#168 Monterey Pop

Monterey Pop, 1968. Regi av D.A. Pennebaker

Få gånger i musikhistorien har väl förändringar gått lika snabbt som i skarven mellan 60- och 70tal, vilket illustreras fint med denna film tillsammans med Gimme Shelter som en mörkare tvilling. För här är det bara glädje och glada rusiga ungdomar med blommor i håret som kramas, pussas och bara lever i en fantastisk anda...

Men eftersom inget spektakulärt händer under festivalen (som delvis filmades av George Lucas) så är det mycket fokus på musiken och framträdanden vilket är lite av en mixed blessing. Här är ett subjektivt urval:

Big Brother and the Holding Company—"Ball 'n' Chain"- Janis Joplin alltså, Holdingbolaget(alltså ett bolag som äger aktier i andra företag) tillför inget. Men Janis tar en ganska tråkig låt och gör det magisk!

The Who- Spelar My generation med en hysterisk John Entwistle som försöker slå igenom trots att settingen med ett klassiskt band på detta sätt känns lite gammeldags. Men vad gör det då man slår sönder sin gitarr och välter sina trummor?

Jimi Hendrix - Groovar och spelar mest en cover av Troggs monsterhit: "Wild Thing", sedan börjar han ha samlag med sin gitarr och bränner upp den med lite tändvätska han har smygigt med upp på scenen (men det är bara en liten flaska med säkerhetskapsyl). Sedan slår han (också) sönder sin nu brinnande gitarr och kastar ut bitarna till den ömsom avgudande ömsom förvirrade publiken.

The Mamas & the Papas- Åhm, dom är ju såååå fina. Riktigt fina versioner av "Creeque Alley" och "California Dreamin'".

Country Joe and the Fish - Sådan här flummusik med en massa känsla och inget som händer har åldrats lika väl fisken jag glömde i kylskåpet. Riktig tråkigt, men kanske är bättre om man är nerdrogad?

Ravi Shankar - Mardrömslång sitarmusik, publiken verkar dock digga det hur mycket som helst medan jag hellre rotfyller mina kindtänder igen istället för att lyssna om på Shankars Sitaronani.

Det blir tillslut lite tävling om vilken artist som kan sticka ut mest och där vinner väl Jimi Hendrix, men för mig blir det lite väl posöraktigt, och min Hendrixaptit är på fortsatt låg nivå. Men Monterey-konserten blev hans stora genombrott så det verkade ju vara ett bra koncept

Lite voodoo-vibbar

Nu som leksak!

Who försöker? The Who! (förlåt)

Men det är ju inte bara musik, det är en hel del fina småsaker, som en överlycklig tjej som fått (obetalt) jobb att damma av all stolarna, en polis som retas med Hippies, flummiga konstnärer, kära personer, amatörvirkare och människor som kör en helhärlig hippiestil(jag skulle nog egentligen vilja vara en hippie, men är för drogkonservativ och klädkonservativ (jag kanske inte vill vara en hippie trots allt))

#158 The Importance of Being Earnest

The Importance of Being Earnest, 1952. Regi av Anthony Asquith, manus av Oscar Wilde.

Förväntningarna på The Importance of Being Earnest var på bottennivån efter att teaterversionen jag såg 1994 fortfarande är som ett ärr på min kulturella bildning. Peter Harrysson var gapig och allt var bara tungt och farsartat i någon slags förbjuden ihopmixning. Så playknappen trycks tveksamt ner med känslan av att jag bara ska 'beta av' filmen... Men sedan börjar den och jisses, klassen bara lägger sig över tvn och skapar filmnjutning av hög klass.

Jack(Michael Redgrave) och Algernon( Michael Denison) är två livsnjutande män som liksom vill blanda nytta med nöje och därför skapat  varsin hittepå-karaktär som gör att de kan smita från en del av sina sociala plikter, Jack har sin lätt kriminella 'bror' Earnest som han måste åka och ta hand om, Algernon har å sin sida sin stackars sjuka 'vän' Bunbury. Men Algernon är också lite uttråkad, och tycker dessutom om att jävlas lite med sin kompis. Så för att få lite koll på vad Jack gör så åker Algernon till Jacks ställe på landet och låtsas att han är Earnest vilket leder till förvecklingar och kärlek!

Detta skulle kunna bli hur lökigt som helst men Michael Redgrave och Michael Denison är ju så sjukt bra. De är charmiga. kvicka och har exakt rätt slags lekfullhet som gör att detta skepp flyter. Dialogen är ju också både vass och rolig, och när man ser skådespelare som kan sitt hantverk på denna höga nivån så kan man ju inte annat än att njuta!

Jack Worthing: I am sick to death of cleverness. Everybody is clever nowadays. You can't go anywhere without meeting clever people. The thing has become an absolute public nuisance. I wish to goodness we still had a few fools left.
Algernon Moncreiff: We have.
Jack Worthing: I should extremely like to meet them. What do they talk about?
Algernon Moncreiff: The fools? Oh, about the clever people, of course.

Lady Bracknell: Are your parents living?
Jack Worthing: I have lost both my parents.
Lady Bracknell: To lose one parent, Mr. Worthing, may be regarded as a misfortune; to lose both looks like carelessness.

Algernon.  Do you really keep a diary?  I’d give anything to look at it.  May I?
Cecily.  Oh no.  [Puts her hand over it.]  You see, it is simply a very young girl’s record of her own thoughts and impressions, and consequently meant for publication.  When it appears in volume form I hope you will order a copy.I have reached ‘absolute perfection’.I am quite ready for more.

Hear hear!

Kärleksstrul model light

Vilken fin film, men men tappar den inte lite mot slutet? Och även storyn i sig blir ju lite väl förutsägbar? Well, well så kan det vara men det räcker inte för att få mig på dåligt humör!

#162 Ratcatcher

Ratcatcher, 1999. Regi och manus av Lynne Ramsey.

Glasgow 1973, två pojkar leker och bråkar i vad som verkar vare en riktig pestflod. Den ene trycker den andra under vattnet vilket leder till en hämnd med liknande medel, och till slut ligger en pojke livlös i vattnet. Jamie (William Eadie) springer från platsen i panik och blir aldrig riktigt sig själv igen. Han drömmer sig bort, bort från soporna, staden och döden som verkar vila överallt. Ibland kommer tv-team och liksom nästan frotterar sig i fattigdomen och soporna, och till slut kommer hjälp när ett gäng i skyddsdräkter kommer och städar upp barnens lekplatser och gräsmattor... Jamies pappa(Tommy Flanagan) som jag kände igen från Guardians of the Galaxy 2 och Sons of Anarchy är en trött alkoholist som bara ligger och sover, stupfull i soffan och mamman försöker hålla ihop familjen så gott det går.

Jamie tar sig undan allt detta genom två saker, sina drömmar om en ny plats, en plats han har tagit en buss till och drömmer om att få flytta till. En plats nära vackra fält där allt är lite renare och lite bättre.

Men han träffar ochså någon, Ellen (Leanne Mullen) - hon blir konstant utnyttjad sexuellt av ett gäng äldre killar men fastnar för Jamies vänlighet. Han försöker också fiska upp hennes glasögon (som hon är halvblind utan) som grabbarna slängt i floden men Jamie lyckas inte, mest på grund av att inte kan röra vattnet på grund av händelsen med pojken som drunknade. Detta misslyckande blir första steget i en allt mer negativ mental spiral...

Pojke och flod

Någon slags kärlek

Ratcather är fin men samtidigt också väldigt gjord, underklasskildringar från Storbrittanien är ju förvånansvärt lika (typ Kes, Selfish giant). Det finns också så många teman i skymundan i filmen som gör att det inte riktigt hänger ihop helt 100. Betyget är lite snålt:

#147 In the mood for love

In the mood for love eller Faa yeung nin wa, 2000. Regi och manus av Kar-Wai Wong.

Två grannar börjar prata med varandra och snart kommer de fram till att deras respektive har en affär med varandra. Lite smygande börjar även de få känslor, men säger båda att de vill vara bättre än deras ljugande partners, så de bara pratar och fikar och nickar då de träffar varandra på sina dagliga nudelsopp-köprundor. Men att de säger att de vill vara 'bättre' behöver inte innebära att de verkligen vill det, men båda är lite för ömtåliga och lite för fega för att riktigt göra det som deras hjärtan egentligen vill.

Och vad de vill och hur de känner byggs upp så snyggt med långa tagningar där man i slow motion får följa deras korta möten som de båda inte låtsas så mycket om utåt, men som tittare fattar man ändå. De gör små kärleksfyllda gester till varandra, som när Mrs. Chan(Maggie Cheung) hör av en tillfällighet att Chow är sjuk och vill ha sesamsoppa, och hon gör då soppan och råkar möta honom "av en slump" med soppan i handen.

Känslor

Ledsna tillsammans

Mrs. Chan med kvinnan som hennes man har ihop det med

Filmen handlar tydligt om just dom, deras partners filmas alltid bakifrån eller skymda, och deras arbeten blir bara illustrationer över hur menlöst deras liv är för övrigt.

Färgerna har jag inte tagit upp, men de är otroligt vackra och välkomponerade. Många tagningar spelar på flera variationer av rött och de starka färgerna är effektiva komplement till parets återhållsamma attityder.

Vacker och fin med hög vill-titta-på-igen-faktor!

#160 À nous la liberté

À nous la liberté eller Två lyckliga hjärtan, 1931. Manus och regi av Marcel Carne

Två glada män av folket flyr finkan, får frihet och finner frid. Eller något sånt, fast lika enkelt går det ju inte. För fängelseflykten går liksom bara bra för Emile(Henri Marchand), Louis(Raymond Cordy) får däremot fortsätta med det monotona löpande-band arbetet i finkan. Men Emile nyttjar inte bara flykten med att vara fri, nix-pix- han bygger upp en stort skivimperium som både säljer och producerar skivspelare av högsta klass (och till en stor vinst). Men i sin kapitalistiska iver verkar han byggt upp sin fabrik precis så som fängelset var uppbyggt. Alla medarbetare rör sig som robotar och löpande bandet styr allt som händer- och hamnar man efter så blir det kaos längs hela linjen. Många av delarna kring fabriken och livet där måste ju ha inspirerat Chaplin i Moderna Tider, som friskt verkar ha snott idéer härifrån.

Till slut kommer Louis ut (efter att ha tjänat ut sin tid) och hamnar på Emiles fabrik. De bondar ihop sig i livliga carpe-diem danser och frejdiga sångnummer. Men plötsligt kommer det förflutna ikapp då ett gäng brottslingar försöker utpressa Louis, så han uppfinner en maskin som kan göra skivspelare utan arbetare och ger sedan fabriken till arbetarna så de kan lata sig hela dagarna (denna utveckling (att kapitalister frivilligt kommer ge produktionmedlen till arbetarna)bedömdes så otrolig att filmen blev förbjuden i Sovjet...)

På fängelset

I fabriken

Nytt skifte

Själv drar Emile och Louise på luffen med nya dagar att fånga...! För vad behöver man mer än en baguette, frihetskänsla, lite franska chansoner och en flaska vin?

À nous la liberté är tydligen en komisk klassiker, och den har några roliga idéer. Men överlag är den inte faktiskt inte rolig , och trots att den bara är 1.20 lång så känner jag sömnen krypa sig på åtskilliga gånger. Visst verkar skådespelarna ha (jätte)roligt men det smittar inte av sig på mig alls, så det blir ett grinigt:

Årets topp

Ja, det är ju alltid klurigt att sammanfatta filmåret-2017 innan man hunnit sett det man borde - Och vad som skaver mest är The Florida Project, Coco och Phantom Thread som säkert kan göra bra placeringar i listan då de är tittade.

Vad som är lite pinsamt är ju den starka amerikaniseringen av topp-10, till nästa år ska jag bli bättre på samtida fransk, japansk och svensk film! Och man skulle nästan kunna tro att filmfrommen bara ser film from men då bara 2 av 10 av filmerna har kvinnlig regissör.

Vad är då 2017? I min syn utgår jag ifrån IMDB-året, så ödestyngda The death of Louis XIV och Moonlight kommer följaktligen inte med här utan i en uppdaterad 2016-lista...

10. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (Martin McDonagh)

Francis Mcdormand är obönhörlig i en stark film som trots vissa dalar ändå har mycket gott på plussidan. Starkt och lite skruvat om vredesfyllda människor på landsbygden.

9. Mudbound (Dee Rees)

Om rasfrågor och patriarker i amerikanska södern. Ett fint Netflix-fynd som både är gripande och visar på hur djupt våra tveksamma värderingar biter sig ner i kropp och själ..

8 Thor Ragnarök (Taika Waititi)

Äntligen en lite mer festlig Marvelfilm! Skönt med något publikfriande och charmigt som inte tar sig själv på för stort alvar. 

7 OKJA (Joon-ho Bong)

Fin ET-uppdatering med veganagenda, mysig!

6 A Ghost Story (David Lowery)

Långsam, meditativt och vackert om att inte kunna släppa kärlek. Trots att huvudkaraktären är ett spöke i ett vitt lakan så känns det "på riktigt" hela vägen.

5 Good Time (Benny Safdie, Josh Safdie)

Pattinson tar upp skådespelarmanteln på ett storartat sätt. Gripande, mörkt och spännande. Klart roligare än sökta baby driver...

4 Get Out (Jordan Peele)

Modern slavhandel med inslag av The Lobster. Smart, skrämmande och intressant.

3 Lady Bird (Greta Gerwig)

Åh! Fin-fin skildring av livet som 17-18åring. Både rolig, mysig och fin om uppbrott och det lite klyschiga temat att-hitta-sig-själv.


2 Columbus (Kagonada)

Nästan en kusin till Lady Bird i många avseenden men lite mer lågmäld. Arkitektur, lite kärlek, identitet och skönhet. 

1 Mother! (Darren Aronofsky)

Var och är ganska så polariserande film, men jag är lite av en fanboy. Ideer och koncept drivs fram så snyggt och även om några allegorier kanske går över huvudet på mig så är helhetsintrycket årets främsta filmupplevelse för mig.

Hetaste bubblare: The Square, Loveless, Dunkirk, The Killing of a Sacred Deer och Battle of the Sexes

#156 Hearts and Minds

Hearts and Minds eller I frihetens namn, 1974. Regi och manus av Peter Davis.

Hearts and minds är en obönhörlig upplevelse, som med fakta och kompetens driver fram till sin poäng kring vietnamkriget, dess mening och dess offer. Peter Davis intervjuar presidentrådgivare, politiker, soldater, bönder och en massa andra och varvar med bilder på kriget och dess effekter. Och filmens kommentatorspår vet också när man ska vara tyst, som när man ser bombernas planlösa färd från högt i himlen till en mark där människor bor och försöker överleva.

En faktor som gör filmen bra är tajmingen(precis i slutet av kriget, då mpnga aktiva är i ett lite mer reflekterande läge) och USAs dåvarande presspolicy villket verkar innebära att (kritisk) press får tillgång till alla möjliga generaler, soldater och dignatärer- medans nuförtiden verkar allt mer uppstyrt (på ett negativt sett). Dokumentären består till ganska stor regelrätta intervjuer men varvas också med propagandeklipp och inklippta spelfilms-scener som visar en idealiserad bild av soldaterna och vad USA står för (eller vill tro att de står för).

En man har förlorat sina barn i en bombräd över hans by

En före detta krigsfånge åker runt med en gäng patriotiska tal

Befällhavare för södra vietnam: Westmoreland: "The orientals don't really value life as we do"

I början visar man på den storögda, nästan lite naiva världssynen USA hade kring nationsbyggande och sprida fred i hela världen efter att ha besegrat onda nazister och fanatiska japanar. Men sedan kom ju kommunistskräcken och paranoian som liksom förlamade politikernas logiska förmågor. 

Ibland blir det lite plakatmässigt när man går från känslomässiga begravningar av vuxna och barn, där anhöriga bara bryter ihop totalt till sina anhörigas kistor till militärer som pratar om att vietnameser inte värderar liv lika mycket som amerikaner. Till obehagliga soldater som säger saker i stil med "for some killing is just a job, others enjoy it, I enjoy it a lot!"

Själv blir jag trött på amerikanska soldatföräldrar eller republikaner i allmänhet som konstaterar "thats the price you have to pay for freedom" - vilket ju antyder någon slags korrelation mellan krigsbrott i u-länder och frihet hemma.-Villket det ju sällan finns någon som helst grund för. 

Gripande och fint, tackar criterion!