#198 Angst essen seele auf

Angst essen seele auf eller Rädslan urholkar själen, 1974. Manus och regi av Rainer Werner Fassbinder

Emmi(Brigitte Mira) är en söt liten tant. Hennes man är länge sedan död och själv beter hon sig såsom man ska som åldrande kvinna. Allt är korrekt och samtidigt ganska så själlöst. Plötsligt händer det, hom går in till en bar en sen kväll och tar en Coca cola då en arabisk man går fram till henne och bjuder upp till dans. Hon accepterar och lever upp som ett tomtebloss  under några heta minuter. Sedan kan hon bara inte släppa honom, hon bli helt enkelt alldelles till sig. Han är förvisso ganska stilig men kanske inte så jätterolig för övrigt, men vad vet jag... Till slut träffas dom igen, det blir ett erotiskt äventyr och de känner att de måste flytta ihop och bara vara med varandra. Men alla andra är jätterasistiska, vilket ställer till det. Så här 30 år efter kriget skulle man hoppas att tyskarna vore lite mer dolt rasistiska men icke. De andra damerna i huset blir skitsura och fryser ut stackars Emmi, och när även hennes barn får tokspel vet hon inte vad hon ska ta till sig. Hon gifter till slut och försöker leva lyckligt som utstött par. Samtidigt är hennes man: Ali ( El Hedi ben Salem m'Barek Mohammed Mustafa) lite av en karlakarl som inte orkar med allt drama och söker sig tillbaka till sina gamla
flammor...

Emmi dricker kaffe och är ensammen

Kärleken vänta

Filmen är minsan lite gripande och fin. Verkligheten bakom är dessutom minst lika tragisk. Al Hedi-som spelar Ali hade tidigare en affär med Fassbinder och bara ett par år efter inspelningen knivhögg han tre män på en bar, och fick sedan fly ut ur Tyskland. 1977 hängde han sig i ett franskt fängelse...

Vad som drar upp filmen ett snäpp är superfina Brigitte i huvudrollen som är perfekt som tysk dam, Al Hedi däremot är inte direkt något hett skådespelarmaterial.

The Mummy

The Mummy, 2017. Regi av Alex Kurtzman, manus av ett helt gäng överbetalda snubbar.

Först blev min dotter rosenrasande över att jag hade sett filmen utan henne, men när hon förstod att det inte var Mumin-filmen så gick det över...

Vi hade en trevlig filmspanarfika (med en mysig bebis), film och ett kort eftersnack innan jag smet iväg. Kul att träffa alla!

"Welcome to a new world of gods and monsters, welcome to dark universe" står det på filmbolaget universals hemsida. Det ska alltså till en revival, inte bara av "The mummy" utan av hela glada monstergänget från Universals Hey-day (30-50)-talet. Snart ut kommer Bride of Frankenstein med Javier Bardem som monstret, regi ska Bill Condon stå för, som gjorde en OK-liveversion av Beauty and the beast - som för övrigt är årets mest lönsammafilm. Och visst, här är det ju mer beast and the beast så det borde vara bekväm mark.

Men ska man få en ny filmserie att flyga gäller det att få en bra start, man måste sätta premisserna för både filmen och för hela den sammankopplade världen - vilket visar sig bli kanske lite väl klurigt för manusgänget.

När man ska se en mumiefilm så får man liksom lägga sig i mumiefilms-humöret, det kommer inte vara realistiskt eller diskbänksrealistiskt och det kan ju vara skönt. Och första halvtimmen ger bra äventyrsfilms-vibbar, även om jag inte blir riktigt bekväm med Tom Cruise i huvudrollen, filmen känns mer Chris Pine-skräddarsydd måste jag säga. Tom är liksom ingen komiker-äventyrare, vilket inte hade behövts om detta skulle vara en remake av klassikern från 1932. Men här är man ju klart mer inspirerad av Brendan Frasiers, Indiana Jones-trilogi med mumietema, och då vill man ju ha lite mer av det där Tom saknar. Som Toms sidekick har vi Jake Johnson som spelar exakt samma kverulanta karaktär han har i "New girl", vilket ju är bra, jag gillar ju "New girl", men sedan blir han en spökzombie och då är jag inte längre med i matchen.

Till en början är det skattjakter och gamla förbannelser som väcks upp, precis som det ska vara. Men sedan kommer allt det andra, det är Jekyll och Hyde, det är prodigium som är en slags monsterbekämpar-CIA. Sedan kommer också Russel Crowe som inte har någon aning om hur man ska spela en sådan här roll så han går in i sin gamla vanliga trumpen-man-som-snart-börjar-gråta rutin. Det blir virrigt, ofokuserat och lite rörigt.

Tur då att vi har Sofia Boutella som hämndlysten mumieprinsessa. Hon kör på med episkt mörker och hämndbegär vilket behövs i denna lite oengagerade film. Sedan är ju CGI-zombiesarna bra fixade, vilket är ett plus.

Tom Cruise "mission impossible"-dyker under vattnet

Vad gör jag här?

Häääääämnd!

Så, kommer Dark Universe att ta över Marvel och DC-tronen? Mitt snabbgissade svar är nej. Wolfman och Frankenstein kommer nog inte flyga bland biopubliken, varken bildligt eller bokstavligt. DC och Marvel har ju ett enormt bibliotek med möjlighet för ett flertal medier att kommunicera och sakta bygga upp världar innan man spelar in filmer. Universal-monstren känns inte som att det finns lika många fanboys/girls kring. Man behöver ju också få till en bättre start än detta och frågan är om Universal kommer släppa konceptet snart? Vem vet, men bolagets två andra serier; Fast and the furious och 50 shades(jag tror på hur många spin-offs som helst här!) gick ju betydlig bättre trots avsaknaden av Tom 'darling' Cruise. Till och med Lasse Hallströms hundfilm har ju gått bättre än denna. Men mumier kan ju återuppstå och jag är ändå lite lockad av att se mer, så det finns ändå lite hopp för det mörka universumet...

Vad säger filmsamhället?

Bilder och ord

The Nerd bird

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den?

1975

1975, året då Sia, David Beckham och Bianca Del Rio föds. USA drar sig ur vietnamkriget och Betamax introduceras. 1975 är också sista året som Marabou säljer non-stop med mintsmak, ack det låter ju spännande....

Men det är också ett filmår! Som är ganska så hett - så here we go!

10. A dog day afternoon
En svettig dag med en bankrånare som försöker fixa cash till sin make som behöver göra ett könsbyte...


9, Picnic at Hanging Rock (Peter Weir)
En utflykt som slutar i mystiska försvinnanden. Har en unik stämning som man kan se inspirationer i både "Virgin suicides" och "Mustang"



8, Death race 2000 (Paul Bartel)
En mörk mediadystopi med en massa biljakter


7, Love and death (Woody Allen)
Kul tolstoij-pastich med Diane Keaton i högform


6, Overlord (Stuart Cooper)
Snygg och engarende blandning av spelfilm och dokumentär. Fin och lite ömsint stämning.


5, Grey Gardens
Dokumentär om två damer, en mor och hennes dotter som varit i Jet-set världens mitt men nu mest sitter i sitt stora smutsiga hus. Tragisk, rolig och bra!


4, Gökboet (Milos Forman)
Om en man som kämpar mot systemet och det går sådär...


3, Hajen (Steven Spielberg)
Filmen som ansvarar för många människors vattenaversion.


2, Nashville (Robert Altman)
En short-cuts-liknandet tripp genom Nashville. Både fin och väldigt rolig!



1, Barry Lyndon (Stanley Kubrick)
Ett mästerligt Epos och en film som hamnar högt på filmhimlen. Fotot är otroligt, stämningen både ironisk och ömsint. Fantastisk!



Bubblare: Night moves, Släpp fångarne loss - det är vår, Schampoo och Sagan om Karl Bertil Jonssons Julafton

Vad säger då de övriga, mer love till Argento och Monty Python är mina- stalltips:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies noir
Jojjenito
Filmmedia
flmr

#103 The Lady Eve

The Lady Eve, 1941, manus och regi av Preston Sturges, från en roman av Monckton Hoffe.

Eller för all del, på svenska hette filmen det lite krystade "Kvinnan Eva" - Och förtexterna says it all. Det är en kvinna och en orm som slingrar sig runt. Och hon är slingrig, Eve. Tillsammans med sin far, som kallar sig Korpralen så försöker hon få en ung, naiv ölbryggare att spela bort sina pengar till sin hederliga far. Hon flirtar och spinner som en katt för att få honom att bara spela liiiite mer kort... Men sedan händer det som inte får hända, kärleken slår till. Hennes pappa, som spelas utormordentligt av Charles Coburn, är dock inte nöjd. Han tycker dottern ska rycka upp sig och skinna killen tills han inte har något kvar. Och vågar hon berätta för sin fästman att hon och hennes pappa bara är korttjuvar, och att all av hennes tidiga affektion bara var en del i en listig plan?

Hon lockar fram hans orm? (sorry)

Förtexterna

Stämningen är lätt och elegant. Barbara Stanwyck är enormt bra i sina två roller(!) och Henry Fonda får vara den lite tråkiga typen - vilket är skönt då det oftast är männen som ska vara roliga och kvinnorna som ska vara rejäla - Hej Simpsons, Family guy, Dum dummare och typ 99% av alla filmer... Den är såpass härlig att myskänslan är på absolut maxnivå rakt igenom, ge mig mer Sturges&Stanwyck!

# 251 Shadows

Shadows, 1959. Regi och "manus" av John Cassavetes.

När eftertexterna går igång så dyker det upp ett "The Film You Have Just Seen Was Improvised", och visst, det är inte bara jazzen i filmen som flyter fritt utan också livet för några mid-twentieskaraktärer på Manhattan. Strukturen och sättet karaktärerna pratar på skiljer sig ganska så rejält från samtida Hollowoodfilmer som Ben-Hur eller Some like it hot, och ligger nära i stilen den franska nya vågen som vid denna tid mest var en fransk ny krusning på vattnet. Men till skillnad från exempelvis Godards filmer så är fokus ändå på mänskliga relationer istället för någon slags abstrakt konstsjälvreflektion(pust). Anyhow, i centern har vi Lelia (Lelia Goldoni) som träffar en kille (Anthony Ray) som i ett antal både roliga och sorgliga scener flyr från hennes tråkakademiska pojkvän för att få ihop det... Men när han får träffa hennes bror, som är svart, så blir det plötsligt en kymig stämning.

Lover, brother och en blyg manager

Hennes andra bror kollar in konsten

Ja, hon har en bror till som verkar uttråkad. Han bråkar runt på jazzklubben, han super, raggar och åker på spö. När solen går upp verkar all hans glädje försvunnit, och han svär att inte gå ut igen - vad det nu är värt...

Sedan det här med improvisation får man väl säga var en sanning med modifikation. Arbetet började i workshops som utfördes av Cassavetes, i stort sett med oerfarna skådespelare som utvecklade situationer och relationer som inspirerade honom att göra en insamling för bidrag till att finansiera en oberoende film om "nutidens" liv och leverne. Filmen hade en olycklig premiär 1958 som resulterade i en förvirrad och missnöjd publik. Cassavetes svarade på bemötandet genom att skriva in några fler scener och försöka styra upp den röda tråden.

Intressant och bra, det blir:

#571 Black moon

Black moon, 1975. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Joyce Buñuel.

Jag har ett stort problem med denna typ av filmer, som i kort består av en massa surrealistiska scener. För att jag som tittare inte ska spunka ut så får de surrealistiska scenerna vara jäkligt on point. Kolla Cocteau, han är också arty men förstår att man jobba som tusan och inte bara köra närbilder på nakna barn eller en tupp. Det är tråkigt Malle! Dessutom kändes det lite...gubbsjukt att köra så avklätt på en 16-årig skådespelare.

Jag säger att enhörningen var någon slags fallos-grej

Något slags fallos-ormen tema

Jaja, det fanns några bra idéer men de blev högaktligen utklassade av de tråkiga. Finns int mer å säga, det blir en:

#550 Overlord

Overlord, 1975. Regi av Stuart Cooper, manus av Christopher Hudson och Stuart Cooper.

Overlord är en ganska intim andra världkriget-film jämfört med de flesta andra jag sett. Man får följa en person, Tom (Brian stirner) och hans resa från hemmet, genom träningen för att till slut närma sig det stora skrämmande. Direkt när Tom kommer fram till träningslägret så fortsätter upplevelsen såsom att han är råvaran i en stor, förvirrad maskin. Det tränar lite, flyttas till en annan stad, tränar lite till och bara väntar. Hemma har han sina föräldrar och sin hund, han träffar en tjej under en väldigt tafatt dansbjudning. Men alla relationer blir lite på paus, för hans liv är ingen självklarhet, eller kanske till och ingen trolighet med tanke på uppdraget framför honom. Som karaktär är Tom ingen speciell, han är lite av en drömmare men en föraning om allt snart ska ta slut.

Filmen producerades av "Imperial war museum" och består till 27% av arkivmaterial som skickligt har blandats med det nyinspelade. Materialet samlades in under tre år och det krävdes en hel del arbete med att få det gamla att smälta in i det nya, så som kameraman anställdes John Alcot, som senare samma år skulle få en Oscar för Barry Lyndon.

Stora attackhjulet spinner

Rutinen för hantering av omkomna

All energi med att samla in arkivmaterial lönade sig storligen, då filmen har ett helt gäng fantastiska bilder som jag aldrig sett förut, såsom trafikkaoset i södra England, eller de stora attackhjulen man testade för att överaska tyskarna.

Intressant och fin film, med en ganska fin, lågmäld ton i allt krigsmaskineri...