#334 Harlan County USA

Harlan County USA, 1976. Regi av Barbara Kopple.

Filmen är inspelad kring gruvorna i Kentucky runt 1975 men människorna, kampen, de sotiga ansiktena och de cyniska kapitalisterna känns väldigt tidlösa. Barbara Kopple väljer här ganska tydligt att ställa sig på gruvarbetarnas sida: hon står med demonstranterna, hon åker hem till dom, hon deltar på interna möten. Eftersom vi befinner oss i USA så är det ju inte direkt lätt att bedriva fackföreningsverksamhet, detta leder i sin tur till rekorddålig stämning som på 30-talet utvecklades till ett slags gerillakrig. Minnena finns kvar så båda sidorna är heltaggade ganska tidigt i konflikten som blåser upp. Gruvarbetarnas missnöje verkar vara ganska eviga, de vill få andningsskydd, lite bättre tider och säkrare arbetsplats. Ägarna i sin tur tycker en hög vinst och obråkiga arbetare är lite viktigare. Arbetarna försöker då strejka, ägarna hyr in strejkbrytare, arbetarna försöker blockera vägen till gruvan och då hyr ägarna några busar med pistoler och träpåkar för att se till att alla kommer till jobbet i tid.

Kampen runt vägen varvas med hembesök, sjukhusbesök där stenlungadrabbade ex-gruvarbetare pustar sig fram, möten och historiska återblickar. Här får man också många kampsånger som känns sådär "Oh, brother where art thou"-gamla. Många sjunger på ett ganska gällt, entonigt sätt som funkar superbra för kampvisorna.

Kampen har alltså en hel del dimensioner, och precis som i all kamp så är det några eldsjälar och några som mest hänger med och ytterligare några som helst är hemma. -Men de får man inte höra så mycket om, för Harlan County USA har helt och hållet de engagerade arbetarnas perspektiv. En dokumentär får såklart vara partisk, men jag hade uppskattat lite material om hur strejkbrytarna eller påkbusarna resonerade kring sin roll. Nu blev de mest märkta som skurkar, vilket de kanske var, men jag tror att i synnerhet strejkbrytarna i vissa fall hade svårast av alla att göra rätt, mot sin familj, mot sig själv och mot sina arbetskamrater.

Konflikten eskalerar stadigt och får en slags våldsam slutpunkt när en 20-årig gruvarbetare blir ihjälskjuten vilket leder till press på gruvbolaget att ge sig, vilket de gör. Hurra, kamp lönar sig! Förena er arbetare i alla länder! Eller inte riktigt, i eftertexterna står det att ägarna ändrade sig efter något år vilket leder till nya strejker i en lång ond cirkel.

Gruvarbetarna hade en grej som såg lite kul ut och det var själva resan ner

Strejkarna beväpnar sig

Ägarnas busar viftar med en pickadoll

"We shall not be moved"

Från början när Barbara Kopple började inspelningen så skulle den handla om fackföreningspamparna som verkade hålla på som gänget i "The irishman" inklusive en dödsskjutning av en fackföreningsledare med familj. Men då hon lärde känna arbetarna så blev fackföreningspolitiken ett sidospår och arbetarna huvudspåret istället för tvärtom.

En del dokumentärer försöker låtsas om att de passivt fångar "verkligheten". Harlan County USA är ingen sådan. Både demonstranterna skriker att de är filmade och ägarnas representanter verkar väldigt medvetna om att kameror är där. Foto från filmen används också som bevis för att få en av ägarnas busar arresterade. En del karaktärer är dessutom extra tuppiga vilket skulle kunna bero på att de har kameran på sig. Så sammanfattningsvis är Harlan är ett ganska bra exempel på när filmskaparen påverkar det som filmas...

Gripande, intressant, kanske lite ensidigt men ändå klart:

#348 Love in the afternoon

Love in the afternoon eller Chloe in the Afternoon eller Kärlek på eftermiddagen eller Chloe in the Afternoon, 1972. Manus och regi av Éric Rohmer

Efter vissa tekniska problem så började jag med att se film 6 i Eric Rohmers sextupel av moraliska sagor (alltså det är sex filmer och inte sexfilmer). Men då filmerna är självstående så ska det inte göra så mycket.

När man ser stand-up komiker kan det vara lite konstigt hur lättflörtade publiken kan vara. Det kan räcka med ett "Oh, strong lights here" och folk skrattar. Franska sextio- och sjuttitalsfilmer verkar ha samma effekt på filmrecensenter out there. Som här, vi har en film om en gift kille(Bernard Verley) som drömmer om tjejer, får ett erbjudande om en affär med en gammal flamma (Zouzou(namnet på skådespelaren, franska filmaktriser verkar köra artistnam som brasilianska fotbollspelare)) och backar ur. Allt tar tid, det är, objektivt sätt inte särskilt kul, men man behöver inte öppna filmsajterna för att veta att alla kommer vara så till sig ödslandes med toppbetyg. Gah. Nu blir det ett lite längre Wikipediaklipp:

Éric Rohmer ville att hans filmer skulle vara helt naturliga. Han använde sig inte av några jump cuts eller ändrade vinklar. Han ville också att allt ljud skulle vara naturligt, använde sig inte av några pålagda ljud eller musik och tog sällan mer än en tagning av scener, även om oväntade skeenden eller väderomslag inträffade. Utmärkande för hans filmskapande var att hans berättelser handlande om "vardagsmänniskor" som i samtida miljöer hade att möta och hantera allmänmänskliga problem relaterade till kärlek, lust, svek och trohet.

Japp, vardagsmänniskor som gör vardagssaker. Det kan kanske vara kul och intressant men jag blev bored. Sista minuterna fick jag se tre gånger på raken då jag somnade.

Filmen då? -Slutet gott, trots att han funderar på varför han egentligen gillar sin fru:

 ([voice over] Why, among all the possible beauties, was it her beauty that struck me? I'm no longer sure of the answer.)

Mmmm. Det var det. Nu är det alltså snart dags för 5 Rohmerfilmer till. #prayforfilmfrommen

#326 Metropolitan

Metropolitan, 1990. Manus och Regi av Whit Stillman.

Metropolitan är lite som om Jane Austen hade skrivit en bok om Patrick Bateman från American Psycho. Det är samma trakter, samma stjortkragar och samma självklara inställning av att man tillhör en hotad elit. Med då Bateman mördar folk så sitter gänget i Metropolitan och tar drinkar, sätter på sig gammeldags klänningar, går på debutantbaler och snackar. Som så ofta då man får en filmisk inbjudan till en ny värld så finns det en outsider i gruppen, Tom(Edward Clements) som liksom får representera det yttre ögat. Sällskapet som man får följa har en mer tjej än kille vilket är lite av en katastrof under balsäsongen vilket i sin tur leder till att Tom liksom raggas in i gruppen. Men när man väl lärt känna honom så visar även han sina excentriska sidor, som väldigt bestämnda åsikter och böcker i allmänhet och Jane Austen.

Audrey Rouget: What Jane Austen novels have you read?
Tom Townsend: None. I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelists' ideas as well as the critics' thinking. 

Gruppen är som sagt barnen till den etablerade överklassen, och de blir på något sätt både hyllade och hånade i samma film. Dialogen är så fin, och manuset(som blev Oscarsnominerat) var i sig säkert en förutsättning för alla amatörskådespelares prestationer. Ynglingarna är liksom en skön mix av okunniga, naiva, pålästa och snobbiga utan att riktigt fatta det själva. Bäst av alla är ändå Nick
(Chris Eigeman) vars cyniska inställning till gruppens liv både är träffsäkert, roligt men samtidigt också grundplåten till en slags mjuk utfrysning.

Allvarliga diskutioner kring socialism

Klänningar och kärlek

Sedan är det ju en massa kärlekstrådar, ju fler desto bättre. Någon är kär i någon som i sin tur är kär i någon annan och det känslorna är sådär Jane Austen-aktiga vilket gör att man engagerar sig trots att man egentligen kanske inte borde.

En annan sak jag kände igen från min sällskapsgrupp från när jag var 20-ish var det tvärsäkra politiska diskutionerna, Tom är Fourierist som ju är en socialistisk inriktning vilket ger hans mer modesta bakgrund en politisk spänning. Alla vill liksom verka så pålästa men är i verkligheten kanske mer intresserade av sin egen självbild...

Visst jag förstår synpunkten jag läste på Letterboxd "The fact it's up its own arse is part of the joke.. but it's also mostly up its own arse." För ja, den är både smart och väldigt medveten om att den är smart. Men trots det faller jag ändå ganska hårt. Vissa filmer kan man ibland se fram emot att de ska ta slut - men denna bara hoppades jag skulle fortsätta i all oändlighet och det är ju ett kvalitetstecken om något?

#324 La bête humaine

La bête humaine eller Människans lägre jag, 1938. Regi av Jean Renoir efter en egen adaption av boken med samma namn av Émile Zola

Slutet av 30-talet. Renoir är stor, större nästan än sin målarpappa. Så då gör han en Colin Nutley och drar in hela sin familj i ett mastigt filmprojekt kring män och tåg. Fast kanske mest galna män.

Jean Gabin som jag ju brukar gilla, spelar en tågmaskinist (Lantier), som är lite tillbakadragen och pratar om sitt tåg som sin fru. I en tidig scen får man reda på att han har en historik av sjukdom och när han besöker en gammal flamma verkar han sakna all social kompetens utan kastar sig på henne och kysser medans hon gråtandes försöker fly. Men ju mer han halvt våldtar henne desto mer smälter hon och till slut omfamnar hon honom ömt, fint (jag undrar hur många kvinnor som har råkat illa ut av sådana här scener). Men omfamningarna byts sedan om till strypning. Hon håller på kvävas. Till slut släpper han den flämtande jäntan och lägger sig på gräset med ett strå i munnen och säger något av typen "det är som det är, jag blir lite såhär ibland" och hon bara "ingen fara gubben, du är fin, vi borde gifta oss" - denna kvinnas dåliga omdöme håller på att sätta henne i stora problem men han säger lyckligtvis nej, han är gift med tåget.

Han åker som sagt tåg, och en kväll får han se ett brott, en kvinna tvingas täcka ett mord hennes man gjort. Hon charmar Lantier, och de inleder något slags förhållande. Men hon är en typisk Femme Fatale som är gift och Lantier är en kärlekskrank galning så oddsen för en happy ending är ganska låg (eller hög kanske man ska säga (Happy ending är alltså inte trolig i detta läget)). Som Famme Fatale är hon lite störigt bebisröstpratande, men hennes bebisröst säger inte bara att Lantier är söt utan också att hennes man borde bli mördad, och om han inte blir det tänker hon dejta en yngre, snyggare man. Hur ska de gå, ska han mörda mannen eller ska hans inre kvinnohatare vinna?

Strypsex vid tågbanan

Kram med sin Famme Fatale

En man med sitt tåg 

En ganska trist och misogyn film som inte engagerar. Vissa bikaraktäerer som den oskyldigt mordanklagade Cabuche som spelas av Renoir himself bara slarvas bort, andra karaktärer som hans tågkompis känns rejält platta. Men även huvudkaraktärerna är ganska irrationella, La bête humaine vinner inga life achievement awards hos filmfrommen, det blir en supersvag:

#323 The Children Are Watching Us

The Children Are Watching Us eller I bambini ci guardano, 1944. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Giulio Viola, Margherita Maglione, Cesare Zavattini, Adolfo Franci, Gherardo Gherardi, Vittorio De Sica, Mario Monicelli och Maria Doxelofer.

Den italienska neorealismen var till skillnad från franska nya vågen inget ideologiskt projekt. Filmmakarna hade efter andra världskriget helt enkelt inte råd med en massa avancerade kostymer eller scenografi utan ville man berätta något så fick man helt enkelt gå ner till gatan och fånga vad som hände. Vittorio de Sica skulle "tvingas" ner till gatans berättelser bara ett par år efter denna film, som var en av de sista han gjorde i det italienska studiosystemet. Och studiosystemet var ju under kontroll av Italiens sverigedemokrater, Partito Nazionale Fascista (halva partiet verkar dessutom inblandade i manusskrivandet). Fascisterna var då som nu ganska måna om sina hjärtefrågor - den nationella identiteten, familjen och folket. Man var anti dekadenta människor, judar och andra avvikare. Detta märks till viss del i filmen som handlar om en skilsmässa där mamman faller för en smörig Roberto och lämnar familjen. Deras barn Pricò (Luciano De Ambrosis) ser och märker mer än mamman tror - men hon verkar också ganska odiskret då hon har kärleksmöten med hennes loverboy på samma park som hennes son leker på. Pappan kämpar för att hålla ihop familjen, men mamman blir påverkad av några dekadenta stadsbor och hamnar på omvägar i hennes lovers arm igen. Ack.

Titeln visar också på den moraliska pekpinnen. Partiet ser dig, barnen ser dig så var nu en god nationalsocialist och håll dig gift med din tråkiga man.

Den goda pappan köper en uniform till sitt barn 

Den dåliga mamman badar lite ofokuserat. 

Nu låter jag jättenegativ och det är jag kanske men filmen hade också en del ljuspunkter. Den största är Isa Pola som spelar pojkens mamma. Hon lyckas på ett ganska fint sätt göra rollen mer flerdimensionell än vad manuset egentligen bjuder på. Kanske dock att man skulle vilja ha ännu mer passion i relationen med hennes loverboy som skulle kunna motivera hennes brott mot kärnfamiljen.

The Children Are Watching Us har sina poänger, men några av dom är ganska ruttna. Det är klart att folk inte bara ska lämna sina familjer vind för våg men jag tycker inte heller familjen ska vara ett fängelse där man tvingas sitta på livstid om man inte vill.

#322 Mr. Arkadin

Mr. Arkadin eller Confedential report eller Herr Satan själv, 1955. Manus, regi, skådespeleri, manligt ego av Orson Welles.

Europeiska samproduktioner är alltid lite störiga. Man ska besöka halva världen i filmen och alla skådespelare ska få prata sina språk vilket gör att dubbningen blir uppenbar och uppenbart ganska kass. Här har vi ivarjefall en småskojarkaraktär, Von Stratten (Robert Arden) i trubbel på jakt efter ett halmstrå som kan hålla honom i liv. För någon är efter honom, och inte vem som helst utan den diaboliska rikemannen Herr Arkadin(Orson Welles) - Wuuauuauau. Mr. Arkadin börjar alltså in medias res- alltså mitt i en handling och ägnar då större delen av filmen för att reda ut hur vi kom hit och slutet av filmen att reda ut vad som händer sedan. Von Stratten, som är lite av en fifflare har fått i uppdrag att ta reda på Arkadins bakgrund, uppdraget har han fått av just Arkadin som hävdar att han fått en minnesförlust. Strattens undersökningar gräver upp en mörk hemlighet och Arkadin tackar för informationen och börjar sakta sopa igen alla spåren, eller sopar gör han inte, han liksom låter sin knivsamling sköta snacket...

Arkadin har ett stiligt skägg

Stratten får hemligheter av en loppcirkuskonduktör i Köpenhamn

Ohhh, en surrealistisk blick 

Nu förenklade jag handlingen ordentligt för den snurrar till det ganska mycket. Stratten åker vind för våg genom Europa och Arkadin skrattar diaboliskt av olika skäl. Orson Welles är ju speciell, hans självkärlek liksom strömmar från honom i allt jag har sett, och så är det absolut här också. Det finns någon slags kärlekshistoria här också där Stratten liksom kärar ner sig i Arkadins dotter(Paola Mori), men inget av det kändes särskilt engagerande. Filmen har sina poänger, varav fotot ibland briljerar - men överlag känns det inte som något jag kan rekommendera att man fyller sina karantän-hemmadagar med.

#330 Au Revoir les Enfants

Au Revoir les Enfants eller Goodbye, Children eller Vi ses igen barn, 1987. Manus och regi av Louis Malle.

När man ser en barndomsskildring som på ett äkta sätt lyckas fånga barndomens lekfullhet, den småsinta mobbningen, skojen och bråken på ett så fint sätt som här så fattar man hur få filmer som egentligen lyckas med att ge en riktig bild. Början av Au Revoir les Enfants skulle kunna utspelas när som helst på vilken pojkskola som helst. Det är högljutt, bråkigt och kamratligt på samma gång. Man lyssnar på auktoriteter då det behövs men annars pågår livet till största del mellan barnen. Filmen utspelar sig i Frankrike under andra världskriget och till en början får man se ockupationstrupperna mer i bakgrunden. Många av dom har växt upp på andra sidan gränsen och verkar primärt inte vara ute efter onödigt krigsbrott.

Barnen har ganska varierande bakgrund, men primärt följer man två av ungarna: den lite rika, urfranska Julian (Gaspard Manesse) och den lite blyge, smarta nya pojken som heter Jean Bonnet (Raphaël Fejtö), som skolans rektor verkar ha ett extra gott öga till. I takt med att vänskapen utvecklas så börjar de också veta mer om varandra, och under Nazitysklands flagga så kan ju tyvärr information om familj och religion vara livsfarlig att ha.

Filmen är baserad på Louis Malles egen barndom, vilket märks i berättandet. Precis som när jag själv tänker tillbaka på min barndom så minns jag vissa episoder, varav några var ganska intressanta och andra banala. Det framgår även här. Dessutom blir bilden av Tyskarna ganska varierad, vilket den ju inte skulle vara i en Spielbergfilm, men här skapar det nästan en ännu större frustration kring vad vissa gör, när endast väldigt få är annat än "vanliga människor".

Nazis in the classroom

Läsning i skyddsrummet

En fin scen om motstånd är på en lokal restaurang där några franska kollaboratörer försöker köra ut en judisk man. En efter en av gästerna börjar ropa och protestera till det blir ohållbart - de får helt enkelt lämna platsen med mannen kvar. Så motstånd går kan ju vara bra att ha i åtanke i dessa bruna tider...

Gripande och fin, med ett budskap som jag skulle vilja att det var inaktuellt men är ju inte det.