#33 Nanook of the north

Nanook of the north från 1922 såg jag för cirka 20 år sedan då jag gick på filmvetenskap A på Gärdet i Stockholm. Jag mindes den mest som en viktig film, en tidig dokumentärsucceé där regissören blandade dokumentära delar och iscensatta delar utan att riktigt berätta för publiken vad som var vad.

En kul omständighet kring filmen som kan ha påverkat mig lite var att jag såg den tillsammans med min dotter (och på slutet även sonen) som blev väldans engagerad i allt som hände.

Så, filmen är centrerad kring Nanook som är en Inuit (i filmen kallades familjen för Eskimo, och det kan tydligen uppfattas som nedsättande, jag vill inte ha en beef med Nanookgänget - så jag kör vidare med inuit). Man får en introduktion till familjen och sedan får man se hur de jagar valross, säl och fiskar fisk. De är kargt och blåsigt och hungern kommer ganska snabbt för en stor familj, vilket leder till många utmaningar.

Nyla och en söt bebis

Det är förvånansvärt engagerande och intressant och följa denna familj från en helt annan kultur, tid, plats och se hur de hanterar de utmaningarna vädret och isen kan ge. Precis som i Walkabout får man köpa lite "nobel inföding"-perspektiv men det gör jag så gärna. Alla ser ju så glada ut när de pulsar runt i snön medans de äter någon oidentifierbar bit av något havsdjur. När barnen la sig efter filmen så ville dom sova som inuiter: nakna och tätt hoppackade under en filt.

#21 Dead ringers

Filmen centrerar kring två tvillingar som delar sin framgångsrika  gynekologiopraktik, sina framgångar, sina kvinnor och mer mellan varandra. Bev och Elliot spelas av Jeremy Irons som gör ett väldigt bra jobb att med små skillnader särskilja vilken av bröderna han är för tillfället.

Mitt i smeten kommer och en kvinna som konfronterar bröderna och är tydlig med att hon bara vill träffa en av dom. När kvinnan Clair (Geneviève Bujold) åker på jobb kollapsar livet fullständigt för Bev som hamnar i missbruk och depression. Elliot beslutar sig då för att använda piller för att "synkronisera" med sin bror, vilket inte får så lyckat resultat.

Detta leder till slut till en separationsprocess mellan bröderna som ser sig själva som en enhet.

I samband med sin kollaps "uppfinner" Bev ny utrustning anpassad för mutantkvinnor

Jeremy Irons tillsammans med en kal 80-talsestetik ger en väldigt kylig känsla till hela filmen. Det är obduktionskylig ångest som ligger som en ond filt över bröderna. Och även om det finns en del äckligheter och blod så är det största obehaget på själslig nivå.

#31 Great expectations

Lilla Pip (som spelas av south park-butters) hjälper en fånge i början av filmen. Sedan följer en lång episod då en rik dam försöker para ihop Pip med hennes skyddsling Estella- i syfte att han som man, ska få sitt hjärta krossat. Efter några år får Pip plötsligt en massa pengar från okänt håll och han söker dig då tillbaka till sin Estella...

Efter denna lite snurriga start så saktas tempo lyckligtvis ner och man får följa Pips liv som ungkarl som vill komma när sin Estella. Men det är lite svårt att se varför Pip går igång på Estella, hon är söt men annars varken rolig, smart eller trevlig.

Filmen vann bästa foto, svart-vitt och bästa art direction svart-vitt. Jag visste faktiskt inte att det var uppdelat i färg svart/vitt. Och visst, fotot är bra i början, och art direction är väl också bra även om man har sett en naturalistisk 1800-tals miljö flera gånger innan.

Pip pekar alltid med mittenfingret, verkar snäll ändå

Alec Guinness är Pips kompis!

Överlag är inte Great expectations särskilt gripande eller visuellt spännande. Jag har inte läst boken men upplever som att en hel del saknas från filmen. Vissa scener känns lite rumphugna och ibland måste en berättarröst komma in för att förklara saker och ting. Karaktärerna var inte heller riktigt trovärdiga, speciellt de kvinnliga. Betyg:

#8 The Killer

Dåså var det dags för Mördaren, ännu en John Woo-rökare. Fast den skiljer sig lite jämfört med Hard boiled- den är mörkare, och med en större dos kärlekshistoria. Tekniskt sett var det här det sämsta jag sett från Criterion, men det är möjligt att kvalitetskraven inte var lika höga från starten? Vilket som är bilden grynig och ljudet burkigt.

Johnny är en effektiv lönnmördare men råkar göra en sångerska blind under ett kvällsvikariat(som mördere alltså) på en nattklubb. Ett halvår senare kontaktar han henne för att inleda ett förhållande och för att hjälpa till (han är väldigt hjälpsam). Samtidigt är polisen ute efter honom och en brottssyndikatledare är också ute efter hans frånfälle. Detta leder helt väntat till mycket skottlossning och explosioner i slow-motion.
Njae, det här var bara för tramsigt, karaktärerna var ju hur platta som helst och förutsägbarheten total. Jag har gillat Woo i Face/off och Mission impossible, men det här var bara tradigt. Betyg: Nej

Lite sköna exempel från filmen:

Johhny Fikar

Roligt namn på sjukhus!

Jag blir inte sams med den där kostymen 

Nu är det slutmördat!

En ovanlig standoffsituation

Jag tror inte man bör titta bort i sådana här lägen

Johnnys kompis!

japp

Vänskap

#12 This is Spinal tap

This is Spinal tap var Rob Reiners första långfilm och följdes av ett flertal klassiker: När Harry mötte Sally, Princess bride, Lida, A few good men och Stand by me. Så här har vi starten på en riktig 80-tals legend.

Och vilken start, jag har varit rätt så trött på den här filmen i flera år, trots att jag inte sett den. Den har citerats, diskuterats och folk har verkat tyckt att den är så himla kultig. Spinal tap är alltså ett brittiskt band på en amerikansk comeback-tour som bjuder på sexiga låttexter, dålig stämning, bossiga flickvänner och en alldeles för liten scenmodell av Stonehenge.

Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten.

Det är mycket skämtande om hårdrocksföreteelser, groupies, pudelfrisyrer och inlägg-av-gurkor-i-tajta-byxor-för-att-se-"större"-ut... 

¨

Trummisarna i bandet råkar ut för det ena och det andra

Billy Crystal har en liten roll som mimare, "Mime is Money!"

Trots/tack vare detta är det ganska kul och det blir en hel del skratt i soffan vilket måste ses som bra betyg till en komedi. Jag var förbered på sågning men har inte hjärta att fullfölja, det här var ju riktigt skoj.



#10 Walkabout

En pappa lämnar storstaden med sina två barn, långt ut i öknen tar bensinen slut. Han tar upp reservdunken, häller den över sig och tar upp sin pistol och skjuter mot sina barn. Barnen gömmer sig medan pappa tuttar eld på sig själv och skjuter sig.

Dottern som är runt 17 är nu fast i öknen tillsammans med hennes något gnälliga lillebror. Hur ska dom ta sig hem?


Dagens film heter "Mannaprovet" på svenska, vilket är lite fyndigt då den enda mannen i filmen förvandlas till aska inom några minuter från starten... Men jag antar att det är ett försök till att översätta termen Walkabout. Flickan och pojken söker sig runt i öknen och hittar där lyckligtvis lite sällskap av en aborginerpojke..



Relationen blir snabbt komplex, då kulturskillnaderna är ganska så massiva. Det blir även en hel återhållen attraktion mellan flickan och pojken. Ute i öknen är de utanför samhället och lever och trivs ganska så bra. Men nära dom finns civilisationen som både räddare och fängelse. Visst är själva grundfrågorna lite klyschartade, natur vs industri, ädla urinvånarna vs stadsbor samt diskussion av kolonialt förtryck av både folk, natur och djur. Men frågorna är ju viktiga och det görs så bra, jag har ivarjefall inget emot lite 70-tals plakatfilm. Fotot är fantastiskt och stillbilder används också i olika episoder.


En helt fantastisk film: Topp!

#9 Hard Boiled

The Woo har onekligen en egen stil, och mycket av det han gjorde blev mall för hur actionfilmer gjordes under 90- och 2000-talet. Just att dra ner tempot till slow-motion i många pang-pangscener skapar nästan en dansaktigt stil av alla kroppar som sakta flyger genom luften efter att ha hamnat för nära en explosion.


Tequila(!) är en tuff polis i pösiga gabardinbyxor, han gillar att slamma ner sitt tequila i baren och spelar klarinett på den lokala jazzklubben. Men mest av allt kämpar han mot triaderna i ett flertal blodiga drabbningar.  Actionmässigt finns det inget att klaga på, tempot är högt och skurkarna är skurkiga...


Mad dog, skurkarnas hantlangare 

Skurkarna är till och med mer brutala och body-counten är högre än vad man ser i många andra actionfilmer, i sista scenen så börjar skurkarna helt enkelt att skjuta ner massor av random patienter i ett sjukhus...Men då reagerar skurkarnas hantlangare Mad Dog och i ett Darth-Vader-i-return-of-the-jedi ögonblick vänder han sig mot sin gangsterchef och pangar ner honom (han har dock slut på kulor så det går inte så bra)

Dom goda gör goda grejer

Ett signature-move för John Woo är ju olika typer av standoffs, dessa förekommer också i exempelvis Face/off och Broken Arrow:

Hur många kulor har jag kvar egentligen...

Vad ska man säga, detta är en riktig actionburgare i en ganska så svulstig stil. Kanske inte min kopp te men väldigt stilfullt ändå... Betyg: Topp

#19 Shock Corridor

Ett mord har skett på ett mentalsjukhus, och skjutjärnsjournalisten Johnny (Peter Breck) bestämmer sig för att bli intagen på sjukhuset för att på insidan skriva ett Pulitzervinnande reportage. Men om man spelar sinnessjuk, umgås med sinnessjuka och blir behandlad som sinnessjuk så kan man själv till slut bli det...



Filmen har fått en del kritik för att den inte visar på en realistisk bild över varken de intagna eller institutionen, men det tror jag inte heller var meningen. Det varvas hej vilt med nymfomaner, rasister och andra befintliga och säkert obefintliga diagnoser. Till viss del är filmen ren psychxplotation där alla färgstarka karaktärer beter sig provocerande och utagerande.

När samhället skapar självhat blir man lätt galen...

Men är det verkligen så att dessa män är galna eller är det bara en naturlig reaktion på ett samhälle sprängfullt av rasism, krigshets och kärnvapenhot? Här någonstans tror jag kärnan finns, det är vi i publiken och det samhälle vi skapat som är galet och det är vi som borde spärras in.

Johnny drömmer sig bort till sin flickvän

Överlag en bra upplevelse av denna tidiga föregångare till Gökboet, lite väl skrikigt blir det dock ibland, Sam Fuller verkar föredra rakt-på-gormande istället för att måla med lite subtilare penseldrag. Det är ju förvisso också en del av charmen...


Betyg: Topp (än så länge så är betygsskalan: Nej, Nja, Topp, Topp!) Jag funderar på att skippa betyg helt och hållet....

#16 Samurai III - Duell vid Ganryu ön

I Samuraitrilogins "Return of the Jedi" börjar filmen med ett par moment som återanvändes i "Karate Kid". Musashi får en ung lärjunge och försöker lära den att bli en bra samuraj genom att gräva i marken (lite wax on-wax off). Senare fångar han en fluga med ätpinnar vilket också återanvänds i karate kid.

Vid denna tid bor han i en liten by som hotas av banditer, byborna vill att han ska lära dem att slåss men han säger att det är bättre att lära sig fly.

Visst är jag den bästa samurajen?

Han trivs bättre med livet och när Otsu kommer tillbaka lever dom som två frejdiga bönder.

Men sen anfaller banditerna och Musashi kallas till en sista duel med den unge strebern från förra filmen (bilden ovan). Det blir en lång drabbning i motljus...

Sun-flare

Ännu ett bra samurajäventyr... Denna del var dock inte riktigt lika intensiv som förra, men tack vare ett bristfälligt betygssystem får den ändå betyg: Topp

#36 The wages of fear, Le salaire de la peur

I ett onämnt sydamerikanskt land sitter några franska outcasts. De har gått från jobb till jobb till arbetslöshet och har nu ingen riktig möjlighet att ta sig hem, då flygbiljett och pass är dyrt. I samhällshierarkin befinner sig dessa män (de är bara män) mellan det rika amerikanska oljebolaget och den fattiga lokalbefolkningen.

De får så småningom ett uppdrag att köra nitroglycerin mellan två platser och för det får de 2000$... "They don't belong to a union, and they don't have any relatives, so if anything happens, no one will come around causing trouble."  -som förmannen säger. Två bilar kör iväg, en sprängs efter en stund och i större av filmen får man följa Mario (Yves Montand) och Mr Joes (Charles Vanel) resa fram mot sitt mål...

"Kör försiktigt!"

Men det är inte bara en bil som närmar sig sitt mål, det är också en inre resa där tuffingen Joe blir mer och mer mentalt nedbruten för att mot slutet bli ett totalt vrak som tvingas under vapenhot göra det han måste. Det finns några riktigt skarpa scener när deras lastbil fastnar i en oljepöl medan Joe och Mario kämpar för sina pengar, sitt liv och sina nerver för att fixa läget.

Lägg till bildtext

Denna gjordes för övrigt i en amerikansk version som kom 1977 (The sorcerer-skrevs nyligen om i Fiffis Filmtajm). Filmen slutar pessimistiskt (kanske mer än den amerikanska), den här resan skapar bara förlorare, bortsett från amerikanska oljebolaget.

Betyg: Topp

#15 Samurai II: Duel at Ichijoji Temple,

I åratal vandrar Musashi runt Japan för att träna upp sig och för att visa att han är den bästa svärdskämpen. Principen verkar vara att Musashi:
1. Besöker någon
2. Utan anledning utmanar den på liv och död
3. Den andre dör

Till slut kommer han fram till Kyoto för att utmana den bästa svärdsskolan där. Skolan verkar inte vilja följa detta mönster utan försöker med hjälp av fula knep ta Mushashi ur daga, men han är ju så bra så han klarar sig alltid. Det finns dock en ny ung slagskämpe med i matchen som spanar in honom och verkar sugen på att avgöra vem av dom som är den störste (Detta blir garanterat en issue i sista filmen). Efter att Musashi segersam lämnar Kyoto så visar han sin kärlek till Otsu, men drar ändå iväg ensam på vägen. Det blev nämligen lite struligt när han fick feeling och försökte sig på en kyss - Otsu är inte that kind of girl nämligen...

 Han älskar både henne och sitt svärd, men han har valt svärdet.

Denna var ju riktigt trevlig, riktigt mycket westernkänsla rakt igenom...
betyg: Topp



Sen har jag också sett #2 De sju samurajerna, men det var för någon månad sedan. Där är ju Toshiru Mifune ännu lufsigare än här. Den är intensiv, episk och välgjord. Men det är ganska mycket kryssande på lappar över alla som dör, och det gick jag inte igång på... Åndå betyg: Topp

#14 Samurai I, Musashi Miyamoto

Dagens film vann en Oscar 1955 för bäst utländska film och var en del av en framgångsrik japansk våg, då tre filmer vann mellan 1950-1955. Denna film är första delen i en trilogi med Toshiro Mifune som Musashi Miyamoto, som var en av japans mest skickliga och så småningom mest framgångsrika samurajer.

Så; Två vuxna män sitter i ett träd och drömmer sig bort från bondelivet... Man kanske skulle bli samuraj, om än kanske bara för ett år. Ideer blir dock inte alltid lika bra i praktiken som det blir när man drömmer bort sig i ett (mycket imponerande) träd...

Efter ett misslyckat slag blir den ena ihopgift med en giftig lycksökare och Mushashi försöker ta sig hem till sin hemby för att berätta för kompisens trolovade att han gift sig med någon annan. Han hamnar dock i problem med rättvisan (han har en tendens att hugga folk med sitt svärd av mer eller mindre motiverade skäl). Gång efter gång blir han omringad men lyckas slå sig loss tack vara hans stora svärdsförmåga. En präst tar honom till sitt hjärta och i sista scenen vandrar han ensam i skymningen för att ta en träningsresa med syfte att bli en ännu bättre samuraj. 

Inte svårt att se att denna fick en Oscar då den presenterar ett ganska så klassiskt american-dream perspektiv... Man kan trots enkla förhållande bli framgångsrik bara man kämpar hårt! Själv går jag inte igång så starkt på denna, trots en stundtals vackert foto. Men det är två filmer kvar, så det kanske växer lite.

Och... En sak till. Toshiro ser inte ut som att han är så duktig på fäktning, han är definitivt ingen Jet Li, Bruce lee eller Wenzhuo Zhao. Det ser mest ut som att han vispar runt lite, medans alla faller runt honom. 


Betyg: Nja

Battle Royal

Battle royale! (eller Batoru rowaiaru som det skrivs på japanska (mest för att japanska alfabetet ser ut som det gör- Det finns exempelvis inga L, nästan alla konsonantljud måste följas av vokalljud med mera.)) 

Alltså: Framtiden bjuder på allsköns problem även i den japanska skolan. Dåliga PISA-resultat och elever med kniv gör att drastiska åtgärder måste tas...


Man bestämmer sig för det enda rimliga, alltså slänger staten iväg skolklasser med regelbundna mellanrum för kamp på liv och död(mest död) på en isolerad ö. Bara en lycklig elev får överleva, olika delar av ön blir dessutom farliga zoner med jämna mellanrum, att vara i en farlig zon innebär att din hals sprängs (jättefarligt alltså).





"If you lucky, you get an axe"

Som andra påpekat så är tematiken väldigt likt Hunger games... Men vissa skillnader finns. I Hunger games är (de flesta) tributerna tränade och utvalda, här är de vilsna klasskompisar vilket gör att de reagerar mer ovant, vissa bryter ihop, andra begår självmord, någon försöker hitta kärlek med mera. Det finns också ett fåtal psykopater med i mixen som snabbt kommer in i situationen och verkar trivas med premisserna.



"You hurt my face!"

Även om filmen är brutal så finns det ändå någon slags mening med det hela, inte bara det uppenbara fascistoida samhällsbilden men också hur generationerna i Japan har svårt att kommunicera och relatera till varandra. Regissören har också sagt i en intervju att han ville bearbeta andra världskriget och vad det gjorde med människorna, och det tycker jag görs bra.

Betyg: Topp!

#6 La belle et la bête

Väsande röst. Bäääääälll Bääääälll
Mild röst: Bätt, bätt

Där fick ni nästan halva manuset i franska skönheten och odjuret av Jean Cocteau. Enligt IMDB är det den sjätte filmatiseringen av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont klassiker från mitten av 1700-talet. Belle växer upp som en askungen-tjej med två taskiga systrar och en lite listig bror.





Efter att hennes pappa hamnat i trubbel tvingas hon bo hos odjuret i hans magiska slott. Deras relation blir lite stockholms-syndromig efter en stund då hennes känslor värms upp av hans väsande röst (vem går inte igång på det?)... SPOILER...

Yada yada yada, han blir förvandlad till en vacker prins och de flyger iväg till ett sagoland.

Filmen är suggestiv och har ett väldigt vackert foto, vissa bilder är som konstverk i sig och och efter en stund kommer man in i en väldigt speciell sagostämning som faktiskt funkar för alla åldrar.

Betyg: Topp (nytt betygssystem måste omedelbart
tas fram)

#4 Amarcord

Federico Felllini, han är sååååå påhittig och det visas en sååååå söt bild över italien, nu äter vi lite pasta och skriker till varandra över bordet så blir allting perfetto, basta basta. För det är en mustig och "härlig" film om en Italiensk stad (Rimini) där en massa figurer driver runt och lever livet och fångar dagen till max, alltid. Jag är dock inte superneggig, det fanns vissa bra grejer som blomstermussolini som i en fantasisekvens gifter ihop en av pojkarna med en tjej som han gillar.




Betyg: nja

#5 Les quatre cents coups

Denna brukar ju komma högt upp på olika försök till filmkanon-39:e plats på listan över världens bästa filmer i Sight and sound förpliktigar.

Man följer Antoine som är en pojke i Paris, han bor med sin mamma och pappa i en liten lägenhet. Pappan har han en hyfsad relation medans mamman kännes sig fast i det ruffiga livet och skaffar sig en rikare älskare. Filmen centrerar helt kring antoine, som är är tuff, ledsen, busig, melankolisk och fundersam på hur man ska ta sig fram i livet. Efter ett småbrott blir han fasttagen av polisen och blir förhörd i omgångar. De scenerna är fantastiskt fina och sorgsna.

Jag hade inte sett denna innan och blev ganska tagen av den. I vissa produktioner lägger man inte så stort fokus på barnskådespelare, men här har man lyckats...



Betyg: Topp!

#3 The lady vanishes

Ey criterion, det här var en ganska skräpig release, med en so-so bild och helskräpigt ljud.

Filmen var trevlig, stämningen var härligt brittisk, och perspektivet var verkligen engelst upp i plommonstopen. Påminner i tonen om Grand Budapest blandat med Tintin. Michael Redgrave var ju grymt charmig rakt igenom. Sen tycker jag att handlingen i Hitchcockfilmer kan vara lite ologiska.

Anyhoo, kul å se.




Betyg: Topp!-

#7 A night to remember

Titanic sjunker - who would have known? Regisören Ray Ward Baker hade jag ingen koll på alls innan men denna film är en riktig pärla. Till skillnad från Camerons monsterfilm så har denna en mycket mindre utpräglad ramhandling, det är mer fokus på båten, och alla människors olika agendor.

En liten jobbig detalj är allt snack i början "Shes unsinkable I tell ya" men sedan skruvas intensiteten upp och humöret likaså.

Betyg:

#1 Grand illusion

Mon dieu, en start utan Renoir är ingen riktig start. Grand illusion är en fantastisk fängelsefilm. Långa vackra tagningar och sammanbitna män. Jean Gabin sköter sig ypperligt och Von Stroheim funkar perfekt som en stelopererad kvarleva från 1800-talet.