#38 Branded To Kill

Branded To Kill, 1967, regi av Seijun Suzuki, manus av Hachiro Guryu, Takeo Kimura, Chusei Sone och Atsushi Yamatoya.

Ännu en film av Suzuki! Men det märks knappt, då Tokyo Drifter var en 60-tals popdröm så är denna en svartvit lätterotisk fantasi. Handlingen är dessutom krånglig, man behöver nog se denna några gånger innan man hänger med på allt. Grunden är att japans tredje bästa hit-man(spelas av Joe Shishido som gjort en ganska märklig skönhetsoperation som gör att han ser lite ekorraktig ut) vaktar en person som råkar ut för trubbel, och när han senare får ett uppdrag att mörda någon så landar en fjäril på hans pistol precis som han ska skjuta vilket gör att han misslyckas. Skam och vanära drabbar honom och dessutom är det nu bestämt att han ska dö, för Hitmen får aldrig misslyckas! Jaha... Efter ca 45 minuter får man träffa hans nakna flickvän som han bråkar med och slår ner (han kommer lite senare att skjuta ihjäl henne). Men sedan träffar han en ny tjej som effektfullt plockar upp honom i en cabriolet mitt i ett störtregn. De blir lite kära men han bråkar till slut med henne och slår henne (han kommer lite senare att skjuta ihjäl även henne). 

Kort rant: Asså hur ser genusperspektivet ut här egentligen, bland de senaste 10 filmerna jag sett i Criterionvärlden är den bara Diabolique som haft någon riktig karaktär spelad av en kvinna, i övrigt är det bara karlar och enstaka nakna tjejer (varken Terry Gilliam, Godard eller Kurosawa har i de filmerna som varit, haft någon riktig kvinnlig karaktär alls trots ganska omfattande rolllistor). Jag hoppas på lite bättring framöver, men min feministsida känner sig lite nedslagen av läget....

lite male gaze 

Fjärilsexcesser som kan ha inspirerat när lammen tystnar

Han är bossig mot tjejerna

lite first-person-shooter

Ett kort, isolerat parti med lite grafiska grejer

Bra grejer är de olika "jobben" han gör, exempelvis gör han en hit och kastar sig sedan ut på en toppen av en luftballong som han preppat. Överlag är pistolduellerna lite roliga och kreativa, men är inte alls lika inspirerande som Drifter. Men, nja...

#39 Tokyo drifter

Tokyo Drifter, 1966, regi av Seijun Suzuki, manus av Yasunori Kawauchi.

Les miserables är en musikal, där sjunger dom ju typ hela tiden, Mary poppins likaså. Men här sjungs det två sånger några gånger så jag antar  att det här blir en slags Yakuza-musikal eller var går musikalgränsen egentligen? Allt måste vara tydligt definierat, hur skulle det annars se ut!

Tokyo Drifters manus är ganska banalt, en Yakusagrupp försöker gå legit (Det brukar aldrig funka i filmvärlden) och de andra försöker utnyttja tillfället och sätta dit sina forna konkurrenter. Mitt i allt finns den hundlikt-lojale Tetsu som står bi sin gamla chef trots att världen ramlar samman. I början får man se hur andra Yakuzas pucklar på honom men han slår inte tillbaka, de har ju blivit laglydiga.

Hela första delen är inspelad i överexponerad svart-vittfilm, och det är så snyggt. För det här är en film som är extremt stilmedveten och visuell. Varje miljö och varje är extremt genomtänkt och ibland blir miljöerna nästan teatrala vilket faktiskt funkar här. Musiken och tempot är väldigt mycket hippt 60-tal och man känner igen en hel del av tonfallet och kameravinklar från många av Quentin Tarrantinos filmer.

En del scener var i "vägglösa" miljöer

Ljussättning! 

Ljussättning!

Vitt som en Kentkonsert

Ah, det här är snyggt och roligt. Handlingen är dock inte så mycket att orda om men är man ute efter en visuell fest så är man rätt ute. Detta var Suzukis 40:nde film efter att ha verkat i många år i Japans näst största filmbolag Nikkatsu. Hans tidigare filmer var klart mer konventionella och hans nyvakna konstnärlighet skulle snart sätta honom i trubbel då han fick sparken efter att hans kommande film (Branded to kill) visades för filmstudiobossen... Häftigt ända att Suzuki kunde göra denna i Nikkatsu utan vare sig budget eller förberedelsetid.

#37 Time Bandits

Time Bandits, 1981, Regi av Terry Gilliam, manus av Michael Palin och Terry Gilliam.

Jag gillar ju svenska titlar men blev ändå lite förvånad över att filmen fick "Det våras för banditerna", det var väl bara Mel Brooks som fick det våras för-titlar? Vilket som, filmen centreras kring pojken Kevin (Craig Warnock) som bor i en kärlekslös familj i någon slags teknisk dystopi-framtid. Mamma och pappa sitter på sina inplastade stolar och pratar om alla prylar de vill ha ("Mat på 12 sekunder istället för 21"), sedan tittar de på TV där folk satsar sina liv för att få möjlighet att få lite mer pengar... 

Pojken blir ivägkörd till sängen. Plötsligt stormar det in en gäng kortväxta män som jagas av en slags gud, pojken följer med dom till en portal och vips är de i Napoleons Frankrike. Gänget är ute för att bli tjuvar, de vill sno skatter från världshistoriens rikaste typer. Så tillsammans reser de både bak i tiden och till parallela världar innan de till slut måste konfrontera gud som vill ha tillbaka sin resa-i-tidenkarta. 

Den magiska kartan 

John Cleese var bra som Robin Hood

Gud pratar med en "tidstjuv"

På plussidan är det här kanske den mest fantasifyllda film jag sett, det händer oväntade, absurda saker stup i kvarten. Monster, jättar, osynliga portaler och allt man kan och inte kan tänka sig finns med. Den onda skurken var också ganska härlig då han gnäller på guds ointresse för teknik:

God isn't interested in technology. He cares nothing for the microchip or the silicon revolution. Look how he spends his time... forty-three species of parrots! Nipples for men!

If I were creating the world I wouldn't mess about with butterflies and daffodils. I would have started with lasers. Eight o'clock, Day One!

Men även nackdelarna  i Monthy Pythonvärlden finns, bristande dramatik och karaktärer som man inte riktigt bryr sig om eller lär känna. Trots att scenerna på ytan har spännande delar så sugs man inte riktigt med, inget är ju på allvar... Även slutet förstärker intrycket då två karaktärer dör utan att någon verkar bry sig. Ah, jag ska inte gnälla, förutom lite på mig själv, jag borde sett denna med något av mina barn.

På många sätt påminner filmen om  Trollkarlen från OZ i det att en ung person tas iväg på ett fantastiskt äventyr för till slut besegra ondskan. Det finns även ett liten krydda av Bill and Ted's Excellent Adventure i det att de åker genom tiden och gör en massa äventyr. 

 Den var ändå absurd och kreativ och får därför betyget: 

#41 Henry V

Henry V, 1944, regi av Laurence Olivier, Manus av Dallas Bower, Alan Dent och Laurence Olivier, baserat på pjäsen av allas vår William Shakespeare.

I början är perspektivet att man får följa en uppsättning av Henry V på the Globe år 1600. Skådespelarna sätter på sig peruker och löstuttar bakom scenen medans dramat spelas upp för publiken. Men någonstans efter en halvtimme så lämnar man Globen och får följa med Henry till Frankrike efter att han har fått för sig att han Frankrike är hans. Skälen till detta är ganska vaga, men ära och territorialvinster väntar över engelska kanalen!

Här är det viktigt att komma ihåg att filmen hade premiär 1944 så temat var ju aktuellt, alla tal om man måste vara modig och att evig ära väntade den som dog i Frankrike var nog ganska aktuella för den samtida biopubliken, samt viktig poäng för militären att sälja in. Om filmen inte hade haft så mycket krigspropaganda så är det nog tveksamt om Laurence Olivier hade haft sådan budget. För man har satsat stort på en del scener, speciellt då slaget vi Agincourt då stora arméer i full rustning spurtar längs Agincourt.

Fire! 

Stor arme framför ett ritat slott

Andra delar kändes väldigt lågbudget, exempelvis var alla slott bara kartong som någon hade målat små Carcasonne-slott på. Ganska så obegripligt. Men efter lite research så var det så han ville ha det, den teatrala känslan skulle inte gå förlorad. Jag tycker dock bara att miljöerna drog ner helhetsintrycket, och det är ju aldrig skoj. Det finns ju en massa slott i England, kunde de inte spela in något där istället för i nordeuropas minsta studios(Vissa scener var verkligen grunda, man såg bakgrundsmålningarna direkt bakom skådespelarna). Skådespelarmässigt gjorde väl alla sitt jobb, egentligen vill jag bara se mer av Le Dauphin (Max Adrian) som var ljuvlig som kaxig Joffrey-liknande prins. I slutet blir kungen plötsligt superkär i sin kusin och dom gifter sig efter att han raggat på henne i några minuter, ah true love indeed.

Är verkligen Henry V en bra story? Inget sitter riktigt ihop och karaktärerna är ju väldigt endimensionella, i synnerhet huvudpersonen(här finns det dock delar som togs bort, exempelvis då Henry avrättar alla krigsfångar). Jag minns dock Kenneth Branagh-versionen som toppbra men denna var mer bara: meh.

#26 The Long good friday

The Long good friday, 1980. Regi av John Mackenzie. Manus av Barrie Keeffe.

Äntligen en film som inte är baserad på en bok! Här snackar vi hårdkokta cockneygangsters och Helen Mirren, vad kan gå fel? Inget uppenbarligen för detta är en fan-tas-tisk gangsterfilm. Harold(Bob Hoskins) bjuder till fest, han ska nämligen bygga flertal bostäder runt i London och han har bjudit in investerare från när och fjärran för att samla in de pengarna som behövs. Samtidigt börjar hans fotfolk att mördas och hans restaurang sprängs i småbitar. Han måste snabbt reda ut vilka som är ute efter honom samtidigt som han måste hålla god min mot sina investerare. Det blir en hektiskt långfredag fylld med ond bråd död, påhopp på amerikaner, påhopp på irländare och missriktade vredesutbrott. Harold har många dåliga sidor men man tycker ändå synd om honom när hans värld sakta men säkert går i bitar. Helen Mirren är dessutom fantastisk som den smarta analytiska motpolen till Harolds känslomänniska.

Vet du något?

Pierce Brosnan charmar och mördar i ett badhus

Helen Mirren är fantastastisk! Men inget lyckat bechdeltest i denna filme heller... 

Så ta chansen och se denna tunga föregångare till Lock, stock and two smoking barrels. 

Silent running

Silent Running, 1972. I regi av Douglas Trumbull. Manus av Douglas Trumbull, Deric Washburn och
Steven Bochco

I framtiden har vi förstört planeten och valt att skicka ut den sista skogen ut till rymden i ett antal biosfärer. Efter några år verkar inte de som bestämmer så skogsnostalgiska längre utan vill att skogssfärerna ska sprängas och att rymdskeppen ska tillbaka till vanlig logistikverksamhet. Ett av skeppens botaniker får spel och vägrar, det blir bråk och han lyckas lura ut de andra på en del av skeppet som han spränger bort.

Såja, äntligen ensam med växter och ekorrar. Men det blir ju snabbt lite enformigt liv så han programmerar om robotarna så han ska få lite underhållning. Samtidigt är andra rymdskepp på jakt efter han...

Robotarna var jättefina!

Biljardroboten var lite omsändlig...

Scenografin är jättefin och man märker att regissören varit inblandad i 2001-ett rymdäventyr. Det är lite samma meditativa stämning över rymdlivet. Robotarna är dessutom mycket snällare än HAL.

Robotpromenad

Benlösa fick spela robotarna

Den är fin och kul och med många bra miljöer. Inspelningen var på en ombyggt hangarfartyg så scenerna är ganska maffiga. Minusen är en liten dipperiod efter han "tagit hand" om de andra och Bruce Dern som spelar botanikern Freeman Dowell. Ändå fin, och med bra bonusmaterial, så den kravlar upp sig till:

#35 Diabolique

Diabolique, 1954, regi och manus av Henri-Georges Clouzot, manusmedförfattare Jérôme Géronimi, Frédéric Grendel och René Masson, baserat på boken Celle qui n'était plus, av Pierre Boileau och Thomas Narcejac.

Christina(Vera Clouzot) är nervös och hjärtsjuk, till råga på allt är hon gift med den elaka skitstöveln Paul (Paul Meurisse). Tillsammans driver de en pojkskola på franska landsbygden. Där domderar Paul med järndiciplin och med sadistisk stil. Han slår sin fru och sin älskarinna, han beter sig illa mot lärarna och han serverar till och med rutten fisk till de stackars eleverna. Sist men inte minst späder han ut rödvinet med vatten (så hemsk är han!). Så det är inte konstigt att han lyckas skaffa sig lite fiender...

Nicole (Simone Signoret) är Pauls älskarinna och bär i början svarta solglasögon för att dölja blåtiror hon fått från Paul. Älskarinnan och frun har till slut fått nog och de bestämmer sig för att göra sig av med mannen genom drogning och dränkning. Nicole fixar raskt fram lite starkt sömnmedel och hon och Christina dränker honom senare i ett större badkar (nuförtiden är badkaren så små, ska man dränka någon så är nog äldre badkar bäst) De dumpar sedan honom i en riktigt sunkig pool, Nicole försöker lura barnen att upptäcka honom genom att tappa ett par nycklar i poolen som barnen ska hämta. Men barnen hittar ingen Paul, och tjejerna bestämmer sig för att tömma poolen helt och hållet och märker då att Paul inte flyter runt utan har försvunnit, mysteriet börjar sakta tätna....

Nicole spetsar Whiskeyn

Ett långt bad 

Var inte diabolisk och avslöja filmens slut för dina vänner!

 Handlingen är spännande och bjuder på flera vändningar och fördjupningar. Precis som när jag såg Agatha Christies Mousetrap så står det en varning när filmen är klar att man inte ska avslöja vad som hänt för någon annan, så jag ska hålla mig. Som thriller funkar den bra, det är spännande och rapp, lite som en deluxeversion av morden i Midsommer? Jag gillart!