#150 Bob le flambeur

Bob le flambeur eller Bob the gambler, 1956. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Auguste Le Breton.

Jag förstod nog att det inte skulle vara det men jag hoppades verkligen på en film om någon som flamberar! Jag har själv försökt ett par gånger och tyckte att det blev gott, även om det kändes en smula töntigt.

Men en "Flambeur" är detsamma som en high-roller eller storspelare, och det är precis det Bob(Roger Duchesne) är... Han vinner stort på hästar på förmiddagen och spelar bort allt på Roulette på kvällen, och han är cool, riktigt cool med sin sura-gammeldagsa hederskodex. Och, eftersom han är en spelmissbrukare av rang blir han också pank, riktigt pank. Så då är det dags att göra något åt det, kanske råna kasinot som indirekt har rånat honom? Sagt och gjort och plötsligt är vi i de tidiga stadierna av en Heist-film.

Sur och cool, c'est Bob

Bob har ingen kärleksaffär men här dansar han med den 15-åriga Anne (Isabel Corey)

Stöten planeras och Bob ger sig själv en ganska enkel uppgift, att vakta dörren till kasinot, men det är många delar som ska klaffa. Då hans kumpaner inte verkar jätteklippska så undrar man ju om någon kommer att dabba sig eller om det blir den sista stora kuppen.

Melville (1917-1973) fick då han föddes efternamnet Grumberg men bytte namn till Melville då han var ett superfan av Moby Dick. Och han verkade vara en riktig amerikanofil, han hade amerikansk bil, såg tonvis av amerikanska filmer och spelade även in en film i New York. Och Bob le flambeur är väldigt Hollywoodinfluerad, men har också något distinkt franskt i sig. Kanske i bristen på moralisk slutkläm (Crime don't pay!) eller tonen som sticker ut både i musik och karaktärer...

Däremot är voice overn inte så lyckad, den kommer bara ett fåtal gånger och säger helt överflödiga grejer. Kvinnorna i filmen, det finns tre mindre roller, är mest till bekymmer för de manliga männens kamp mot storkovan.

Jag du, visst var Bob lite cool, men det var inte så roligt ändå, dessutom kommer själva handlingen liksom aldrig igång, slutet var bra men det blir ändå ett:

#146 The cranes are flying

The cranes are flying eller Letyat zhuravli eller det lite poetiska Och tranorna flyga, 1957. Regi av Mikhail Kalatozov, manus av Viktor Rozov efter en pjäs av samma namn, också skriven av Viktor Rozov.

Åh, ung kärlek i form av Boris(Aleksey Batalov) och Veronica (Tatyana Samoylova) frodas på moskvas gator. Boris är en fabriksarbetare med fallenhet för arkitektur, men när kriget kommer så anmäler han sig raskt som frivillig, medans hans slemme bror gör allt för att smita. Och tranorna flyga gjordes bara 4 år efter stalins död och trots att den naturligtvis är enormt patriotisk så finns det också en lätt uppgörelse med krigspropagandans klyshor. Bland annat så skojar Sabinin om att han ska kämpa för fosterlandet och att ni där hemma ska slå produktionsmålen - och att propagandans klämkäcka ton var lite over the top...

Så Boris drar iväg ut till fältet och kämpar med ett gott humör. Kvar i staden så dör Veronicas föräldrar och hon flyttar hem till sina svärföräldrar men blir där våldtagen av Boris bror Mark (Aleksandr Shvorin) som hon sedan gifter sig med (Lite oklart varför, hon blev inte gravid, och hon verkar verkligen hata honom hela tiden). Boris kämpar och kämpar och när han räddar en kompis blir han plötsligt skjuten och ramlar stoiskt ner i lervällingen, men dog han? Veronica jobbar samtidigt som sjuksyster och tar hand om skadade soldater, kanske det blir ett möte? Nej, det blir ingen möte. Detta är en rysk film och då ska det inte vara några glada återföreningar. Men det vet inte Veronica om så hon letar, och letar men hittar inte sin Boris. Till slut träffar hon en soldat som slogs med honom som bekräftar det sorgliga - han dog. Hon blir ledsen men slutar med ett litet hopp då hon delar ut de blommor hon hade till soldater hon inte känner, som en slags symbol för att gå vidare?

Kärlek på bro

Kärlek på bild

Kärlek i kapp med tåget

Kriget

Fotot och klippet är ju väldigt snyggt, och jag gillar verkligen den expressioniska stilen i både klippen och bildkompositionerna. Samtidigt står filmen stilla i andra halvan och dessutom är karaktärerna väldigt endimensionella. Ett plus är dock Boris syster Irina(Svetlana Kharitonova) som är en tuff doktor och på sitt sätt en liten upprättelse för alla kvinnor som också gjorde rejäla insatser i "Det stora fostärländska kriget".

#144 Loves of a blonde

Loves of a blonde eller Lásky jedné plavovlásky eller En blondins kärleksaffär, 1965. Regi av Milos Forman, manus av Milos Froman, Jaroslav Papousek, Ivan Passer och Václav Sasek.

60-talet bjöd på ett flertal "nya vågor" där den franska kanske fått mest uppmärksamhet men även i öst hände det grejer. I tövädrets Tjeckoslovakien på 60-talet, så examinerades ett gäng drivna filmskapare från filmskolan FAMU med Vera Chytilová, Jiri Menzel och Milos Forman i spetsen. Ambitionen var att ersätta 50-talets socialistiska realism med lite jordnära, aburdistisk komik. Och vad ska man säga, mission accomplished! En Blondins kärleksaffär är både charmig, rolig och lite obehaglig.

Filmen cirklar kring Andula(Hana Brejchová) som tillsammans med några kompisar ska gå på en fest på kommunhuset - för äntligen ska de få träffa lite karlar då alla har lämnat byn för militärtjänst (och övningar?). Men surt blir det när de som kommer är ett gäng kåta, gifta 50-åringar

Här är vi!

Var är killarna

Andula drar istället iväg och hookar upp med en av musikerna, Milda(Vladimír Pucholt) en jazzspelande yngling med honungsstämma... Efter att de har fått ihop det så vet hon vad hon vill ha och försöker göra slut med sin bossiga boyfriend. Och när inte Milda svarar på telefonen så åker hon hem till hans lägenhet och försöker övernatta hos hans föräldrar, som inte har hört talas om henne.

Milda hamnar mellan sina föräldrar som ska se till att inget orederligt händer

En blondins kärleksaffär är riktigt trevlig och man känner sig mysig i magen hela dagen efter man sett den. Betyget är lite snålt, men det är sådan jag är: 

#143 That Obscure Object of Desire

That Obscure Object of Desire eller Cet obscur objet du désir, 1977. Manus av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière, baserad på en roman av Pierre Louÿs.

Mathieu(Fernando Rey) är en belevad äldre man som börjar tafsa på sin chambermaid, och hon i sin tur både lockar och avvisar honom. Och om filmen The Discreet Charm of the Bourgeoisie handlade om ett gäng som försöker äta middag tillsammans men konstant råkar ut för förhinder så handlar denna om en man som försöker ligga med en tjej, Conchita (Carole Bouquet, Ángela Molina)  men blir konstant avvisad, och blir sedan förförd och avvisad om och om igen. Det blir som ett maktspel där hon inte vill ligga utan att få något riktigt bra i gengäld (det visar sig till slut att hon vill har rejält med Bang for the buck)- för när hon har legat med honom misstänker hon att han kommer tappa intresset. Han, i sin tur vill inte erbjuda giftermål för då har han ju inga mer vapen kvar i sin arsenal. Och så fortsätter det filmen igenom, när han pressar så backar hon, när han backar så pressar hon ända tills hon och han till slut får det de vill.

Conchita spelas roligt nog av två skådespelerskor, en lite kylig och den andra lite mer kärleksfull. Mathiue ser uppenbarligen ingen skillnad på dom vilket kan vara en kommentar kring hur förälskad han egentligen är i en person (eller om det bara är något han tror?)...

Hon har kyskhetsbälte på sig precis när dom ska få till det

Ah, men du är den enda för mig

Snart min ros, snart

Filmen har sina poänger men är också ganska så jobbig. Det blir lite mysteriefilmsvibbar av att man inte riktigt vet vad hon är ute efter, vad han är ute efter är så att säga glasklart. Dialogen var ju klart mindre kul än i borgarskappets diskreta charm och de surrealistiska inslagen är också mindre framträdande.

#142 The last wave

The last wave eller Den sista vågen, 1977. Regi av Peter Weir, manus av Peter Weir, Tony Morphett och Petru Popescu

The last wave är en mix av mystiska hällregn, mustiga aboriginer och en vit man som är "the chosen one".  Låter inte det som något skoj? Inte så mycket i min bok.

Filmen börjar med att en aboriginer har hittat något mystiskt och blir sedan jagad av fem andra aboriginer(svårböjbart ord) men blir till slut dödad av en sjätte aboriginer i en bil som viftar med en mörda-folk-på-avstånd-magi-pinne. David Burton(Richard Chamberlain) får uppdraget att bli de fem männens advokat och sugs ner i ett träsk av mysterier och aboriginerkultur. Aboriginer är i "the last wave" bara män, ler aldrig, mystiska, svåra att förstå sig på, styrs av mystiska medicinmän, har järnkoll på trolleri. Så då vet vi det, skönt.

Fast i mystiska dödskallar

Magic rock

Put some shrimp on the Barbe'

Jag har alltså inget emot aboriginer, tvärtom! Men denna hokus-pokus rappakalja ser jag mer som en björntjänst mot ett folk som redan råkat ut för flerhundraårig förföljelse...

Nah, vad som räddar upp filmen är fotot som är vacker och ödesmättat. Men i övrigt så bah, det är lite som en slöare Indiana Jones fast utan humor. Betyget är lite generöst, men det är sådan jag är.

#141 Les enfants du paradis

Les enfants du paradis eller The children of paradise eller Paradisets barn, 1945. Regi av Marcel Carné, manus av Jacques Prévert

Att spela in film mitt under andra världskriget i ett naziockuperat Frankrike verkade bjuda på sina utmaningar, nämligen de längst ner på Maslows behovspyramid - Mat och värme. All frukt som behövdes åts upp av de hungriga statisterna innan kameran hade hunnit sättas på, så till slut fick de ingicera laxermedel i frukten för att de skulle kunna vara med i filmen. Carné berättar också att en limpa som var med i en scen hade skickligt blivit tömd på innehåll från ett litet hål på undersidan.

En annan faktor var att nazisterna ville lägga sig i inspelningsprocessen genom att tillsätta vissa statister, och ibland kunde någon olycklig i teamet bli jagad av Gestapo, I en intervju får Carné frågan vad han ångrar  och svarar då:

When we shot the carnival scene, though, something horrible happened for which I don’t think I’ll ever be able to forgive myself . . . We shot the carnival scene, and the assistant director told me there were two guys asking for one of the extras in the office. “Do they look French?” I asked. “Yes, they have Nice accents. The extra’s wife is very sick, and she wants to see her husband before she dies.” You understand, we were living in fear back then, so I asked him what they looked like. “They look French. They don’t look like Gestapo . . .” We still didn’t know then. We learned all those things a little at a time. I said, “Did they look at the list of those present?” All the extras usually sign in when they get in, so if someone gets here late or goes for a walk . . . He said no. I said, “Tell them he’s not here.” We continued to shoot, and he came back, saying, “Mr. Carné, I am sorry to insist, but the wife got hit by a tram and had both her legs cut off. She’s going to die without seeing her husband unless he’s at the hospital in one hour.” I wasn’t sure what to do. I had given them an answer, so I sent the assistant director to get the extra. They went into the office, and the assistant director came back five minutes later, exhausted. It was two Gestapo agents. I never forgave myself for that.

Man skulle ju kunna tänka sig att en film inspelad under ockupationen skulle vara lite lågbudget och tekniskt slarvig, men icke. Les enfants du paradis är storslagen med massiva scenbyggen, enorma mängder statister och storslagen musik. Och kärlek såklart, smäktande kärlek!

 Paris på 1800-talet

Känslosam mim och ett fint häng på tyget runt Arletty

Filmen, som är baserad på riktiga karaktärer, utspelar sig under 1800-talet i Paris där tre män faller för samma kvinna, Garance (Arletty). Två av de tre männen är framstående teatermän, där en av dom, mimaren Baptiste(Jean-Louis Barrault) kör klassisk fransk Commedia dell'arte-mim, vilket ju var lite festligt att se. Mimaren är dock blyg och när hans älskade vill bjuda in honom till sin säng tar han inte riktigt chansen vilket han bittert ångrar livet igenom. Den andra teatermannen är en serieraggare som limmar på allt med två ben, och bjuder in sig själv i damers sovrum titt som tätt. Den tredje är den gnidiga storskurken Lacenaire(Marcel Herrand) som alltid har en lång dolk i fickan som han är beredd att sticka i folk som sticker upp mot honom. Men hans kärleksförklaringar lämnar lite övrigt att önska:"I don't love you, but you are the only woman for whom I have no contempt"...

Kärleken och tiden slår som vågor genom filmen som tyvärr är lite för lång, nästan tre och en halv timme. Men det blir inte tråkigt, miljöerna är mustiga och bra, skådespelarna är topp, men kanske att själva berättelsen hade behövt något lite till för att hålla hela vägen. Men nu ska jag inte nit-picka detta franska epos mer, det var ju jättefint!

#140 8½

8½ eller Otto e mezzo, 1963. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli,
Ennio Flaiano och Brunello Rondi.

Ja du, denna hamnade på fjärde plats över Sight &Sounds lista över världens bästa filmer. Och beskrivs och som ett episkt opus kring en författare med kreativ kramp. Fellini började ju med en hel del filmer i en ganska neorealistisk stil, exempelvis den fantastiska "Cabirias nätter" som får räknas som en av mina absoluta favoritfilmer. Sedan kom Dolce Vita med olika fantasimoment och Pang, 8½ som egentligen handlar om Fellini himself , det plågade manliga geniet som har lite av en kris. Han är otrogen och hans fru är gnällig, han drömmer sig till att han har ett harem alldeles för sig själv-och om någon av tjejer bråkar så ska han piska dom. Blir de över 27 får de leva sina liv på övervåningen. Men Ack, livet är inte alltid som en gubbsjuk fantasi vilket gör det svårt för honom.

Basen i filmen är regissörens kurhotell han bor på, där både kardinaler, skådespelare och allsköns filmfolk kommer och försöker påverka honom eller få svar på vad de ska jobba med, medans han bara drar sig undan och röker. Ibland läser skådespelare repliker för honom som kommer från tidigare scener i filmen och på så sätt kan man säga att filmen handlar till viss del om sin egen uppkomst vilket ju var lite kul, men det finns också långa planlösa scener där karaktärer bara pratar på om oväsentligheter. Både jag och min fru längtade tyvärr efter att filmen skulle sluta vilket ju inte kan ses som ett högt betyg.

Allt pyton? Näh, början var bra och fin med vackra bilder när regissören hänger som att han var en ballong. Överlag så var masscenerna alltid estetiskt on top.

Lite Andreui-Rublev inspirerad

Siluett-dans

Känns ändå bra att läsa Eberts hyllning:

The conventional wisdom is that Federico Fellini went wrong when he abandoned realism for personal fantasy; that starting with "La Dolce Vita" (1959), his work ran wild through jungles of Freudian, Christian, sexual and autobiographical images. The precise observation in "La Strada" (1954) was the high point of his career, according to this view, and then he abandoned his neorealist roots. 

Ebert tycker naturligtvis att "The conventional wisdom" är alldeles fel och att detta är Fellini på sin absoluta topp, jag får uppenbarligen leva med att vara konventionell vilket ju känns lite trist för en häftig typ som jag.

Om man ger 8½ mindre en maxbetyg bör man väl se om den (inte minst för att slippa få konventionell-stämpel på sig), men just nu är jag rejält osugen.