#228 Salvatore Giuliano

Salvatore Giuliano, 1962. Regi av Francesco Rosi, manus av Suso Cecchi D'Amico, Enzo Provenzale, Francesco Rosi och Franco Solinas.

Francesco Rosi föddes och gjorde sina filmer kring Napoli, men här gjorde han ett undantag för att berätta om frihetskämpen/terroristen/brottslingen och Robin Hood-figuren Salvatore Giulianos äventyr i Sicilien.

Filmen har en nästan dokumentär känsla både genom sättet den är filmad på, med voiceovers och gryniga skakiga bilder men också genom själva berättandet i sig, som beskriver ett skeende på en plats och i ett samhälle. Men trots filmens titel så får vi nästan inte se något av huvudpersonen förutom några enstaka repliker mot slutet. För filmen börjar med att han ligger, ihjälskjuten på en innergård i Palermo - omringad av poliser, press och nyfikna stadsbor.

Sedan varvas bilderna från en hans död med klipp från tiden då han gick från att vara en småskurk till att bli så mycket mer. Men mycket av den resan drivs inte av honom själv, först blir han rekryterad av ett politiskt parti för siciliansk självständighet - i deras militära gren. När konflikterna är slut blir han inte benådad och måste gömma sig i bergen med några "tappra" kompisar. Från bergen fortsätter han kriga mot typ samhället, men också kidnappar och stjäl för att överleva. Han blir till slut nästan som en mytisk figur för många sicilienare, som en samlingspunkt för all misstro mot de arroganta norditalienarna. Så när polisen försöker fånga honom så får de försöka det utan lokalbefolkningens hjälp.

Salvatore (i vitt) spanar

Den riktiga Salvatore

Hans kompisar möter rättvisan

Salvatores gäng och deras olika "insatser" på landsbyggden är både engagerande och intressanta, samtidigt som jag lär mig en massa om italiensk politik som jag inte hade någon koll på innan. Hela livet som outlaw får ett slags klimax efter att Salvatores gäng genomför en massaker mot ett kommunistdemonstration. Händelserna blir för stora för att ignorera och blir början till slutet för hans gäng, och så småningom hittas han alltså död på en innergård. Sista tredjedelen av filmen är en väldigt stökig och består främst av väldigt italiensk rättegång mot hans kompisar. Alla börjar samsnackade och tysta men ju längre tiden går desto mer dras snaran åt...

Engagerande och intressant - Salvatore Guiliani har det mesta:

#226 Onibaba

Onibaba, 1964. Manus och regi av Kaneto Shindô

I Onibaba så är liv billiga, och det enda av värde är det man har på sig. För våra två protagonister som vi aldrig får veta namnet på men som spelas av Nobuko Otowa och Jitsuko Yoshimura livnär sig på att döda soldater och att sälja vidare deras kläder för lite ris och gryn (någon annan tjänar uppenbarligen pengarna här för rustningar och svärd måste ju varit mer pricey än så...). Dom är fattiga, rejält fattiga och desperata och deras situation har fått dom att nästan bete sig som djur, de låter gläfsande och de har båda en naiv och vidskeplig syn på världen. Båda väntar också, en på sin son och en på sin make(som är samma person), mannen lämnade dem båda några år sedan för att kämpa i de pågående krigen, krig som ingen verkar första varför de pågår. En dag kommer en annan man hem: makens kompis Hachi (Kei Satô)och berättar om allt de var med om, inklusive makens död. Hachi är också...kåt. Rejält. Han liksom rullar-runt-i-halmen-och-skriker-kåt... Men ganska snart börjar han en affär med den unga damen, vilket leder till att den äldre först blir sur, sedan svartsjuk och sedan sur och svartsjuk.

Tjejerna glider runt i vassen 

En demon! Eller inte, eller så är det det? Eller?

Den svartsjuka gör då den enda rationella, hon tar på sig en demonmask för att skrämma den yngre och för att, kanske, lägga beslag på traktens enda karl själv. Listigt, praktiskt men också lite riskabel plan- på flera sätt.

I Onibaba utgick Shindo från en-Shin buddhistisk saga som han hörde som barn: en gammal kvinna är rasande på sin svärdotter då hon försummar hemmet för att gå och be i templet. Hon gömmer sig då i buskarna längs vägen och när den yngre kvinnan kommerså hoppar hon ut med en demonmask och skrämmer henne. Buddha straffar den gamla kvinnan för sin oärlighet genom att fästa masken i ansiktet. Så småningom ber hon till Buddha att låta henne ta bort det och Buddha som ju alltid vill väl gör som hon ber om, men hans barmhärtighet avslöjar sig som något helt annat när kvinnan får av sig masken och med masken även hennes ansiktet.

Miljön måste också nämnas, för tjejerna lever i ett speciellt landskap av högt vete(tror jag). Växterna är långt över deras egen höjd vilket gör att de knappt kan se en meter framför sig  - vilket även passar in i deras beslutsfattande och problemlösning. Själva miljön med gräset och träsket ligger i norra Japan och skapade en både vacker och olycksbådande stämning...

#225 Tunes of Glory

Tunes of Glory, 1960. Regi av Ronald Neame, manus av James Kennaway.

Åh, jag är ju ganska förtjust i filmer med brittiska militärer. Alla är så käcka och "Yes my good sir" och "Allright boy". Kostymerna sitter som smäck och dialekterna är skönt skotska. Efter en stund börjar jag nästan ångra att jag skippade lumpen...

För här har vi en Alec Guinness i högform som den jovialiska översten Jock som blir ersatt av vad han tycker är en pappersvändare. Ersättaren Basil Barrow(John Mills)får ett problem på halsen då hans företrädare bestämmer sig för att stanna som Basils underordnande. Och Jock tänker sig nog mer än det då han insinuerar till sina underordnande att snart ska nog allt bli som vanligt igen. Så börjar kampen mellan dom, där Jock använder sin överdrivna jovialitet och "kamratanda" för att på olika sätt bräcka nykomlingen- som i sin tur inte är jättestabil efter att han tidigare suttit i fångläger i flera år. Basil försöker dock kämpa mot, för han har sina idéer kring hur saker ska bedrivas, med mer gammeldags ordning och reda.

Bestämda män

Bechdeltest= failed

Filmens armebataljon drabbas sammantaget av en mängd utmaningar: Byte av befälhavare; effekterna av posttraumatisk stress hos vissa individer och svårigheter att anpassa sig till en ny efterkrigsrealitet inom sin grupp, familj och samhälle. Det är också uppenbart att att en del av soldaterna har det ganska tråkigt nu när de de inte har några nazister att slåss mot - vilket i sin tur leder till onödiga bråk kring kläder, traditioner och etikett. Lojalitet mot armen och lojalitet med vänner är också två bekymmersamma teman i filmen då fler och fler soldater tvingas välja sida i en konflikt som bara kan få förlorare

De båda kombattanterna står själva inför fler utmaningar än vad de kan klara av. Jock, en änkling, vet inte hur man ska hantera att hans dotter har växt upp till en ung kvinna i hans frånvaro, och vet inte heller hur han löser sitt förhållande med sin gamla flickvän. Barrow som är skild, mår dåligt och saknar barn lägger då all sin energi och livsenergi på att göra bataljonen great again vilket ju kan vara lite provocerande för vissa av de gamla rävarna...

John Mills blev oskarsnominerad för sin roll, som jag inte tyckte var sååå speciel, hellre då pris till Guinness som den skräniga Jock som är så långt från Obi-wan man kan komma... 

#788 Speedy

Speedy, 1928. Regi av Ted Wilde, manus av 10 olika snubbar- detta trots att det är en stumfilm, Inconceiveble!

I slutet av 20-talet var Harold Lloyd störst, större än Chaplin och klart större än Buster Keaton. Hans enorma kändisskap skapade både möjligheter och problem i skapandet av Speedy. Möjligheter för han fick Babe Ruth att spela en roll (som sig själv) och dessutom tillgång till en massa roliga ställen att spela in sina scener på, problem för fansen var vansinniga och kastade sig fram till Lloyd så snabbt de fick se honom. I en serie scener som utspelas på tivolit i Coney Island fick kamerateamet ligga gömda tills Lloyd kastade sig fram och spelade en scen för att sedan springa och gömma sig. Även om det låter kämpigt så märks det inte alls, utan scenerna på tivolit är bara charmigt mysiga. Mest populära scenen hos vår familj var när en krabba kröp ner i hans ficka och nöp damer och farbröder i rumpan, och många gags är lite av samma andas barn.

Speedy var också Lloyds sista stumfilm, och filmerna som kom efter fick aldrig samma framgångar. Just att gå från stumfilm till talfilm var ju än svårare än man kunde tänka sig, då de första ljudkamerorna var stora, orörliga och extremt känsliga - så som skådespelare fick man gå från att vara Speedy till att mer eller mindre stå stilla och prata högt och tydligt rakt in i den gigantiska mikrofonen som ligger gömd i busken framför en...

Speedy, var också lloyds smeknamn, men här blir namnet också en metafor för samhället, eller snarare New York där allt bara går snabbare och snabbare. Senast drabbad av samhällets acceleration är Speedy flickväns(Ann Christy) pappa(Bert Woodruff) vars lilla spårvagnsrunda ska tas över av några ondskefulla kapitalister. När han inte vill sälja så tar de till fulare och fulare medel.

Filmen kan också ses lite som en storstadssymfoni med bussar som rullar, tåg som tjuter, bilar som ruchar och fotgängare som har bråttom. Fast mest brådis av alla har ju vår hjälte Speedy som tvingas att rusha genom stan för få svärfars spårvagn att rulla en sista gång för att han inte ska bli av med linjen och ställ inga följdfrågor. En film som Speedy ser man inte för att den har en logisk handling utan för att man vill ha en trevlig stund. För det är filmen, trevlig, men kanske inte lika halsbrytande häftig som Buster Keaton, eller känslosam som Chaplin eller dödsföraktande som Harold Lloyds egna Safety last. Trevligt är bra och ibland lite underskattat, så ta en paus från julstressen och titta på Harold!

#224 Pickup on south street

Pickup on south street eller ficktjuven, 1953. Regi av Samuel Fuller, manus av Samuel Fuller och Dwight Taylor.



Skip(Richard Widmark) jobbar på tunnelbanan, och jobbet han har är att lägga beslag på värdesaker som övriga passagerare har i sina väskor och plånböcker. Plötsligt får han se en dam med en fin väska och lyckas skrapa ner innehållet i nämnda väska i sin jackficka. Och vips så har han både CIA och KGB efter sig...



Samuel Fuller var ju en gammal skjutjärnsjournalist som efter att han kämpat i andra världskriget började regissera filmer. Han har en ganska känslosam stil vilket kanske blev lite för mycket för mig i Shock Corridor, men funkade perfekt i The naked Kiss. Han verkade ju vara intresserad av det förbjudna som droger, prostitution och korrumperade samhällen. Han liksom provar teser, som exempelvis i Shock corridor där han driver resonemanget att ett sjukt samhälle skapar galna medborgare, Pickup on south street diskuterar mer lojaliteter och nationalstaten. För Skip hanterar situationen lugnt, han vill helt enkelt lämna sitt paket till den sidan som betalar bäst. För när den bestulna damen hittar tillbaka till honom så klämmer han käckt ur sig "So you're a Red, who cares? Your money's as good as anybody else's." Då filmen spelades in mitt i kommunistkrisen i Hollywood så var Skips cynism för mycket för många recensenter. I en motsvarande film idag så skulle Skip sälja kärnvapenkoder till CIA eller till ISIS, beroende på vem som betalade bäst. Men Candy(Jean Peters), som den bestulna tjejen heter förstår ingenting, hon hjälper ju bara en kompis med ett paket?

Alla jagar Skip

På tunnelbanan kan man bli av med grejer

Intensiteten och snaran runt Skip blir bara tajtare och tajtare. Alla utom just Skip blir mer och mer pressade kring att återfå det förbjudna paketet... Och till slut är det bara en smäll i huvudet som kan rädda läget...


Underhållande och intressant. Richard Widmark som Skip, och Thelma Ritter som gatuförsäljaren/snitchen Moe är fenomenala. Och i synnerhet scenerna i stadens undre liv där småtjuvar och förfalskare är ömsom rädda och ömsom kaxiga är underbara.

#223 Maîtresse

Maîtresse, 1976. Regi av Barbet Shroeder, manus av Barbet Schroeder och Paul Voujargol.

Efter att ha dissat två klassiker på raken så har vi, tryggt nog, en film som inte är så poppis. I en av huvudrollerna så har vi den idag sjukt vinpimplande Gerard Depardieu, som enligt egen utsago dricker upp till 14 flaskor om dagen, pas mal! Här är han dock lite mer nykter(eller åtminstone hans karaktär Olivier) så han går omkring stan med sin slemme kompis Mario (André Rouyer). De försöker hustla lite pengar genom att sälja konstböcker som kompisen har lurat till sig. Hos en de knackar på hos gör de senare ett inbrottsförsök och upptäcker då en hel våning full av BDSMgrejer och personer av alla de slag. Olivier hamnar raskt i en affär med kvinnan in charge, the maitresse (eller dominatrix som de ju också kallas för). Hon glider omkring med sina kunder och piskar och torterar dom på löpande band. Efter en stund får hennes nya boyfriend vara med på äventyren. Men en komplikation är att han verkligen är en ganska vanlig snubbe, som egentligen tycker att allt de håller på med är ganska galet. Dessutom så blir han ju svartsjuk då hon klär sig i latex från topp till tå och går in till olika plågade män.

Filmen är väldigt... grafisk, man får se ganska långa pass av hennes dominansövningar framför (frivilligt) plågade män. Hon piskar hårt och i en scen liksom spikar hon en killes snopp fast på en bräda - så nej, inte den perfekta familjefilmen. Ändå tycker jag den delen är intressant, och det hade varit kul att få förstå mer kring vad som driver folk att vilja betala för att vara med på sådana övningar, men det fick man inte någon större förståelse för i Maîtresse. Dominanser och spelet kring det växlar mellan henne och hennes kunder och i andra hand hennes kärleksrelation. För i kärleksförhållandet så har hon pengar och en lyxig livsstil, men för att balansera detta så har de andra typer av maktspel i sin vardag, där han låtsasvåldtar henne i olika situationer- så nej, inte den perfekta familjefilmen.  För att göra filmen så hade de en riktig Dominatrix som visade lite olika tips och alla klienter (inklusive han som fick sin snopp spikad) "spelas" av hennes riktiga kunder.

Den är till viss del intressant, men jag kände inte riktigt att jag kom in karaktärerna på livet särskilt mycket. Ibland kändes det nästan som att Barbet Shröder inte riktigt hade en plan för hur han skulle få ihop allt, för vissa scener (när man får se slaktandet av en häst), kändes lite out of Place. Intressant inblick men ingen toppfilm...

#222 Diary of a Country Priest

Diary of a Country Priest eller Journal d'un curé de campagne, 1951. Regi av Robert Bresson, manus av Georges Bernanos och Robert Bresson.

Ibland undrar jag hur urval av filmer till Criterion går till när det är två filmer på rad där huvudkaraktären har magcancer. Det känns ju som ett ganska kasst tema att köra på men kan ju också vara en slump? Här har vi en präst (Claude Laydu) med ångest som får en ny församling, folk verkar inte så intresserad av hans kall och han har ont i magen. För att bättra upp magen och för att vara skärpt så har han gått över till en diet på endast torrt bröd och rödvin. Nära kyrkan bor de en adelsfamilj som vår präst siktar in sig på. De har ett snurrigt liv där pappan har en affär med guvernanten, dotter är bitter på pappan och mamman är bara bitter och ledsen för att hennes son som dött några år senare. Dessa är de enda prästen satsar på, och åker emellanåt till sin gamla prästmentor som klagar på honom.

Butter

rande butter

Jag vill gilla sånt som ska vara bra, och denna är ju så hyllad. När man googlar recensioner så är det ju bara maxbetyg. Men jag fick ingen andlig upplevelse, jag fick en uttråkad upplevelse. Vår präst har en konstant ångest men jag blir liksom inte så smittad eller påverkad av den, vilket är synd, eftersom delad ångest är bra ångest! Istället blir jag bara sur på hans konstlade sätt och tråkiga utmaningar, det enda som jag tyckte vara lite kul var hans vin och bröd-diet, men jag vet, det ska inte vara kul. Det ska vara en själslig resa som för mig närmare Jesus och/eller fransk filmhimmel. Sedan är ju skådespelarstilen som Bresson kör med där alla ser lite nollställda ut är inte så kul. Vår kära präst, Claude Laydu, går genom hela filmen som en trött ångestrobot. I verkligheten var han tydligen ganska livlig och var programledare för en tv-show för barn. Bressons teori var att skådespelare var "modeller". Han krävde att de inte skulle agera, och upprepade tagningar gång på gång för att ta bort synliga tecken på "skådespel". Så med en teori, tid och mycket pengar för att köpa filmstock för så kan man uppnå den berömda Bressonstilen, ut och pröva alla filmkids!

Nu fick jag ju faktiskt en rejäl konstupplevelse av Au Hazard Balthazar, så jag har inte helt gett upp på Bresson, bara på denna filmen, på gud och på bilden av mig som fullfjädrad kulturman. 

#221 Ikiru

Ikiru eller Att leva, 1952. Regi av Akira Kurosawa,, manus av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto och Hideo Oguni.

Nu bara regnar det klassiker över mig! Ikiru ska ju vara en av Kurosawas  absolut bästa filmer och vilar på en fin 127:e plats över världens bästa filmer i Sight and sounds lista från 2012.

Här har vi inga samurajer eller Toshiru Mifune så utgångspunkten är lite annorlunda än vad man är vad vid, men vad gör det med en så fin start. Kanji Watanabe(Takashi Shimura) sitter i väntrummet med magont, när han kommer in får han reda på det han fruktar som mest, magcancer. Med bara ett halvår kvar att leva så fryser han till. Sedan börjar en (över)tydlig berättarröst som säger att Watanabe har kastat bort sitt liv på att vara tråkig, eller till och med själsligt död. På jobbet är han nämligen en trött administratör på stadskontoret som inte bryr sig om något, varken kollegor eller bekymrade medborgare som kommer och klagar över trasiga avloppsrör eller sunkiga lekplatser. Så snabbt någon kommer och säger något så vidarebefodrar han och hans mannar ärendet till några andra i den anonyma byråkratisamhället. Men nu, med en dödsdom över sig så kan det inte fortsätta. Desperat söker han sig ut till nattklubbarna för att hitta lycka, men nej, damerna där är giriga och spriten dövar inte smärtan. Sedan kommer han i kontakt med en ung tjej från jobbet, hon är glad, spontan och livligt. De har ingalunda någon romans utan Watanabe är med henne mest för att få hennes energi och hon är med honom för att han bjuder henne på mat och grejer. Sedan tröttnar hon och han är ensam igen, trist. Men då händer det, han hittar sin stora passion, genom att äntligen göra sitt jobb. Han bryter igenom byråkratin och lyckas få igenom bygget av en liten park. Sedan dör han. Alla pratar och minns hans hjältedåd i minst 40 minuter. Boende kommer och gråter vid hans grav, och alla byråkrater lovar att bli bättre människor.

Inga zombies i Ikiru, bara övertydliga berättarröster

Insikter

Miki Odagiri är perfekt i rollen som den glada tjejen Toyo

Nu har jag redan tjatat om berättarrösten (och jag gillar ändå theatrical version av Blade runner bäst), överlag hade mer subtilitet gjort det här mer relevant för mig. Ett annat exempel är när han får sitt uppvaknande att bygga en park så sjunger hela restaurangen Happy birthday... Vad som däremot hade fått varit lite tydligare är hans karaktärsförändring, för då han är sitt nya jag ser han och agerar han på ungefär samma sätt. Jag vet inte riktigt hur Takashi Shimura lyckas med att spela över hela tiden trots att han är ganska tillbakadragen. Det är nästan som att han spelar en arketyp mer än en riktig karaktär. När Watanabe väl är död så blir han så himla hyllad av boende och kollegor, helt oklart varför. När firade du någon på statskontoret för att de byggt en småtrist park som du tjatat om i 10 år? Inte så ofta gissar jag. Själv blev jag inte så imponerad heller, ja menar det var ju inte  så att han gjorde något stordåd, utan jobbsmet i 30 år och sedan gjorde vad han skulle i 6 månader. Så tematiskt var filmen mest som en Carpe diem tatuering, sann men ganska ointressant...

Fina saker fanns dock, som relationen med sonen som var ett ärr som aldrig lyckades läka och Miki Odagiri var ju också jättefin som Toyo(man kan anklaga henne för att vara väl infantil men jag tyckte det funkade, och då funkade det). Jag ville ju verkligen tycka om denna men det blev bara ett:

#217 Tokyo story

Tokyo story eller Tôkyô monogatari, 1953. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kôgo Noda och Yasujirô Ozu.

Tokyo Story är ju en sådan riktig rackabajsare som alltid brukar komma högt på listorna över bästa filmerna genom tiderna. Den blev etta i Sight and Sounds topplista 2012 (där regisörerna röstade) och The guardian är satte den som sin nummer fyra. Så med tanke på det så känns början förvånansvärt ordinär. För på ytan händer det inte så mycket, det är två farföräldrar som besöker sina barn, och barnbarn i Tokyo, där de ska bo ett par veckor. Dom är på gott humör och barnen är artiga men man får mer och mer intrycket att barnen ser dom som ett projekt att ta hand om, ett problem som ska lösas. Deras barn har sitt livspussel och farföräldrarna försöker så mycket som möjligt att inte rubba cirklarna men hamnar ändå på något sätt i vägen. Gammelpappan(Chishu Ryu) sitter en kväll med sin kompis som klagar över att man vill träffa sina barn men att dom inte riktigt vill träffa en tillbaka, vilket känns jobbigt och förnedrande, men pappan bara nickar, han vill själv inte riktigt sätta i ord det han känner. Barnbarnen säger mest bara hej och surar, generationsklyftorna är verkligen avgrundsdjupa, alla har sitt.

Inte ens när det är själva så dissar de sina barn utan säger mer sammanfattande att "Children don't live up to their parents' expectations. Let's just be happy that they're better than most."... Den enda som verkar ha tid och vilja att vara med dom är Norika(Setsuko Haro) som är deras döda sons änka(filmen utspelar sig efter andra världskriget). Noriko ler hela tiden, hon är vänlig och empatisk och man kan bara skönja hennes depression i små subtila portioner, som då gammelmor Tomi (Chiyeko Higashiyama) verkar snappa upp och försöker få henne att försöka gifta om sig:
Tomi Hirayama: You may be happy while you're still young. But as you become older, you'll find it lonely.
Noriko: I won't get that old, so don't worry.

Noriko är alltid "glad"

Vafan pappa, är du full!

Ungarna är griniga

På väg hem blir Tomi sjuk, och dör efter en natt. Då blir det barnen så får resa till föräldrarna, dom packar med sig sorgkläder och verkar berörda och ledsna. Men efter middagen börjas det "Kyoko, did mother still have her summer sash? I'd like it for a keepsake. Is that alright with you? And that linen kimono she used to wear in summer? I want that too. You know where it is? Can you get it out?". Pappan bara sitter och kommer med små artiga nickningar och trevliga kommentarer om sommaren och våren. Strax måste barnen åka tillbaka och han är ensam någon dag med Noriko och deras ogifta dotter Kyoko som försöker bearbeta sina syskons beteende: 

Kyoko: [after the rest of the family had left] I think they should have stayed a bit longer.

Noriko: But they're busy.

Kyoko: They're selfish. Demanding things and leaving like this.

Noriko: They have their own affairs.

Kyoko: But you have yours too. They're selfish.

Noriko: But Kyoko...

Kyoko: Wanting her clothes right after her death. I felt so sorry for poor mother. Even strangers would have been more considerate!

Noriko: But look Kyoko. At your age I thought so too. But children do drift away from their parents. A woman has her own life, apart from her parents, when she becomes Shige's age. She meant no harm I'm sure. They have to look after their own lives.

Kyoko: I wonder: I won't ever be like that. Then what's the point of family?

Noriko: But children become like that, gradually.

Kyoko: Then... you, too?

Noriko: I may become like that in spite of myself.

Kyoko: Isn't life disappointing?

Noriko: Yes, it is.

Och där någonstans landar det.... Stilen är klassisk Ozu med stillsamma tagningar från sitt-/knähöj. Det var faktiskt bäst att titta på filmen liggande för då hamnar kameran precis i tittarens position :) En kameraåkning var det faktiskt vilket ju var en mer än vanligt. 

Det tar en stund att komma in i sådana här filmer, starten är ingen actionfest precis. Så man kan väl säga att Ozu är en acquired taste, och det gäller att man är tålmodig och fokuserad när man tittar, för de stora skeendena händer ofta ganska subtilt. Fint.