#233 Stray dog

Stray dog eller Nora inu, 1949. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa

I början av seklet så fanns det ju ett antal storstadssymfonier, alltså filmer där tittaren fick följa en stad från morgon till natt. Stray dog har definitivt inslag av det även om den i grunden är en kriminalthriller. I första början så börjar den dock med ett brott, en polis blir bestulen på sin pistol på en trång, kokhet spårvagn. Polisen Murakami(Toshiru Mifune) blir desperat och övertygad om att hans karriär aldrig kommer kunna återhämta sig. Samtidigt så har en man blivit mördad och polisteknikerna kan spåra att det är hans pistol som använts, Murakami blir obsessed av skuldkänslor och börjar en frenetisk jakt på sitt gamla vapen tillsammans med den lite mer lugna kollegan Sato (Takashi Shimura). Nu kommer vi in på Tokyo som stad, bara tre år efter krigsslutet. Staden är desillusionerad, deprimerad, fattig och korrumperad. Det är långa tysta partier då Murakami bara går runt och tittar på människor för att försöka få tag i det där halmstrået han behöver för att komma vidare.

Murakami har en lånepistol

Murakami besöker möjliga vittnen som gått tillbaka till medeltida leverne

Murakami söker svar...

Efter ett tag träffar han en tjej som är bekant med den misstänkta. Hon jobbar som exotic dancer och sitter på golvet nära sin mamma - och här bli också generationsklyftorna exponerade med en mamma som vill vara korrekt och följa lagen och en dotter som skiter i allt, utom chansen att få en sådan där snygg västerländsk klänning...

Som helhet är Stray Dog en av Kurosawas enklare och trevligare filmer. Han och hans manusförfattare tappar aldrig de delarna som gör en bra kriminalere: Karaktärerna är autentiska, platserna är karakteristiska och överraskande, och plotten har ett stabilt tempo som leder till en logisk upplösning.

Stray Dog utspelar sig i en värmebölja under tiden för den amerikanska ockupationen Och även om man inte får se en enda amerikan så finns amerikaniseringen överallt från musik, underhållning, mat och mode. Den ganska snabba övertagandet av det vinnande landets kultur bidrar också till filmens styrka...

Jason Henninger från Tor kring kopplingen Murakamis förlorad pistol och det förlorade kriget:

In Kurosawa’s samurai films, there is an unmistakable contrast between the sword and the gun. The sword is art, finesse, martial beauty and brutality at once. The gun is a sleazy expedient, favored by criminals. It’s cheating, basically, and has no place in the samurai ethic. 

Imagine if Stray Dog had been set in 1549 instead. Imagine if Mifune had played a samurai who had lost his sword. It would seem perfectly right and reasonable for him to spare no effort in finding it. But a gun is not a sword. Not in the west and certainly not in Japan. In Stray Dog the gun is vitally important to Murakami. I think that part of what drives Murakami so crazy is that he is treating this nasty American piece of non-Bushido as if it were a sword. But Murakami is a soldier from a failed war, not a samurai. And Japan itself is just as lost as the gun, its sense of military power and glory destroyed, its culture buried in an avalanche of American occupation.

 Ah, bra, spännande och lagom politisk. I like!

#232 A Story of Floating Weeds/Floating Weeds

A Story of Floating Weeds/Floating Weeds, 1934 + 1959. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Yasujirô Ozu, Kôgo Noda och Tadao Ikeda.

Dagens rätt är två varianter av samma film, av samma regissör som 1959 gjorde en remake av sin stumfilmsversion från 25 år tidigare. Floating weeds eller Ukikusa som det blir på japanska är en slags nedsättande term för resande skådespelare som turnéar runt och spelar. I detta fall får vi följa Kihachi (Takeshi Sakamoto, Ganjirô Nakamura) som kommer till en sömnig by för att spela deras samuraj-melodram för en sisådär engagerad publik. Men Kihachi har en hemlighet, och det är att hans son bor i byn, medan sonen tror att han bara är en farbror. Men när han besöker sin son så startar också en rivalitet mellan hans nuvarande älskarinna och mamman till Kihachis son. Ett vapen i den arsenalen är att skådespelerskan mutar en yngre skådis att förföra sonen, vilket leder till allsköns elände...

Tempot är ganska lågt men det blir aldrig tråkigt, tvärtom så känns karaktärerna mänskliga och relaterbara. Det finns inga skurkar eller onda figurer, bara människor som gör så gott de kan när de riskerar att förlora det lilla de har.

Lite kymig stämning

En skådespelare ställer till det

I den tidigare versionen glider han omkring med en huvudduk i nästan hela filmen. 

Versionen från 1959 har (förutom färg och ljud) mer genomtänkt foto och finare bildkompositioner. Men det är ändå tydligt att Ozu redan 1934 (vid 31 års ålder) hade hittat sin stil. Med långsamma klippningar och en kamera som alltid utgår från typ knähöjd. Hans kamera rör sig aldrig. Vi får inga panoreringar, inga tracking shots eller något sånt. Det finns inte ens några klippningsvarianter som dissolves utan endast raka klipp mellan en bild och nästa. Det ger mig en ganska meditativ känsla där man liksom knyts in i karaktärernas värld - och då behöver man inga explosioner för att hålla uppe intresset...

För mig så slog den tidigare versionen hårdare, relationerna där är mer intrikata där det gäller både Kichiro och hans flamma. De är båda där föräldrar och egna kännande människor, medans de i den senare versionen mest agerar som föräldrar. Sedan är jag ju förtjust i berättande där man inte fokuserar så hårt på dialogen och där vinner ju naturligtvis stumversionen.... Stumfilmsversionen har också en del fungerande humor - medans "nya" versionen har ett par mindre ofräscha aspekter, som att en tjej i staden finns bara med för att alla ska skratta åt att hon är så ful och att kvinnorollerna generellt är mer tillbakadragna.

1959

1934

#306 Le Samorai

Le samouraï, 1967. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Georges Pellegrin.

Alain Delon är tillbaka som trumpen brottsling, men nu är han inte bara en småtjuv utan en hired assassin, och när han(som karaktären Jef) blir sedd av några vittnen så börjar en lång natt där han åker in och ut i förhör och blir ömsom jagad av polisen och ömsom jagad av sin arbetsgivare. Själv tar han det coolt, väldigt coolt. Han liksom står i mörka hörn med sina skräddarsydda kostymer och sina trenchcoats och ser mystisk och grubblande ut. Jef söker sig tillbaka till platsen för mordet som gick fel och liksom tittar på alla vittnen med långa grubblande blickar. Vittnena känner igen honom och ser mer fascinerade än rädda ut. Det är överlag många långa blickar blandat med renodlade actionsekvenser. Både Jef och poliserna som jagar honom har nästan ett makaniskt sätt att tänka och agera - de pratar sammanbitet, då de pratar,  Le samouraï är en film med långa tystnader. Även känslorna är tillbakadragna, vilket gör att när Jefs fasad ändrar sig det minsta lilla så blir det så mycket starkare.

Jef på Lineup

Jef viker inte under press

Jefs enda vän: en pytteliten fågel

Kylan förstärks också av fotot och set design som är just isblå i ganska många scener. Jefs relationer är också kopplade till jobbet och är resultatet av fasta rutiner och förväntningar, exempelvis så stjäl Jef en bil och kör sedan bilen till en mekaniker som öppnar sitt garage, byter nummerplåtar och ger Jef en pistol- utan att något sägs.

Just bristen på dialog var ett stort plus i min bok, den största dramatiken hände i karaktärernas huvuden och Melville lyckas få ganska komplexa skeenden att kännas glasklara vilket ju är snyggt.

#231 The testament of Dr Mabuse

The Testament of Dr. Mabuse eller Das Testament des Dr. Mabuse, 1933. Regi av Fritz Lang, manus av Norbert Jacques, Fritz Lang och Thea von Harbou

The Testament of Dr. Mabuse är ju nummer två i Mabusetrilogin, där Mabuse, der spieler från 1922 är den första och den ganska aktuella Die 1000 Augen des Dr. Mabuse som handlar om övervakningssamhället är den sista(än så länge, Mabuse har ju en tendens att hämnas bortom graven - precis som Obi-Wan i Star Wars).

1933 var ju läget lite speciellt i Tyskland där en djup lågkonjunktur gjorde folk lite benägna att hitta syndabockar, och här erbjuder Lang ett bekvämt alternativ - den onde Mabuse har förstört valutan, skapat fattigdom och ökat oron. Hans hejdukar skrämmer och utpressar folk tills de bryter ihop men tar sedan inte emot pengarna - rädslan är belöning nog. Var är dock Mabuse himself undrar ni säkert!(?) Jo han sitter på mentalsjukhus där han skriver långa texter till sin psykolog som drabbas av en stentung variant av stockholmssyndrom och under hans hypnos sprider vidare hans brottsideologi - även efter mabuses död... När filmen kom förbjöds den raskt av nazister med ömma tår, vilket främst berodde på att Lang citerade flera nazistledare genom filmens olika skurkar. Så filmen fick premiär i Frankrike istället och togs emot gott av fransoserna.

Mabuses papper

Mabuse är död, men hans psykolog (till höger) verkar ha påverkats väl mycket av sin patient

Men en sådan superskurk så behöver ju filmen en Batman för att lösa upp knutarna och det har vi hä i form av Tysklands Supercop, den bastanta Lohman (Otto Wernicke). Lohman är polisen som all skurkar fruktar och som allt som oftast kan lägga ihop pusselbitarna som för honom närmare den flyktiga Mabuse, för hur griper man en skurk som redan är död?

Lohmans tidigare kollega, polismannen Hofmeisters (Karl Meixner) galenskap kan representera nazisternas inflytande på det tyska folket. Han var tidigare polisstyrkans påläggskalv och var Lohmans egna skyddsling. Hofmeister undersökte Mabuse's gäng, men smittades själv av galenskapen ju längre tid han jobbar med fallet. Slutligen upptäcker han att Mabuse står bakom all ondska och står i telefon med Lohmann för att berätta allt han vet när ljuset slocknar. Han gråter och skjuter sin pistol i mörkret innan allting blir tyst. Nästa ljud är att han sjunger "Glooooria Gloria"... Ytterligare en intelligent tysk man drivs till ett barnliknande galenskap av "nazisterna".

Estetiskt sätt så finns det några väldans snygga grejer här, vilket främst vilar på Tysk expressionism som 1933 vilande lite på sluttampen. Det är stela väggar, mörka sminkningar och en fantaskiskt fin marddrömsscen då Mabuse berättar för sin psykolog om hans planer (som är enligt storskurksmanér)

Filmen fick också en svensk remake 1992 i form av Jönssonligan och den svarta diamanten, där det är Sickan som hamnar i koma och liksom hypnotiserar sin doktor Ma Buse (Peter Haber) att utföra skurkaktigheter. 

Snygg, intensiv och intressant. Nära högstabetyg:

#227 Le corbeau

Le corbeau, 1943. Regi av Henri-Georges Clouzot, manus av Louis Chavance och Henri-Georges Clouzot

Äntligen har barnen blivit lite större så man kan kolla på lite bättre filmer tillsammans, så man slipper LasseMajas detektivbyrå. Trodde jag. För Le Corbeau skulle kunna vara en LasseMajafilm... Och LasseMaja i all ära, eller nej föresten, dom är inte så roliga -men jag är ju inte målgruppen så det är OK.

Anyhow, filmen snurrar kring en by som blir påverkad av att någon hemlig typ, Le Corbeau (kråkan) skriver taskiga brev med delvis sant skvaller. Alla blir som galna av skvallret och ingen (förutom jag) kan lista ut kråkans identitet.

 Ginette Leclerc räddar filmen från bottenbetyg

Vad ska kråkan kraxa om här näst? Hela Valleby väntar oroligt...

Karaktärerna är väldigt mejslade, vi har den sure doktorn, den virriga äldre mannen, den lilla skolfröken med mera. Men främst och bäst är den dekandenta Denis (Ginette Leclerc)

som bara vill ligga(i sin säng och med karlar), inbilla sig sjuk och kedjeröka. Mer Denis till folket! Annars orkar jag inte skriva så mycket mer om korpen, den var inte så mycket att hänga i julgranen.