#238 A woman is a woman

A woman is a woman eller Une Femme est une femme, 1961. Manus och regi av Jean Luc Godard.

Nu är Godard på gång igen, dags att gnugga geniknölarna och inte bli för sur. -Trodde jag, men här har vi en tidig, lite flamsig film som förvisso bryter mot fjärde väggen men gör det på ett charmigt sätt. Det är ju just så hä rman vill att nya vågen-filmer ska vara. Charmigt, respektlös och samtidigt med någon avstamp i/mot klassiska filmtroper. Une Femme est une femme var Godards första färgfilm, vilket utnyttjas med klarröda klänningar och skrikiga målningar.

Huvudrollen spelas av Anna Karina som Godard också gifte sig med under inspelningen. Och även i filmen försöker hennes karaktär (Angel) att stadga sig och få barn. Men hennes boyfriend, Emile (Jean-Claude Brialy) har ingen riktig lust att ta det vidare, han trivs bra som det är. Så det är en hel del diskussioner om detta, men allt är lite förhöjt, lite tramsigt så själva debatten i sig eller förhållandet kanske inte blir så jätteengarerande. Exempelvis säger Angel att de först ska niga mot kameran innan de börjar diskussionen. Godard jobbar mycket med musik i filmen, ofta helt i motsats till hur den brukar användas, som jättebombastiskt olycksbådande musik då folk dricker kaffe eller tramsig clownmusik när de vilar.  Och de är ju st den typen av infall som gör att det inte blir tråkigt utan bara lite småmysigt (och lite tänkvärt kring hur vi påverkas av musik)

Angel vinkar till kameran

Ett litet musikalnummer med Belmondo

Fler småsaker som händer är att de har ett gräl utan att prata men genom att visa boktitlar för varandra, det är musikalnummer, lite tårar och några vackra bildkompositioner. Dialogerna är förståeliga(till skillnad från andra Godard-pekoral) och ofta självreflexiva i det att karaktärerna ibland pratar om sig själv i tredjeperson och ibland pratar- och tittar rakt mot kameran.

Charmant, lekfullt och snyggt! Une Femme est une femme bjuder på trevliga 84 minuter i filmsoffan.

#239 The Lower depths

The Lower depths eller Donzoko, 1959. Regi av Akira Kurosawa, Manus av Maxim Gorky, Akira Kurosawa och Hideo Oguni.

The Lower depths eller Les bas-fonds eller Natthärbärget, 1936. Regi av Jean Renoir, manus av Maxim Gorky, Yevgeni Zamyatin, Jacques Companéez och Jean Renoir.

Dåså, ännu en double feature, denna gång av Maxims Gorkis pjäs Natthärbärget som handlar om ett gäng slitna trashankar som lever i samhället absoluta bottenskikt. I Kurosawas tolkning ligger platsen i en stor grop utanför staden där folk slänger sina sopor... Men även en grop har kungar och tjänare, framgång och motgång eller nederlager och triumfer. Men mest misär såklart. Alkoholstinn misär. För visst har man sett filmer med alkoholister innan men här är ju nästan hela ensamblen på 12-13 gravt alkoholiserade - utan att själva se de som något större problem. Originalpjäsen vilar tungt på ensamblen som helhet, medans både Renoir har med sin favorit (Jean Gabin) och Kurosawa sin (Toshiru Mifune) och beeffat upp deras roller litegrann vilket funkar fint. Renoir har dessutom skrivit till ett helt nytt avsnitt där Gabins karaktär rånar en beron som han sedan blir vän med, och som i sin tur hamnar på samma härbärge då hans spelproblem eskalerat för snabbt och hans palats gotta go.

I grunden handlar livet på härgärget om livet, meningen med livet, om man kan förändra livet eller om man ens bör försöka. Trots att karaktärerna är många så kommer man i Kurosawas version in dom på livet, varje människa har sin historia, och trots att de är på botten av samhället finns det alltid någon de kan sparka ner på av olika skäl. Även om de finns empati och kärlek så finns det också psykisk sjukdom, bristande inlevelseförmåga och en ganska passiv inställning till sin livssituation.

Hos Kurosawa är figurerna mer slitna

Hos Renoir är ljussättningen mer "uppenbar"

Renoir är ju vem han är så hela kalaset är lite trevligare i hans tolkning, det är mer hopp, charm och kärlek och ett budskap om att vi har alla gemensamma intressen. Inget ont om det, men i mitt tycke så var Kurosawas version lite mer gripande i sin hopplöshet och depresivitet. Båda får dock ett:

Stockholms filmfestival 2018

Årets festivaltittningar! 　

Hur gick det, vad var givande och vad gav inte så mycket tillbaka? Från min nummer 1 till min nummer sist:

Gaspar Noes Climax kanske har så mycket handling och dessutom hade en del översexistiska dialoger men man får ta the bitter with the sweet. För det visuella mörkret, ångesten, dansen och dramat gjorde ändå detta till festivalen höjdpunkt för mig.

Trodde aldrig att Meta-Zombie-komedin One cut from the dead av Shin'ichirô Ueda skulle slå an så många strängar hos mig. Men den var båda smart och rolig

The Favourite av Yorgos Lanthimos var ju ett ganska härligt rival-dramedy med Rachel Weizs och Emma Stone i högform.

Årets ångestpiller var definitivt Beautiful Boy av Felix van Groeningen. Om droger, kärlek, tappat hopp och bristande kommunikation.

Täckta ansikten i en begravningscermoni från Birds of Passage av Cristina Gallego och Ciro Guerra. En ganska mörk och våldsam historia om stora förändringar för ursprungsbefolkning då droghandeln tar ett större grepp kring alla delar av Columbia 

Dansmordet i Suspiria av Luca Guadagnino var ju gotiskt obehagligt, och den generella stämningen var som en väldigt kylig mardröm. Växte efter titten

Ben Wheatley's festen-komedi Happy New Year, Colin Burstead var både charmig och lite jobbig, precis som det ska vara...

Jesus av Hiroshi Okuyama var en trevlig bagatell om en pojke som hittar Jesus, men inte riktigt vet vad han ska göra med honom. 

Min lillasyster Mirai av Mamoru Hosoda var en fin men lite splittrad historia om en syskon, familjehistoria och magi.

Blindspotting av Carlos López Estrada var ett ömsomt smart och ömsomt lite väl plakatmässigt resonemang kring ras och våld. Rafael Casal står dock för en av årets prestationer som den strulige Miles

Another day of life av Raúl de la Fuente och Damian Nenow var en fint animerad reenactment av den polska journalisten Kapuscinski's resor i det inbördeskrigsdrabbade Angola.

Sunset av Lazlo Nemes var vacker och mystisk. Tyvärr var den också lång, virrig och lite väl förvirrande

The man who feels no pain av Vasan Bala hade ju kunnat vara kul och actionfylld, och var det också. Men den var ju alldeles för lång och hade en hel del transportsträckor.

The Chambermaid hade sina stunder, men det går inte heller att komma ifrån att den handlade om en kvinna som städar hotellrum i två timmar och att inget annat händer 

Många gillade ju Blaze av Ethan Hawke och paret var ju fint, men kalaset föll mig inte i smaken.

The Cannibal Club var verkligen ingen höjdare, det var alldelles för lite kannibaler och inget klubbliv. Dessutom så verkade inte filmen riktigt bestämma sig för om den skulle handla om herrklubbar a-la-Hostel eller om det skulle vara något slags sexhemligheter-film. 

Blaze

Blaze, 2018. Regi av Ethan Hawke, manus av Ethan Hawke och Sybil Rosen.

Producenter får ju ofta en massa skit. Folk fattar ju inte vad de gör och på sistone hör man mest talas om dom som vidriga snuskgubbar som passar bättre i finkan än i någon slags maktposition. Men de gör faktiskt ju en hel del bra grejer, de ser till att filmer har en lagom längd, att det finns en struktur, att övertända regissörer tvingas att kill their babies för att få en tajtare upplevelse. Blaze hade klart mått bra av ett  starkare grepp och kanske lite mer översyn av i synnerhet manus och klippning- för det är mycket som inte hänger ihop. Så välkommen tillbaka onda Hollywood executives (fast kanske inte Harvey Weinstein...)

Filmen börjar med en skogstokig Blaze som helt verkar ha tappat alla kulorna han hade. Han gormar, predikar och mumlar och sabbar därmed hans sista chans att spela in någon skiva.

Mycket av handlingen cirkulerar kring en radiointervju där Townes(Charlie Sexton) och Zee(Josh Hamilton) intervjuas kring Townes nya skiva men egentligen bara pratar om Blaze i hela samtalet (vilket radiohosten verkar tycka vara helt OK). Det berättas tidigt att Blaze dödas utanför en konsert, att han blev galen och var det i resten av sitt liv, att det enda han ägde var kläderna på kroppen och ett pantkvitto... 

Så sakta men säkert får vi följa Blazes liv från att han är en tonårig snickare tills han frånfall, men tyvärr händer det inte så mycket där emellan. Han spelar lite håglöst gitarr, han blir kär i Sybil (Alia Sherkat), han bor i ett luffigt hus i skogen, han skaffar sig ett långt skägg. Hela den tidigare fasen där de sitter och myser och spelar lite gitarr känns ganska trevligt, men sedan drar de till Austin för att få igång hans musikkarriär - vilket Sybil verkar tycka är mycket viktigare än Blaze. Mycket riktigt är Blaze inte särskilt proffsig under sina gig, och efter gigen så ligger han runt och super upp de få cashen han drar in- vilket är ett klassiskt sätt att sätta press på förhållandet.

Mycket riktigt glider de isär, inte på något snabbt sätt utan mer långsamt. Blaze fortsätter spela och sitter på en veranda med några countryfolks, och en dag blir han skjuten av sonen till en av hans kompisar- faktiskt en bra stund efter han spelade på en konsert. Slut.

Filmen

Verkligheten

Mixade intryck;
Så varför hade FilmBlaze så manikerat skägg!? Titta bara på riktiga Blaze:s skägg, ruffigt och vilt!

Blaze stämma var ju lite ruffigare än filmens Ben Dickey, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen mer än att det hade varit kul att höra något med den riktiga Blaze - åtminstone i eftertexterna?

Filmen börjar med att Blaze är skogstokig och att Townes säger att han sedan var det i resten av sitt liv, men filmen visar inget belägg för det? Visst var han strulig men det var han ju hela livet? Att börja en film med en spektakulär scen för att sedan visa hur man kom dit är ju ett klassiskt knep, men att börja med en spektakulär scen och inte koppla det till resten är ju ganska oinponerande.

Så vem var Blaze egentligen? Svårt att veta, man kom inte in på livet på honom alls. Han kändes inte som en person som brann för sin konst eller som en person som fastnat i droger utan bara som en vanlig loj snubbe?

Den första recensionen från IMDB var:
"Literally one of the worst movies I've seen in the theater. The screenplay is terrible (no one talks like these people talk). The lead actor is terrible (it's apparently his fist acting job). The chronology is all over the place. The film is just BORING. I couldn't wait for it to be over, yet it just kept plodding along."

Riktigt så illa tycker jag nog inte det var, men jag hoppades också att den skulle ta slut.

Jag är dock en kille som gärna ger konstruktiv kritik så har jag två tips till Ethan:
+Klipp ner filmen
+Om man ska göra en Biopic så är det alltid bra att välja liv där det händer en massa i, Blaze liv var ju varken särskilt dramatiskt, spännande eller händelsefyllt?

Så en toksågning? Nej, det fanns fina saker också som Alia Sherkat, fotot och stundtals musiken så jag lägger upp en generöst betyg:

Så var jag mest neggig(jag tror det)? Men vad tyckte resten?

Fiffis filmtajm
Rörliga Bilder och Tryckta ord
Movies Noir
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den
The Nerd Bird

#236 Mamma Roma

Mamma Roma, 1962. Manus och regi av Pier Paolo Pasolini

Pasolini står ju också bakom den enda filmen som inte fick något betyg, den vidriga Salo  dom var lite väl mycket tortyrporr för min smak. Och även här ser vi samhällets baksidor fast på ett lite mer konventionellt sett. Mamma Roma(Anna Magnani)  bor på landet och verkar vara lite av samhällets karaktär. Hon gormar och skriker och jobbar hårt på att ta över showen från bruden på ett lokalt bröllop. Men mest drömmer Mamma om en sak, att få lämna landet och flytta till Rom. Så plötsligt så får hon chansen och drar iväg med hennes trumpna son till storstaden där de ska bli goda borgare och inte lantisnollor(Mamma Roma har inget till övers för bondläppar). Hennes son Ettore (Ettore Garofolo) däremot har inga ambitioner alls, han bara hänger med sina kriminella kompisar och hamnar i ett förhållande med Bruna (Silvana Corsini) som är en ensamstående mamma med en hel del olika karlar som hon är med mot betalning. Detta hindrar inte Ettore för att bli storkär och köpa en massa presenter till henne som han finansierar genom att råna sin mamma och sedan allmänheten i stort.

Mamma Roma vill bort från dammiga småstäder

Ettore och den lokala golddiggern

Mamma Roma är också förföljd av sitt förflutna i form av sin ex-kille som kommer och kräver pengar. Så hon skaffar sig ett kvällsjobb som prostituerad som uppenbarligen var något hon hade hålt på med tidigare. Mot slutet blir livspusslet för mycket för henne med en bångstyrig pojke, två hektiska jobb och ett ex som verkar vilja att hon ska casha upp. Så när hon inte klarar av att hålla alla bollarna i luften så blir konsekvenserna stora. 

Anna Magnani är bra som den larger-than-life figuren Mamma, men hon var också en väletablerad filmskådespelare. Ettore, hennes trumpna son var amatör och vet inte riktigt vad han gör och varför, vilket är lite synd. Totalt sett har filmen några fina bitar men engagemanget blir aldrig på någon höjdarnivå - Vilket är lite orättvist då jag blev avbryten ett hundratal gånger under tittningen, så jag borde väl se om den men lusten finns inte riktigt där. 

Lärdomar: 1. Man ska inte vänta med att uppfostra sina barn tills dom blir 16, 2. Livet är tufft, 3. undvik dåliga pojkvänner

#235 The Leopard

The Leopard eller Il Gattorpardo, 1963. Regi av Luciano Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico, Pasquale Festa Campanile, Enrico Medioli, Massimo Franciosa och Luchino Visconti, baserad på en roman av Giuseppe Tomasi di Lampedusa.

Förra gången jag såg ett italiensk film så handlade den om samhällsomstörtande inbördeskrig i sicilien med en bestämd man i centrum, och denna gång så är det samma sak fast i mer episk skala. För här har vi en mastodontfilm på över tre timmar och alla ingredienser är med: eleganta kostymer, stormiga känslor, en lovebombing från Martin Scorsese, Claudia Cardinale och stiliga aristokratiska slott. I centrum denna gång, en ålderskrisande Don Fabrizio Salina(Burt Lancaster) som desperat försöker hantera en invasion av sicilien av Garibaldi som ledde en slags kombination av plundring och enande av landet. Don Fabrizios heta brorson Tancredi (Alain Delon) joinar Garibaldisidan medans resten av släkten trotsar soldater och rövarband för att ta sig till sin sommarresidens, mest för att hålla skenet uppe, för utan skenet så finns man inte.

De politiska omvälvningarna börjar mer och mer likna inbördeskrig och Tancredi byter efter en stund sida för att- man vill ju inte vara den förlorande sidan. Mitt i allt detta så måste alltså familjen ha på sig sina finkläder och besöka kyrkor och pompösa småborgmästare...

Don Fabrizio får en puss av hans brorsons flamma

Balscenerna, så snygga. Nästan som en Degas-tavla

Amerikanska affischen gör att för att få till Borta med vinden kopplingen

Huvudrollen spelas som sagt av Burt Lancaster, som ju är ett lite oväntat val. Då Burt inte kan italienska så dubbas han och precis som Fellini så spelar inte Visconti in ljudet vid inspelningen utan dubbar in den i efterhand, och precis som hos Fellini så görs det riktigt dåligt, inte ens de som hade sin riktiga röst ser odubbade ut. Annars är Burt bra som melankolisk familjefar som desperat försöker få allt tillbaka till som det var förr. 

Då de flesta andra kriser på något sätt hanteras så hamnar Don Fabrizio i någon slags ålderskris då han inser att hans liv egentligen inte är så kul och att han egentligen har en tråkig fru och hyfsat störda barn, och ingen egentlig kärlek eller omtanke, och denna sista 45 minuterna var en ganska intressant vändning i en historia som verkligen känns som ett italienskt svar på Borta med vinden. Melankolin i filmen förstärks också av miljöerna, de gamla palatsen, dammiga vindarna och slitna väggmålningarna som blickar tillbaka mot en tid då framtiden inte var bakom en...

Lärdomar:1. Livet är meningslöst, 2. Att vända kappan efter vinden är inte så illa alla gånger

Bombastisk och fin, kanske kan bli bättre vid omtitt: