#279 Young Törless

Young Törless eller Der junge Törless, 1966. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Herbert Asmodi och Volker Schlöndorff efter en roman av Robert Musil.

Thomas Törless (Mathieu Carrière) är en självgod överklasspojke som börjar på ett flott pojkinternat någonstans på den tyska landsbygden. Internatskolvärlden är liten och tydlig, de enda man har att förhålla sig till är några av de tuffare eleverna vilket Törless verkar klara av ganska bra- jag var själv inte lika bra på det utan blev mulad av niorna ganska ofta-så kan de gå.

En av eleverna, halvitalienaren Basini lånar pengar åt höger och vänster och åker till slut fast för stöld (skolan verkar inte ha någon bra plan för skuldsanering) och hamnar i klorna på två av de äldre eleverna som tillsammans med Törless bestämmer sig för att uppfostra honom. Uppfostran av den stackars Basini liknar lite scenerna i Funny Games i den lite bleka distanserade och teoretiska tonen som ibland svänger över till brutala förtryckshandlingar. Törless engagemang sjunker med tiden tills han till slut måste göra upp med ondskan, fast kanske inte de onda handlingarna eller onda människor runt omkring honom utan mer ondskan ur ett teoretiskt perspektiv...

Basini åker på stryk 

De stora grabbarna försöker komma på sätt att förvärra läget

Törless är inte särskilt engagerad

Jag vet faktiskt inte vad filmen riktigt vill, är den en slags allegori över ondskan eller en teoretisk diskussion om moral? Den är ju så kylig i stilen så man kommer inte nära någon karaktär som publik eller men det kanske är det som är poängen?

Den var lite intressant men också lite svår att komma in på livet... Jag var nära att gå upp en nivå men det blir ett:

#276 The river

The river eller Le fleuve eller Floden, 1951. Regi av Jean Renoir, manus av Rumer Godden och Jean Renoir, baserad på romanen av Rumer Godden.

The river var faktiskt Renoirs första färgfilm, och spelades helt och hållet in på plats i Indien, vid Gangesfloden. Filmens berättarröst är en av karaktärerna - Harriet (Patricia Walters) som med en äldre röst ser tillbaka på ett år vid floden. Hon berättar och reflekterar om sitt liv, om Indien och om Kärleken. För i de två angränsande husen bor det en massa tjejer och en liten pojke. Barnens föräldrar verkar vara inblandade i brittiska företag som tillverkar Jute-produkter. En av flickornas mamma är född indier men nu avliden, detta skapar en viss kulturell rotlöshet hos den halvindiska dottern som leder till olika former av val kring när man ska vara lokal och när man ska vara brittisk. I denna lugna värld kommer en amerikan (Thomas Breen) på besök. Detta gör att de tre äldre flickorna tappar koncepten helt och hållet och blir störtkära vilket manifesterar sig på lite olika sätt.

Floden då? Den kanske symboliserar något rörligt men ändå evigt? Kärleken kommer längst floden och kommer också lämna längst samma flod... The river lider tyvärr lite av överdriven exotism, då det är jättemycket fokus på spännande indiska ritualer då alla låter lite hinduiskt och smörjer in sig i färgglada pigment eller tjusar ormar. Jag tror ingen indisk filmregissör hade haft så jättefokus på sådana grejer, medans det här nästan är de enda sammanhangen lokalbefolkningen är inblandad i.

En sådan här komposition hade inte funkat i svart-vitt

Ronoirs pappa gjorde en tavla som hette "Frukost vid floden"

Nästan så att svenska affischen har en vikingabåt på sig?

Valerie ( Adrienne Corri) tittar facinerat på en ormtjusare trots att hon bott i Indien i hela sitt liv

Fotot och Technicolor-färgerna är jättefina men som vanlig med Technicolor så behöver man så starkt ljus vilket göra att i synnerhet kvällsscener kan se ganska så konstlade ut. Dessutom så är filmen så medveten om att det är en färgfilm, det liksom sprutar fram starka färger på ett lite överdrivet sätt. The river har ett ganska lågt tempo som man måste vänja sig in i. Det finns inte så mycket av handling utan man får mer se några människor försöka hantera sin egna och andras trasighet. Det finns också något fint i hur monumentalt det kan kännas att vara ung och olyckligt kär...

Valerie: “I’m not crying because you are going. I’m crying because It is going.”
Captain John: “It? What it?”
Valerie: “This. Being together, in the garden. All of us happy, and you with us here. I didn't want it to change… and it's changed. I didn't want it to end… and it's gone. It was like something in a dream. Now you've made it real. I didn't want to be real."

Jag som brukar gilla Ozu och Renoir borde gå i spagat över denna, men de stora superlativen uteblir. Exotismen var lite störande och kärleken kändes inte så mycket i magen... Martin Scorsese gillar The river så mycket att han ser den 3-4 gånger per år, vilket jag inte kommer att göra. De fina karaktärerna och vackra bilderna ger ändå ett:

#275 Tout Va Bien

Tout Va Bien eller Allt går fint, 1972. Manus och regi av Jean-Luc Godard och Jean-Pierre Gorin.

Tout Va Bien var en av de första filmerna som jag fick se på filmvetenskapliga kursen på gärdet. Jag hatade den storligen och tyckte den var pretentiös och krånglig. Men kanske filmen är som ett bra vin som blir bättre med lagring eller så är jag kanske en kulturman som behövde växa till mig för att uppskatta konsten?

Filmen har någon slags handling men handlar tills största delen om Godard, hans idéer och perspektiv. Han är en typisk "Lol, im so random" kille som gör lite knäppa grejer för att imponera på the art crowd, och hans egen nöjdhet liksom skiner igen när något arty händer. Filmen börjar med en voiceover då han gnäller över att han måste ha med stjärnor för att få pengar och filmen har såsom det brukar hos Godard en massa självreflexiva detaljer i musik, voiceover och skådespeleri.

Filmen är någon slags uppgörelse/hyllning till 68-revolterna, och huvuddelen utspelar sig i en korvfabrik som strejkar och låst in chefen(Vittorio Caprioli) för bättre villkor. I fabriken finns också två journalister som intervjuar parterna, (Yves Bertrand och Jane Fonda). De har dessutom någon oengagerad kärleksaffär och diskussioner om 68-rörelsen, så om man går igång på det så kanske Tout va bien bjuder på lite försonande drag... Förutom alla filmiska tricks så visas en massa kamerablickar och teatraliska delar för att stärka någon Verfremdung-effekt. Skådespelarna är också liksom dåliga med flit så man inte ska engagera sig i enstaka individer utan i politiken och konsten.

Fabriken var som en stor teaterscen där man kunde se flera rum samtidigt

Fonda och arbetarna och Montand

Fabrikschefen är kissnödig

Det är mycket Internationalen och arbetares rättigheter, men samtidigt berättat på ett väldigt elitistiskt sätt där arbetarna som filmen vill stödja knappast skulle känna sig mindre förvirrade och oangagerade än jag om de skulle råka se den. Visst det finns några roliga ideer och filmen är inte så lång, men den är också irriterande i sin skitnödighet. Helst vill jag säga tack och adieu till Godard men efterssom jag följer "The Criterion Collection" så lär jag väl stöta på honom en massa gånger mer...

#273 Thieves' Highway

Thieves' Highway, 1949. Regi av Jules Dassin, baserad på boken "Tjuvarnas marknad" av A.I. Bezzerides.

Jag sålde korsord under julhelgerna i början av 90-talet. Olles Kollossalkorsord kostade 40 pix och  låg i rullar i en hink jag bar runt. Trots att jag gjort en massa annat i livet så var denna verksamhet det närmaste organiserad brottslighet jag kommit. Han som organiserade hela korsordsförsäljningen hade en massa skumma grejer för sig, och när min dagskassa inte riktigt stämde så var det OK, men han berättade ändå att han tidigare varit tvungen att "Skicka några juggar" på en annan försäljare som inte redovisat korrekt. En dag när jag skulle hämta korsorden så var hans bil stulen, vilket gjorde honom rosenrasande. Men han hade kontakter och lite senare på dagen hade biltjuven lämnat bilen till en av hans kompisar.

Varför då denna harang? Jo, för att i Thieves' Highway så jobbar de största tjuvarna och mördarna i San Fransiscos fruktmarknader, vilket en recension jag läste var lite tveksam till. Men när beloppen är lite lägre så kan insatserna vara desto högre - vilket Nick (Richard Conte) märker när han kommer tillbaka från en utlandsresa. Hans pappa har fått sina ben sönderslagna av en skum fruktgrossist, vilket gör Nick rasande. Medans han surar öppnar hans flickvän sin present. Hon blir först missnöjd av den japanska porslinsdockan men skiner upp då hon får se den fina guldringen som dockan håller i, vilket nog kan ses som filmens ganskas cyniska människosyn- liv, kärlek eller vänskap kommer alltid i andra hand efter girigheten.

Han säger farväl till sin pappa och sin flickvän för att söka sig till hämnd (och i bästa fall tjäna lite pengar själv)! Detta leder honom in på samma vägar som hans pappa tog, med nära samma resultat. Man får följa Nicks, och kapitalismens väg, genom äppelgårdar, genom förhandlingar med giriga chaufförer och till slut på den stora fruktmarknaden där hans nemesis Figlia (Lee J. Cobb) regerar. Uppgörelserna blir fler än vad han tänkt då han stöter på Rica (Valentina Cortese) som hänger i fruktkvarten. Hon verkar 'på', kanske såpass mycket att man bör bli misstänksam- men ibland kan det också finnas fin frukt mitt bland alla bokna äpplen...

Dom här äpplena är ju redan ruttna, 3,50$ lådan köper jag dom för... 

Hans käraste hemma

Fruktkvinnans kramar är lite mer...intensiva

Dassin hade regisserat ett flertal framgångsrika filmer i Hollywood och detta var en av de sista innan han tvingades till att återvända till Frankrike efter att kommunistjägarena i "House of Un-American Committee" satte sina klor i honom. Darryl Zannuck spelade dessutom in ett glatt slut, mot Dassins vilja, vilket faktiskt känns lite påklistrat... Thieves' Highway är intensiv och intressant, med ett ganska tydligt antikapitalistiskt tema, Filmfrommen likes!

#266 The King of Kings

The King of Kings eller Konungarnas Konung, 1927. Regi av Cecil B. Demille, manus av Jeanie Macpherson efter en förlaga av Matteus, Johannes, Markus och Lukas.

Det är nästan lite av en chock att se början av filmen då den är i en väldigt tidig Technicolor. Ljudfilmen slog ju som bekant igenom ganska långt före färgfilmen, men tidigare varianter fanns. Tekniken användes inte så brett då den var svindyr och gjorde att kamerautrustningen blev stor som fritidshus. Det är tyvärr också bara första scenen och en scen mot slutet som är i färg, och resten är svartvit eller blåtintad. Starten är inte bara färggran utan häftig då man får se Maria Magdalena(Jacqueline Logan) som en karlslukande uppenbarelse som lyckas vara både häftig, rolig och bestämd. Hon är nämligen svartsjuk på att hennes boyfriend Judas(Joseph Schildkraut) bara hänger med någon snickare. Så hon rider iväg på en snygg vagn dragen av fyra zebror för att konfrontera honom. Men när hon får träffa Jesus(H.B. Warner) så kämpar hon med sina demoner en stund för att sedan falla på knä, för en av Jesus superkrafter verkar vara att få roliga människor att bli trista burqaklädda veklingar.

Jesus har dock ett antal superkrafter kring läkning och framtidsseende, man kan säga att han är lite av en oporrig variant av Melisandre från Game of Thrones. Han får till slut en massa fiender bland de judiska potentaterna som styr i trakten. Här finns det tyvärr också en del lite konstiga plot twists, bland annat vill de inte gripa Jesus i stan då de tror att de kan bli en massa bråk. Men sedan när de griper honom i en skogsstuga så paraderar de honom in till stan? Och trots att de judiska prästerna bråkat med honom i omgångar så behöver de Judas som kan visa vem av männen som är Jesus - själv kan jag tycka att de glänsande vita skenet skulle räcka även om jag inte kände igen hans looks. Jesus hamnar sedan på en slags rättegång där någon lealös romare, Pilatus(Victor Varconi), låter honom dömas till döden efter lite påfrestningar från de lokala onda judarna. Folket verkar väldigt anti-Jesus vid det här laget vilket är konstigt då Jesus helar varje människa som kommer nära honom. Inget hjälper och han tvingas bära sitt kors och sedan bli korsfäst och därmed död. Då kommer katastroffilms-elementet in och marken rämnar och alla taskiga snubbar liksom ramlar ner i stora hål i marken.

Sedan är det lite konstigt att Jesus får en helt egen grotta att vara begravd i, vilket måste vara lite av ett undantag. Grottan är stängd och en stor sten är fastbunden framför ingången. Men plötsligt så åker stenen åt sidan, Jesus är tillbaka. Stämningen lyfter, men han är tillbaka jättekort stund innan han drar igen så jag vet inte riktigt varför han återvände. Alla är glada och hoppfulla och lovar att berätta vidare allt om Jesus i all framtid. Så här är vi.

Maria Magdalena före Jesus, cool tjej som kramar en leopard

Maria Magdalena efter Jesus, ängslig och trist

Maria Magdalena i hennes snygga vagn

Pilatus har en supersnygg örn bakom sin stol, väldigt bra tronrum!

Jesus har ofta en glöd runt sig

Jag förstår att senare Jesusskildringar från Scorsese eller för all del Andrew Lloyd Webber försökte göra Jesus lite roligare, för denna vaniljjesus kan ju få vem som helst att joina satanisterna. Engagemanget hamnar nära botten, trots att jag brukar gilla Demille. Fotot var dock snyggt, med en snajdig renässansstil. Bechdeltestet klaras inte av här heller.

#271 Touchez pas au grisbi

Touchez pas au grisbi eller Hands Off the Loot!, 1954. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, Albert Simonin och Maurice Griffe, efter en roman av Albert Simonin.

Grisbi – blod på guldet är en hyfsat usel svensk titel på denna hårdkokta franska gangsterfilm. Filmen cirkulerar kring Max(Jean Gabin), en åldrad tjuv som gjort en stor stöt och ser fram emot att pensionera sig. Han hänger förvisso med de yngre gangsterna och tjejerna som liksom ingår "in the life" men inser att det snart är dags att dra sig undan. De lite yngre brottslingarna kanske verkar respektfulla, men när ryktet att Max och hans gamla vapenbror Riton (René Dary) har gömt sin stash någonstans så försvinner tjuvhedern långt bort- och en kamp för livet och cashen intensifieras.

I Grisby är tjuvarna dessutom skönt franska, de pratar franska, de har franska hattar och när de äter så tuggar de sammanbitet på Paté vilket känns skönt. Beckers filmer var, nu när jag sett en hel del av dom, just väldigt franska. Precis som viner så är filmer som visar och är stolt över sitt ursprung ofta roligare att se än amerikanska kopior. För annars finns mycket amerikansk film-noir ínspiration här, med allt från monokromatiskt foto till voiceovers och förrädiska damer, men paketerat i ett skönt franskt skal. Temat som är den röda tråden i Grisby är ålderdom och vikten att acceptera vad man är, för när Riton inte riktigt kan släppa sin ungdom så leder det till en massa elände för våra gangstersubjekt...

Gubbarna kan hantera storpuffrorna

Gubbarna på middag med några damer

Uppgörelser på landsväg

Ja, vad kan man mer säga, det är tätt, lite berörande och spännande. Och visst, jag kanske har en viss förkärlek för franskhet men sedan när är filmuppskattning en helt rationell vetenskap?

#258 Tanner '88

Tanner '88, 1988. Regi av Robert Altman, manus av Garry Trudeau.

Varför har aktiviteten på filmfrommen varit lite seg på sistone? Svaret är Tanner '88 som är en ganska lång tv-serie som Criterion har slängt in för att testa mitt tålamod. Även om serier är ovanliga i Criterion så har det hänt en gång tidigare med Fishing with John som var en sex-avsnittsserie där John Lurie intervjuade kändisar.

Tanner '88 är dock ett slags politiskt drama som är lite lätt ironiserande. Robert Altman och Gary Trudeau samarbetade på denna HBO-serie, som följer en fiktiv presidentkandidat genom de demokratiska primärvalen, från starten av kandidaturen till konferensgolvet i Atlanta där allt får något slags klimax. Jack Tanner(Michael Murphy) som allt cirkulerar kring är en demokrat som är liksom lite mellanmjölkig i hans politik, men skulle väl räknas till amerikansk vänster. Grejen med serien är att den spelades in samtidigt som de riktiga primärvalen. Jack går alltså till riktiga kampanjhändelser, från ett möte i Detroit-slummen till pengainsamling i Los Angeles. Tanner går också till riktiga möten med riktiga politiker, utan att de vet om att han är fejk. Och trots att de inte känner igen honom så skakar de handen och önskar honom lycka till. Men tyvärr är Michael Murphy som spelar Tanner ingen Sasha Baron Cohen, så han lyckas aldrig egentligen klämma ur sig något roligt, intressant eller pinsamt - vilket är synd. Tanner '88 är lite väl mycket som en komedi utan roliga skämt villket knappast kan vara en komplimang...

Vote!

Cynthia Nixon som är Miranda i Sex and the city spelar Tanners dotter

Då serien spelades in mitt bland riktiga händelser så ställer det extra krav på skådespelarna, och många verkar klart ha behövt fler repetitioner. Repliker fumlas bort, och dramatiken känns sällan äkta. De två som klarar sig bäst är Cynthia Nixon(från SATC!) som Tanners idealistiska dotter och Pamela Reed som Tanners chefsassistent. Fotot och bildkvaliteten är också ganska usel, ljudet likaså. Trots att jag är bra på engelska så behövdes textning för att hänga med i dialogerna.

Bäst funkade Tanner i de rent skriptade delarna som ibland kunde ge lite Vita huset-vibbar, även om Trudeau inte är någon Sorkin gällande dialogsnickeri.

Totalt sätt kan man säga att slutet av 80-talet knappast var någon guldålder för tv, och att Almans riktiga revival skulle vänta några år till... Dessutom kan ju en sådan här tam serie knappast mäta sig med det absurda läget verkligheten bjuder på idag, så nä, Tanner '88 är inget jag rekomenderar.