#123 Grey gardens

Grey Gardens, 1976. Regi av Ellen Hovde, Albert Maysles, David Maysles och Muffie(fint namn!) Meyer.

1974 kontaktade Lee Redzivik Maysles-bröderna kring ett dokumentärprojekt hon ville finansiera. Den skulle handla om henne och hennes mer berömda syster (Jackie Onassis Kennedy) barndom som till viss del utspelade sig hos Bouvier-familjen. Så under arbetet märker filmgänget var den bästa historien finns, nämligen relationen mellan dotter och mor i Bouvierfamiljen. De lämnar raskt Onassis-projektet och börjar på denna film istället. Kvinnorna bor i ett hus tillsammans med sina minnen, tonvis med katter, smuts och ett gäng grävlingar som bor på vinden och matas dagligen. Relationen mellan de båda är en berg-och-dalabana, det finns från dottern en bitterhet över att det var här hon hamnade. Hon skyller sina livs misslyckande på att hennes mamma alltid har dragit henne tillbaka till hemmet. Samtidigt verkar mamman och hemmet ha en intressant dragningskraft på henne, så hennes exil från världen verkar också vara lite frivillig.

Edie spatserar runt medan mamma ligger i sängen och sjunger. 

Hemmet är risigt, riktigt risigt. Det är hål i väggarna och smutsen är påtaglig på alla ytor. Filmteamet började sätta på sig lopp-halsband runt sina vader för att inte få för många kliande bett.

Mor och dotter lever på många sätt i det förflutna då dotterna var någon slags Jet-setmodell och mamman sjöng. Och de tävlar mer varandra i att showa för att få mest uppmärksamhet av dokumentärteamen

Båda har varit med varandra så länge att de liksom glömt bort hur man "ska" bete sig, och det är både befriande, roligt och lite sorgligt att de deras resonemang kring allt från stjärntecken, katter och sångtalanger. 

'Little Edie': Mother, you don't have enough clothes on.
'Big Edie' : Well, I'm going to get naked in just a minute, so you better watch out.
'Little Edie' : That's what I'm afraid of.
'Big Edie' : Yeah, for what, now why? I haven't got any warts on me.
'Little Edie' : But the movie, the movie!
'Big Edie' : I haven't got any warts on me!
'Little Edie' : That isn't the point, mother darling.

'Little Edie' : ...It's very difficult to keep the line between the past and the present... Do you know what I mean...?

'Little Edie' : "The Libra husband is not an easy man to please. The monotony of domesticity is not to his liking, but he is a passionate man, and a respecter of tradition."

Kort efter dokumentären kom ut så dog 'Big Edie' och 'Little Edie' blev snabbt något av en kultfigur, och hon satte upp en sångföreställning i New york. En TV-version gjordes också 2009 med Jessica Lange och Drew Berrymore.

#122 Salesman

Salesman, 1969. Regi av Albert Maysles, David Maysles och Charlotte Zwerin.

Jag jobbade själv som telefonförsäljare/insamlare på cancerhjälpen i början på 90-talet och sedan som opinionsundersökare på SKOP. Speciellt på SKOP var det hårda bud, fick man tre "kunder" som inte ville svara på sina intervjufrågor fick man helt enkelt gå hem, utan lön. Detta ledde följaktligen till att folk ibland hittade på vilket parti som de icke-svarande röstade på på, så det var nästan surrealistiskt då man kunde se tidningsrubriker att vänstern hade gått upp då man visste att det var Nicke och den svartklädde som ett par dagar innan satt V på ett antal icke-samarbetsvilliga medborgare...

I Salesman, som för övrigt var en av Quentin Tarrantinos 10 utvalda favoriter då han var gäst på Stockholms filmfestival, så säljer man biblar. Filmen följer ett dörr-till-dörrförsäljare som säljer lite lyxigare biblar till katoliker man lyckats få tag på via lokala kyrkan. Och bibeln är trots allt bara en vara och säljarna är bara säljare som använder alla tricksen i boken för att få motvilliga kunder att köpa vad dom inte har råd med.

You can buy this on credit!

Och här är det precis som på min tid, alla är sin egen lyckas smed, inga ursäkter gäller, och om kunden inte har råd så kan man alltid köra en avbetalningsplan. Värst i säljgänget går det för Paul, The badger som hamnar i riktig röta. Då de flesta säljer 4-5 biblar om dagen så får Paul som mest ett köp om dagen. Desperationen ökar vilket innebär att hans inre ångest blir allt mer tydlig för kunderna. Han fortsätter att pressa på kunder långt efter att tåget har gått. Till slut börjar andra i säljgänget undvika honom för att inte smittas av negativiteten han sprider runt sig.

Please, buy a bible

The Badger var en huvudinspiration till Gil-figuren i Simpsons

Filmen är både gripande och en bra allegori av ett USA som ett land där religion och kapitalism bara är olika sidor av samma mynt... Gripande, intressant och något obehaglig.

#117 Diary of a Chambermaid

Diary of a Chambermaid eller En kammarjungfrus dagbok eller Le journal d'une femme de chambre, 1964, regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière, efter en roman av Octave Mirbeau.

En chic parisflicka, Constantine (Jeanne Moreau) kommer fram till ett klassiskt överklassgods på franska landsbygden. Det visar sig att allt och alla är degenererade nasister eller bråkande barnrumpor eller pervon eller en kombination av allt. Den äldre mannen är den som ger mest handmaids tale-vibbar då han direkt när de träffas döper om henne till Marie och vill att hon ska gå omkring i höga, halvsmutsiga svarta läderkängor. En gemensam nämnare är att alla lokala män känner att de äger alla kvinnor och Constantine får vara ganska bestämd och listig för att inte tvingas i sängs. Precis innan hon känner att det får vara nog så händer något hemskt. Den unga flickan i huset samlar in sniglar och stöter på en av de lokala nazisterna som våldtar och mördar henne.

Följ mig till sängs

flickan sista stund i livet, tillsammans med en snigel. En ganska obehaglig men bra bild...

Constantine anar direkt vad som hänt och försöker på egen hand ta fram bevis, men är det inte så att de högerrasisterna alltid landar på fötterna?

För ovanlighetens skull gillade jag att slutet inte var så uppstyrt och visst kanske man vilja berätta att alla blir oppurtinister. Men samtidigt är den lite trist och Bunuel gjorde ju mer fantasifulla grejer både före och efter denna, se dom istället.

#118 Sullivan's Travels

Sullivan's Travels eller Med tio cents på fickan, 1941. Manus och regi av Preston Sturges

Veronica Lake hade problem under en audition för I wanted wings, håret började nämligen glida över ena ögat. Efter audition är hon helt förtvivlad tills regisören hör av sig och säger att hon får rollen, med villkoret att hon bibehåller sitt tittut-hår... Håret skulle komma att bli en av en av filmhistoriens  mest berömda frisyrer och följa med henne genom huvuddelen av hennes karriär. Sullivan's travels skulle bli hennes genombrottsfilm där hon inte bara bjuder på en spännande frisyr utan också på en riktigt bra rollprestation.

Peek-a-boo!

Filmen i sig handlar om den framgångsrika komedi-filmregisören John Sullivan som är en frasradikal (snart kommer jag tröttna på ordet) och vill nu göra ett seriöst verk om arbetarklassens mödor: "O Brother, Where Art Thou?". Man kan ju här ana en viss bitterhet hos Preston Sturgess som många andra komiker säkert känner igen sig i, nämligen att komedi och uppslupenhet sällan ger samma yrkesmässiga prestige som drama och samhällskritik. Exempelvis fick Jim carrey sina Golden Globes för Man in the moon och Truman show medans Dum Dummare inte fick en enda nominering (och bara 41 % på Metacritic). Vilket som, här har vi vår regissör som innan han ska göra sitt allvarliga verk ska söka sig till lite riktiga påvra förhållanden genom att incognito söka sig ut till fattiga människor och leva som dom.

Sullivan: “I want this picture to be a document. I want to hold a mirror up to life. I want this to be a picture of dignity. A true canvas of the suffering of humanity.”

Producenten: “With a little sex in it.” 

          Sullivan:   “With a little sex in it.” 

Sullivans butler är dock ganska så skeptisk och påkekar att bara "the morbid rich" tycker att fattigdom är något glamoröst och att en undercover fake-fattigregisör är lite ovärdigt.

Lägg till bildtext

Sullivans äventyr går lite sisådär, först råkar han ut för en dam som låser in honom och bara vill titta på hans bara överkropp, sedan så blir hans skor stulna. Men han träffar också en desillusionerad skådespelare (Veronica Lake) som följer honom. Och precis när han till slut blir klar så börjar det riktiga äventyret och till slut förstår han att skratt kan vara viktigare än gråt och politik

Manus och regi är ju på topp, och Veronica skiner som guld! Mcrea som var sur under inspelningen för att Veronica inte var professionell är själv lite träig i huvudrollen.

#115 Rififi

Rififi, 1955, regi av Jules Dassin, manus av Jules Dassin, René Wheeler och Auguste Le Breton, baserad på romanen "Du Rififi Chez les Hommes" av Auguste Le Breton.

Rififi är hårdkokt som sladrig spagetti eller som ett grönt ägg. Och namnet som är baserat på fransk slang för bråk och stök faktiskt tagit sig in till svenska språket. Bara för en månad sedan säger expressen att elgiganten råkade ut för en Rififikupp. Men termen verkar mest användas i anslutning till listiga kupper... Villket ger en ganska bra ledtråd till filmens nyckelmoment.

Mest hård och obehaglig är "Tony le Stéphanois" (Jean Servais) som just har kommit ut från finkan efter fem år in-the-can. I liknande noir-filmer så finns det ju ofta med någon manipulativ kvinna i bakggrunden och mycket riktigt söker han sig till sin gamla flamma som inte är glad att se honom.

Hon är rädd

Hej, följ mig

Sedan händer något ovanligt, det är som att regissören ville visa hur misogyn genren kan vara och drar allt till sin spets. Tony tar nämligen upp henne till rummet, ber henne ge honom alla hennes värdesaker och kläder och i en obehaglig scen (trots att det mesta sker utanför ramen) så misshandlar han henne ordentligt med ett skärp. Kort därefter kastar han ut henne ur rummet. 

I en senare scen ber en av de andra tjuvarna sin flickvän att gå tillbaka till sovrummet, han klappar henne på kinden och kallar henne "My pet" - Och då är han ändå en av de jystare karaktärerna. 

Bekymra dig inte om vad vi pratar om, lilla gumman

Så ingen A-märkning av grabbarna i denna film... Men filmen i sig är medveten om det och grabbarnas höga svansföring drabbar inte bara kvinnorna utan också dem själva.

De andra tjuvarna har ivarjefall fått lite charm och en verkar till och med vara hyfsat ansvarsfull småbarnsförälder. Men när livspusslet krockar med med planeringen inför det stora kuppen så kan ni ju gissa villken förälder som får ta över... Hela kuppmomentet är verkligen snyggt, från planeringen där ett par viktiga moment löses upp efter omfattande trial-and-error och när själva kuppen startar så sker det helt ljudlöst, allt är så intränat så alla vet exakt vilket moment som ska lösas och hur det ska lösas. Det blir nästan hypnotiskt där man som åskådare inte direkt förstår varför alla moment görs men man till slut nästan lite njutningsfullt ser hur alla delarna får ihop.

"Jo Le suedois" kan nog behöva en kiropraktor efter kvällens jobb

Rånet är ju filmens centralpunkt men inte slutet på jobbet. För då en karaktär gör ett litet spontant avsteg mot planen så sätter det igång konsekvenser som gruppen inte kan hantera. För när man har snott enorma belopp så finns det både lagens långa arm och i större utsträckning andra delar av undre världen som vill ta del av kakan.

Dramatik, spänning och en av de snyggaste heist-scenerna som gjorts. Finemang!

#116: The hidden fortress

The hidden fortress eller typ Kakushi-toride no san-akunin, 1958. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima, Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto och Akira Kurosawa.

Efter att ha gjort ett par lite tyngre filmer så tänker Kurosawa  göra något som går hem i stugorna, en trevlig äventyrsfilm med humor och spänning. Man kan lätt säga Mission accomplished, och en av dem som inspireras är en ung George Lucas som tar med sig en hel del av handling, klipp, karaktärer och stämning till sitt kommande rymdepos. En av de saker han själv säger att han tagit med sig är upplägget att man följer två karaktärer lite vid sidan av de stora händelserna(i hans fall C-3PO och R2D2), men Kurosawa hade inga robotar så istället är det här två giriga, luggslitna soldater som på något sätt hamnar i ett uppdrag att rädda en prinsessa, och kanske får de också en riklig guldbelöning...

Gänget

Men de har också med sig sin Obi-Wan(Toshiru Mifune), en general som varit med i matchen och leder gängets äventyr. Prinsessan Yuki är stark, envis och vägrar låta sig köras med...

Jag bestämmer

Nuförtiden är ju all action alltid så mörk och murrig, så det känns riktigt gott att se ett klassiskt japanskt matineeäventyr. Förväntningarna var höga men de överträffades, vilket ju inte är så vanligt för denne notoriska surgubbe.

Carnage

Carnage, 2012. Regi av Roman Polanski, manus av Roman Polanski och Yasmina Reza. Baserad på Yasmina Rezas pjäs "Massakerguiden".

Innan filmen startar så kommer tre trailers som tydligt visar tänkta publiken för carnage, för det är mer eller mindre tre varianter på Bridget Jones-filmer som tydligen är själsliga kusiner till denna...? Men sedan är vi igång, vi befinner och i en glassig New york-lägenhet som ägs av en dörr-till-dörrförsäljare och hans arbetslösa författarhustru.

Filmen kunde dock inte spelas in i "riktiga" New York då Polanski har en obehaglig rättsprocess kring sexuellt utnyttjande av minderårig efter sig (mer info på denna eminenta podcast). Detta torde gjort det svårare att få till några trovärdiga scener utanför lägenheten men det leder tyvärr också kring att det blir väldigt mycket filmad teater över det hela.

Din son "angrep" min son....

Kul att manusförfattaren själv tar upp en av de centrala konstigheterna. 

Grundkonflikten handlar om att en pojke blivit utstött och reagerat på detta genom att slå en pinne på en andra pojkes mun - vilket verkar ha lett till någon tandskada. I början har föräldrarna någon slags konsensus, det är ju synd att barnen bråkat. Alan (Waltz) och Nancy (Winslet) är uppenbarligen beredda på att ta lite skit från den slagna pojkens föräldrar för att snabbt ta sig hem. Waltz’ rollfigur ska vara en kylig advokat som löpande får mobiltelefonsamtal i vilka han i rå ton förklarar hur planen ska läggas för att mörka en uppseglande läkemedelsskandal. Medicinen som han pratar om tar också Michaels mamma(tada!), så i ena stunden säger han repliker som "deny it to the press, they have no proof" och i andra stunden säger han i telefon till Michaels mamma att hon ska sluta ta medicinen. Cyniskt och väldigt osannolikt, jag menar en kylig, samvetslös toppadvokat vet bättre än att ge råd via telefon kring en medicin vars farlighet han försöker mörka.

Vilket som, tempot är högt och samtalet glider raskt vidare från barnen till varandra. Inga kommer undan med hedern i behåll, de rika paret som porträtteras som konservativa, hjärtlösa och cyniska och de idealistiska intellektuella paret visas som könlösa frasradikaler. I en sista scen får man se barnen som bråkat men nu verkar vara sams, till skillnad från föräldrarna som helt brytit ihop. 

Carnage är både rolig och dramatisk, och har ett högt tempo. Men det finns också en del luckor, och vissa delar känns lite... sökta. Känslan av filmad teater försvinner inte heller, så rent visuellt är upplevelsen lite underväldigande. Betyget väger åt ett snäpp högre upp men når inte riktigt dit.

Extra. Jag brukar alltid säga att barn är dåliga på att kräkas, precisionen kommer liksom lite i andra hand. Kate Winslet når samma nivå här, hon bara spyr, plötsligt över ett helt bord och en hel massa böcker (finkulturella böcker dessutom).

#114 My Man Godfrey

My Man Godfrey, 1936, regi av Gregory La Cava, manus av Morrie Ryskind & Eric Hatch från en roman av Eric Hatch.

Början är ganska provocerande. Det är mitt i amerikanska depressionen, och några välbärgade festprissar har åkt till lokala soptippen för att hitta "a forgotten man" till sin skattjakt. Godfrey vägrar först men följer till slut med Irene Bollock (Carole Lombard) för att visas upp för verklighetsfrånvända snobbar. Godfrey svarar ""I'm afraid I'll have to take it up with my board of directors. No matter what my board of directors advise, I think you should be spanked."

Soptippen

Men Irene känner dock ett större intresse Godfrey och anställer honom som butler. Bollockfamiljen är dock helt vansinniga rikingar som inte respekterar någon och något, och Godfrey anstränger sig max för att inte helt sura ihop. Mest problem har han med Irenes syster som är ovanligt bitchig och därför den personen man misstänker att han ska få ihop det med på slutet...

Cornelie (Gail Patrick) har lömska planer

Dialogen är härligt screwballig och fotot är snyggt. Allt kanske inte är helt trovärdigt men hey, vi är i Hollowood! Intressant att filmen som kom mitt i depressionen visar så tydligt klassperspektiv, kul underhållande och som gjord för att se på en silverglänsande bioduk...

#113 Big Deal on Madonna Street

Big Deal on Madonna Street eller I soliti ignoti, 1958, directed by Mario Monicelli, screenplay by Agenore Incrocci, Furio Scarpelli, Suso Cecchi D'Amico, and Mario Monicelli, story by Agenore Incrocci and Furio Scarpelli.

I soliti ignoti betyder ordagrant på svenska "de vanlig misstänkta" villket då skulle kunna vara en inspirationskälla för Bryan Singers episka "The usual suspects"? Kanske det, för här har vi ett gäng italienska småtjuvar som ska göra sin stora stöt. De har lurat en kompis at berätta detaljerna kring hur de ska ta sig igenom en tunn vägg för att där öppna ett kassaskåp som ska vara överfullt av juveler. Enkelt som att ta godis från småbarn, men det gäller ju att få bort de som bor inärheten och det gäller ju att ha tungan rätt i mun gällande detaljerna...

Planering

Marcello Mastroianni spelar en småskurk med en väldigt gnällig unge

Filmen är en slags Heist-parodi (främst Rififi, filmens arbetsmamn var till och med Rufufu), som ska vara både spännande och rolig. För mig blev det både Check och check. Kul att se men inte så mycket mer än det...

#112: Play Time

Play Time, 1967, regi av Jacques Tati, manus av Jacques Lagrange & Jacques Tati, med några snuttar engelsk dialog av Art Buchwald.

En av de första cd-skivorna jag köpte var Blurs "Modern life is rubbish" ocj om Tati hade varit lite mer cockney så hade han ju kunnat använda det namnet istället för det (lite) missvisande Play time. För att ge intrycket av att vara en komedi så är det dystert, riktigt dystert. Denna gång har Hulot något slags möte i storstaden, han knackar på dörren och hamnar i ett väntrum. Snart är han vilse och rör sig framåt i olika kliniska miljöer där alla vet sin plats i ett Paris-konsumtionshelvete. Ingen ler, eller många ler falska leenden och Hulot observerar vilset hur staden rör sig och fungerar som en maskin som han inte vet sin plats i.

Kulturen är bara som papperskorga

Alla jobbar i  små händiga bås

Färgschemat är genomgående i skalan blå-grått och Hulot själv har bytt ut sin karakteristiska gula rock mot en mer "passande" variant. Miljöerna är rakt igenom fantastiska och något av det mest genomtänkta jag sett... Se bara samlingen av reseaffisher som är uppsatta runt om stan:

Hela världen är på väg att bli likformat betongskräp, där en materiel standard har helt ersatt gemenskapp och skratt... Egentligen liknar filmen nästan en gammal bortglömd genre, storstadssymfonin- där miljöerna och människorna liksom glider fram och tillbaka utan en egentlig handling. Efter en timmes dyster stads-bashing så får man plötsligt följa en restaurang som ska öppna. Precis innan de första gästerna kommer så läggs det sista spacklet på. Men servicen funkar inte, fisken blir för kryddad, de fjompiga blommorna ramlar ner och gästerna verkar supa för mycket. Och då händer det, vändningen som jag inte trodde på. Efter att Hulot har ner delar av en vägg så ramlar halva inredningen ner och några gäster börjar släppa loss. De börjar skratta, stoja och dansa och ställa till med kaos. 

Party i hörnan

Det händer tusen saker i varje bild och stämningen och färgerna kommer tillbaka. När nästa dag gryr har hela staden förvandlats till en cirkus och kanske människorna har en ny gryning...

Bilarna snurrar runt som en karusell

Totalt sätt tyckte jag nog den var lite för glåmig lite för länge, och kanske man kunde tagit bort en halvtimme mot mitten (världen filmvetare skulle aldrig förlåta mig) men känslan efteråt är fin, och herregud vilken snygg estetik rakt igenom. Denna skulle nog definitivt behöva ses på stor duk...

#111: Mon Oncle

Mon Oncle, 1958, regi av Jacques Tati, manus av Jacques Tati, med ett artistiskt samarbete med Jacques Lagrange och Jean L'Hôte

På svenska heter den "Min onkel" vilket ju är lite konstigt, "min morbror" tycker jag det skulle varit! Anyhow, här har vi Hulot igen och precis som i semestersabotören så är filmen nästan en stumfilm. Det sägs bara ett fåtal repliker men det kompenseras av en slags fransk chanson-jazz som ligger som ett behagligt täcke över filmen. Filmen börjar med en Hulot(Jacques Tati) som är lite förvirrad och traskar fram för att ta sig till sin syster. Han har blivit arbetslös och söker akrobat-jobb på olika kontor men det går sisådär. Systern som är hemmafru har rekordtidigt skaffat sig ett supertekniskt modernisthem där allt är elektroniskt och minimalistiskt.

Från hans gamla hus

Lägg till bildtext

Systern har en fiskfontän utanför huset som hon sätter på då fina gäster kommer. Inomhus är det kalt som i en obduktionssal och Hulot känner sig inte direkt hemma... Men han får jobb hos makens plaströrsfabrik där han inte riktigt fattar vad han ska göra. 

Hela temat är gammalt (fint, varma färger, spontant, glädjer) mot det nya (pengar, prestige, kyla, materialism) Efter typ 4 sekunder så är det ganska klart var vår Hulot står. Ett fattiga människor är lyckligare kan kanske vara sant - ibland (kanske oftare inte) men här problematiseras fattigdomen överhuvudtaget inte. Till och med det slitna får ett vackert nostalgiskt skimmer över sig...

Hulot lagar en mysig mur mellan det gamla och nya

Den moderna mötesplatsen med oergonomiska stolar.

Hans syster har en son som fäster sig till Hulot och de hittar på ett flertal äventyr. Men systern och hennes man funderar filmen igenom vad de ska göra med sin misfit-släkting som inte riktigt verkar fatta vad som är viktigt i världen. I slutet så lyckas till slut mannen i huset skicka iväg Hulot till "provinserna" och han försvinner från världen, och barnet utan att säga farväl. 

Det här låter ju inte som en komedi, men det är det (även om den har mörka sidor)! Filmen är överfull med olika visuella gags- främst kring modernisternas sociala regler och obekväma möbler. Hulot själv är en fin karaktär som liksom försöker ta sig fram och hålla sig undan bekymmer, men ändå hamnar i skottgluggen allt som oftast. 

Filmen vann både Oscar för bästa utländska film och Juryns stora pris i Cannes. 

1972

1972 var ett ovanligt långt år då man la till två "skottsekunder", så det var inte konstigt att mycket bra film han fixas fram. Det är också ett år då 40 000 piloter runtom i världen strejkar under ett dygn i protest mot att inget görs för att stoppa flygplanskapningar (se där, något som blivit lite bättre!)

När min syster åt på en ganska lyxig krog i Annecy i Frankrike och klagade på att kötet inte var något bra så kom kocken ut och sa på dryg franska "Sometimes good, sometimes bad". Lite så är det med dagens lista, filmerna bra - motiveringarna får vara med någon annan gång. Filmläget, vad har vi?

Résultats des jurys filmfrommen:


10. Le charme discret de la bourgeoisie (Luis Bunuel)



9. Die bitteren Tränen der Petra von Kant (Rainer Werner Fassbinder)

8. Five fingers of death (Chang Ho Cheng)

7. Cabaret  (Bob Fosse)

6. Lone wolf and cub, River Styx (Kenju Misumi)

4. Aguirre, der Zorn Gottes (Werner Herzog)

5. Deliverance (John Boorman)

3. Nybyggarna (Jan Troell)



2. Viskningar och ro (Ingmar Bergman)














1. The Godfather (Francis Ford Coppola)













Bubblare: Silent Running, Solyaris

Fågel, fisk eller mittemellan?- Resten av filmspanarna vet!:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies noir
Filmitch
flmr