Årets topp

Ja, det är ju alltid klurigt att sammanfatta filmåret-2017 innan man hunnit sett det man borde - Och vad som skaver mest är The Florida Project, Coco och Phantom Thread som säkert kan göra bra placeringar i listan då de är tittade.

Vad som är lite pinsamt är ju den starka amerikaniseringen av topp-10, till nästa år ska jag bli bättre på samtida fransk, japansk och svensk film! Och man skulle nästan kunna tro att filmfrommen bara ser film from men då bara 2 av 10 av filmerna har kvinnlig regissör.

Vad är då 2017? I min syn utgår jag ifrån IMDB-året, så ödestyngda The death of Louis XIV och Moonlight kommer följaktligen inte med här utan i en uppdaterad 2016-lista...

10. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (Martin McDonagh)

Francis Mcdormand är obönhörlig i en stark film som trots vissa dalar ändå har mycket gott på plussidan. Starkt och lite skruvat om vredesfyllda människor på landsbygden.

9. Mudbound (Dee Rees)

Om rasfrågor och patriarker i amerikanska södern. Ett fint Netflix-fynd som både är gripande och visar på hur djupt våra tveksamma värderingar biter sig ner i kropp och själ..

8 Thor Ragnarök (Taika Waititi)

Äntligen en lite mer festlig Marvelfilm! Skönt med något publikfriande och charmigt som inte tar sig själv på för stort alvar. 

7 OKJA (Joon-ho Bong)

Fin ET-uppdatering med veganagenda, mysig!

6 A Ghost Story (David Lowery)

Långsam, meditativt och vackert om att inte kunna släppa kärlek. Trots att huvudkaraktären är ett spöke i ett vitt lakan så känns det "på riktigt" hela vägen.

5 Good Time (Benny Safdie, Josh Safdie)

Pattinson tar upp skådespelarmanteln på ett storartat sätt. Gripande, mörkt och spännande. Klart roligare än sökta baby driver...

4 Get Out (Jordan Peele)

Modern slavhandel med inslag av The Lobster. Smart, skrämmande och intressant.

3 Lady Bird (Greta Gerwig)

Åh! Fin-fin skildring av livet som 17-18åring. Både rolig, mysig och fin om uppbrott och det lite klyschiga temat att-hitta-sig-själv.


2 Columbus (Kagonada)

Nästan en kusin till Lady Bird i många avseenden men lite mer lågmäld. Arkitektur, lite kärlek, identitet och skönhet. 

1 Mother! (Darren Aronofsky)

Var och är ganska så polariserande film, men jag är lite av en fanboy. Ideer och koncept drivs fram så snyggt och även om några allegorier kanske går över huvudet på mig så är helhetsintrycket årets främsta filmupplevelse för mig.

Hetaste bubblare: The Square, Loveless, Dunkirk, The Killing of a Sacred Deer och Battle of the Sexes

#156 Hearts and Minds

Hearts and Minds eller I frihetens namn, 1974. Regi och manus av Peter Davis.

Hearts and minds är en obönhörlig upplevelse, som med fakta och kompetens driver fram till sin poäng kring vietnamkriget, dess mening och dess offer. Peter Davis intervjuar presidentrådgivare, politiker, soldater, bönder och en massa andra och varvar med bilder på kriget och dess effekter. Och filmens kommentatorspår vet också när man ska vara tyst, som när man ser bombernas planlösa färd från högt i himlen till en mark där människor bor och försöker överleva.

En faktor som gör filmen bra är tajmingen(precis i slutet av kriget, då mpnga aktiva är i ett lite mer reflekterande läge) och USAs dåvarande presspolicy villket verkar innebära att (kritisk) press får tillgång till alla möjliga generaler, soldater och dignatärer- medans nuförtiden verkar allt mer uppstyrt (på ett negativt sett). Dokumentären består till ganska stor regelrätta intervjuer men varvas också med propagandeklipp och inklippta spelfilms-scener som visar en idealiserad bild av soldaterna och vad USA står för (eller vill tro att de står för).

En man har förlorat sina barn i en bombräd över hans by

En före detta krigsfånge åker runt med en gäng patriotiska tal

Befällhavare för södra vietnam: Westmoreland: "The orientals don't really value life as we do"

I början visar man på den storögda, nästan lite naiva världssynen USA hade kring nationsbyggande och sprida fred i hela världen efter att ha besegrat onda nazister och fanatiska japanar. Men sedan kom ju kommunistskräcken och paranoian som liksom förlamade politikernas logiska förmågor. 

Ibland blir det lite plakatmässigt när man går från känslomässiga begravningar av vuxna och barn, där anhöriga bara bryter ihop totalt till sina anhörigas kistor till militärer som pratar om att vietnameser inte värderar liv lika mycket som amerikaner. Till obehagliga soldater som säger saker i stil med "for some killing is just a job, others enjoy it, I enjoy it a lot!"

Själv blir jag trött på amerikanska soldatföräldrar eller republikaner i allmänhet som konstaterar "thats the price you have to pay for freedom" - vilket ju antyder någon slags korrelation mellan krigsbrott i u-länder och frihet hemma.-Villket det ju sällan finns någon som helst grund för. 

Gripande och fint, tackar criterion!

#157 The Royal Tenenbaums

The Royal Tenenbaums, 2001. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Owen Wilson.

1998 släpptes Rushmore och Tenenbaums släpptes följaktligen tre år senare och man undrar ju lite vad det var Wes Anderson ville med denna? För The Royal Tenenbaums har väldigt många likheter med Rushmore och då inte bara i form av estetiken men också i teman som generationsklyftor, äventyrliga äldre män som lär yngre män att njuta av livet, unga genier, akademiker och överambitiösa teateruppsättningar.

Tenenbaumerna upptar ett stort hus i ett idealiserat-drömlikt New York. Huset rymmer utrymmen för varje personlighet i familjen som på flera sätt verkar inkompatibla med varandra. Royal Tenenbaum (Gene Hackman), patriarken, lämnade hemmet plötsligt några år tidigare och har sedan dess bott i ett hotell. Hans fru Etheline (Anjelica Huston) har varit hemma med sina tre barn, som var alla underbarn i olika områden men har vuxit upp till neurotiker. Det finns Chas (Ben Stiller), som var en finansiellt geni som ett barn; Margot (Gwyneth Paltrow), som skrev ett framgångsrikt teatermanus, och Richie (Luke Wilson), en gång en tennismästare.

Tidigt kommer då alltså deras frånvarande(och nyfattiga) pappa, Royal, tillbaka till familjen och fejkar en cancersjukdom för att liksom komma in i gänget igen. Det finns också en kärlekshistoria med den adopterade dottern, Margot som placeras lite på en piedestal och som alla grabbarna får jaga kring- inklusive hennes man, Raleigh St. Clair som spelas av en lite bortkommen Bill Murray.

Gene Hackman spelar här Bill Murray från Rushmore som med lite livsglädje och lurigheter försöker få tillbaka sin exfru till sin famn - och bort från Danny Glover.

Fejkcancer med en fejkdoktor

Kymig stämning

När vi ska ta fram material eller presentationer på jobbet så brukar jag säga att man ska inte försöka säga så mycket, för ytterligare varje sak man ska "sälja in" så blir varje enskilld sak svårare att lyckas med. Och här har vi ett stort gäng karaktärer som ska få till en film som både ska vara rolig och dramatisk, och i min bok så lyckas man inte riktigt med något av målen. Det behövs mer skämt eller mer drama, gör ett val Wes - för Tenenbaums är trots sina kvaliteter lite av ett menlöst mittenalternativ...

 Musiken är bra och typiskt 00-hipsteraktig med Simon-Garfunkel, The Shins och Elliot Smith. Lite konstigt var dock Vince Guaraldis Snobben-julskiva som spelas några gånger trots att ingen jul verkar vara i sikte i filmen.

#159 Red Beard

Red Beard eller Akahige eller Rödskägg, 1965. Regi av Akira Kurosawa, manus av Masato Ide, Hideo Oguni, Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa. Baserad på historier av Shûgorô Yamamoto

Jag fattar inte riktigt varför Kurosawa var så fast i samurajtiden, jag menar här har vi ju en film om en liten läkarstation på landet och varför filmen inte får utspela sig i nutid får ingen riktig förklaring. Anyhow, Red Beard är 3.05 timmar lång vilket ju är a lot! Och då filmen är baserade på ett antal historier vore den bättre llämpad som tv-serie än långfilm, för delarna i den hänger inte helt ihop och då blir det lite långrandigt framför skärmen.

Toshiru Mifune spelar den idealistiske gamla doktorn som tar in en karriärfokuserad läkar-streber, Yasumoto (Yûzô Kayama) till sin mottagning. Yasumoto vill egentligen inte vara i fattiga landsbyggden och vill istället bli hov-läkare, men genom rödskäggs mogna vägledning ser han till slut det fina i att hjälpa vanliga människor, typ. Men Yasumoto låter sig inte så lätt humaniseras, han går under nästan halva filmen i sina finkläder och vägrar ha på sig vanliga läkarkläderna.

Det finns två "huvudberättelser", en om Sahachi (Tsutomu Yamazaki) som på sin dödsbädd berättar om sitt olyckliga kärleksliv och ett om hur Rödskägg och Yasumoto räddar en 12-årig prostituerad Otoyo(Terumi Niki) från sin styvmamma som med hjälp av en piska försöker få henne att "underhålla" kunderna. Delen med Otoyo är också den finaste, för under en lång stund är hon så trasig och knäckt och hennes resa till någon slags glädje (som bara kan komma genom att hon också hjälper och ger av sig själv, på hennes villkor) är väldans fin.

Ett snyggt hot till bordellmamman

Rödskägg försöker få Otoyo att äta lite

Red beard blev Korusawas och Mifunes sista film tillsammans, och varför det blev så kan ha lite olika skäl, varav ett var att filmen tog två år att spela in villket gjorde att Mifune fick svårt att få ihop ekonomin. Mifune skulle vara med i en hel del framgångsrika projekt trots att han tackade nej till rollerna som Obi-wan och Darth vader i Star Wars. Korusawa däremot hade det tuffare och gnällde lite på Mifune i pressen för att han var med i den historiskt inkorrekta Shogun.

Red Beard i sig är episk och fin men är också lite spretig och skulle nog släppts som miniserie på Netlix... Sista delen med Otoyo var dock själavärmande och drar upp betyget till en:

#155 Tokyo Olympiad

Tokyo Olympiad eller Tôkyô orinpikku, 1965. Regi av Kon Ichikawa, manus av Kon Ichikawa, Yoshio Shirasaka, Shuntarô Tanikawa och Natto Wada.

1965 var första året OS kom till Asien och berättarrösten är jättestolt och glad över att äntligen få vara med resten av världen. Man följer elden från Grekland till Japan via stora delar av Asien och entusiasmen är på toppnivå, nästan med gråt i rösten konstaterar man att en massa utlänningar kommer till oss, OSS!!! -Vilket ju vara extra kul då man 20 år tidigare var i massivt krig på Hitlers sida... 1965 säljer de också in, åtminstone till mig, att OS kan ses som ett fredsprojekt, en massa idrottare från hela världen (dock inte Kina, Indonesien och Nordkorea) träffas och tävlar i god anda. Lite intressant var att Öst- och Västtyskland tävlade under gemensam flagga, vilket måste varit stort 1965.

Sedan får man följa själva spelen, det är östtyska kulstöterskor som säkert fått en del "vitaminer" då vissa verkar nästan ha fått lite skäggväxt, men sedan fortsätter sporten i en tre timmar lång sammanfattning. Kommentatorn berättar lite extra pedagogiskt om sporter som japaner tycker är lite konstiga (som gång där man går konstigt) och cykling(som japanerna tycker ser väldigt slappt ut). Men annars är det lite fäktning, Barr, frigymnastik, simning, 100 meter med mera, i en väldigt lång stund. Visst är vissa bitar lite..artistiska men det är mångt och mycket en ganska pliktskyldig redovisning kring vem som egentligen vann vilket lopp. Jag bryr mig tyvärr inte alls om det vilket gjorde upplevelsen lite enahanda... Däremot var det ju kul att se att de tävlande var amatörer som märktes mest på maraton (väldigt många gick delar av loppet) och volleyboll (de var ganska kassa.)

Skutta

Och simma

Criterion släppte nu i december en episk OS-box med över 100 timmar(exakt 6253 minuter lång) OS-glädje! Kul för alla ni sportfolks out there med för mig känns boxen som ett naturligt slut på mitt Criterionprojekt- för trots att OS kan vara mäktigt, spännande roligt så kan det också vara alldeles, alldeles jättetråkigt.

#166 Down by law

Down by law, 1986. Manus och regi av Jim Jarmusch.

Hej amerikanska västkusten-konstskola-film! Down by law försöker både vara lite arty och lite på riktigt men lyckas inte riktigt med något, förutom att fotot faktiskt är snyggt, men man hoppas ju på lite mer.?

Down by law cirkulerar kring tre karaktärer som hamnar i finkan, Zack (Tom Waits), Jack (John Lurie) och Roberto (Roberto Benigni). Zack och Jack är casual, coola, attitydiga och småbråkiga medan Roberto är den naiva, lite söta italienaren som inte kan språket med liksom vinner ändå. Jack och Zack är överlag väldigt lika varandra vilket gör att de inte riktigt kommer övverens, medan Roberto är blir lite som gängets maskot som de andra ömson skrattar med och skrattar åt. Som sagt, de hänger i finkan och hamnar till slut på flykt efter att Benigni hitar en "väg ut".

I finkan

Hickan

På flykt

Alltså Down by law försöker vara väldigt cool och har säkert inspirererat en massa pretensiösa indiefilmare runt om USA, men den säger inte så mycket, eller i stort sätt inget. En film behöver ju inte alltid vilja ändra världen eller något, men denna känns rätt så...onödig. Känns inte helt OK heller att all humor kommer från att invandraren är korkad...

Den är dock lite rolig ibland och svart-vita fotot är grant. Jag bjuder på en:

#152 George Washington

George Washington, 2000. Manus och regi av David Gordon Green.



Ser man på, George Washington vann bronshästen på Stocholms filmfestival år 2000, men då flög den ändå helt under radarn för mig. Men vad var då hett år 2000? Terrence Mallick uppenbarligen för i synnerhet i början så kör filmen med liknande släpiga voiceovers och planlösa agerande. Miljön är en fattig stadsdel i en amerikansk storstad och man följer ett gäng barn som håller på att hitta på en massa grejer runt en ganska sliten(och farlig) miljö. Det är lite barnkärlek, lite fattigdom, lite planlöshet, lite allt-kan-hända känsla över det hela.


Filmen centreras mest kring en pojke - George som har en skalskada som gör att hans fontanell inte riktigt har växt ihop, vilket i sin tur har fått som konsekvens att han går runt med en fotbollshjälm på huvudet. Då han genom två händelser både ligger bakom en katastrof och ett hjältedåd måste han bestämma sig för vem han vill vara... typ.

Vem är jag

Varm dag på cement

Ja, det ska ju vara gripande och intressant, och är det också, litegrann. Men emellanåt blir det också ganska långtråkigt. Varken dilemman eller karaktärsskilldringarna tar riktigt fart och en lite lättnadens suck slinker ut då den tar slut...

#162 Man bites dog

Man bites dog eller C'est arrivé près de chez vous, 1992. Regi av Rémy Belvaux, André Bonzel och Benoît Poelvoorde, manus av Rémy Belvaux, André Bonzel, Benoît Poelvoorde och Vincent Tavier.

Det är inte ofta man får se en film som är "banned in Sweden", men here we go. Man bites dog kom ut 1992- samma år som Reservoir dogs och har också en del av det råa våldet - men här med inslag av mediakritik (tror jag). Redan i första scenen så får man se huvudpersonen Ben (Benoît Poelvoorde), som följt av ett dokumentärfilmteam, mörda en brevbärare. Att mörda folk verkar liksom vara ett levebröd och en hobby, han glider omkring och liksom bara skjuter ihjäl någon och begraver den i en havsgrav. Detta kombineras med utläggningar kring arkitektur, skandinavisk konst och snobbiga förortsbor. Dessutom har han olika quizer med filmteamet kring hur mycket ballast man behöver för att sänka ett barn, en vuxen eller en pensionär.

För filmteamet blir under tiden mer och mer engagerad i arbetet och börjar först med att bara lysa upp ett skogsparti för att hjälpa honom hitta och mörda ett barn som sprungit iväg, men sedan blir delaktigheten mer och mer...direkt. De gräver ner lik som flyter upp och gör till och med korta insatser som praoelever i själva grundverksamheten.

Det handlar ju till viss del om uppmärksamhet vilket ganska tydligt framkommer i bilden ovan, och syns man inte så finns man inte. Men det handlar också om hur man inte bara kan observera ondska utan att också bli en del av den- antar jag. Jag blir inte riktigt klok på Man bites dog men blir mer och mer fascinerad ju längre tiden går, det är något i kombinationen av våld, kultur och ett samhälle som bara är en något förhöjd verklighet som gör att det känns intressant hela vägen.

#161 Under the Roofs of Paris

Under the Roofs of Paris eller Sous les toits de Paris, 1930. Regi och manus av René Clair.

Det finns en ide i filmens första kvart om att glida in och ut i olika lägenheter för att få en slags överblicksbild kring Parisierna och deras liv. De första scenernas shot-reverse-shot dialoger kan exempelvis ha den ena karaktäreren filmad som vanligt medan den andra filmas liksom utanför huset. Lite skojigt men dessa grepp överges raskt till att följa "charmiga" Albert(Albert Préjean) som säljer sångtexter, tjejen Pola(Pola Illéry) och den elake Fred(Gaston Modot). För Fred limmar stenhårt på Pola och vill ligga jättemycket, men Pola är lite reserverad så då snor Fred hennes hemnycklar. Hon blir då orolig över att gå hem och blir erbjuden sovplats hos Albert, men Albert vill inte ha någon sovandes hos sig som han inte får ligga med så han surar ut tills det blir så att Pola börjar gråta. Så då får till slut Pola slumra ifred i några timmar. Trots denna tuffa start så blir dom kära men då Albert åker in i finkan så träffar hon en annan, och då blir ju både Albert och Fred sura. Och Albert blir extra sur då Pola har blivit ihop med hans kompis. Men till slut samsas dom, det är ju ingen ide att bli sur över en tjej, n'est pas?

Imponerande Studiobygge

Trots att Albert har en hel del rape-vibbar så är han ändå filmens "sköna snubbe"

Ja, detta var ju varken engagerande eller kul. Dessutom i sådana här halv-stumfilmer (där vissa scener har ljud och andra inte) så vill man ju ha lite roligare kameraarbete i de tysta scenerna, men icke, de var monotona och stela. Filmen var ju dessutom ganska misogyn men det får man kanske räkna med- på engelska översattes den till Under the Roofs of Paris men idag hade den väl kallats för typ Bros before hoes...

#154 The Horse’s Mouth

The Horse’s Mouth, 1958. Regi av Ronald Neame, manus av Alec Guinness baserad på en roman av Joyce Cary.

När jag samlar mina tankar efter att ha sett en film så googlar jag ofta lite info kring den, och denna var ju rekordanonym, det enda jag visste var att den var en bit över 3 timmar - villket ofta är för långt. Men här har vi Alec Guinnes som en vildhjärna-konstnär, men oroa er inte, filmen faller inte in i något manlig geni-träsk. Däremot cirkulerar mycket kring att han vill få betalt genom att stjäla, luras och skapa verk som ingen egentligen efterfrågar- exempelvis målar han en fondvägg av fötter i en adelsmans våning och snor några antikviteter som betalning.

Ensamblen bakom känns som en helhet, ofta i komedier så är inte alla så samspelade så det kan bli en salig mix av olika spelstilar och olika förhållanden till naturalism men inte här - Hästens mun sitter ihop fint!

Ingen riktig hästmun finns i filmen

Först konst och sedan river han ner väggen

Här var ju Alec Guinnes i sitt esse och fyller huvudrollen med bravur, framöves skulle det ju mest bli biroller i storfilmer som Lawrence of arabia, Dr Zhivago och självfallet Star Wars. Äldre brittiska komedier brukar inte riktigt vara min kopp te, så därför är det ju kul att se något som funkar.

#148 Ballad of a soldier

Ballad of a soldier eller Ballada o soldate, 1959. Regi av Grigoriy Chukhray, manus av Grigoriy Chukhray och Valentin Ezhov.

Sovjetisk filmindustri och en stor del av samhället var i krigs-mode en bra bit in i 50-talet tills Chrusjtjovs upptining under 53-58 gjorde att arbetslägren tömdes och möjligheter att för konst och kultur blev lite friare. Man behövde inte längre bara göra social-realistiska dramer som visade de starka arbetarna och de lojala partihövdingarna utan kunde köra lite mer feel-goodfilmer som denna. Men det är ju inte direkt någon samhällskritik här utan vi får följa en ytterst godhjärtad och rar krigshjälte som fått permission för att besöka sin mamma.

Men i början får vi se den enda vägen som går ut från den lilla byn där han växte upp, mamman står där och ser stoisk och moloken ut. Berättarrösten säger att filmen vi får se är en film om en av alla kämparna som drog iväg och ligger begravd som "okänd" långt hemifrån. Då detta öde säkerligen var väldigt vanligt för många ryska familjer så förstår man att man fick göra ett ganska inställsamt porträtt av denna folksoldat. På vägen hem möter han olika sovjeter med olika bekymmer som: ledsen man med amputerat ben, soldat som vill hälsa hem tills in fru, ukrainare som håller på att brinna inne och till sist en bondtjej som råkar ta fel tåg. Kärleken spirar lite men eftersom det är en rysk film så går det inte så bra (sen dör han ju också- fast det är efter filmen). Han ställer så mycket upp för alla som man frågar sig om han nånsin hinner komma hem till mamma, och här blir det faktiskt riktigt fint!

En man av folket!

En charmör av folket!

Filmen har en hel del charm och bra partier, och för sovjeterna var det säkert skönt att kunna diskutera vad krig gör med våra relationer hemma och hur fysiska och psykiska skador, ibland i kombination, kan få tunga konsekvenser(vilket ju borde vara självklarheter).

Både denna och den nyligen sedda The cranes are flying har stridsscener i sig - men helt utan synliga tyska soldater, båda har ett expressionistiskt foto, fruar till soldater som har affärer, patrioter och smitare, tåg och kvinnor som springer bredvid tågen och båda filmer tar också upp en del av eländet som allt förde med sig. Så lite av en trend ser man allt...

#149 Juliet of the Spirits

Juliet of the Spirits eller Giulietta degli spiriti eller Julietta och andarna, 1965. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli, Ennio Flaiano, Brunello Rondi.

Fellini, here we go again. Här regisserar han sin fru, den fantastiska Giulietta Masina i hans första färgfilm. Ramhandlingen handlar om en kvinna som är gift med en filmregissör som inte riktigt ser henne, och dessutom är otrogen med en ung skådespelare. På en seans kommer hon i kontakt med andar och börjar en upptäcktsresa kring sig själv och sin sexualitet, men det är ju inte så lätt då alla omkring henne är livsnjutande fotomodeller. Själv är Julietta en bedårande tant som inte riktigt vet hur hon ska hantera läget, och då en granne försöker få igång en affär mellan Julietta och en stilig ung man så drabbas hon av begränsningar kopplade till sin religiösa uppväxt och katolska skuld.

Allt detta, andarna, hennes skuld och hennes barndom hänger ihop och är berättat väldigt vackert. Drömmar, mardrömmar och minnen vävs ihop till några av filmhistoriens bästa scener, och i synnerhet Giuliettas mardrömssyner måste ha inspirerat Exorcisten som kom ett tiotal år senare.

Strandpromenad

Ta lite frukt, inga konstigheter

Visst är den lite objektifierande och så, men det slår för en gångs skull mot både kvinnor och män så det stör inte lika mycket.Varför jag ändå inte höjer den ännu mer är att första halvan är lite ofokuserad och skulle kunna trimmas lite mer, men överlag är den väldans fin!

#153 General Idi Amin Dada: A Self-Portrait

General Idi Amin Dada: A Self-Portrait eller Général Idi Amin Dada: Autoportrait, 1974. Regi och "manus" Barbet Schroeder.

Ja, filmen säger sig vara ett självporträtt av den jovialiske massmördaren, men det är lite mer komplicerat än så. För visst så försöker inte regissören visa så mycket av samhället utanför utan fokuserar på ett antal intervjuer och scener som Idi Amin vill visa upp, men en voice-over påminner ibland tittarna om diktatorns "resumé". När jag såg att filmen skulle återutges med nytt extramaterial så undrade jag varför, dokumentären är ju inte känd som ett mästerverk. Men svaret kom ganska snart, redan efter en kvarts av Amins lögner, storslagenhet, överdrivna självförtroende, sätt att prata på och låga kunskap så är han nästan kusligt likt Trump.

Ett av mina favoritpartier var när Amin är på en båt och skryter över att han kan få krokodiler att flytta på sig med en jätte-handklappning, och han samlar folk för en demonstration, men när han klappar verkar krokodilen inte reagera, "Ah, he is sleeping". Sedan har vi ju också en skön simtävling som han vinner, men det är ganska uppenbart att de andra tävlande inte riktigt ger järnet. Sedan träffar han militärer och doktorer och kommer med svamliga föreläsningar i områden han inte har någon koll över, vilket ju bara blir pinsamt, men ingen låtsas om det.

The biggest!

Svårt bandnamn att överträffa

Sedan skryter han om att Uganda har världens största elefanter, och han hört talas om att Storbritannien har en lågkonjunktur och startar snabbt en insamling för att hjälpa fattiga britter (enbart för att trolla...).

Så det finns några roliga delar och visst är det intressant men samtidigt ganska enformigt... Svårt detta men jag snålar fram ett:

#151 Traffic

Traffic, 2000. Regi av Steven Soderbergh, manus av Simon Moore och Stephen Gaghan.

Ah, The war on drugs var ju en omtalad grej i början av 2000-talet, men nu verkar det amerikanska samhället bytt strategi till en högre grad av legalisering och medicinskt morfin (primärt för smärtlindring). Men utifrån ett (miss)brukarperspektiv så verkar ju den utvecklingen inte lett till att färre dör av droger, utan tvärtom:

Drogstatistik från USA

Kanske att Traffic(och lite senare kom ju också The Wire med ett liknande upplägg) till viss del inspirerade en förändring av politiken då huvudbudskapet är att all drogbekämpning på större skala är en meningslös cirkus som inte gör någon (positiv) skillnad? 

Vilket som, filmen följer några poliser i USA, en kvinna vars man blivit arresterad för att vara en smugglarboss, en mexikansk polis och USAs drug czar(typ drogbekämpningsminister) och hans familj som får väldigt konkreta drogbekymmer.

Men då man i en film ska följa så många trådar så är det ju lätt att vissa händelser inte riktigt hinns byggas upp, och i Traffic så drabbas i synnerhet Catherine Zeta-Jones karaktär Helena av detta. Hennes resa från vilsen fru med ekonomiska bekymmer tills att hon är på plats i Mexico och revolutionerar smugglingsmetoder går mer eller mindre på en halv minut...

Men det finns mycket fint också, exempelvis samspelet mellan Don Cheadle och Luis Guzman som två bittra och retsamma poliser poliser som tar hand om ett viktigt vittne som spelas av den alltid härlige - och nyligen bortgågne Miguel Ferrer.

Javier (Benicio del Toro) funderar över meningen med allt

Caroline fastnar i Freebasing

Poliserna får lite lemonad av Helena

Mest engagemang verkar Traffic ha för Michael Douglas och hans dotter Caroline(Erika Christensen) som bara lämnar allt för att få en hit till, och även om det är engagerande så går även det spåret lite för snabbt.

Mexicospåret med Benicio del Toro berättar däremot en 'enklare' berättelse och får därför ihop det bättre, men som sagt, vill man säga så här mycket så hade det nog behövts en halvtimme till, och då var filmen redan 140 minuter som det var.

Scenerna i Mexico är filmade med en mer skakig handkamera och har en sepia-toner och scenerna i Washington är mer kyligt blåa. Dessa visuella stick är ganska irriterande och daterande. Jag förstår att man vill guida tittaren så vi förstår var vi är, men vi skulle fatta det utan problem även utan färgtonerna.

Men det finns ändå en hel del fint engegemang och skådespeleriet är verkligen on top.