#159 Red Beard

Red Beard eller Akahige eller Rödskägg, 1965. Regi av Akira Kurosawa, manus av Masato Ide, Hideo Oguni, Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa. Baserad på historier av Shûgorô Yamamoto

Jag fattar inte riktigt varför Kurosawa var så fast i samurajtiden, jag menar här har vi ju en film om en liten läkarstation på landet och varför filmen inte får utspela sig i nutid får ingen riktig förklaring. Anyhow, Red Beard är 3.05 timmar lång vilket ju är a lot! Och då filmen är baserade på ett antal historier vore den bättre llämpad som tv-serie än långfilm, för delarna i den hänger inte helt ihop och då blir det lite långrandigt framför skärmen.

Toshiru Mifune spelar den idealistiske gamla doktorn som tar in en karriärfokuserad läkar-streber, Yasumoto (Yûzô Kayama) till sin mottagning. Yasumoto vill egentligen inte vara i fattiga landsbyggden och vill istället bli hov-läkare, men genom rödskäggs mogna vägledning ser han till slut det fina i att hjälpa vanliga människor, typ. Men Yasumoto låter sig inte så lätt humaniseras, han går under nästan halva filmen i sina finkläder och vägrar ha på sig vanliga läkarkläderna.

Det finns två "huvudberättelser", en om Sahachi (Tsutomu Yamazaki) som på sin dödsbädd berättar om sitt olyckliga kärleksliv och ett om hur Rödskägg och Yasumoto räddar en 12-årig prostituerad Otoyo(Terumi Niki) från sin styvmamma som med hjälp av en piska försöker få henne att "underhålla" kunderna. Delen med Otoyo är också den finaste, för under en lång stund är hon så trasig och knäckt och hennes resa till någon slags glädje (som bara kan komma genom att hon också hjälper och ger av sig själv, på hennes villkor) är väldans fin.

Ett snyggt hot till bordellmamman

Rödskägg försöker få Otoyo att äta lite

Red beard blev Korusawas och Mifunes sista film tillsammans, och varför det blev så kan ha lite olika skäl, varav ett var att filmen tog två år att spela in villket gjorde att Mifune fick svårt att få ihop ekonomin. Mifune skulle vara med i en hel del framgångsrika projekt trots att han tackade nej till rollerna som Obi-wan och Darth vader i Star Wars. Korusawa däremot hade det tuffare och gnällde lite på Mifune i pressen för att han var med i den historiskt inkorrekta Shogun.

Red Beard i sig är episk och fin men är också lite spretig och skulle nog släppts som miniserie på Netlix... Sista delen med Otoyo var dock själavärmande och drar upp betyget till en:

#155 Tokyo Olympiad

Tokyo Olympiad eller Tôkyô orinpikku, 1965. Regi av Kon Ichikawa, manus av Kon Ichikawa, Yoshio Shirasaka, Shuntarô Tanikawa och Natto Wada.

1965 var första året OS kom till Asien och berättarrösten är jättestolt och glad över att äntligen få vara med resten av världen. Man följer elden från Grekland till Japan via stora delar av Asien och entusiasmen är på toppnivå, nästan med gråt i rösten konstaterar man att en massa utlänningar kommer till oss, OSS!!! -Vilket ju vara extra kul då man 20 år tidigare var i massivt krig på Hitlers sida... 1965 säljer de också in, åtminstone till mig, att OS kan ses som ett fredsprojekt, en massa idrottare från hela världen (dock inte Kina, Indonesien och Nordkorea) träffas och tävlar i god anda. Lite intressant var att Öst- och Västtyskland tävlade under gemensam flagga, vilket måste varit stort 1965.

Sedan får man följa själva spelen, det är östtyska kulstöterskor som säkert fått en del "vitaminer" då vissa verkar nästan ha fått lite skäggväxt, men sedan fortsätter sporten i en tre timmar lång sammanfattning. Kommentatorn berättar lite extra pedagogiskt om sporter som japaner tycker är lite konstiga (som gång där man går konstigt) och cykling(som japanerna tycker ser väldigt slappt ut). Men annars är det lite fäktning, Barr, frigymnastik, simning, 100 meter med mera, i en väldigt lång stund. Visst är vissa bitar lite..artistiska men det är mångt och mycket en ganska pliktskyldig redovisning kring vem som egentligen vann vilket lopp. Jag bryr mig tyvärr inte alls om det vilket gjorde upplevelsen lite enahanda... Däremot var det ju kul att se att de tävlande var amatörer som märktes mest på maraton (väldigt många gick delar av loppet) och volleyboll (de var ganska kassa.)

Skutta

Och simma

Criterion släppte nu i december en episk OS-box med över 100 timmar(exakt 6253 minuter lång) OS-glädje! Kul för alla ni sportfolks out there med för mig känns boxen som ett naturligt slut på mitt Criterionprojekt- för trots att OS kan vara mäktigt, spännande roligt så kan det också vara alldeles, alldeles jättetråkigt.

#166 Down by law

Down by law, 1986. Manus och regi av Jim Jarmusch.

Hej amerikanska västkusten-konstskola-film! Down by law försöker både vara lite arty och lite på riktigt men lyckas inte riktigt med något, förutom att fotot faktiskt är snyggt, men man hoppas ju på lite mer.?

Down by law cirkulerar kring tre karaktärer som hamnar i finkan, Zack (Tom Waits), Jack (John Lurie) och Roberto (Roberto Benigni). Zack och Jack är casual, coola, attitydiga och småbråkiga medan Roberto är den naiva, lite söta italienaren som inte kan språket med liksom vinner ändå. Jack och Zack är överlag väldigt lika varandra vilket gör att de inte riktigt kommer övverens, medan Roberto är blir lite som gängets maskot som de andra ömson skrattar med och skrattar åt. Som sagt, de hänger i finkan och hamnar till slut på flykt efter att Benigni hitar en "väg ut".

I finkan

Hickan

På flykt

Alltså Down by law försöker vara väldigt cool och har säkert inspirererat en massa pretensiösa indiefilmare runt om USA, men den säger inte så mycket, eller i stort sätt inget. En film behöver ju inte alltid vilja ändra världen eller något, men denna känns rätt så...onödig. Känns inte helt OK heller att all humor kommer från att invandraren är korkad...

Den är dock lite rolig ibland och svart-vita fotot är grant. Jag bjuder på en:

#152 George Washington

George Washington, 2000. Manus och regi av David Gordon Green.



Ser man på, George Washington vann bronshästen på Stocholms filmfestival år 2000, men då flög den ändå helt under radarn för mig. Men vad var då hett år 2000? Terrence Mallick uppenbarligen för i synnerhet i början så kör filmen med liknande släpiga voiceovers och planlösa agerande. Miljön är en fattig stadsdel i en amerikansk storstad och man följer ett gäng barn som håller på att hitta på en massa grejer runt en ganska sliten(och farlig) miljö. Det är lite barnkärlek, lite fattigdom, lite planlöshet, lite allt-kan-hända känsla över det hela.


Filmen centreras mest kring en pojke - George som har en skalskada som gör att hans fontanell inte riktigt har växt ihop, vilket i sin tur har fått som konsekvens att han går runt med en fotbollshjälm på huvudet. Då han genom två händelser både ligger bakom en katastrof och ett hjältedåd måste han bestämma sig för vem han vill vara... typ.

Vem är jag

Varm dag på cement

Ja, det ska ju vara gripande och intressant, och är det också, litegrann. Men emellanåt blir det också ganska långtråkigt. Varken dilemman eller karaktärsskilldringarna tar riktigt fart och en lite lättnadens suck slinker ut då den tar slut...

#162 Man bites dog

Man bites dog eller C'est arrivé près de chez vous, 1992. Regi av Rémy Belvaux, André Bonzel och Benoît Poelvoorde, manus av Rémy Belvaux, André Bonzel, Benoît Poelvoorde och Vincent Tavier.

Det är inte ofta man får se en film som är "banned in Sweden", men here we go. Man bites dog kom ut 1992- samma år som Reservoir dogs och har också en del av det råa våldet - men här med inslag av mediakritik (tror jag). Redan i första scenen så får man se huvudpersonen Ben (Benoît Poelvoorde), som följt av ett dokumentärfilmteam, mörda en brevbärare. Att mörda folk verkar liksom vara ett levebröd och en hobby, han glider omkring och liksom bara skjuter ihjäl någon och begraver den i en havsgrav. Detta kombineras med utläggningar kring arkitektur, skandinavisk konst och snobbiga förortsbor. Dessutom har han olika quizer med filmteamet kring hur mycket ballast man behöver för att sänka ett barn, en vuxen eller en pensionär.

För filmteamet blir under tiden mer och mer engagerad i arbetet och börjar först med att bara lysa upp ett skogsparti för att hjälpa honom hitta och mörda ett barn som sprungit iväg, men sedan blir delaktigheten mer och mer...direkt. De gräver ner lik som flyter upp och gör till och med korta insatser som praoelever i själva grundverksamheten.

Det handlar ju till viss del om uppmärksamhet vilket ganska tydligt framkommer i bilden ovan, och syns man inte så finns man inte. Men det handlar också om hur man inte bara kan observera ondska utan att också bli en del av den- antar jag. Jag blir inte riktigt klok på Man bites dog men blir mer och mer fascinerad ju längre tiden går, det är något i kombinationen av våld, kultur och ett samhälle som bara är en något förhöjd verklighet som gör att det känns intressant hela vägen.

#161 Under the Roofs of Paris

Under the Roofs of Paris eller Sous les toits de Paris, 1930. Regi och manus av René Clair.

Det finns en ide i filmens första kvart om att glida in och ut i olika lägenheter för att få en slags överblicksbild kring Parisierna och deras liv. De första scenernas shot-reverse-shot dialoger kan exempelvis ha den ena karaktäreren filmad som vanligt medan den andra filmas liksom utanför huset. Lite skojigt men dessa grepp överges raskt till att följa "charmiga" Albert(Albert Préjean) som säljer sångtexter, tjejen Pola(Pola Illéry) och den elake Fred(Gaston Modot). För Fred limmar stenhårt på Pola och vill ligga jättemycket, men Pola är lite reserverad så då snor Fred hennes hemnycklar. Hon blir då orolig över att gå hem och blir erbjuden sovplats hos Albert, men Albert vill inte ha någon sovandes hos sig som han inte får ligga med så han surar ut tills det blir så att Pola börjar gråta. Så då får till slut Pola slumra ifred i några timmar. Trots denna tuffa start så blir dom kära men då Albert åker in i finkan så träffar hon en annan, och då blir ju både Albert och Fred sura. Och Albert blir extra sur då Pola har blivit ihop med hans kompis. Men till slut samsas dom, det är ju ingen ide att bli sur över en tjej, n'est pas?

Imponerande Studiobygge

Trots att Albert har en hel del rape-vibbar så är han ändå filmens "sköna snubbe"

Ja, detta var ju varken engagerande eller kul. Dessutom i sådana här halv-stumfilmer (där vissa scener har ljud och andra inte) så vill man ju ha lite roligare kameraarbete i de tysta scenerna, men icke, de var monotona och stela. Filmen var ju dessutom ganska misogyn men det får man kanske räkna med- på engelska översattes den till Under the Roofs of Paris men idag hade den väl kallats för typ Bros before hoes...

#154 The Horse’s Mouth

The Horse’s Mouth, 1958. Regi av Ronald Neame, manus av Alec Guinness baserad på en roman av Joyce Cary.

När jag samlar mina tankar efter att ha sett en film så googlar jag ofta lite info kring den, och denna var ju rekordanonym, det enda jag visste var att den var en bit över 3 timmar - villket ofta är för långt. Men här har vi Alec Guinnes som en vildhjärna-konstnär, men oroa er inte, filmen faller inte in i något manlig geni-träsk. Däremot cirkulerar mycket kring att han vill få betalt genom att stjäla, luras och skapa verk som ingen egentligen efterfrågar- exempelvis målar han en fondvägg av fötter i en adelsmans våning och snor några antikviteter som betalning.

Ensamblen bakom känns som en helhet, ofta i komedier så är inte alla så samspelade så det kan bli en salig mix av olika spelstilar och olika förhållanden till naturalism men inte här - Hästens mun sitter ihop fint!

Ingen riktig hästmun finns i filmen

Först konst och sedan river han ner väggen

Här var ju Alec Guinnes i sitt esse och fyller huvudrollen med bravur, framöves skulle det ju mest bli biroller i storfilmer som Lawrence of arabia, Dr Zhivago och självfallet Star Wars. Äldre brittiska komedier brukar inte riktigt vara min kopp te, så därför är det ju kul att se något som funkar.