#162 Man bites dog

Man bites dog eller C'est arrivé près de chez vous, 1992. Regi av Rémy Belvaux, André Bonzel och Benoît Poelvoorde, manus av Rémy Belvaux, André Bonzel, Benoît Poelvoorde och Vincent Tavier.

Det är inte ofta man får se en film som är "banned in Sweden", men here we go. Man bites dog kom ut 1992- samma år som Reservoir dogs och har också en del av det råa våldet - men här med inslag av mediakritik (tror jag). Redan i första scenen så får man se huvudpersonen Ben (Benoît Poelvoorde), som följt av ett dokumentärfilmteam, mörda en brevbärare. Att mörda folk verkar liksom vara ett levebröd och en hobby, han glider omkring och liksom bara skjuter ihjäl någon och begraver den i en havsgrav. Detta kombineras med utläggningar kring arkitektur, skandinavisk konst och snobbiga förortsbor. Dessutom har han olika quizer med filmteamet kring hur mycket ballast man behöver för att sänka ett barn, en vuxen eller en pensionär.

För filmteamet blir under tiden mer och mer engagerad i arbetet och börjar först med att bara lysa upp ett skogsparti för att hjälpa honom hitta och mörda ett barn som sprungit iväg, men sedan blir delaktigheten mer och mer...direkt. De gräver ner lik som flyter upp och gör till och med korta insatser som praoelever i själva grundverksamheten.

Det handlar ju till viss del om uppmärksamhet vilket ganska tydligt framkommer i bilden ovan, och syns man inte så finns man inte. Men det handlar också om hur man inte bara kan observera ondska utan att också bli en del av den- antar jag. Jag blir inte riktigt klok på Man bites dog men blir mer och mer fascinerad ju längre tiden går, det är något i kombinationen av våld, kultur och ett samhälle som bara är en något förhöjd verklighet som gör att det känns intressant hela vägen.

#161 Under the Roofs of Paris

Under the Roofs of Paris eller Sous les toits de Paris, 1930. Regi och manus av René Clair.

Det finns en ide i filmens första kvart om att glida in och ut i olika lägenheter för att få en slags överblicksbild kring Parisierna och deras liv. De första scenernas shot-reverse-shot dialoger kan exempelvis ha den ena karaktäreren filmad som vanligt medan den andra filmas liksom utanför huset. Lite skojigt men dessa grepp överges raskt till att följa "charmiga" Albert(Albert Préjean) som säljer sångtexter, tjejen Pola(Pola Illéry) och den elake Fred(Gaston Modot). För Fred limmar stenhårt på Pola och vill ligga jättemycket, men Pola är lite reserverad så då snor Fred hennes hemnycklar. Hon blir då orolig över att gå hem och blir erbjuden sovplats hos Albert, men Albert vill inte ha någon sovandes hos sig som han inte får ligga med så han surar ut tills det blir så att Pola börjar gråta. Så då får till slut Pola slumra ifred i några timmar. Trots denna tuffa start så blir dom kära men då Albert åker in i finkan så träffar hon en annan, och då blir ju både Albert och Fred sura. Och Albert blir extra sur då Pola har blivit ihop med hans kompis. Men till slut samsas dom, det är ju ingen ide att bli sur över en tjej, n'est pas?

Imponerande Studiobygge

Trots att Albert har en hel del rape-vibbar så är han ändå filmens "sköna snubbe"

Ja, detta var ju varken engagerande eller kul. Dessutom i sådana här halv-stumfilmer (där vissa scener har ljud och andra inte) så vill man ju ha lite roligare kameraarbete i de tysta scenerna, men icke, de var monotona och stela. Filmen var ju dessutom ganska misogyn men det får man kanske räkna med- på engelska översattes den till Under the Roofs of Paris men idag hade den väl kallats för typ Bros before hoes...

#154 The Horse’s Mouth

The Horse’s Mouth, 1958. Regi av Ronald Neame, manus av Alec Guinness baserad på en roman av Joyce Cary.

När jag samlar mina tankar efter att ha sett en film så googlar jag ofta lite info kring den, och denna var ju rekordanonym, det enda jag visste var att den var en bit över 3 timmar - villket ofta är för långt. Men här har vi Alec Guinnes som en vildhjärna-konstnär, men oroa er inte, filmen faller inte in i något manlig geni-träsk. Däremot cirkulerar mycket kring att han vill få betalt genom att stjäla, luras och skapa verk som ingen egentligen efterfrågar- exempelvis målar han en fondvägg av fötter i en adelsmans våning och snor några antikviteter som betalning.

Ensamblen bakom känns som en helhet, ofta i komedier så är inte alla så samspelade så det kan bli en salig mix av olika spelstilar och olika förhållanden till naturalism men inte här - Hästens mun sitter ihop fint!

Ingen riktig hästmun finns i filmen

Först konst och sedan river han ner väggen

Här var ju Alec Guinnes i sitt esse och fyller huvudrollen med bravur, framöves skulle det ju mest bli biroller i storfilmer som Lawrence of arabia, Dr Zhivago och självfallet Star Wars. Äldre brittiska komedier brukar inte riktigt vara min kopp te, så därför är det ju kul att se något som funkar.

#148 Ballad of a soldier

Ballad of a soldier eller Ballada o soldate, 1959. Regi av Grigoriy Chukhray, manus av Grigoriy Chukhray och Valentin Ezhov.

Sovjetisk filmindustri och en stor del av samhället var i krigs-mode en bra bit in i 50-talet tills Chrusjtjovs upptining under 53-58 gjorde att arbetslägren tömdes och möjligheter att för konst och kultur blev lite friare. Man behövde inte längre bara göra social-realistiska dramer som visade de starka arbetarna och de lojala partihövdingarna utan kunde köra lite mer feel-goodfilmer som denna. Men det är ju inte direkt någon samhällskritik här utan vi får följa en ytterst godhjärtad och rar krigshjälte som fått permission för att besöka sin mamma.

Men i början får vi se den enda vägen som går ut från den lilla byn där han växte upp, mamman står där och ser stoisk och moloken ut. Berättarrösten säger att filmen vi får se är en film om en av alla kämparna som drog iväg och ligger begravd som "okänd" långt hemifrån. Då detta öde säkerligen var väldigt vanligt för många ryska familjer så förstår man att man fick göra ett ganska inställsamt porträtt av denna folksoldat. På vägen hem möter han olika sovjeter med olika bekymmer som: ledsen man med amputerat ben, soldat som vill hälsa hem tills in fru, ukrainare som håller på att brinna inne och till sist en bondtjej som råkar ta fel tåg. Kärleken spirar lite men eftersom det är en rysk film så går det inte så bra (sen dör han ju också- fast det är efter filmen). Han ställer så mycket upp för alla som man frågar sig om han nånsin hinner komma hem till mamma, och här blir det faktiskt riktigt fint!

En man av folket!

En charmör av folket!

Filmen har en hel del charm och bra partier, och för sovjeterna var det säkert skönt att kunna diskutera vad krig gör med våra relationer hemma och hur fysiska och psykiska skador, ibland i kombination, kan få tunga konsekvenser(vilket ju borde vara självklarheter).

Både denna och den nyligen sedda The cranes are flying har stridsscener i sig - men helt utan synliga tyska soldater, båda har ett expressionistiskt foto, fruar till soldater som har affärer, patrioter och smitare, tåg och kvinnor som springer bredvid tågen och båda filmer tar också upp en del av eländet som allt förde med sig. Så lite av en trend ser man allt...

#149 Juliet of the Spirits

Juliet of the Spirits eller Giulietta degli spiriti eller Julietta och andarna, 1965. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli, Ennio Flaiano, Brunello Rondi.

Fellini, here we go again. Här regisserar han sin fru, den fantastiska Giulietta Masina i hans första färgfilm. Ramhandlingen handlar om en kvinna som är gift med en filmregissör som inte riktigt ser henne, och dessutom är otrogen med en ung skådespelare. På en seans kommer hon i kontakt med andar och börjar en upptäcktsresa kring sig själv och sin sexualitet, men det är ju inte så lätt då alla omkring henne är livsnjutande fotomodeller. Själv är Julietta en bedårande tant som inte riktigt vet hur hon ska hantera läget, och då en granne försöker få igång en affär mellan Julietta och en stilig ung man så drabbas hon av begränsningar kopplade till sin religiösa uppväxt och katolska skuld.

Allt detta, andarna, hennes skuld och hennes barndom hänger ihop och är berättat väldigt vackert. Drömmar, mardrömmar och minnen vävs ihop till några av filmhistoriens bästa scener, och i synnerhet Giuliettas mardrömssyner måste ha inspirerat Exorcisten som kom ett tiotal år senare.

Strandpromenad

Ta lite frukt, inga konstigheter

Visst är den lite objektifierande och så, men det slår för en gångs skull mot både kvinnor och män så det stör inte lika mycket.Varför jag ändå inte höjer den ännu mer är att första halvan är lite ofokuserad och skulle kunna trimmas lite mer, men överlag är den väldans fin!

#153 General Idi Amin Dada: A Self-Portrait

General Idi Amin Dada: A Self-Portrait eller Général Idi Amin Dada: Autoportrait, 1974. Regi och "manus" Barbet Schroeder.

Ja, filmen säger sig vara ett självporträtt av den jovialiske massmördaren, men det är lite mer komplicerat än så. För visst så försöker inte regissören visa så mycket av samhället utanför utan fokuserar på ett antal intervjuer och scener som Idi Amin vill visa upp, men en voice-over påminner ibland tittarna om diktatorns "resumé". När jag såg att filmen skulle återutges med nytt extramaterial så undrade jag varför, dokumentären är ju inte känd som ett mästerverk. Men svaret kom ganska snart, redan efter en kvarts av Amins lögner, storslagenhet, överdrivna självförtroende, sätt att prata på och låga kunskap så är han nästan kusligt likt Trump.

Ett av mina favoritpartier var när Amin är på en båt och skryter över att han kan få krokodiler att flytta på sig med en jätte-handklappning, och han samlar folk för en demonstration, men när han klappar verkar krokodilen inte reagera, "Ah, he is sleeping". Sedan har vi ju också en skön simtävling som han vinner, men det är ganska uppenbart att de andra tävlande inte riktigt ger järnet. Sedan träffar han militärer och doktorer och kommer med svamliga föreläsningar i områden han inte har någon koll över, vilket ju bara blir pinsamt, men ingen låtsas om det.

The biggest!

Svårt bandnamn att överträffa

Sedan skryter han om att Uganda har världens största elefanter, och han hört talas om att Storbritannien har en lågkonjunktur och startar snabbt en insamling för att hjälpa fattiga britter (enbart för att trolla...).

Så det finns några roliga delar och visst är det intressant men samtidigt ganska enformigt... Svårt detta men jag snålar fram ett:

#151 Traffic

Traffic, 2000. Regi av Steven Soderbergh, manus av Simon Moore och Stephen Gaghan.

Ah, The war on drugs var ju en omtalad grej i början av 2000-talet, men nu verkar det amerikanska samhället bytt strategi till en högre grad av legalisering och medicinskt morfin (primärt för smärtlindring). Men utifrån ett (miss)brukarperspektiv så verkar ju den utvecklingen inte lett till att färre dör av droger, utan tvärtom:

Drogstatistik från USA

Kanske att Traffic(och lite senare kom ju också The Wire med ett liknande upplägg) till viss del inspirerade en förändring av politiken då huvudbudskapet är att all drogbekämpning på större skala är en meningslös cirkus som inte gör någon (positiv) skillnad? 

Vilket som, filmen följer några poliser i USA, en kvinna vars man blivit arresterad för att vara en smugglarboss, en mexikansk polis och USAs drug czar(typ drogbekämpningsminister) och hans familj som får väldigt konkreta drogbekymmer.

Men då man i en film ska följa så många trådar så är det ju lätt att vissa händelser inte riktigt hinns byggas upp, och i Traffic så drabbas i synnerhet Catherine Zeta-Jones karaktär Helena av detta. Hennes resa från vilsen fru med ekonomiska bekymmer tills att hon är på plats i Mexico och revolutionerar smugglingsmetoder går mer eller mindre på en halv minut...

Men det finns mycket fint också, exempelvis samspelet mellan Don Cheadle och Luis Guzman som två bittra och retsamma poliser poliser som tar hand om ett viktigt vittne som spelas av den alltid härlige - och nyligen bortgågne Miguel Ferrer.

Javier (Benicio del Toro) funderar över meningen med allt

Caroline fastnar i Freebasing

Poliserna får lite lemonad av Helena

Mest engagemang verkar Traffic ha för Michael Douglas och hans dotter Caroline(Erika Christensen) som bara lämnar allt för att få en hit till, och även om det är engagerande så går även det spåret lite för snabbt.

Mexicospåret med Benicio del Toro berättar däremot en 'enklare' berättelse och får därför ihop det bättre, men som sagt, vill man säga så här mycket så hade det nog behövts en halvtimme till, och då var filmen redan 140 minuter som det var.

Scenerna i Mexico är filmade med en mer skakig handkamera och har en sepia-toner och scenerna i Washington är mer kyligt blåa. Dessa visuella stick är ganska irriterande och daterande. Jag förstår att man vill guida tittaren så vi förstår var vi är, men vi skulle fatta det utan problem även utan färgtonerna.

Men det finns ändå en hel del fint engegemang och skådespeleriet är verkligen on top.