Från lexicology:
It’s an old time Western movie cliché: after a shoot-out commences in a saloon, the piano-player meekly holds up his hands and pleads, “Don’t shoot me, I’m only the piano player.” He had no role in the fightMen precis som i en westernsaloon så är risken att råka illa ut som pianist främst beroende på var man är och vilka "vänner" man har. Charlie(Charles Aznavour) jobbar som pianist på en liten risig bar när hans bror springer in, han har råkat i trubbel. Först har han gjort en stöt, och sedan snott pengarna från två av de fyra medtjuvarna.
Annars har Charlie ett OK liv, han dejtar en hora-med-ett-hjärta-av-guld, han spelar musik, han försöker helt enkelt hålla huvudet över ytan. Nu börjar dock det mesta falla ihop. Han börjar dejta servitrisen på baren vilket gör ägaren vansinnig, men horan-med-ett-hjärta-av-guld bryr sig inte för hon har ett hjärta av guld.
Brorsan då? Jo, här kommer gangsterelementet in, för de lurade gangstrarna är rasande, och samtidigt lite rara i sina kepsar och små rockar. I brist på brorsan så kidnappar de Charles och hans nya girlfriend men de lyckas fly, fler kidnappningar utförs men Tirez sur le pianiste vill inte bara vara en gangsterfilm, utan det är förhållanden, självbilder och kärleksförklaringar. Dwight Macdonald beskrev Shoot the Piano Player som en blandning av “three genres which are usually kept apart: crime melodrama, romance, and slapstick” och det ligger något i det. En film som försöker vara för mycket samtidigt kan lätt hamna i den farliga bermudatriangeln, där en film är för "rolig" för att bli engagerande och för "engagerande" för att bli rolig. Här funkar det faktiskt ganska bra, Truffaut är sådär lättsam och virtous så man köper det.
Filmen är baserad på romanen Down There av David Goodis från 1956, filmen beskrevs av Truffaut: ”en respektfull pastiche av Hollywoods B-filmer som lärde mig så mycket”. Berättelsen fungerar som en ram för handlingen, men glider liksom åt sidan då Truffaut hänger sig åt sekvenser som inte riktigt för handlingen framåt utan mer bara vill visa på alltings kaoshet, ofta med en lite humoristisk blick. Filmen stannar upp och lyssnar på musik, en jakt slutar med att någon springer in i en man på väg hem med blommor och börjar prata om hans äktenskap, en doktor vill undersöka en kvinnas bröst på en bar och så vidare. Filmen gör lite vad den vill, när den vill.
 |
| Är telefonen mäktigare än kniven |
 |
| Närbilder |
 |
| Efter en fajt sätter sig männen ner och Charlie föreslår att det bara ska lägga av |
Kul, intressant och charmig. Jag gillart:
