#316 Ran

Ran eller 乱, 1985. Regi av Akira Kurosawa, manus av Akira Kurosawa, Hideo Oguni och Masato Ide, baserad på King Lear av William Shakespeare

Se där, då har jag sett 15 Kurosawafilmer och känner mig lite kluven. High and low och Hidden Fortress tyckte jag väldigt mycket om men i ganska många av hans filmer finner jag en slags teatralitet som stör mig ganska mycket. Jag har i regel inget emot en icke-naturalistisk tolkning av karaktärer men det blir ofta (som i Ran) konstigt ojämnt där vissa karaktärer är med i en naturalistisk film och andra är med i någon slags Kabukiteater.

Samtidigt har Ran många kvaliteter, där själva grundstommen består av en maktstrid mellan tre bröder efter att den åldrade "hövdingen"(Tatsuya Nakadai) bestämmer sig för att pensionera sig. Medans sönerna bråkar tvingas pappan att konfrontera alla krigsbrott han gjort sig skyldig till då han fick sin titel. Mitt i allt finns en lätt psykopatisk Laedy Kaede (Mieko Harada) som liksom går från att vara gift till den ena sonen till att få ihop det med den andra sonen.

Filmen är episk till sitt scope och trots att det fanns en del jag störde mig på så hade jag gärna sett en förlängd version. Detta då en del händelser liksom inte byggs upp tillräckligt sch på det sättet bara liksom "händer" utan att jag hänger med på varför.

Gällande kostym är det alltid intressant hur mycket av tidsandan som smyger in i historiska- eller rymdfilmer. I speciellt västerländska filmer från 60-80-talet så brukar samtiden synas ganska rejält i både hår, mode och scenografi. Ran vann en Oscar för bästa kostym vilket jag tycker var ganska absurt. Många kostymer och frisyrer (exempelvis narrens ( Kyoami)) ser så väldans 1980-aktiga ut.

Det är lätt att tänka att Kurosawa bara kunde knäppa med fingrarna för att få resurser för att göra film, och så var det kanske fram till 1965. Men efter Red beards dåliga lönsamhet så fick han fiska runt hårt efter cash, och bättre blev det inte efter att både Dodes'ka-den och Derzu Uzala lockade alldeles för få till biograferna. 1975 sa han att han ville göra ett samurai-epos baserat på "King Lear", men kunde inte hitta någon finansiering. 1980 gjorde han det eposet Kagemusha som en nästan en prequel för Ran; trots att den gick bra så kunde han fortfarande inte få pengar för Ran. Han fyllde anteckningsböcker med ritningar av platser och kostymer och storyboards med scener. Slutligen hittade han en finansiär i den franska producenten Serge Silberman.  Kurosawa hade regisserat 12 filmer från 1950 till 1965, men Ran blev bara hans fjärde under de kommande 20 åren.

Full fart framåt, håll tätt bakåt

Jag har teatersmink

80-talet!

Kul och se stora slag-scener utan CGI, det var ett tag sedan. Fördelar är ju att allt ser lite mer kaosigt ut när folk försöker röra sig i olika uppställningar, till skillnad från typ Sagan om ringen där alla rör sig så enhetligt.

Kul, episkt och en fantastisk Mieko Harada gör ju spektaklet mer än sevärt. Men de teatrala delarna kring främst kring den åldrade småsenila Hidatora (Tatsuya Nakadai) kommer jag inte överens med.

#333 Fists in the Pocket

Fists in the Pocket eller I pugni in tasca, 1965. Manus och regi av Marco Bellocchio

Filmens början gör att jag ganska snabbt anar vad som komma skall, för vi har en grynig bild, italiensk musik och fattiga människor vilket brukar innebära lite neo-realistisk ångest. Men ganska snabbt svänger det om, för det visar sig att vi har betydligt mer Lanthimos än De Sica här... Dysfunktionaliteten i familjen filmen snurrar kring är ganska hög. Syster Giulia(Paola Pitagora) är kär i storebror Augusto(Marino Masé), lillebror Alessandro(Lou Castel) är kär i Giulia, mamman(Liliana Gerace) är både blind och knäpp och vid sidan om finns den stackars utvecklingsstörda lillebrorn Leone(Pier Luigi Troglio) som bara försöker få grepp på allt. Och föresten, lillebror Alessandro verkar ganska sugen på att ta livet av större delen av familjen för att kunna starta en kaninfarm.

Filmen har en del kvaliteter, i synnerhet den lätt incestuösa relationen mellan Alessandro och Giulia som liksom går emellan syskonkärlek, vänskap, lusta, ilska, bråk och tillbaka igen- ofta bara under en scen. Däremot känns Alessandros galenskap ganska... oresearchad. Det är galna skratt, hooanden och epilepsianfall - lite som att regissören bara sagt "var crazy" och inte gett så mycket bakgrund, vilket märks och är synd.

mamman och sonen

Syster, mamma och son

Crazy

Stundtals småkul, men ärligt talat stundtals oengagerande. När allt är skruvat så tappar jag ibland engagemanget så trots 100% på rotten tomatoes och några fina scener så blir det inte mer än:

#310 Samurai Rebellion

Samurai Rebellion eller 上意討ち 拝領妻始末, 1967. Regi Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto efter en bok av Yasuhiko Takiguchi

Gällande japanska regissörer på 50-60 talet så har jag ju haft ganska stora kunskapsluckor. Kobayashi får väl betecknas som den största. Efter att ha sett tre av hans filmer ger jag maxbetyg till alla. Han är visuell, känslosam, intelligent, you name it. Så nu är jag verkligen en fanboy.

I Samurai Rebellion är spänningen svinstark, men alltid lite under ytan. Karaktärerna är bundna av hur man ska vara som person och som undersåte till den lokala Daymion (hövdingen typ). Men när maktmissbruket når en viss nivå kan man få nog.

Isaburo (Toshiro Mifune) har varit en lojal svärdskämpe i hela sitt liv, han blir plötsligt beordrad att gifta bort sin enda son till Daymions konkubin som redan fött en liten prins och sedan verkar ha drabbats av Anger issues. Lite frustrerad så godkänner han det, det är trots allt en order. Men när hon flyttar in så blir det inte som han trott. Ichi (Yôko Tsukasa) visar sig vara en mild och kärleksfull fru, raka motsatsen till Isaburos überbitch till fru (Etsuko Ichihara). Sonen och hans nya frus kärlek växer medan Isaburo nöjs åt dom, men också sörjer kärleken han aldrig fått i sitt liv. Efter några olyckssaliga dödsfall i Daymions familj så visar det sig att Ichis barn nu leder i tronföljden, vilket i sin tur innebär att hon måste skilja sig och flytta tillbaka till palatset. Isaburo, Ichi och hans son vill inte det och känner att nu får det räcka. Men ordern kommer och hela den uttökade familjen pressar på att man för ärans och framgångens skull måste lyda. Även om det är lite pinsamt att skriva så blev jag ganska berörd av Titanic när jag såg den första gången. Det var något med där stora kärleken som protagonisterna är redo att kämpa för - till varje pris. I Samurai rebellion så är det ganska mycket samma sak, med tvisten att även brudgummens far så starkt står på kärleksparets sida. Då ingen sida vill vika sig så närmar sig ett ganska ojämt klimax på denna saga.

Det är en Samuraifilm- visst. Men bortsett från ett par scener så är den ganska oblodig. Dramatiken finns där ändå, med högsta växel.

Spänt familjemöte

Shotgun divorce

Så tät, spännande och snygg. En tvättäkta:

#309 Ugetsu

Ugetsu eller 雨月物語 eller Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, 1953. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Matsutarô Kawaguchi, Hisakazu Tsuji, Akinari Ueda, baserad på berättelser av
Yoshikata Yoda.

Jag är ju inte alls samma Star Wars fan som jag var för 25 år sedan men blev ändå lite glad då jag läste i biografin om skådespelaren Takashi Shimura att George Lucas tog namnet till sin gröna filosof-krigare-Kermit från mannen bakom storyn till Ugetsu: Yoshikata Yoda. Annars är Star Wars-kopplingarna ganska få, bortsett från att Ugetsu utspelar sig under ett krig.

Två bönder, bröderna Tobei(Eitarô Ozawa) och Genjuru(Masayuki Mori) har tröttnat på fattigdomsskiten och bestämmer sig för att göra en slant på kriget istället - den ena genom handel och den andra genom att bli Samurai. Tyvärr lystnar de inte alls på sina fruar(Mitsuko Mito, Kinuyo Tanaka) som verkar måttligt sugna på att deras karlar ska bli lyckosökare men vad kan man göra i patriarkala samhällen? De e helt enkelt bara att följa med. Ganska snart börjar gränserna mellan möjligt och omöjligt liksom flyta isär. Den ena träffar en adelskvinna på en marknad och följer plötsligt med henne hem och den andra hittar huvudet på en general som han sedan cashar in mot en bamsestor belöning. På samma sätt som männen får plötslig ... lycka så får kvinnorna något motsatt öde.

Över männens "tur" vilar olika typer av förbannelser, framgången blir nästan som ett gift som inte skänker någon ro. Ugetsu är nämligen också till viss del en spökhistoria, där adelskvinnan Wakasa (Machiko Kyô) kanske inte riktigt är så levande som man skulle kunna hoppas. Hela hennes förföring är så snygg, där hon liksom får sina klovar kring Genjuru genom att inte vara sexig och gåpåig utan att hela tiden dra sig bakåt, och därmed locka med honom att följa efter. Jag gillar när spöken får vara lite ondskefullt mystiska istället för sådär jumpscariga med zombieegenskaper man ibland kan se i nyare filmer...

De ror över mystiska hav

Lita aldrig på en blek kvinna med superhöga ögonbryn

Budskapet är i sig ganska enkelt, har du det bra så ta inte en massa risker som drabbar andra. Borta bra men hemma bäst - vibbar finns också här. Kanske lite klychsig så här i skrift men filmen kan också ha en personlig koppling för Mizoguchis då hans pappa ruinerade sig på misslyckade affärer och tvingades sälja hans 14-åriga dotter till ett geishahus, vilket också drabbar Tobeis fru här.

Vad som gör Ugetsu så stark är inte bara handlingen, som är bra, men hela stämningen är sådär magisk som man så ofta men så sällan får se. Detta var andra gången jag såg den och jag kanske störde mig lite på Tobeis lite clownmässiga skådespeleri denna gång, men inget kan ta ifrån Ugetsu sin mästerverksstämpel, så fin!

#307 Naked

Naked, 1993. Manus och regi av Mike Leigh

Precis som hos den "Nakna kocken" så är med nakenheten på ett symboliskt plan, men då alla karaktärer både är påklädda och har fasader kring sitt inre liv så är jag inte riktigt med på titeln men vi kör på ändå. Mike Leigh jobbar på ett liknande sätt i många av hans filmer. Karaktärer får sakta byggas upp av en ensemble tills alla lever och andas sina roller- som ju allt som oftast är rara brittiska förortsbor. I Naked jobbade han med en klart mindre grupp än vanlig, där David Thewlis är i nästan varje scen.

Amerikanska filmer cirkulerar ofta kring en plot, typ ett gäng strulpellar som måste råna ett Casino, Bergman med många andra vill diskutera en fråga, typ "finns gud?", Mike Leigh tillhör kategorin som däremot vill berätta om människor. Handling kanske finns, på någon nivå men den är sekundär jämfört med karaktärerna och deras relationer.

Men det är kring David Thewlis karaktär "Johnny" filmen cirkulerar. Johnny är en narcissistisk uteliggare som är inkapabel att ha ett ordnat liv, och verkar heller inte vilja vara fångad i någon slags tråkig vardag. Samtidigt kan han känna sig så som att han förtjänar frukterna av de ordnade livet (mat, sovplats och pengar)som andra liksom ska tillgodose honom med. Han är hånfull mot allt och alla, i synnerhet mot arbetande människor som säljer sin själ på meningslösa arbeten. Denna obalans av att både hata något och vara beroende av det tycker jag är ganska snygg då jag kan känna igen aspekter av det både hos mig själv och andra...

Mycket av dialogen improviserades efter att skådespelarna verkligen fick lära känna sina karaktärer. David Thewlis:

"Without wanting to sound wanky, you feel like you’re channelling something. I remember coming out with stuff and not even thinking it. My mouth just said it. 'There are very strict rules. You’re not allowed to come out of character, unless Mike says so, no matter what is happening...

'It’s enormously well researched. You go back before your character’s birth. You discuss their memories and what they know about their youth. That way, the character will never be caught by surprise mid-improvisation if someone asks them if they can ski or something like that. Everything’s covered. What colour toothbrush they have. How often they change their toothbrush. You end up feeling like another person. With the memory of another person.

'Quite close to filming, he does this thing called "Quiz Club": he’ll ask a series of questions like: "Has your character ever planted a tree?" You all sit there and answer them to yourself. Or: "What does your character think of Mickey Mouse? Has he ever seen a real Picasso?" This goes on for an hour or two."

Researchen märks verkligen, alla gör sitt jobb fantastiskt bra. Dock finns överklassen representerad av en snobbig våldtäksman som blir lite... onödig i mina ögon. Han är dessutom representerad väldigt fyrkantigt ond vilket är lite synd då de flesta andra karaktärerna får lite fler bottnar. I många av Leighs filmer har karaktärer olika tics, och så är det också här. Det finns en galen skotte som liksom skakar på huvudet och överklassmannen som liksom blåser ut för att sedan skratta lite.

Gripande och intressant. Men kanske också lite... klinisk. Jag gillar Mike Leigh bättre då det finns lite mer humor i kalaset. Naked hade behövt mer humor eller en mer strukturerad handling för att komma upp till en högre klass.

#315 Shoot the Piano Player

Shoot the Piano Player eller Tirez sur le pianiste, 1960. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut och Marcel Moussy efter en roman av David Goodis

Från lexicology:

It’s an old time Western movie cliché:  after a shoot-out commences in a saloon, the piano-player meekly holds up his hands and pleads, “Don’t shoot me, I’m only the piano player.”  He had no role in the fight

Men precis som i en westernsaloon så är risken att råka illa ut som pianist främst beroende på var man är och vilka "vänner" man har. Charlie(Charles Aznavour) jobbar som pianist på en liten risig bar när hans bror springer in, han har råkat i trubbel. Först har han gjort en stöt, och sedan snott pengarna från två av de fyra medtjuvarna.

Annars har Charlie ett OK liv, han dejtar en hora-med-ett-hjärta-av-guld, han spelar musik, han försöker helt enkelt hålla huvudet över ytan. Nu börjar dock det mesta falla ihop. Han börjar dejta servitrisen på baren vilket gör ägaren vansinnig, men horan-med-ett-hjärta-av-guld bryr sig inte för hon har ett hjärta av guld.

Brorsan då? Jo, här kommer gangsterelementet in, för de lurade gangstrarna är rasande, och samtidigt lite rara i sina kepsar och små rockar. I brist på brorsan så kidnappar de Charles och hans nya girlfriend men de lyckas fly, fler kidnappningar utförs men Tirez sur le pianiste vill inte bara vara en gangsterfilm, utan det är förhållanden, självbilder och kärleksförklaringar. Dwight Macdonald beskrev Shoot the Piano Player som en blandning av “three genres which are usually kept apart: crime melodrama, romance, and slapstick” och det ligger något i det. En film som försöker vara för mycket samtidigt kan lätt hamna i den farliga bermudatriangeln, där en film är för "rolig" för att bli engagerande och för "engagerande" för att bli rolig. Här funkar det faktiskt ganska bra, Truffaut är sådär lättsam och virtous så man köper det.

Filmen är baserad på romanen Down There av David Goodis från 1956, filmen beskrevs av Truffaut: ”en respektfull pastiche av Hollywoods B-filmer som lärde mig så mycket”. Berättelsen fungerar som en ram för handlingen, men glider liksom åt sidan då Truffaut hänger sig åt sekvenser som inte riktigt för handlingen framåt utan mer bara vill visa på alltings kaoshet, ofta med en lite humoristisk blick. Filmen stannar upp och lyssnar på musik, en jakt slutar med att någon springer in i en man på väg hem med blommor och börjar prata om hans äktenskap, en doktor vill undersöka en kvinnas bröst på en bar och så vidare. Filmen gör lite vad den vill, när den vill.

Är telefonen mäktigare än kniven 

Närbilder

Efter en fajt sätter sig männen ner och Charlie föreslår att det bara ska lägga av

Voiceovers används ofta och på en massa olika sätt, ibland för att förklara för publiken, ibland för att visa vad någon karaktären tänker om något, ibland för att visa på en distansering mellan filmen och verkligheten.

Kul, intressant och charmig. Jag gillart:

#314 Pickpocket

Pickpocket, 1959. Manus och regi av Robert Bresson.

Michel (Martin LaSalle) är en ficktjuv. Han är lite av en rookie på området och glider runt Paris och snor åt sig plånböcker av förvirrade män i kostym. På 50-talet verkar alla ha exakt samma kostym och samma plånbok som de har i samma ficka vilket gör jobbet lite enklare än vad det är idag med alla olika sportjackor, manpurses och luvjackor. Han verkar ha ett ganska högt ego och liksom föreläser för en polis(!) på en bar om att vissa, överintelligenta män borde ha rätt att bryta mot lagen för att de liksom är bra för samhället ändå. Han tycker (surprise!) att just han är en sådan man som förtjänar allt och på något sätt är lite bättre än alla andra.

Mest består filmen av voiceovers om hur han tränar, hur han rånar och hans relation till Jeanne(svenska skådespelerskan Marika Green) och hans kompis Jacques (Pierre Leymarie). Det händer inte så mycket, han åker fast, han lär sig sno klockor och han får en tjuvkompis och lite sånt.

Bresson har ju en speciell stil. Skådespelarna får repetera sönder varje scen och sedan ta en miljon tagningar av varje scen tills de får den där uttråkade robotstilen Bresson så mycket gillar. Idag var jag uppenbarligen not in the mood för Bresson och kände mig stundtals ganska uttråkad. Filmen var dock bara en timme och en kvart vilket var ett plåster på såren.

Cashen den tas

Är du en tjuv?

Filmen förbjöds under några år i Finland då man var orolig över att det visades upp lite väl tydligt hur man skulle kunna bli en bra ficktjuv, men 1965 ändrade man sig och fick då till slut se detta lilla spektakel.

Det är en massa scener med ficktjuveri som är lite vackra på något sätt, speciellt där flera tjuvar tillsammans samarbetar som i en dans för att lägga beslag på franska plånböcker och klockor.  Men överlag så var Pickpocket, trots sin klassikerstatus bara ett meh.