#178 Mitt liv som hund

Mitt liv som hund eller My life as a dog, 1985. Regi av Lasse Hallström, manus av Reidar Jönsson, Lasse Hallström, Brasse Brännström och Per Berglund. Baserad på boken av samma namn av Reidar Jönsson.

Ah, det känns skönt att det inte görs så många sådana här nostalgiska växa-upp-under-50-taletfilmer längre. För det är vad Mitt liv som hund i huvudsak är. Man ska minnas tillbaka till var man var när Ingo slog Floyd eller mysa i hur gamla brödrostar såg ut... Nu är jag ju lite taskig, för det finns lite bra grejer här också- och då i synnerhet i början då Ingemar(Anton Glanzelius) och hans bror håller på att bråka kring sin tuberkulos-sjuka mor(Anki Lidén). Grabbarna har den där kombinationen av att vara extremt lättsårade och totalt okänsliga för andras känslor som jag ibland känner igen från mina egna barn. Mamman får mycket riktigt psykbryt efter en skrikig brottningsmatch som slutar med filmjölk över hela golvet. Barnen får då (tillfälligt) bosätta sig hos var sin släkting. Ingemar hamnar då ute på landet i ett nostalgiskt 50-talssamhälle där alla är käcka och rejäla.

Småbyggdglädje

Ingemar blir lite tuttrött

Han bor då i ett mysigt Småland som har en massa härliga original som liksom är knäppa på lite olika carpe diem liknande sätt. Själv är Ingemar (och Lasse Hallström) väldans intresserad av nakna tjejer i olika åldrar. Ingemar klättrar på tak för att se Berit (Ing-Marie Carlsson) naken under en skulptur och filmen har också ett par nakenscener på den 14-årige Saga (Malinda Kinneman) som känns omotiverade. Annars är just Ingemars och Sagas relation ganska så fin, där Saga liksom slits mellan av att vara en av grabbarna och att bejaka sin tjejighet(På slutet går hon all in på att vara Madicken-tjej - Jordan Peterson jublar säkert).

Men det idealiserade på-landet-samhället blir för mig bara en ganska tunn soppa som inte når mina hjärtestråkar...

Suck, det här ska ju vara livsbejakande och så, men jag köper inte riktigt paketet. Början är fin-fin men helheten blir bara ett:

#177 The Lost Honor of Katharina Blum

The Lost Honor of Katharina Blum eller Die verlorene Ehre der Katharina Blum eller Katharina Blums förlorade heder, 1975. Regi av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, manus av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, baserad på boken av Heinrich Böll.

Katarina (Angela Winkler) träffar en snygg kille, Ludwig (Jürgen Prochnow) på en fest och tänker "kör till"! De dansar nära och han sover över hos henne, morgonen efter stormar polisen hennes lägenhet. Mannen hon hade en fling med var tydligen efterlyst som livsfarlig brottsling. Polisen köper inte alls att han bara var någon hon hade träffat då, och sakta men säkert börjar hennes liv förvandlas till en mardröm. Pressen verkar tillsammans med polisen vara helt laserfokuserade på att förstöra hennes liv - varför är lite oklart (de är helt enkelt onda förstår man lite senare). Så polisen rycker henne i håret och pressen fyller löpet med påhittade nyheter om henne. Jahapp.

Trotts att Ludwig har ställt till det för stackars Katarina så blir hon mer och mer intresserad av honom och gör allt för att få träffa honom, men då det inte går, och pressen trycker på henne med den ena sagan efter den andra...

En fantastisk polsk poster som verkar vara gjord av någon som inte sett filmen(!)

Polisen bevakar på nära håll

Till slut pressas hon och de nära henne till att bli samhällsfientliga och farliga. Kanske är det så att illa behandling av oskyldiga kan skapa... terrorister?

Filmens tema kom av Heinrich Bölls egenupplevda behandling av Bild-Zeitung och här får han alltså leva ut någon slags hämndfantasi...

Annars är stämningen och färgerna gråa och lite misäriga utan att man riktigt känner med det. Nah, den enda som klarar sig med hedern i behåll är den sköna, lite obehagliga polisen Beizmenne(Maria Adorf). Annars var Katarina Blums förlorade ära lite tråkig, hon må ha förlorat sin ära hos pressen och polisen men det cineastiska intresset tappade hon ganska raskt även hemma chez Filmfrommen...

#176 The Killers

Oh, idag är det en specialare med tre separata mördare till priset av en. Först ut h

The Killers eller Hämnarna, 1946. Regi av Robert Siodmak. Manus av Anthony Veiller, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Början är helt fenomenal då Orson Welles-kopian Max (William Conrad) och hans buttra kollega Al (Charles McGraw) kommer in på en liten diner. De försöker beställa middag men det enda som verkar finnas är Bacon, ägg och skinka. Ganska snart förstår man att de är filmens killers (eller en del av dom...) Vi vet inte riktigt mycket om dessa två, utöver det faktum att de är iskalla mördare och att de är raska med bitska kommentarer om varandra och om personalen och gästerna.  Al och Max är både obehagliga och coola, och jag skulle vilja se ännu mer av dom.

Kameraarbetet är snyggt och stämningen eskaleras sakta upp, tills det visar sig vad de egentligen är ute efter- döda The Swede. Någon springer ner till honom och varnar men han orkar inte ta sig upp ur sängen, han är för trött för att gömma sig mer- come what may... När mördarna kastar sig in i hans rum och pangar så liggar han där och tar emot slutet såsom det kommer.

En försäkringsman(Jim Reardon) försöker bena ut vad som har hänt så livförsäkringen ska komma till rätt person och utifrån utredningen nystas det ena efter det andra upp. The Killers är förvånansvärt lik Citizen Kane i uppläget då den består av ett gäng tillbakablickar från olika perspektiv i "svenskens" liv. Man får följa hans boxningskarriär, hans kärlek till först Lilly(Virginia Christine) och sedan hans totala besatthet med Kitty (Ava Gardner). Tempot är högt, skådespeleriet är snyggt, speciellt kring filmens skurkar. Burt Lancaster som Ole 'Swede' Anderson har lite svårare då hans roll inte är riktigt lika utmejslad.

Boxarkungen

Det är svårt att ta sig ut ur Ava Gardners klor...

Ava Gardner som spelar Kitty är en klassisk film noir-kvinna som först förför för att sedan förinta vår stackars swede. Hon är mjuk som sammet på utsidan och hård som sten på insidan....

The Killers är spännande och snygg och får ett välförtjänt:

The Killers eller Hämnarna, 1964. Regi av Don Siegel. Manus av Gene L. Coon, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Jag skrev i om förra Killers att jag ville ha mer av själva mördarna, så here we go. Här är mördarna den ärrade Charlie (Lee Marvin) och den unga Lee (Clu Gulager) som, efter mordet, forskar vidare i fallet för att snoka åt sig en gömd skatt. Bra jobbat med upplägget liksom! Men sedan börjar återblickarna, som i denna version bara är två och de är långa och dötrista, i synnerhet de evighetslånga scenerna där Johnny (John Cassavetes) blir kär i den bleka Sheila (Angie Dickinson). Dessutom verkar alla scenerna vara inspelade i en trång studio vilket känns lite B. Och scenen hade funkat klart bättre med Ava Gardner som kan få en karl runt sitt finger på några sekunder istället för ändlösa dejter där kärlek sakta växer fram.

Känns detta som ett kul par? Nej, det är inte ett kul par. 

Jag ville se mer av er!

Tur för filmen att Charlie och Lee är såååå bra. De är grymma, retsamma och coola i någon slags omöjlig mix. Om filmen bara hade haft dom på äventyr så hade maxbetyget kunnat vara inom
räckhåll, men nu blir det bara ett: 







The Killers eller Hämnarna, 1956 Regi av Andre Tarkovski, manus av Alexandr Gordon, Irina Makhovaya & Andrei Tarkovsky, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Sista Killers är en studentfilm på filmskolan och Tarkovskis debut (om man nu kan kalla en studentfilm för det). Den är till mångt och mycket en variant av första kvarten på versionen från 1946. Det finns dock några små fina grejer i den som visar lite löfte, men det känns lite väl mycket som en kuriositet för Tarkovski fanboys...

#175 Fear and Loathing in Las Vegas

Fear and Loathing in Las Vegas, 1998. Regi av Terry Gilliam, manus av Terry Gilliam, Tony Grisoni, Tod Davies och Alex Cox. Baserad på boken av samma namn av Hunter S. Thompson

I amerikanska filmer så får man, enligt mig, en klart mer drogliberal inställning än i Sverige. Att ta en joint och "get high" verkar vara en mer integrerad del av samhället, och för all det ett bra tillfälle att få in lite humor och drama i en film eller serie. Och om droger tar huvudrollen i en berättelse så är temat nästan alltid utifrån tjuv-polis-vinkeln. Inte här, här har vi istället drogernas påverkan på journalisten Duke (Johnny Depp) och hans advokat Gonzo (Benicio del Toro). Redan i första scenen så har de tagit något och sedan blir det bara värre och värre.

 We had two bags of grass, seventy-five pellets of mescaline, five sheets of high-powered blotter acid, a saltshaker half-full of cocaine, and a whole galaxy of multi-colored uppers, downers, screamers, laughers... Also, a quart of tequila, a quart of rum, a case of beer, a pint of raw ether, and two dozen amyls. Not that we needed all that for the trip, but once you get locked into a serious drug collection, the tendency is to push it as far as you can. The only thing that really worried me was the ether. There is nothing in the world more helpless and irresponsible and depraved than a man in the depths of an ether binge, and I knew we'd get into that rotten stuff pretty soon.

För Gonzo och Duke är inte bara "lite höga" de är helt sneda, galna och med en helt skruvad verklighetsuppfattning. Ibland är de båda två helt borta (oftast), och ibland är en av dem lite mindre skruvad och blir då raskt irriterad över sin paranoide-hallucinigene vän...

Lägg till bildtext

Inför inspelningen så hade Depp en flerårig mailkontakt med Thompson som genom ett mirakel fortfarande levde då filmen spelades in (han dog 2005 vid 67 års ålder) - allt för att hitta rätt ingång till karaktären. Och skådespeleriet från Depp och Del Toro är fenomenalt bra, de är roliga, skrämmande, paranoida och i olika grad av hänförelse genom filmen. Jag har ju sett den innan men tyckte nog den hade växt med omtitten, det är verkligen en häftig upplevelse och Fear and Loathing in Las Vegas slår också något slags rekord i att trasha hotellrum.

Det finns också ett flertal kommentarer kring det amerikanska samhället och man får nästan lite intrycket av att droger var det enda sättet för Hunter (här Duke) att hantera att  60-talets löften aldrig egentligen förändrade något.  Vilket som- underhållande och visuellt festlig-

#174 Band of outsiders

Band of outsiders eller Bande à part eller En Rövarhistoria, 1964. Regi av Jean-Luc Godard, baserad på en romanen Fool's gold av Dolores Hitchens.

Odile(Anna K) är en naiv, lite korkad tjej(I Godards filmer har alltid tjejerna rejält lägre IQ än killarna) som jobbar som Au pair hos ett rikt par i utkanten av Paris. På en engelskakurs möter hon de två Hollywood-brottsfilmsknarkande snubbarna Franz(Sami Frey) och Arthur(Claude Brasseur). Snabbt lägger de tre fram en ambitiös plan att råna hennes snobbiga arbetsgivare.

Men allt är inte så rättframt, det blir både dans och diskussioner på caféer, kyssar på parkeringsplatser och trams i olika omfattning. Än en gång har vi en Godardfilm som är baserad på någon annans verk, vilket gör att vi klarar oss utan långa filosofiska inlägg som mest handlar om att han vill visa att han har läst jättemånga böcker- och det är ju bra.

Godard är här också rejäls betuttad med de olika filmiska kvalitetersna som han konstant uppmärksammar. Både med referenser till en massa amerikanska (B-)filmer men också med en hel del brott mot fjärde väggen, exempelvis frågar Odile några gånger kameran iställer för kompisarna kring vad som ska bli nästa steg (insert genusanalys). Det finns också lek med teknik (avlägsnande av bakgrundsljud under "en tyst minut" på kaféet) samt med en voiceover som försöker beskriva färgerna(filmen är svartvit) och antyder att det ska komma en "[Cinema] scope sequel".

I slutändan är detta Godard-light, vilket är bra för mig. Den har många bra idéer, tonvis med fransk-amerikansk charm och funkar bra att följa med i.

Fin kafédans

Världsrekordförsök i att se klart Louvren

Le crime

Kanske jag och Godard kan vara vänner ändå, är det jag som har förändrats till en outhärdlig kulturman eller är vissa av hans filmer bra på riktigt? Jag är fortfarande på "the fence" gällande det men är redo att forska lite mer i frågan.

#173 The Life and Death of Colonel Blimp

The Life and Death of Colonel Blimp, 1943. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger. Baserad på serien Blimp av David Low

Filmen hade premiär 1943, mitt under brinnande kriget och Churchill och krigsministeriet arbetade för att få den förbjuden men lyckades endast förskjuta premiären och när den väl visades i USA så var 90 minuter (av 163) bortklippta. Vadan denna oro kan man fråga sig - men mer om det sedan.

Filmen baseras på en serie om en gammal överste som är världsfrånvänd och gammeldags, som med sin valrossmustasch och stockkonservatism står för allt den nya generationen har fått nog av. I början av filmen sitter då alltså generalen Wynne-Candy(Roger Livesey) på badhuset och jäser då en ung officer kommer in och tar honom som fånge i den stora krigsövningen. Han blir rosenrasande. "The war starts at midnight!", men den unge förstår inte- 1943 gäller inga regler längre då nazisterna står för ett nytt, existenisiellt hot. Han antyder att en gammal fet general inte borde bada och istället vara på tårna, varpå slagsmål utbryter...

"You laugh at my big belly but you don't know how I got it! You laugh at my mustache but you don't know why I grew it!"

Kameran glider fram längst vattnet i badhuset och plötsligt är vi 40 år tillbaka i tiden då generalen var en ung, nyligen dekorerad soldat från boerkriget som väntar på jobb. Och under nästan tre timmar får vi följa den idealistiske unge mannens resa från ung-och-framåt till gammal och avdankad relik. Tillbakablickarna är främst runt sekelskiftet, under första världskriget och början av andra världskriget.

I en av de första scenerna blir han utmanad på duel mot en tysk efter att ha förolämpat tyska armen. Upplägget till duelen är som vacker militiär koreografi där soldaterna följer olika pompösa förberedelser tills duellen ska börja- och här är en av flera vackra partier med den äldre tidens soldater som man förstår att den gode översten drömmer sig tillbaka till på sina äldre dagar. Alla är eleganta, pompösa, chivalreska och artiga. Duelen kämpas mot en tysk officer Theo Kretschmar-Schuldorff (Anton Walbrook) - och efter duellen hamnar kombatanterna på samma sjukhus och blir goda vänner genom världskrig och mellankrigstid.

Serien

Ung och framåt

Gammal och konservativ

Filmen restaurerades ordentligt 2012 med sponsring av bland annat Martin Scorsese. Fotot är verkligen magnifikt, färgerna lyser och bildkompositionerna liksom flyter fram så snyggt. Stämningen är på något sätt både humoristisk, nostalgisk och sorglig. Jag som brukar klaga på långa filmer vill att den aldrig ska ta slut.

Vad var det då som Churchill och krigsministeriet var så rädda för? Antagligen för förlöljigandet av en man vars liv följer ett imperium på fallrepet. Samtidigt känns det lite överdrivet för det går inte att säga något annat än att The Life and Death of Colonel Blimp hyllar både England och motståndet. För även om Blimp på slutet är en rar gubbe så har han många ess i sin rockärm, och kanske en kombination av gammalt och nytt kan vara det som räddar landet...?