern life is rubbish" ocj om Tati hade varit lite mer cockney så hade han ju kunnat använda det namnet istället för det (lite) missvisande Play time. För att ge intrycket av att vara en komedi så är det dystert, riktigt dystert. Denna gång har Hulot något slags möte i storstaden, han knackar på dörren och hamnar i ett väntrum. Snart är han vilse och rör sig framåt i olika kliniska miljöer där alla vet sin plats i ett Paris-konsumtionshelvete. Ingen ler, eller många ler falska leenden och Hulot observerar vilset hur staden rör sig och fungerar som en maskin som han inte vet sin plats i.

Kulturen är bara som papperskorga

Alla jobbar i  små händiga bås

Färgschemat är genomgående i skalan blå-grått och Hulot själv har bytt ut sin karakteristiska gula rock mot en mer "passande" variant. Miljöerna är rakt igenom fantastiska och något av det mest genomtänkta jag sett... Se bara samlingen av reseaffisher som är uppsatta runt om stan:

Hela världen är på väg att bli likformat betongskräp, där en materiel standard har helt ersatt gemenskapp och skratt... Egentligen liknar filmen nästan en gammal bortglömd genre, storstadssymfonin- där miljöerna och människorna liksom glider fram och tillbaka utan en egentlig handling. Efter en timmes dyster stads-bashing så får man plötsligt följa en restaurang som ska öppna. Precis innan de första gästerna kommer så läggs det sista spacklet på. Men servicen funkar inte, fisken blir för kryddad, de fjompiga blommorna ramlar ner och gästerna verkar supa för mycket. Och då händer det, vändningen som jag inte trodde på. Efter att Hulot har ner delar av en vägg så ramlar halva inredningen ner och några gäster börjar släppa loss. De börjar skratta, stoja och dansa och ställa till med kaos. 

Party i hörnan

Det händer tusen saker i varje bild och stämningen och färgerna kommer tillbaka. När nästa dag gryr har hela staden förvandlats till en cirkus och kanske människorna har en ny gryning...

Bilarna snurrar runt som en karusell

Totalt sätt tyckte jag nog den var lite för glåmig lite för länge, och kanske man kunde tagit bort en halvtimme mot mitten (världen filmvetare skulle aldrig förlåta mig) men känslan efteråt är fin, och herregud vilken snygg estetik rakt igenom. Denna skulle nog definitivt behöva ses på stor duk...

#111: Mon Oncle

Mon Oncle, 1958, regi av Jacques Tati, manus av Jacques Tati, med ett artistiskt samarbete med Jacques Lagrange och Jean L'Hôte

På svenska heter den "Min onkel" vilket ju är lite konstigt, "min morbror" tycker jag det skulle varit! Anyhow, här har vi Hulot igen och precis som i semestersabotören så är filmen nästan en stumfilm. Det sägs bara ett fåtal repliker men det kompenseras av en slags fransk chanson-jazz som ligger som ett behagligt täcke över filmen. Filmen börjar med en Hulot(Jacques Tati) som är lite förvirrad och traskar fram för att ta sig till sin syster. Han har blivit arbetslös och söker akrobat-jobb på olika kontor men det går sisådär. Systern som är hemmafru har rekordtidigt skaffat sig ett supertekniskt modernisthem där allt är elektroniskt och minimalistiskt.

Från hans gamla hus

Lägg till bildtext

Systern har en fiskfontän utanför huset som hon sätter på då fina gäster kommer. Inomhus är det kalt som i en obduktionssal och Hulot känner sig inte direkt hemma... Men han får jobb hos makens plaströrsfabrik där han inte riktigt fattar vad han ska göra. 

Hela temat är gammalt (fint, varma färger, spontant, glädjer) mot det nya (pengar, prestige, kyla, materialism) Efter typ 4 sekunder så är det ganska klart var vår Hulot står. Ett fattiga människor är lyckligare kan kanske vara sant - ibland (kanske oftare inte) men här problematiseras fattigdomen överhuvudtaget inte. Till och med det slitna får ett vackert nostalgiskt skimmer över sig...

Hulot lagar en mysig mur mellan det gamla och nya

Den moderna mötesplatsen med oergonomiska stolar.

Hans syster har en son som fäster sig till Hulot och de hittar på ett flertal äventyr. Men systern och hennes man funderar filmen igenom vad de ska göra med sin misfit-släkting som inte riktigt verkar fatta vad som är viktigt i världen. I slutet så lyckas till slut mannen i huset skicka iväg Hulot till "provinserna" och han försvinner från världen, och barnet utan att säga farväl. 

Det här låter ju inte som en komedi, men det är det (även om den har mörka sidor)! Filmen är överfull med olika visuella gags- främst kring modernisternas sociala regler och obekväma möbler. Hulot själv är en fin karaktär som liksom försöker ta sig fram och hålla sig undan bekymmer, men ändå hamnar i skottgluggen allt som oftast. 

Filmen vann både Oscar för bästa utländska film och Juryns stora pris i Cannes. 

1972

1972 var ett ovanligt långt år då man la till två "skottsekunder", så det var inte konstigt att mycket bra film han fixas fram. Det är också ett år då 40 000 piloter runtom i världen strejkar under ett dygn i protest mot att inget görs för att stoppa flygplanskapningar (se där, något som blivit lite bättre!)

När min syster åt på en ganska lyxig krog i Annecy i Frankrike och klagade på att kötet inte var något bra så kom kocken ut och sa på dryg franska "Sometimes good, sometimes bad". Lite så är det med dagens lista, filmerna bra - motiveringarna får vara med någon annan gång. Filmläget, vad har vi?

Résultats des jurys filmfrommen:


10. Le charme discret de la bourgeoisie (Luis Bunuel)



9. Die bitteren Tränen der Petra von Kant (Rainer Werner Fassbinder)

8. Five fingers of death (Chang Ho Cheng)

7. Cabaret  (Bob Fosse)

6. Lone wolf and cub, River Styx (Kenju Misumi)

4. Aguirre, der Zorn Gottes (Werner Herzog)

5. Deliverance (John Boorman)

3. Nybyggarna (Jan Troell)



2. Viskningar och ro (Ingmar Bergman)














1. The Godfather (Francis Ford Coppola)













Bubblare: Silent Running, Solyaris

Fågel, fisk eller mittemellan?- Resten av filmspanarna vet!:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies noir
Filmitch
flmr

#109 The Scarlet Empress

The Scarlet Empress, 1934, regi av Josef von Sternberg, manus av Eleanor McGeary, "baserad" på Katarina den andres dagböcker - sammanställda av Manual Komroff.

Ja, det var ju inte lätt med de USA-ryska relationerna på 30-40talet. Först skulle man vara orolig, sedan skulle man se sig som bröder i kamp mot Hitler för att senare hamna i någon slags kommunistnoja. Här är vi ivarjefall i ryssarna-är-degenererade-puckon fasen, och redan i förtexterna etableras att ryssland var ett outvecklat land fullt av onda typer som man inte kan lita på. Hit luras stackars Princess Sophia Frederica (Marlene  Dietrich) för att gifta sig. Hon är så uppspelt! Kommer prinsen vara vacker och snäll? Kommer allt bli bra? Nej, det blev det inte, han var helgalen och bara vill leka med sina tennsoldater. Prinsens mamma är dessutom dominant och ovänlig...

Prinsen

Sophia som barn spelas av Marlene Dietrichs dotter

Alla pratar någon slags texas-amerikanska villket kändes ovant. Det har ju blivit någon slags standard att historiska draman ska pratas med brittisk engelska, vilket ju inte på något sett är mer genuint, men man är ju lite van vid det... i första två-tredjedelarna av filmen spelar Marlene sin Sophia som en slags blyg naiv prinsessa som aldrig verkar fatta vad som händer. Men hon klarar ju inte alls att spela någon fjortis utan allt bara blir ganska platt. 

Men berättelsen i sig, och i synnerhet scenografin funkar fin-fint. Alla väggar, tavlor och stolar är liksom vridna och mörka. Detta i kombination med ett slags sexuellt maktspel mellan Sophia och den slemme greven Alexei (John Lodge) skapar en speciell typ av degenererad miljö...

Grevens makt-sängkammarblick

Gah, kolla stolen, helt enorm!

Kungen tjuvtittar genon en ikon

När maktkampen mellan de två börjar nå sitt slut så blommar också sophia ut till Katarina den andre, en starkt drottning som tar för sig av både makten, sexet och guldet. 

Innan Marlene blommar ut mot slutet så är det svårt för skådespelarna att ta sig fram genom all symbolik, alla statyer och ikoner och alla närbilder på objekt. Och om man vill lära sig mer om ryska hovet får man nog söka sig till något annat än denna mörka sexfantasi...

Men estetiken och Marlenes tredje akt vänder det för mig, bilderna är på något sett både klassiska och moderna. Och det finns många fantastiska scener - som när Marlene rider upp för trappor med en armer ryska kosacker i följd eller när hon glassar med sin päls eller när...