#245 Port of shadows

Port of Shadows eller Le quai des brumes eller Dimmornas kaj, 1938. Regi av Marcel Carné, manus av Jacques Prévert efter boken av Pierre Dumarchais.

Dimmornas kaj hade en ganska tuff start i sitt cineastiska liv. Den spelades in 1938 men censuren klippte bort en massa scener då en stor del av handlingen cirkulerade runt en massa desillusionerade, självmordsbenägna "förlorare" varav den enda coola av dom(Jean Gabin) var en deserterad soldat. En massa scener kastades bort men originalinspelningarna hittades senare och sammanställdes en bra stund efter andra världskriget. Men den något rumphuggna versionen hindrade inte succén att bli en faktor då filmen vann priser i både USA och Frankrike. Stilen är vad som kom att kallas för poetisk realism (nästan en motsägelse i sig själv) där mörka dimmor samsas med mörka själar och mörka handlingar.

Filmen cirkulerar kring Jean (Jean Gabin) som vandrar längst gatan på väg bort, bort från armen och kriget - (han verkar ha kämpat i Tonkin-bukten). Han träffar olika outcasts varav en konstnär som ger honom hans kläder innan han går och dränker sig - thats the spirit vi pratar om. Allt är kanske lite konstruerat men ändå ganska så ... magiskt (och tragiskt).

Jean vill bara iväg och på väntan mot nästa båt på väg mot sydamerika så träffar han någon, en annan trasig människa - Zabel (Michel Simon) Hon lever i sin tur under sin skenheliga gudfaders beskydd  (Jag tänker inte att han är en judisk stereotyp- men kanske inte så far off). Han tinar sakta upp men släpper inte sin plan på att dra iväg till sydamerika, medan hon sätter allt sitt hopp på att han ska vara kvar.

Sluta bråka! Annars bråkar jag mer med dig!

Mystisk cafe men en massa outcasts

Zabel har också fått nog

Tiden närmar sig då båten ska gå, samtidigt börjar Jean sätta sig i trubbel med folk som egentligen bara är högljudda töntar men som kan vara farliga om det pressas för hårt (tänk Benny Blanco (John Leguizamo) i Carlito's way)...

Stämningen är verkligen magisk, dialogen fin-fin och Jean Gabin lyckas fånga den där sköna mixen av en Marlon Brandy, Bogart och en byggarbetare.

#244 Elena and her men

Elena and Her Men eller Elena et les hommes, 1956. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir och Jean Serge.

Precis som Ingmar Bergman i fiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor verkar Renoir tycka att färgfilm inte bara är färg utan ett spektakel. Nu fick han ju dessutom med Ingrid Bergman i ensemblen som spelar polsk prinsessa (hennes dialekt är ju ganska kraftig och man kan inte riktigt veta vad som var med flit och vad som var hennes bristfälliga skolfranska.) Men filmen är ett spektakel, alla pratar  högt och livligt, det är känslor och hela färgpaletten syns i nästan varje bild.

Annars är Ingrid Bergman verkligen stjärnan i filmen, hon liksom glänser och alla bara smälter när hon lägger sin varma blick på dom. Men allt kom inte till henne automatiskt. Jag såg ett kort klippet då hon får pris på Berns några år tidigare (på filmarkivet- http://www.filmarkivet.se/movies/med-ingrid-bergman-pa-berns/) Och hon går liksom in i rummet som en vanlig människa som ser ganska vanlig ut-.

"A star is not born, its made" som någon vis typ sade. Vem som sade det är omöjligt att reda ut då en viss Bradley-Cooper-film har tagit över alla googlesvar på frågor om födda stjärnor. Men i Elena et les hommes är Ingrid i snyggt smink, snyggt hår och fantastiska kläder och det gör ju sitt till...

Härlig klänning

Djur kan ha blivit skadade i denna produktion

Tyvärr handlar filmen om att Ingrid försöker få en general att att ta makten över landet, lite oklart varför. Jag förväntade mig någon twist på slutet som att hon var spion eller lömsk men nej, det är helt enkelt bara en militärdiktatur som Frankrike behöver. Renoir comittar sig dock inte till att göra en politisk thriller utan hela nationella oron bara mullrar lite hemtrevligt i bakgrunden.

Så varför är den med, för att Bergman, Marais och Renoir tillsammans uppfyller ett filmhistoriskt kapital som säkert gör en del intresserade. Själv kan jag tycka att de kan satsa på något roligare av mer okända än att gräva ner i Renoirs/Kurosawas djupaste hörn för att få fram något som de stora genierna legat bakom.

Thank you, next. 

2018- årets bästa filmer

2018- årets bästa filmer
Folk tycker ju så olika om det ena och det andra, vem ska man egentligen lita på i denna djungel av filmelitister? Svaret är moi. Så sanningen serveras här ljummen och grann:


20. First man (Damien Chazelle)


En ruggigt välgjord film, med snyggt foto, snygg musik, snygga människor och toksnygga rymdskepp som lite kyligt rör sig genom rymden. I centrum en emotionellt handikappad Zuckerberg-kopia (Ryan Gosling)

19. Juliet, Naked


Äntligen får man se en trevlig rom-com med pop-nördar i centrum. Filmer som bara levererar en trevlig stund kommer sällan med på årsbästalistor vilket är synd. Juliet, Naked är bitsk, rolig och känslosam.

18. The night comes for us (Timo Tjahjanto)

The night comes for us är inte bitsk, rolig och känslosam. Den är däremot årets actionfilm. Bra skurkar, bättre hjältar, en massa machetes och en våldsfest utan like.

17. The ballad of Buster Scruggs (Ethan Coen, Joel Coen)


Sex småfilmer från western med egentligen bara en svag del (den sista). Humor, musik och härlig dialog i mysig mix.

16. Ant-Man and the Wasp (Peyton Reed)


Stor underhållning i litet format, ibland är det vad själen behöver

15.  Utøya 22. juli (Erik Poppe)

"Du kommer inte fatta" säger Kaja i telefon till sin mamma då filmen börjar. Men sedan försöker filmen få oss att fatta hur jävligt allt är. För ibland blir attentat mest siffror och statistik men här (denna Utøya-film var hästlängder böttre än Greengrass-filmen) finns ingen mening med allt eller ett slut som andas triumf utan bara ångest och terror.

14. Burning (Lee Chang-dong)

En ganska obehaglig upplevelse om kärlek och klass. Steven Yeun briljerar som den charmiga rikemannen som konsumerar utrycksfulla arbetarklasstjejer för att underhålla sin kompisar. Mystisk och spännande.

13. Roma (Alfonso Cuaron)

Vacker film om kvinno- och samhällsutveckling som interagerar med varandra. Fin hantering av de stora samhällsstormarna som liksom ligger i bakgrunden av familjelivet.

12. Gräns (Ali Abbasi)

I Sverige tvångsteriliserades  tusentals människor på grund av "svårartad sjukdom eller svårt lyte" eller för att de var så kallade "asociala". Gräns visar att även annorlunda människor kan hitta sin flock. Sedan att filmen har en av filmhistoriens märkligaste sexscener får väl ses som ett plus :)

11. Goliat (Peter Grönlund)

En sorgligt förbisedd film om det sociala arvet och den svenska underklassen.

10.The Favourite (Yorgos Lanthimos)

Fiskögeobjektiv och kvinnlig list i en bittsk och vacker film. Den är lite som en mix av Barry Lyndon, Draughtmans contract(helt korrekt Jojjenito!) och Marie Antoinette men med något eget instoppat i mixen.

9. Annihilation (Alex Garland)

Människans och naturens upplösning i ett fascinerande verk som borde setts på bio. Mystisk, skrämmande och vacker

8. The rider (Chloé Zhao)

Om att tvingas lämna sin identitet och krisen det kan medföra. Enkel, vacker och sorgsen men samtidigt storartad vacker.

7. Sorry to bother you (Boots Riley)

Politik och poetisk fantasi i en härlig mix-up. Rolig, intressant och visuellt dekadent.

6. BlacKkKlansman (Spike Lee)

En lättsinnig och ursinnig vänstersving mot amerikanska samhället. Spike Lee som nog de flest gett upp på ger plötsligt en inspirerad show med både hjärta, hjärna och underhållningsvärde.

5. Shirkers (Sandi Tan)

Om en film som kunde skakat filmvärlden och om ett väldigt känsligt manligt ego. Dokumentären byggs upp som ett mysterium och slutar i en frustrerande triumf av något slag.

4. The Tale (Jennifer Fox)

Jennifer Fox berättar sin historia om sexuellt utnyttjande och hennes egna resa genom hennes minnen. Många intryck liksom flyter upp för att mot slutet skapa en sorglig helhet. Vacker och med en fantastisk Laura Dern i huvudrollen.

3. Leave no Trace (Debra Granik)

Om att försöka leva utifrån sina egna villkor. Om vad samhället bör/ska göra åt folk som inte följer de vanliga ramarna. Om att verkligen inte kunna vara en del av en gemenskap. Om alla PTSD-skadade veteraner som lever i samhällets utkanter.

2. Spider-Man: Into the Spider-Verse (Bob Persichetti, Peter Ramsey, Rodney Rothman)

Rörande och otroligt fantasifullt spindelman-äventyr. Ett fantastiskt äventyr för hjärta och hjärna som omdefinierar både superhjältar och animerat. Fantastisk!

1. Climax (Gaspar Noé)

En utdragen mardrömsresa där ett gäng dansare drogas ner och tappar koncepten helt och hållet. Vackert och ångestladdat, årets favorit för mig.

Bubblare:
Private life, Suspiria, Widows, Jesus,

Sådana jag inte sett men nog borde ha sett: Shoplifters, Cold War och The house that Jack built

#246 I Vitelloni

I Vitelloni, 1953. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Ennio Flaiano och Tullio Pinelli

Det är ganska sällan som placeringen av filmerna hos Criterion betyder något, men jag kan inte tro att I Vitelloni ligger precis framför Slacker är en slump. För första halvan av I Vitelloni handlar om 5 italienska slackers som bara hänger på caféer och sjunger och raggar lite småagressivt (det är ändå italienare vi pratar om). Och det småagressiva raggandet känner säkert många igen även från verkligheten. Då jag var på språkresa i södra Frankrike var jag ute en kväll med några snubbar och det kändes inte bra kring hur de liksom omringade tjejer... (En Belgisk tjej kom fram till mig dagen efter och sa "I hate your friends"- varav jag svarade "they're not really my friends..."). 

Ganska snabbt visar sig en av grabbarna: Fausto (Franco Fabrizi) gjort sin flickvän gravid och gör då det som varje anständig man gör och flyr, men hinner inte långt då hans pappa hittar honom och spöar upp honom med skärpet. -Vilket visar sig vara ett bra grepp då Fausto plötsligt gifter sig med sin Sandra (Leonora Ruffo). Men han är arbetslös 30-åring så han blir lite mobbad av svärföräldrarna och de fixar ett jobb åt honom i en antikaffär. Men Fausto stjäl grejer från butiken (en antik ÄNGEL, som jag antar är extra illa) och stöter stenhårt på butiksägarens fru. Men han stöter också på alla av honkön i deras lilla hamnstad. När han och frugan ser på bio liksom springer han ut för han vill ligga med en elegant dam i solglasögon. 

Grabbarna solar med sina varma kläder

Fausto och Sandro

De andra grabbarna har sina drömmar som de försöker följa, värst är den irriterande konstnärsklichén Leopoldo (Leopoldo Trieste) vars överspel inte förmildras av några italienska kulturella frikort att vara överdramatisk på varje scen. Han liksom ser lidande ut och söker efter konsten och sanningen hela tiden. Överlag verkar Fellini försökt göra sitt grabbgäng (I Vitelloni betyder typ ungkarlarna) till så endimensionella karaktärer som möjligt. 

Sedan blir jag vansinnig över att då man googlar recensioner på sådana här gamla italienska filmer då de ju alltid får 5/5, 100/100 eller 1000/1000 av typ alla, för denna film i synnerhet är ingen perfekt film kan jag rent objektivt säga. Basta! Samma tendens ser man för övrigt när DN recenserar klassisk musik, då är allting alltid 5 av 5. 

Kärleksparet, hur gick det där? Jo Fausto fortsätter att vara vidrig på alla sätt och vis, mot alla. Hans fru föder barn men innan dess var hon gravid (vem kunde ana?) och Fellini skippar helt den vanliga magkudden utan hon går från pinnsmal till bebis i famnen på en eftermiddag. -Spännande! Dessutom lyckades filmteamet inte få tag på en helfärsk bebis utan en ganska stor en vilket gör Sandras graviditet ännu mer förbryllande. Filmen kulminerar i att Fausto får spö av sin pappa igen och sedan går hand i hand med Sandra på stranden. "Och där slutar berättelsen om Fausto och Sandra" säger berättarrösten. Jahapp.

#247 Slacker

Slacker, 1990. Manus och regi av Richard Linklater

I Slacker slås man verkligen av att Austin är en liten bit av Kalifornien mitt i brännheta Texas. Alla karaktärerna verkar vara lite flummiga konstnärstyper som inte riktigt lyckats hitta sin "grej". För det är många karaktärer- Nästan varje scen har ett nytt persongalleri där någon person flummar, rantar, skäller, snattare eller gör något annat som slackers gör. Alla lyssnar på någon alternativ musik, tror på något alternativt eller bara lever i ett slags alternativt rus.

Sådana här filmen brukar ju bli hur röriga som helst, men just här funkar det. Karaktärerna har bara en scen på sig att etablera en situation och lyckas nästan alltid på ett bra sätt. Och trots att det finns en miljon karaktärer så hänger det ändå ihop på något sätt.

Madonnas Pap Smear- I swear!

Warronkommisionen döljer allt!

Karaktärerna verkar vara en förhöjd version av sig själva. Exempelvis så spelades en JFK-konspirationsfanatiker av en person som själv hade en imponerande samling JFK-litteratur och ett madonnafan spelade ett madonnafan som försökte sälja ett "äkta" exemplar av popikonens vaginabakterieodling...

Intressant, enkel, rolig - båda filmen Slacker och mina ledord för 2019.

#242 The Golden Couch

The Golden Couch, Den Gyllene Karossen eller Le Carrosse d’or, 1952. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir, Jack Kirkland, Renzo Avanzo, Giulio Macchi och Ginette Doynel

Wikipedia definierar Deus ex Machina som:

"Deus ex machina (latin för "gud ur en maskin", "gud ur maskinen") är en oväntad, onaturlig eller osannolik gestalt, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig. Begreppet härstammar från antikens romerska och grekiska teater där man i vissa pjäser lät en gud dyka upp på scenen och rädda en till synes hopplös situation. Guden/skådespelaren sänktes ned på scenen med hjälp av scenmaskineriet."

Som manusdrag känns det nästan alltid lite lat. Exempelvis i The Last Laugh där hotellportieren plötsligt vinner en storvinst på lotto precis då filmen håller på att sluta, eller i The adjustment bureau då karaktärerna precis ska mördas för att sedan bli benådade på grund av skurkarnas tidigare osedda dåliga samvete... En vanligare variant är Checkovs gun som är en lite mildare version där en sluttwist på något sätt lagts grund för tidigare. Vilken variant vi har här kan man debattera men slutet känns helt klart påklistrat.

Sent 1800-tal. Två vagnar rullar in den lilla staden i Amazonas utkant. En glamorös guldvagn beställd av den lokala borgmästaren och en vagn med en ditlurad teatergrupp. Teatergruppen som spelar klassisk Commedia del arte har en hyfsad uppförsbacke. Scenen är en proppfull innergård och deras lyxhotell är ett risigt krypin. Men vad gör man? Ibland är det bara att acceptera läget och kavla upp armarna.

Aubergiste: How do you like the New World?
Don Antonio: It will be nice when it's finished.

Samtidigt på andra sidan torget tar borgmästaren emot sin prestigefyllda guldvagn. Alla lokala dignitärer dräglar av avundsjuka, och surhet. För kriget mot indianerna går dåligt och en sådan fin vagn ersätter ju då 70 soldater från Europa...

Efter en tuff start så gör teatern succé och alla kommer dit (det är svårt att vara picky kring sitt kulturval på en koloni i nya världen). Raskt blir två lokala höjdare kära i Camille(Anna Magnani)  som är en av skådisarna - som dessutom verkar ha något av en pojkvän i teatergruppen. Men men, vad gör det? Hon blir raskt ihop med alla tre vilket går bra en stund men sådana upplägg brukar ju sällan överleva en hel film. Just hennes farsartade privatliv verkar vara en medveten blinkning till hennes roll som Columbine i teatern... För att 'vinna' erbjuder borgmästaren henne guldvagnen vilket hon tackar ja till, men behöver det betyda att hon lämnar sina övriga karlar? Kanske inte...

På affichen har hon en vit ögonmask men i filmen var den grön. Scandaleuse!

När hela hennes kärlekscirkus faller ihop verkar allt dystert. Och då är vi tillbaka till Deus ex machina igen. För plötsligt kommer biskopen på besök och Camille har tydligen på något sätt bondat med honom och han stödjer henne till max och allt blir lyckliga igen! Som sagt, det kan ha varit så att Renoir tyckte att man kunde vara lite lökig i en film som handlar om Commedia del arte-skådespelare - och det får man kanske, vem är jag too judge? Men Filmfrommen dömer ändå, för det är mitt jobb (obetalt). -Och jag säger njä till det. Men helheten är charmig och rolig, vi är tillbaka till trevliga Renoir och då blir jag ju alltid glad.

#229 Scener ur ett äktenskap

Scener ur ett äktenskap eller Scenes from a Marriage, 1973. Manus och regi av Ingmar Bergman.

Ingmar Bergman skrev just scener ur ett äktenskap med Erland Josefsson och Liv Ullman i åtanke. De hade jobbas så bra ihop i Viskningar och rop och han ville helt enkelt jobba vidare med utgångspunkt från deras samspel. Han hade dock bara väldigt lite pengar, så han erbjöd Liv, Erland och Sven Nyqvist 10% av intäkterna om de var med i filmen. Erland och Sven sa ja, men Liv läste och funderade - det är ju trots allt bara en lång serie av folk som sitter och pratar. Luktar kanske lite fiasko, så hon sa nej och fick istället 20 000 i kontanter. I slutändan fick de andra en bra bit över miljonen, så det valet var ju inte helt optimalt. Men inget mer om det, detta är trots allt Filmfrommen och inte Ekonomifrommen.

När många manusförfattare sätter sig och skriver så får man intrycket att de försöker hitta en spännande premiss (min pappa är lesbisk eller kanske någon har förgiftat vattnet) - Bergman tycker jag ofta vill diskutera ett ämne som (finns gud, hur formas våra identiteter eller vad är egentligen konst?) Han är ju självklart inte ensam om det men jag tror att det ofta blir bättre då man först är klar kring vad man tycker är intressant och gör en film om det för att sedan fokusera på huret - istället för tvärtom.

Här är det äktenskap och samliv som nagelfaras av Bergman, som ju själv var ganska erfaren kring giftemål. Han var ju gift fyra gånger och hade affärer med mer eller mindre alla kvinnor som varit i närheten av hans filminspelningar. Så det här med att gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga ever after var inte riktigt det första han tänkte på när giftemål kom på tal. I början av filmen så intervjuas det lyckliga paret av en journalist som vill veta hur man blir så lyckade som dom, med sitt fin-fina förhållande och mysiga borgliga liv. Men bakom fasaden dröjer det sig en ganska tråkig kompromiss, de bestämmer sig för att inte lufta alla problem utan låter vardagen lunka på. Plötsligt bestämmer sig Johan för att flytta, han vill helt enkelt lämna familjen och bo med sin Paula som är en yngre kvinna. Johan är inte bara glad i sin nya, han är dessutom trött på sin fru och stentrött på sina barn som han mer eller mindre aldrig vill träffa igen.

Inte så naturalistiskt ljus

Han vill äta frukost ifred

Detta blir början på en ping-pongmatch där de dras från- och mot varandra. Marianne blir först kränkt och ledsen men Johans liv blev inte heller riktigt som man skulle kunna tänka sig. Fastän de flyttar isär så tar det en väldans tid för skilsmässopapprena att komma in. Och de fortsätter också träffas i en slags mix av raseri och passion. Men det är först då de är skilda och lever med varsin partner som deras egna glöd och kärlek kan spelas ut på ett mer harmoniskt sätt. Det är som att äktenskapet och äktenskapets villkor till slut släcker den bästa av kärlekar..?

Scener ur ett äktenskap är både intressant och välspelad - i synnerhet Liv Ullman glänser. Sedan är det svårt att veta hur filmen uppfattades då den kom, men med nutida ögon så är det ju svårt att förhålla sig till Johan som karaktär, då han både är uppblåst och arrogant. Men det kanske var mer Kosher på 70-talet?